Flowers in the dark [PRS]

Det hela känns förskräckligt surrealistiskt. Ett litet tag hade nog en del av Hayley förnekat det hela för sig själv. Det är väl så hon hanterar problem, förnekar det hela för sig själv tills det går iväg. Tyvärr är det inte särskilt ofta som det går iväg, så det blir som en käftsmäll varje gång hon sakta men säkert börjar inse att ja, det inte ligger så värst bra till. Hon hade hoppats på att vännen skulle veta precis vad det är som behöver göras, men hans ansiktsuttryck när hon kommit springandes gjorde ingenting bättre. Allt springande verkar ha väckt Chuchus uppmärksamhet, då hon nyfiket följer efter fötterna på henne. Jösses, all oro och nervositet gör henne alldeles yr, stegen saktar ner och hon blir tvungen att luta sig mot knäna. Det känns verkligen inget bra. Det är som att all innehåll i magen börjar bubbla upp. Vilket är oerhört konstigt med tanke på att hon inte ätit något på flera dagar. Hon masserar sina tinningar medan den lilla vovven kikar upp mot henne, inte helt ovetandes. Hon tvingar innehållet ner i magen, och börjar röra på benen igen. Det tar en stund, men hon kommer tillslut fram till dörren med lurvbollen direkt efter sig. Herregud vad hon mår illa. Dock tänker hon inte tillåta sig själv att varken kräkas eller svimma just nu, inte när den tre år äldre behöver henne som mest. Dörren är öppen, vilket inte är så konstigt med tanke på att Joshua rusat dit och antagligen inte haft tid för att stänga. Hon smyger tyst in och sätter sig vid sängkanten, bredvid Yaosu. Fingrarna stryker sig över pannan på honom.
”Förlåt att jag lämna dig, tänkte det var bäst att säga till honom så snabbt som möjligt,” förklarar Hayley och lämnar en kyss på hans hjässa. Chuchu hoppar upp bredvid dem, och lägger sig tätt intill de bägge två. Som att hon vet att något är fel med Yaosu. Vilket hon troligen gör. Efter att ha lagt sig bredvid pojkvännen vänder hon blicken mot hennes bästa vän, som noggrant kollar till såret. Han vill nog inte grimasera framför dem för att göra dem oroliga, men ja, hon kan lätt som en plätt läsa hans ansiktsuttryck. De har känt varandra rätt länge, inte så konstigt att hon kan läsa av honom. Det ser inte bra ut.. men det kommer inte riktigt som en förvåning.. Efter att ha betraktat såret ett tag höjer han osäkert blicken mot de två turturduvorna. Han gnager sig i underläppen, vilket får förhoppningarna att sakta men säkert sjunka. De hade inte varit höga från att börja med, men ja, nu är det ännu värre.
”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det är definitivt inte du själv som bitit.” Joshua rynkar på ögonbrynen medan han sakta men säkert stryker på en smärtlindrande salva, inte för nära benet som syns, utan huden som ser ut att ruttna. Hur han fått den där magiska salvan vill han inte riktigt gå in på, men den kan förhoppningsvis sakta ner såret som verkar bli värre och värre för varje minut. ”Jag kan inte göra mycket mer.. i mina ögon ser det tyvärr ut som att vi kommer behöva.. ja, ta bord den delen av benet.. men kanske någon bättre skulle kunna hjälpa dig.”

”Du får hemskt gärna undvika att göra det igen”, svarade Yaosu, vara ögonlock snart gled ihop samtidigt som en liten suck rymde honom. ”Bara din närvaro gör luften lite lättare att andas, precis som den alltid gör”, fortsatte han med ett fjantigt leende. Gud, vid det laget måste han ha framstått som drogad bortom all räddning. Rörelserna var okoordinerade och orden sluddriga, för att inte tala om snäppet mer klyschiga än vad de brukade vara. En av händerna klappade frånvarande Chuchu, vilket inte gick någe vidare enligt den lilla vovven. Den stora klumpedunsen hade nämligen fått för sig att det var rätt att dra fingrarna i fel riktning genom pälsen, någonting som hon inte direkt uppskattade men för stunden ändå tolererade. Det stod förmodligen ganska klart för alla i rummet att tjugotvååringens tillstånd förvärrades för varje liten ynka minut som passerade.
Ögonlocken gled upp igen när Joshuas röst nådde öronen på honom, även om det lät som om den unge mannen var väldigt långt borta. Typ utanför byggnaden, eller kanske utanför rummet om dörren varit stängd. Ta bort det. Jodå, de orden hade han minsann uppfattat klart och tydligt. Hade han inte skojat om det innan? Alltså att de skulle bli tvungna att kapa betet? Då hade det som sagt varit ett dåligt skämt, men nu verkade det som om det blivit verklighet, eller åtminstone en verklig diskussion att ta. Och med en infektion som spred sig så pass snabbt samt var, med största sannolikhet, dödlig, var det inte ens irrelevant att ta upp det samtalsämnet längre.
”Men om vi hugger av det kommer jag inte kunna gå”, påpekade den äldre av de tre och rynkade på ögonbrynen. Han var som sagt ganska så borta vid det laget och varken tankarna eller orden som rymde honom förde med sig någon större ”jag vet vad jag talar om” - känsla.
”Har du druckit eller något? Det finns någonting som kallas protes.” Zihao hade varit påväg tillbaka till den större byggnaden när han sett både Hayley och Joshua röra sig mot Yaosus lilla tillhåll. Naturligtvis hade han följt efter, men inte gjort sig känd förrän där och då. Alltid lika spydig och halvt dryg, även om han för det mesta inte menade något illa.
”Druckit? Vatten, men inte mer än så”, knorrade Yaosu och blängde bort mot den yngre brodern, som nu stod och höll för både munnen och näsan.
”Jag tror det börjar bli dags att hämta Ms Yu..inte för att hon är speciellt duktig på läkekonst, men det här verkar vara någonting utöver det vanliga så..” Tjugoåringen vände på klacken med ett äcklat läte och skyndade tillbaka mot ytterdörren. Åh jo, den äldre av Huaze bröderna kunde också känna av den hemska lukten, skillnaden låg i att han inte orkade bry sig,
”Om jag inte bet mig själv, vad gjorde det? För det ser verkligen ut som ett bett, i alla fall av något slag, eller hur..?” Han tystnade med ens. Ögonen hade blivit glansiga och tårarna ville plötsligt gärna tränga sig fram. Herrejösses, vad var det egentligen som höll på att hända? Allting, precis allting, kändes helt uppochnervänt.
”Kommer jag att dö?”

Gud.. Hayley har stor lust att bara luta sig tillbaka och gosa med den andre, lova att hon inte tänker lämna hans sida någon mer gång. Men allt det där känns för sött för närvarande, alldeles för vardagligt när de är i en sådan seriös situation. Det tar inte lång tid för henne att snappa upp hur tårarna börjar rinna ner över pojkvännens kinder. En efter en, flera gånger om. Hon gnager sig i underläppen samtidigt som fingrarna stryker sig över de mörka lockarna, fortfarande våta efter deras bad. Allting blir så mycket värre när öronen fångar upp orden hennes bästa vän nämner. Ta bort det? Ta bort den delen av benet? Det där som varit påväg upp ur magen tidigare under dagen börjar bubbla upp igen. Fan, jävla illamående. Väldigt passande att det kommer nu, när Yaosu i princip behöver henne som mest. Tänker hon låta sig själv kräkas? Inte alls. Trycka ner det, hur äckligt det än är. Det vrider och vänder på sig i magen på henne, men det total ignorerar hon. Förvånansvärt lätt. Kanske hon har vant sig vid det.
”Nej, du kommer inte att kunna gå till en början.. men det finns maskiner du kan få tag på som ersättning.” Upprepar Joshua, medan axlarna sjunker och han börjar lägga ner sina saker tillbaka i väskan. Han är oerhört besviken på sig själv. Han kan en hel del, är rätt duktig på det hela, åtminstone i hans egna ögon.. men det räcker inte nu, han vill så gärna kunna hjälpa den andre. Tänk om han behandlat såret bättre innan? Gjort något annorlunda? Då kanske det inte skulle ha förvärrats så. Han är mycket medveten om att de här Tänk om-frågorna inte kommer göra någonting gott, men han kan inte hindra sig själv. Nu vet han att han inte är den enda orsaken till att benet blivit på det sättet, men kanske, kanske han hade kunnat stoppa det. Hayley vet att hennes bästa vän har de där tankarna, hon har känt honom länge och de har varit i liknande situationer innan. Hur han brukar hantera saker vet hon klart och tydligt, men där och då kan hon inte vända sin uppmärksamhet till honom, hon behöver och vill bara lägga den på Yaosu just nu. Hon själv vet inte vad hon ska säga, hon har ingen aning om hur hon ska göra det bättre. Det är väl därför hon sitter där, tyst. Innan den äldre frågar om vad det är som bitit honom. Ögonbrynen rynkar ihop sig, massagen hon gör uppe i hårbottnen på honom stannar upp.
”Kan det inte ha varit någon av de som kidnappade oss? Cheng eller någon av de andra snubbarna?” Det borde de ju ha kommit ihåg, men de hade redan gått igenom väldigt mycket, så kanske det passerade deras minnen. De hade även varit medvetslösa båda två några gånger, så egentligen är det väl inte så konstigt?
”Kan det mycket väl vara, men precis vad det är för bett vet jag inte.” Svarar den andra nittonåringen och kikar ytterligare på det ruttna såret. Blicken glider upp mot de två andra i rummet. Det är en fråga Hayley också funderar på, kommer han att dö? Med tanke på ansiktsuttrycket Joshua bär ser det inte så ljust ut. ”Om vi bara låter det sprida sig så finns det en sådan risk ja.. från vad jag vet det vill säga. Men om vi tar bort den delen så stoppas spridningen.

Allting blev snäppet för mycket och ännu en gång slöt Yaosu de tunga ögonlocken. Grejen var att om de tog bort benet skulle det vara borta för alltid, det skulle inte direkt kunna växa tillbaka. Samtidigt kanske han skulle dö om de inte gjorde det, men det tog ändå emot. Det borde inte ens ha varit en fråga, någonting att tänka över. Om det nu var så att en amputering av det infekterade området skulle rädda hans liv, så skulle det ju vara precis det de borde göra. Hugga av det, eller hur det nu skulle ske. Däremot var det inte så enkelt och frågan var betydligt större än den borde ha varit, särskilt som den inte ens borde existera.
Tjugotvååringen bet sig själv i underläppen och sneglade efter ett slag mot Hayley, som såg ut att vara spyfärdig och lite till. Han kunde nästan se hur hon kämpade med att hålla innehållet i magen nere.
”Förlåt, det här är verkligen det sista jag ville”, viskade den äldre skamset och hade god lust att slå handen över pannan på sig själv. Självklart skulle allting fortsätta gå rakt ner mot helvetet trots att de lyckats hålla sig undan från döden, trots att de lyckats slingra sig ur det som borde ha varit den livshotande faktorn. Yaosu ville bra gärna börja skratta åt sig själv i den stunden. Ännu en gång hade han varit naiv i sitt tänkande, positiv istället för pessimistisk som han brukade vara. Förmodligen hade längtan efter fridfullhet och tid för härligheter varit lite för stor, större än verkligheten kunnat uppbåda.
Ögonbrynen höjdes långsamt och den äldre av de tre lyckades slutligen rymma undan sina egna, kvävande tankar. Jösses, ibland var hans huvud verkligen som ett fängelse för sinnet. Ibland var då en underdrift, snarare hela tiden - för jämnan.
”Jag har fortfarande ingen idé om vad det egentligen var som hände..har heller inte den blekaste om hur, eller varför, han skulle göra något sådant. För jag har inget minne av att han bet mig överhuvudtaget..fast å andra sidan betyder det inte att han inte gjorde det vid någon tidpunkt”, började tjugotvååringen trevandes och lät blicken glida mellan Joshua och Hayley. Ögonen var dimmiga och han kunde inte se några konturer eller liknande, men helt blind var han inte. I alla fall inte ännu, men det verkade ju tyvärr vara påväg mot just det - blindhet. Att bli av med halva benet kunde han ändå leva med, att förlora synen var däremot någonting helt annat. Detta betydde naturligtvis inte att han ville förlora benet, men i ett fall av pest eller kolera var det nog det föredragna alternativet.
”Han kanske visste att det skulle hända?” Från absolut ingenstans ljöd Zihaos stämma genom rummet, följd av hans ganska uppenbara skepnad. De två yngsta ungdomarna var betydligt kortare än tjugoåringen, så med andra ord var det hyfsat lätt att urskilja.
”Är du ett spöke eller? Hur i allsin dar kan du röra dig så snabbt? Går du genom väggarna?” Yaosu gjorde en grimas och skakade på huvudet. Kanske det bara var han som uppfattade att allting gick betydligt snabbare än vad det egentligen gjorde?
”Äsch, jag har långa ben, du borde kunna relatera”, svarade den yngre Huaze brodern och tog ett steg åt sidan, för att släppa förbi Ms Yu. ”Antar att han ville ge igen för Samantha? De verkade ha något slags förhållande med varandra..får gåshud bara av att tänka på det”, fortsatte han och ryste till. Usch ja, hemska tanke. Mest för att det var pinsamt, utan någon egentlig anledning. Ungefär som om en av ens kompisar började dejta ens förälder. Inte lika cringe, men bra nära.
”Lilla vän, du håller på att brinna upp”, avbröt den gamla damen och gav Zihao en lång, kylig blick. Nej, det här med att döda en annan människa, eller människor, höll hon inte alls med om. Sorgligt nog hade både Yaosu och Zihao försatt sig i sådana situationer x antal gånger, även om det varit i självförsvar för det mesta. Förutom när det kom till Samantha, där det mer verkade som om tjugoåringen med det värdelösa temperamentet hade tappat precis allt och inte kunnat hindra sig själv. Återigen, ingenting hon gillade eller en handling hon någonsin skulle kunna stå bakom. Aldrig.
”Vad det än är..din kropp verkar inte kunna hantera det”, fortsatte hon efter en stund och sneglade mot Joshua. ”Du hade föreslagit amputering? Som det verkar nu kan jag inte annat än hålla med..” orden var motvilliga, vilket i slutändan betydde att hon inte heller visste vad det var s bitit honom, eller om det fanns någonting annat att göra åt saken.
De bruna ögonen blickade tomt upp i taket. Så det var alltså det - de skulle hugga av hans stackars ben.
”Hayley, kommer du fortfarande älska mig även om de kapar det?” Undrade Yaosu tystlåtet. Dum fråga, men det var det enda som spelade roll i hans ögon. Och visserligen visste han redan vad hon skulle svara, däremot hade han ändå varit tvungen att fråga. Som en reflex typ, en korkad reflex.
Tårarna letade sig nerför de bleka, nästan gråaktiga kinderna, och vidare ner mot hakan. Det var mer än okej att vara känslosam i stunder som dessa, eller hur? Han var ju trots allt bara mänsklig, åtminstone nästan.

Förlåt? Ursäkten kommer nästan som en käftsmäll. Överraskande minst sagt. Hayleys fokus som nyss legat på illamåendet glider tillbaka till mannen bredvid henne. Där den bör vara. De välplockade ögonbrynen rynkar sakta men säkert ihop sig medan fingrarna fortsätter med sin massage.
”Förlåt för vad? Om någon borde be om ursäkt är det jag,” hon har nästan lust att bli arg. Arg för att den andre inte har någonting att be om ursäkt över överhuvudtaget. Men att hon blir arg kommer inte direkt leda någon vart, men hon blir trött på att pojkvännen alltid skyller på sig själv. Det är väl klart att det är det här som är det sista han ville. Amputera en del av benet är liksom inte någons dröm. ”Det är klart att du inte ville det här Yaosu.. ingen vill det.” Viskar hon och stryker försiktigt tummen över en av de bleka kinderna. Ansiktet ser förskräckligt blekt ut, det känns som att han behöver kämpa för att ens hålla kvar sitt medvetande. Fan. Att se personen man älskar ha så förskräckligt ont tär verkligen på en. Hon skulle gärna amputera sitt egna ben om det ledde till att den andra får ha kvar sitt. Det går inte, det vet hon mycket väl.. men man kan väl ändå önska? Om hon bara hade transfererat dem två snabbare, innan vad som än hände. Det måste ha varit något som hänt när de varit fängslade i den där källaren. Vad kan det annars ha varit? Det är självklart att Yaosu inte bitit sig själv vid det här laget, och skogen hade verkat hyfsat oskuldsfull. Egentligen kvittar det om det varit i källaren eller i skogen han blivit biten, hon hade fortfarande kunnat agera annorlunda och de hade inte varit i den här situationen. Tyvärr kan hon inte gå tillbaka i tiden.
”Att du glömt hur det gått till är inte så konstigt.. på ett sätt kanske det är bra att ni inte kommer ihåg allting.” Påpekar Joshua trevandes. Såklart det skulle vara skönt att veta vad som hänt och inte behöva gå utan den informationen hela sitt liv. Men de två har redan gått igenom något förskräckligt traumatiserande, att minnas hur såret kommit till kanske bara skulle göra saker och ting värre för Yaosu. Vem vet, det är ju bara han som kan avgöra det. Fokuset skiftar, glider till Ms Yu som tar en titt på honom också. En kort stund får Hayley upp hoppet igen, men det var förgäves. Den gamla damen håller med om att amputera den delen av benet. Det får kroppen att vilja få ut sig all innehåll igen, men det tillåter hon inte. Det pojkvännen får ut sig sen däremot slår allt det där. Ögonbrynen skjuts upp i pannan på henne och hakan faller nästan ner till golvet. Kommer hon fortfarande älska honom om de kapar det? Vad var det för fråga?
”Det är klart jag fortfarande kommer älska dig.. det var inte direkt ditt ben som jag föll för.” Hayley hasar sig närmre honom, kupar händerna om hans kinder medan fingrarna försiktigt stryker bort tårarna som faller en efter en. Det är smittande, för snart kryper hennes egna tårar ner över kinderna. ”Jag kommer alltid att älska dig, oavsett. Det skulle du också göra, eller?”

Nej, Yaosu hade ingen aning om varför han just bett om förlåtelse. Det var väl någonting han fastnat för, att be om förlåtelse om och om igen. För även om det förmodligen var jobbigt när han väl började hålla på, kändes det ganska terapeutiskt för honom själv. Och nej, det var inte logiskt hur man än vred och vände på det, men det var inte heller någon del av lilla Huaze Yaosu. Helt ärligt var han mest förvirrande på det stora hela, svår att greppa. Eller det var så han förmodade att folk såg honom.
”Fast uppenbarligen ville någon ytterst gärna att det här skulle ske, annars hade vi inte befunnit oss i den här situationen till att börja med”, påpekade tjugotvååringen och drog på munnen. Det var ett dåligt men tappert försök till att skämta, om det nu ens framstod som ett skämt överhuvudtaget. Hayley skulle nog tycka att det lät mer makabert än skämtsamt, men vem visste? Kanske hon skulle lyckas förstå sig på pojkvännens extremt dåliga humor. Om det ens kunde kallas för humor, det var faktiskt ganska tveksamt.
Bröstkorgen höjde och sänkte sig gång på gång. Takten var ganska hastig och han anades varken djupt eller ens halvt djupt. Andetagen var istället grunda och extremt snabba, så det var inte konstigt att han var lite grå om nosen. När kroppen blev strypt på sin tillgång till syre brukade sådant kunna uppstå - blek hud, snabba andetag och en mer och mer dimmig syn. Han kunde verkligen inte se mycket, bara skepnader och flimmer av färger. Inte mer än så. Det kändes bättre att hålla ögonlocken stängda, då slapp han fundera över hur alla funktioner sakta men säkert började stänga ner. Snart skulle väl hörseln försvinna också.
”Det är sant, vissa saker är bäst att slippa fundera över”, höll Zihao med och gnagde sig själv i underläppen medan armarna slängdes över axlarna på Joshua.
”Och andra saker måste vi fundera över, det är en krånglig balans”, tillade Ms Yu, som skyndat iväg för att hämta en trasa tillsammans med en skål kallt vatten. Hon doppade tyget i vattnet och vred ur trasan innan hon placerade den över pannan på tjugotvååringen. Detta gav den äldsta Huaze brodern all tid i världen till att uteslutande fokusera på Hayleys röst. Det hade väl ändå varit ganska underligt om hon fallit just för ett av de långa benen? Underligt men samtidigt lustigt som bara den. Nästan lite komiskt.
”Vem vet? Jag har väldigt fina ben”, svarade Yaosu tyst och drog återigen på munnen. Även om han inte kunde se hennes ansikte, hennes perfekta, underbara ansikte, kunde han känna hennes tårar. Inte för att de föll över hans eget ansikte eller så, det var bara en känsla som hon utstrålade.
”Klart jag skulle..jag kommer alltid att älska dig”, viskade den äldre och kände hur kroppen med ens blev tyngre - så tung att han inte längre skulle orka röra på sig. ”Glöm inte det, alltid betyder faktiskt alltid”, fortsatte han ännu tystare än innan och släppte därefter ut en sista liten suck innan bröstkorgen plötligt blev kusligt stilla.

Ja, det är uppenbarligen någon som ytterst gärna ville att det här skulle ske. Vem är så förskräckligt ond? Hayley kan bara komma på en enda person som de känner, och det är Cheng. Vid det här laget är det uppenbart att han har någonting med det hela att göra. Hon vill bra gärna slita honom i stycken. Nu har hon inga planer på att göra det, för hon är inte psykopatisk som den ett år äldre. För varje tickande sekund som går verkar medvetandet försvinna än mer, greppet om Yaosu hårdnar, samtidigt som tummarna fortsätter röra sig över de bleka kinderna. Vad de andra pratar om bryr hon sig inte riktigt om, hon lyssnar åtminstone inte. Inte ens Chuchus slickande på hennes arm får henne att kika upp. Det enda hon bryr sig om är pojkvännen. Tårarna fortsätter att rinna ner över hennes kinder medan hon istället lutar huvudet mot hans bröstkorg. Det är lite lugnande, att höra hur hjärtat dunkar där inne. Också oroväckande. Det har blivit långsammare, inte lika rytmisk som det brukar vara.
”Ja, du har otroligt fina ben,” instämmer Hayley i en viskning. Ögonen har slutit sig, hon känner lugn och ro. Hur konstigt nu det är. Det varar inte särskilt länge tyvärr. ”Du får inte heller glömma att jag alltid, alltid kommer älska dig. I och med de vackra orden börjar Yaosus andetag att sakta ner ytterligare. Det får ögonen att skjutas upp och tårarna att fördubblas. Troligen ännu mer än det, hon har ingen koll. Det är liksom inte viktigt hur många tårar som trillar ner över kinderna, inte när hjärtslagen är nästintill ickeexisterande. Hon sväljer hårt medan hon känner hur innehållet i magen än en gång börjar bubbla upp i strupen på henne. Ajdå.
”Han andas inte,” viskar hon, nästintill helt paralyserad av chocken. Det skulle nog ha varit bättre om hennes reaktion varit att snabbt göra CPR på sin pojkvän, hon kommer hata sig själv för att det inte varit hennes reaktion senare. Helt jävla värdelös. Lyckligtvis för henne är Joshua kvick med att agera. Skyndar sig till deras sida för att göra det Hayley varit helt inkapabel till, hjärt och lugnräddningen. Istället har magen fått nog, hon kan inte hålla det inom sig längre. Paniken är alldeles för hög, kroppen darrar som ett asplöv samtidigt som allt innehåll hon tidigare haft i magen kommer upp. Lyckligtvis inte på sängen, lyckligtvis inte på Yaosu eller Chuchu. Men det stackars golvet.

Med Hayleys ord klingande i öronen kändes allting sådär lugnt och fridfullt igen, ungefär som han brukade känna sig innan han somnade i hennes sällskap. Det var liksom inte uppenbart för Yaosu själv att han höll på att förlora medvetandet, och för att inte tala om - livet självt. Nej, allt han tänkte på i de där sista ögonblicken var hur stilla och fint allting var, hur smärtan inte längre pilade från såret och hur bristen på syre inte längre kändes kvävande. Avslappnad, det var känslan som passade bäst in på det hela, även om det inte ens började beskriva vad han kände innan allting blev helt svart. Svart och tyst. Tills det inte längre var det och kaoset återvände.
Några minuter hann passera innan tjugotvååringens hjärta började slå igen, några minuter av absolut terror och desperation. Om Joshua och Ms Yu inte varit där hade han förmodligen inte överlevt, utan fått stanna kvar bland fridfullheten och tystnaden. Hade han inte haft Hayley hade det nog varit alternativet att föredra.
Zihao höll upp den yngre flickans hår med darrande händer, strök det bakåt så att hon inte fick en massa spya i de ljusa lockarna. Även hans ansikte, som alltid var mer eller mindre blekt, hade blivit lätt grått. Ögonen var vattniga och man kunde riktigt se hur han fick kämpa med att hålla innehållet i magen nere. Lukten av blod hade slagit mot näsborrarna i samma sekund som amputeringen dragit igång. Nu var det inte lika blodigt eller äckligt som det skulle ha varit på ett vanligt sjukhus, men det betydde inte att han kunde finna sig i det hela. Magi var verkligen fantastiskt och kombinerade man denna med personer som hade talang för läkarkonst, blev det ännu mer otroligt. Fast som sagt, fortfarande äckligt och aningen för mycket blod.
”Han kommer att klara sig”, upprepade tjugoåringen och bet sig själv hårdare i underläppen. ”När delen av benet där bettet är är borttaget..avlägsnat..kommer allting att bli okej. Allting kommer att bli okej”, fortsatte han maniskt och undvek att lägga blicken på sängen. Gjorde han det skulle det inte sluta bra, det visste han redan mer än väl. Åh, hur hade allting kunnat bli så kaotiskt? De skulle väl bli tvungna att göra någonting åt Cheng förr eller senare, som grädden på moset. För om han fick gå lös skulle det säkert sluta med att han gjorde om det hela, antingen mot Yaosu eller honom själv. Ha..det borde inte ens ha varit den äldre av dem som råkat ut för allt det här, speciellt med tanke på att han aldrig skadade ens ett hårstrå på Samanthas huvud.
”Det här är mitt fel..mitt fel..” Bra, nu var det tydligen dags för honom att bryta ihop också. ”Är du okej, Hayley?” Stammade han därefter och släppte hennes blonda lockar. ”Ska jag hämta ett glas med vatten eller något?” Sådär ja, återgå till verkligheten och tänk på något annat.

Hur hade allting gått så otroligt fel? För bara några dagar sedan hade Hayley berättat för den äldre att hon gärna skulle ge deras relation en andra chans, de hade precis blivit tillsammans igen. Haft en oskyldig kväll på en bal som han blivit bjuden på. Och så hade de blivit kidnappade, blivit torterade både mentalt och fysiskt, nästan mördade, klarat sig och haft en sekund av lycka innan allt gått åt helvete igen. Fan. De kan inte gå tillbaka i tiden och få allt det här ogjort, men hon vill ingenting hellre. Hon kan inte tänka sig ett liv utan pojkvännen, hur hon någonsin ska kunna klara det vet hon inte. Han förtjänar inte det här, att gå bort på det viset. Om det är någon som förtjänar bättre är det Yaosu. Allt är verkligen hemskt. Hon är förbannad på sig själv för att hon inte kan göra något för att hjälpa till, allt hon kan göra är att kräkas. Den yngre Huaze brodern har tagit sig jobbet att hålla upp de långa lockarna så att spya inte kommer på dem. Det uppskattar hon verkligen. I vanliga fall brukar det vara Joshuas jobb, vid en toa på en klubb någonstans. Det skulle hon föredra helt och hållet. Hellre kräkas i en smutsig offentlig toalett än det här. Tillslut slutar det, det finns inget mer som vill komma upp. Magen är helt tom nu. Det ger henne bara mer tid att tänka på vad som händer runt omkring dem. Joshua och Ms Yu som håller på att amputera den delen av benet som behöver komma bort. Att få ett godkännande av Yaosu går inte, de har liksom inte tiden för det. Förhoppningsvis vill han hellre ha benet borttaget än att dö. Det hoppas Hayley verkligen. Hon snyftar till medan tårarna fortsätter att slingra sig ner över kinderna. Blicken glider upp mot Zihao. Han ser också förskräcklig ut, inte konstigt med tanke på att det är hans storebror som ligger där och knappt kan andas. En del av henne vill protestera, säga att ingenting kommer bli okej. Men det skulle nog förstöra den ett år äldre ännu mer.
”Allting kommer att bli okej,” upprepar nittonåringen och slingrar långsamt armarna om den andre. Kanske det kan vara någon tröst, man kan alltid hoppas. Det blir iallafall lite tröst för henne. ”Jag borde städa bort allt det här… Yaosu skulle nog inte gilla att vakna upp med spya i rummet.” Ett litet leende stryker sig upp över läpparna på henne. Nej, den äldsta av ungdomarna skulle nog helst slippa det. Det hade varit ett skämt, hon tänker inte lämna hans sida just nu.. men helt ärligt borde hon nog städa bort det om en stund.
”Ingenting av det här är ditt fel! Allt är Chengs fel, ingen annans,” det kommer ut som ett litet viskande, då armarna fortfarande är slingrande runt honom. Hon behöver nog intala sig själv det också, att det inte är hennes fel. För det är ju sant. Allt är Chengs fel. ”Nej.. stanna här.”

”Okej, jag stannar”, svarade Zihao med en stämma som fortfarande var lätt darrig. Hayley hade naturligtvis rätt, det var egentligen ingen annan än Chengs fel. Däremot kändes det som om all denna röra kunnat undvikts om han inte hade lagt sig i, om han bara låtit allting vara. Nåväl, det var ingenting han kunde göra någonting åt såhär på efterhand, men det kunde definitivt få förbli en läxa. En ganska ordentlig läxa, minst sagt.
”Kommer du ihåg för bara något år sedan? När du och jag fortfarande hatade varandra, eller i alla fall något i den stilen”, började den äldre dröjande och stirrade bort mot ett av fönstren i rummet, bort från allt kaos som pågick bakom dem, på sängen. Stackars säng för den sakens skull, alldeles fläckad av blod. Yaosu skulle säkert få ytterligare en hjärtattack när han vaknade, bara på grund av hur stökigt allting var.
”Hursomhelst”, fortsatte han och ruskade lätt på huvudet. ”Det känns ganska avlägset nu..” Zihao tystnade och drog på mungiporna, trots att det var nästintill omöjligt att få dem att röra sig ur fläcken. Ansiktet var fortfarande blekt och ögonen stora och glansiga. De brukade aldrig vara så stora, aldrig förmedla sådan rädsla eller ens känslor överhuvudtaget. Nu gjorde de dock det, i en stor utsträckning.

Ögonlocken gled plötsligt upp på tjugotvååringen som genast började flämta efter luft. Det kändes som om lungorna var alldeles tomma, som om ett vakuum befann sig därinne. Däremot var det inte det värsta - allting gjorde ont. Bröstkorgen värkte, det kändes som om någon stått och hoppat på den under en längre tid. Stupen kändes torr och det gjorde förfärligt ont att svälja, för att inte tala om blodsmaken.
”Åh tack gode gud”, andades Ms Yu avlägset och pressade försiktigt tillbaka Yaosu mot de mjuka kuddarna, då han gjort ett försök till att sätta sig upp. Hur lång tid hade ens hunnit passera? Vad hade hänt? Den äldsta Huaze broderns ögon var bokstavligt talat lika stora som tefat och andetagen förblev grunda. Paniken sköljde över honom som en enda stor tsunami och återigen svartnade det för ögonen, även om han inte tappade medvetandet den här gången. Nej, istället flängde han runt och kastade upp allting som befunnit sig i magsäcken. Urk.
Efter att ha legat och kippat efter luft en stund, rullade han tillbaka på rygg och släppte ut ett högljutt stön. Hade han inte varit så bekant med smärta hade han troligen vrålat i högan sky.
”Försök att ligga någorlunda stilla, lilla vän”, bad Ms Yu ängsligt och lade en hand över pannan på tjugotvååringen. ”Du brinner fortfarande upp”, konstaterade hon därefter och placerade en sval trasa över den brännande huden.