Not what I wanted [PRS]

Även om Samuel kanske inte kändes riktigt lika hotfull som han gjort innan, gav den där sista blicken Zihao rysningar. De kröp längsmed ryggraden och ansiktet bleknade en gnutta. Nej fy fan, rent utsagt. Sjuttonåringen stirrade efter den jämnåriges ryggtavla med relativt tomma ögon. Hade det där varit ett hot eller bara en underlig reaktion grundad i att den längre av de två sagt någonting dumt? Han ruskade på sig och drog igen dörren, fortfarande halvt överrumplad. Skulle han vara glad eller rädd? Vad hade ens den där sista blicken betytt?
Låset vreds om och slytherinaren hängde tillbaka handduken på kroken. De där funderingarna kunde han ta itu med senare, nu skulle han försöka fokusera på att duscha och bli ren. Alla andra satt ju trots allt och väntade ute i matsalen. Med rynkade ögonbryn klev han därför in i duschen och vred igång vattnet. Det var en såndär dusch där vattnet regnade ner från taket, väldigt härligt.
Händerna drogs genom de mörka lockarna gång på gång tills kalufsen var genomvåt. Därefter började han försiktigt massera in schampot som lämnades medan han övergick till att tvåla in sig. Från topp till tå, inte en endaste fläck förblev skitig inte. Även om pälsen kanske var borta betydde det inte att leran försvunnit, för det hade den inte. Till en början blev golvet inne i duschen alldeles brunt. Usch.
Zihao slöt ögonlocken ett slag, sköljde hastigt ut schampot från håret och all tvål från kroppen. Det doftade kraftigt av jordgubbe och vanilj, någonting som fick det att vattnas i munnen på honom. Han var ju torts allt förfärligt hungrig och magen gav fortfarande ifrån sig klagande läten lite då och då.

Sjuttonåringen kände sig så småningom färdig, efter att all tvål och allt schampo var urtvättat. Handduken som han nyss hängt upp fick duga, även om den kommit i kontakt med all skit förut. Så smutsig kunde den väl ändå inte vara? Nej, den dög. Han nickade lite för sig själv och började varsamt torka bort vattendropparna från kroppen - först från överkroppen, sedan från benen och fötterna. Sist plockade han ner en ny handduk att torka av håret med, som i slutändan lindades runt hjässan där den fick sitta.
I den bortre ändan av badrummet fanns ett par dörrar som dolde ett skåp. Alla i familjen hade varsin hylla. Zihaos var som tur var högst upp och därmed behövde han inte böja sig ner. Det fanns inte direkt mycket att välja på, men tillslut lyckades han bestämma sig för ett par svarta kostymbyxor och en vit skjorta. Kanske lite för fint, eller? Fast å andra sidan hade han inte träffat många av människorna runt bordet på flera månader, så det kanske inte var speciellt konstigt? Slytherinaren drog på sig kläderna och knäppte skjortan. Okej, han såg ganska bra ut med tanke på omständigheterna.
Efter att ha kammat håret bakåt, så att det låg platt över hjässan, låste han upp dörren och stegade tveksamt bort mot matsalen. Skulle han vänta på Joshua? Hm, ja, särskilt då han inte riktigt vågade gå in själv. Inte efter den där skumma blicken Samuel gett honom. Rysningar. Med en grimas strykandes över de skarpa dragen satte han sig ner på det första trappsteget och lutade sig framåt. Bättre att vänta och kanske undvika att göra bort sig.

Det tar sin tid. En väldigt bra tid. En liten del av Joshua vill skynda sig på, inte tvinga alla att vänta på honom. Men det går bara inte. Varje liten del av honom måste bli noggrant tvättad. Tiden i duschen är tillräcklig för att ha låtit dem vänta alldeles för länge, men det räcker inte för honom. När både håret och kroppen är noga tvättat börjar han smörja in den lena huden i både body butter och lotion, men så stannar han upp.

Fingrarna stryker sig över de markerade nyckelbenen, över ärren som rotat sig fast där och benen som sticker ut. En klump bildas i halsen på honom, ner över bröstet och magen. En väldigt stor klump helt enkelt. Bara vida synen av hans spegelbild får ögonen att vattnas, händerna att skaka och axlarna att sjunka. De små fingrarna stryker sig ner över revbenen, vänder på sig så att ögonen kan granska ryggraden. Alla blåmärken, knotorna som är illröda och svider vid den lätta kontakten. Tårarna börjar bubbla ner, som en kokande kastrull. Det går inte att sätta stopp för dem, utan de fortsätter att rinna och rinna. Händerna tar ett försiktigt tag om vardera sida av midjan, fingrarna möts utan något som helst problem. Han kan fläta ihop dem med varandra, med precis samma tag som innan. Joshua kan inte förstå hur slytherineleven fortfarande kan stanna med honom, hur någon alls kan det. Han känner sig så äcklig, fruktansvärd. Händerna börjar dra och klämma på den lilla, lilla hud som finns över den spinkiga magen. Kroppen sjunker ner mot golvet, och armarna slingrar sig om de magra benen. Händerna stryker sig över låren, klämmer och trycker, struntar i alla blåmärken som slingrar sig runt dem. Såren som finns över knäna, där han börjat blöda pågrund av den ömma huden.
”Fan, fan, fan,” viskar prefekten för sig själv med hes röst, den sviker honom gång på gång medan han försöker andas mellan de tjocka tårarna. Han kan inte röra sig neråt, varken kroppen eller psyket vill det. Att sätta sig framför en massa personer, tvinga i sig mat som förmodligen kommer att komma åka upp igen på direkten. Det är inget han vill, han vill kunna umgås med de allihop utan några problem. Utan att peta i maten och utan att få modern, Samuels och Hayleys skarpa blickar mot sig. Efter alla gånger Joshua verkligen försökt att få i sig någonting brukar kroppen protestera, och genast behöver han springa till badrummet för att få upp det. Det om något väcker bara ännu mer uppmärksamhet till problemet. Kroppen skakar, och ett flertal gånger behöver sextonåringen snyfta till för att kunna få tillräckligt mycket luft i lungorna. Han hatar sig själv för att han gör folk så oroliga, hatar sig själv för att han inte kan göra något så simpelt som att äta middag med nära och kära. Han hatar sig själv.

Den nätta kroppen har sjunkit ner vid det här laget, han ligger där ett bra tag.. kanske ytterligare en halvtimma, kanske en timma. Joshua har verkligen ingen verklighetskoll och klockan bara fortsätter att ticka. Gör allting värre för varje minut som går, varje minut som de behöver vänta på någon så hopplös som honom. Tillslut ställer han sig upp med darrande ben. Ögonen ser än en gång in i spegelbilden, ser den där förskräckliga varelsen som han verkligen inte kan förstå sig på. Helt hopplös, fullkomligt patetisk. Han stryker fingrarna över kinderna, försöker att torka dem. Dock är det praktiskt taget omöjligt när de bara fortsätter att komma. Han sväljer hårt, tar tag i sina kostymbyxor och drar på sig dem. Han har tvingats sy in alla byxor rejält, göra dem mindre för att de ska kunna sitta någorlunda på höfterna. Därefter måste han vira ett bälte omkring sig, de har behövt göra flera hål för att kunna hålla byxorna uppe. Joshua sluter ögonlocken en kort stund, känner hur andetagen är rispiga innan han drar en stickad vinröd långärmad över sig. Som sagt, fortfarande alldeles förstor.

Sekunderna blev långsamt till minuter som slutligen förvandlades till timmar. Hur länge satt han där och väntade? Närmare en timme vid det laget? Axlarna sjönk ihop och händerna drogs genom det svarta håret. Han visste att Joshua hade en tendens att ta mycket tid på sig, men det här började bli mycket till och med för sextonåringen. Zihao sneglade upp för trappan ett slag innan han bestämde sig för att resa på sig. Stegen rörde sig mo matsalen, där hela familjen samlats runt bordet. Blickarna höjdes och deras samtal dog långsamt ut, vilket fick klumpen i sjuttonåringens hals att växa sig större.
”Ehm”, började han trevande och sneglade ner mot fötterna. ”Jag tror att ni kan börja äta..Joshua har inte kommit ner än”, fortsatte han tyst och kliade sig själv i nacken. ”Tänkte gå upp och kolla till honom.” De svarta ögonen höjdes igen och gled över alla som satt vid bordet. Fadern, bröderna, familjen Lewis och Hayley.
”Vi kan vänta, det är ingen fara”, påpekade Mr Huaze tillslut och log vänligt mot sonen, som uppenbarligen var okomfortabel till det yttersta. Att stå och prata inför större grupper med folk var absolut inte hans grej. Nope.
”Är ni helt säkra?” Undrade Zihao osäkert och skruvade på sig. ”Maten kommer att bli kall.” Det var alltså hans största oro? Maten? Suck.
”Gå och titta till Joshua”, svarade Yaosu avbrytande och gav den yngre brodern en lång blick. ”Jag kollar till maten, du behöver inte oroa dig för den”, sade han därefter och viftade lite med staven ovanför bordet.

Det slutade med att sjuttonåringen gav med sig och tassade uppför trappan trots allt. Joshua var viktigare, plus att det inte kändes riktigt rätt att börja äta utan honom. Rättare sagt så kändes det grovt fel, om sanningen nu ändå skulle fram. Benen rörde sig längsmed korridoren fram till dörren där Hayley och pojkvännens rum dolde sig bakom. Han höjde långsamt handen och knackade försiktigt på, plötsligt nervös av någon anledning.
”Joshua”, började Zihao trevande och pressade örat mot det vitmålade träet. ”Hur går det? Är det okej om jag kommer in?” Öronen vickade på sig i ett försök att snappa upp någon form av ljud. Fan, han borde ha följt med den yngre upp från första början istället för att duscha därnere. Dumma, dumma Zihao. Tänk om sextonåringen svimmat därinne eller något? Då skulle allting vara slytherinarens fel. Det var han som valt att stanna därnere, han som inte följt med den andre upp för trappstegen och sett efter honom.
Försiktigt gläntade han slutligen på dörren och stack in huvudet. Okej, pojkvännen hade i alla fall inte svimmat så det var ju åtminstone någonting positivt.
”Är du okej?” Undrade den äldre försiktigt och öppnade dörren ytterligare. Hade han gråtit? Det såg nästan ut som det.

De lätt rödsprängda ögonen glider upp mot filuren som stuckit fram, rösten hade uppriktigt sagt skrämt livet på den stackars sextonåringen. Gnagandes i den plumpa underläppen stryker han fingrarna återigen över de rosiga kinderna och vänder blicken mot spegeln istället. Ögonen är alldeles svullna, läpparna illröda och huden blek. Faktumet att pojkvännen rört sig upp över trapporna för att titta till honom, medan alla där nere väntar på honom. Som den stora fån vrider han och vänder på varenda tanke, är Zihao irriterad? Han kanske inte kom upp för att han är orolig, det har ju gått så lång tid att den där oron borde ha vaknat för en stund sedan.. kanske han bara kom för att skälla på honom. Jösses, vilken tillit. Joshua borde väl förstå att den äldre av turturduvorna förväntar sig att han faktiskt klarar sig några timmar utan sällskap. Vilket han vanligtvis nog skulle göra, men tankarna är för tjocka. När han inte kan hålla dem borta, eller fokusera på något annat, ja då blir de trippelt så starka.

Kanske slytherineleven tycker att han är löjlig, inte förstår vad det svåra är. Joshua skulle inte döma honom för det, verkligen inte. Vem som helst skulle ha de tankarna om honom, se honom som hopplös, jobbig och patetisk. Det hade ju trots allt tagit en stund för någon som helst nerifrån att reagera.. Plus verkar det inte riktigt som att Zihao vill vara där. Mycket riktigt kan det vara hjärndemonerna som ligger och spökar igen, men det känns inte som det den här gången. Det känns som att pojkvännen känt sig tvungen att gå upp dit, och det får skuldkänslorna att dubblas än en gång. Jösses. Dumma hjärna, dumma hjärta. Med en besvärad suck drar han händerna över det lätt våta ansiktet, genom håret och låter blicken vända sig mot sjuttonåringen tillslut. Med ett mager leende nickar han.
”Jadå, jag är okej.” Ljuger han. Det känns liksom som att om han berättar om allt som pågår i huvudet på honom, ja då kommer den äldre bara att bli irriterad. Det är antagligen ingenting Zihao vill veta för närvarande. Så Joshua tvingar benen att bli lite mer stadiga, innan han rör sig ut ur rummet. ”Kom så går vi.”

Joshua ljög. Det var inte direkt svårt att dra den slutsatsen då alla bevis pekade mot att han nyss gråtit - att han nästintill fortfarande grät. Han kunde ju alltid försöka inbilla Zihao att det var av lycka eller någonting annat, men så dum var den äldre faktiskt inte. Även om pojkvännen insisterade på att han var okej så talade allting annat för att han inte var det. Med en liten suck greppade sjuttonåringen tag om en av de magra handlederna. Merlin, de var så otroligt små och beniga, nästan så pass att de långa fingrarna kunde nå flera varv runt dem. Han kunde i alla fall nypa tag om dem båda två i ett grepp, även om han för tillfället bara fattat tag om en av dem.
De nu mörka ögonen granskade sextonåringen från topp till två, försökte förgäves göra en bedömning av situationen. Så småningom kom han till ett beslut och drog igen dörren, försiktigt så att ingen annan skulle råka höra. Nu var huset förvisso ganska så gigantiskt, men man visste aldrig. Folk kunde ha bra hörsel, det var ingen hemlighet.
”Du är inte okej”, konstaterade Zihao och placerade fingrarna under gryffindorarens haka. ”Varför ljuger du för?” Fortsatte han med en liten darrning på rösten och rynkade på ögonbrynen. Var det för att Joshua inte litade på den äldre? För att han var rädd att bli lämnad?
Slytherinaren tog ett djupt andetag och skakade bort de tankarna. Nej, han litade väl ändå på pojkvännen, eller hur? Jo, varför skulle han inte göra det? Kanske för att du bokstavligen slet av lillfingret på honom. Klumpen i magen kom genast tillbaka och ögonen blev glansiga. Vad hade den yngre ens för anledning till att lita på honom när allt kom omkring? Inga bra, det kunde han svara på där och då. Dumma hjärndemoner, de förstörde verkligen allting.
”Förlåt”, mumlade sjuttonåringen och lät handen glida upp mot en av de magra kinderna istället. Åh, så otroligt bräcklig. ”Jag är bara orolig för dig..du är..du är så jävla viktig för mig och..och jag är bara rädd att du ska försvinna.” Snyftningarna blev kraftigare efter varje ord och snart hade även den äldre av de två börjat snyfta. ”Kom”, knorrade Zihao skakigt och drog pojkvännen till sig, så att han envist kunde begrava näsan i de mörka lockarna. ”Lämna mig aldrig.”

Ajdå. Uppenbarligen behöver Joshua öva lite på sina lögner. Vanligtvis brukar det gå så smidigt, ingen brukar misstänka något, förutom möjligtvis Samuel och modern. Blicken glider ner till greppet om handlederna. Ingenting förskräckligt hårt grepp, men tillräckligt för att få den nätta kroppen att stanna upp. Än en gång börjar ögonen vattnas av hela scenariot. Främst pågrund av tankarna som kommit in i huvudet inne vid badrummet, alla elaka tankar och självaste panikattacken.
”Jag vill bara inte att du ska bli irriterad på mig..” Mumlar sextonåringen och blickar upp mot det vackra ansiktet. Kanske han borde vara ärlig, men att berätta om alla dumma tankar skulle inte göra någonting bättre för dem. Nu verkar det däremot som att positionerna är ombytta igen, när Zihao börjar snyfta och drar den yngre pojkvännen tätt intill sig istället. De magra alarna slingrar sig om midjan på slytherineleven, och sluter ögonlocken en kort stund.
”Men jag kommer inte att försvinna, klart jag inte kommer att göra det.” Gnagandes i underläppen stryker Joshua sina små fingrar över ryggen på den äldre av turturduvorna. Nu tycker han ju själv att det inte finns någonting att oroa sig över, det är bara tankarna som han håller inne som gör illa honom. Ingenting annat.
”Jag kommer inte att lämna dig.”

”Irriterad? Varför skulle jag bli irriterad?” Frågade sjuttonåringen och bet sig själv hårt i underläppen, medan armarna klängde sig fast ytterligare vid den yngre. Nope, nu skulle han inte förmå sig själv släppa taget, precis som så många gånger innan. Men det berodde ju faktiskt på att Joshua var så skör och bräcklig, att det kändes som om han sakta men säkert tynade bort tillsammans med den där maten som förblev lämnad på tallriken. Han gömde hela ansiktet bland de mjuka, aningen våta, lockarna och försökte undvika den tanken. Det gjorde ont bara att tänka på, speciellt eftersom det kunde bli verklighet om sextonåringen inte började ta tag i ätandet. Händerna gled över den spinkiga ryggraden, över alla ben som stack ut och sedan tillbaka upp igen. Han lutade sig slutligen tillbaka med ett litet snörvlande och torkade bort tårarna med en av handryggarna.
”Du säger det men..titta på dig själv, Joshua. Din kropp kommer inte att orka med hur länge som helst, det måste du väl inse. Jag menar, kolla på det här.” Zihao lindade återigen fingrarna runt en av de smala handlederna. Den var nästan så pass smal och liten att fingrarna nådde dubbla varv. Helt sjukt, verkligen sjukt. ”Visst, jag har stora händer, men så förbaskat långa är mina fingrar faktiskt inte”, sade han och vek undan med blicken. ”Det jag menar är att du gärna får hålla det där löftet, inte bara säga att du ska göra det.” Han placerade händerna runt pojkvännens ansikte och studerade honom envist, ville få någon typ av respons. Däremot kanske det inte var rätt tillfälle att tvinga ner den andre till matsalen, där han skulle tvingas sitta och äta framför resten av alla i huset. ”Om det gör saker och ting lättare kan du följa med ner och äta senare, eller så kan jag ta med mat upp?”

Ja, varför skulle han bli irriterad? Joshua själv ser det inte som ett problem det här med maten, trots att han ser varningstecknen blinka rött framför ögonen på honom. I hans stora ögon kanske den äldre ser honom som bortskämd, korkad som lider av något så förbaskat löjligt. Egentligen vet han ju att detta inte är tankar som dyker upp i skallen på Zihao överhuvudtaget, men det hindrar inte hjärndemonerna från att använda dem emot honom. Gnagandes i underläppen känner han hur tårarna ligger och trycker mot murarna, som snart sviker honom. Att höra hur pojkvännen gråter pågrund av honom, de där små snyftande ljuden.. det känns så dåligt, han vill inte vara en aspekt som får slytherineleven att bli ledsen, nedstämd. Allt han vill är att se den äldre le och skratta, han en bra tid utan några bekymmer eller tårar. Men det är så svårt att inte falla tillbaka i gamla spår för Joshua. Matfixeringen kommer alltid att komma tillbaka till honom, och det kommer nog göra illa folk som han har nära sig mer än honom själv. Medan tårarna slingrar sig försiktigt över de svala kinderna blickar han ner mot fingrarna som nästan går två hela rundor om handlederna.
”Du tycker inte att jag är äcklig?” Viskar han frågandes, alldeles för konsumerad av sina egna tankar för att riktigt förstå sig på Zihaos varnande ord. Så många kastar äcklade blickar mot honom, och då har han ändå kläder på sig. I skolan brukade vissa elever dra och klämma i den pyttelilla hud de kunde få tag i, prata strunt och se ned på honom. Det är skönt att inte behöva gå i skolan när det händer, men han skulle hellre ha dem göra så mot honom, än att han själv gör den äldre av turturduvorna äcklad. De små fingrarna pillar försiktigt med den vita skjortan som Zihao bär, bara för att hålla sig lite sysselsatt och distraherad. Däremot känner han sig träffad av orden. Inte på något negativt sätt alls, utan det får öronen att spetsa på sig en aning. Inte bara säga att du ska hålla det där löftet. Han har rätt, han har gett en del löften om att han ska förbättra problemet kring maten. Om han vill att den andre ska hålla sina löften.. ja, då måste han väl hålla sina egna också. De stora, glansiga ögonen glider upp mot pojkvännens ansikte, och rotar sig fast där. Jösses, han förtjänar verkligen inte den här vackra filuren framför sig.
”Men jag vet inte hur jag ska göra det..” Medger sextonåringen med lätt rynkade ögonbryn. Hur ska han bli bättre. Så många gånger har de provat olika metoder, han har träffat så många olika läkare och psykologer att han inte längre kan räkna dem med hjälp av fingrarna. Det är inte läkarnas fel, utan hans egna. Även om han vill må bra, bli frisk och hälsosam, så finns det en stor del av honom som vill fortsätta. Aldrig sluta, så han faller alltid tillbaka. Det är väl därför han blivit inlagd en hel del gånger, så att alla hans måltider blir ätna, allt är övervakat. Kanske det är det enda som kan hjälpa honom vid det här laget också. Trevandes tar han ett tag om de betydligt större händerna, kramar om dem hårt. Ett dilemma som ligger lite mer i nuet är måltiden som pågår därnere. Ska han äta med alla andra, få en hel drös med blickar på sig, eller bosätta sig uppe på rummet och göra både modern och Mr Huaze besvikna? Den tanken tar verkligen kål på honom.
”Jag vet inte.. om jag inte går ner kommer de bara att bli besvikna.”

Äcklig var typ det absolut sista ordet Zihao skulle välja att beskriva Joshua med. Den yngre var absolut perfekt i hans ögon, oavsett om benen stack ut på honom eller inte. Det kanske inte var hälsosamt och lite läskigt med tanke på alla möjliga konsekvenser, men utöver det spelade det ingen roll. Sjuttonåringen älskade den yngre på alla sätt och vis, inklusive hans taniga lilla kropp. Nej, om han skulle beskriva någon som äcklig skulle han nog rikta det ordet mot sig själv. Inte hela tiden kanske, men det fanns aspekter hos den välbyggda kroppen han fann frånstötande. Däremot gjorde väl inte sextonåringen det, på samma sätt som han själv inte kunde se den yngre som ens en gnutta äcklig. Aldrig, det ordet hörde inte hemma hos någon så vacker och underbar. Därför skakade han slutligen på huvudet och drog försiktig på munnen försökte trycks undan de egna tårarna så gott det gick. Tummarna strök varsamt bort tårarna som ringlade sig nerför de magra kinderna och huvudet höll lätt på sned.
”Du är allt annat än äcklig, Joshua”, mumlade slytherinaren och lämnade en försiktig kyss över den sköra huden som sträckte sig över pannan på den kortare filluren. ”Vacker, omtänksam, rättvis, modig..” Han tystnade och kände hur den där välkända rodnaden började ringla sig uppför ansiktet på honom. ”Och inte bara det, du står på något sätt ut med någon så enfaldig som mig”, fortsatte sjuttonåringen med ett skratt och fortsatte stryka med tummarna över kinderna, över de svala tårarna som letade sig ner mot marken. ”Även fast jag är hopplös på alla sätt och vis..men du älskar mig i alla fall.” Zihao placerade några fingrar under hakan på gryffindoraren och vred huvudet uppåt. Därefter pressade han läpparna mot pojkvännens respektive fylliga, trots alla tårar och allt snor. Det gjorde ingenting enligt honom och nu var det bara att hoppas att den yngre inte blev alldeles skräckslagen. Urk, han ville dock inte släppa taget eller avsluta den lilla kyssen. Så behaglig och varm, mjuk och försiktig. Deras kyssar var helt enkelt de bästa. Inte för att den äldre av de två turturduvorna kysst någon annan förut, men men. Det behövde ingen veta.
”Vi löser det”, mumlade sjuttonåringen mellan kyssarna och fiskade envist upp Joshua, med ett fast grepp under låren på honom. ”Jag kan hålla koll på dig och..tja, vad säger du om att börja laga mat tillsammans? Göra det till en mysig grej”, föreslog han fortsättningsvis och blickade nyfiket mot den fjäderlätta lilla sextonåringen. Nope, han vägde fortfarande ingenting enligt en viss varg. Alltså verkligen ingenting, nästan bokstavligen som en fjäder.
”Ska vi gå ner då? Vi kan sitta bredvid varandra..ingen kommer döma dig, det förstår du väl?” Undrade han försiktigt och blickade upp mot de där oemotståndliga rådjursögonen. ”Pappa och din mamma kommer bli jätteglada..tror de vill börja planera inför sommaren också”, förklarade Zihao och putade med läpparna mot pojkvännen. Kyssar, fler kyssar. De var beroendeframkallande.

I och med komplimangerna är det faktiskt inte bara sjuttonåringens kinder som blir alldeles rosiga, utan det blir även Joshuas. Fingrarna som stryker sig över de små kinderna gör honom än varmare, och han kan verkligen inte undgå från att le.
”Tack,” viskar den yngre av de två medan fingrarna fortsätter med sitt frenetiska pillande av den vita, fina skjortan. Snart kommer det säkert bli hål i den pågrund av hans eviga pillande. Men men, det lugnar nerverna. Blicken flackar mellan sina egna fingrar, och Zihaos gulliga lilla ansikte. Den där rosa färgen som tagit över är så bedårande. Så söt och välkomnande, varm. Dock är han inte lika förtjust i den där nedvärderande rösten som han använder sig av när han pratar om sig själv, långt ifrån faktiskt. Han kan faktiskt inte undgå att himla lite med ögonen pågrund av det, på skämt såklart.
”Kalla inte dig själv hopplös, du är toppen på alla sätt och vis,” rösten är låg, fortfarande i sin viskande lilla ton. Efter allt de varit med om, allt de gått igenom.. nej, hopplös är slytherineleven verkligen inte. Aldrig. Däremot kommer han på helt andra tankar, för plötsligt försvinner det där mellanrummet mellan de två, och läpparna pressas mot varandra. Tårarna rinner fortfarande ner, vilket inte riktigt hjälper Joshua att intala sig själv att han inte är äcklig. Det tar en liten stund för den yngre att besvara kyssen, främst för att han själv inte kan förstå varför i hela friden Zihao skulle vilja vara så nära honom. Tillslut glider fingrarna upp över det lena, vita tyget av skjortan över bröstkorgen, och fattar ett löst grepp bakom nacken på honom. Kyssarna är varsamma, kärleksfulla men ändå passionerade. En perfekt blandning helt enkelt, och hela stunden hade varit perfekt om tårarna bara försvunnit helt och hållet.
”Laga mat tillsammans?” Upprepar han undrandes innan ett lätt litet leende stryker sig över de fylliga läpparna, och han nickar. Från vad han märkt är pojkvännen väldigt duktig på att laga mat, och även om Joshua inte är så dålig på det själv, så vill han gärna lära sig ännu mer. Axlarna sjunker lite när samtalsämnet glider till de personerna där nere, och klumpen inne i bröstkorgen växer lite mer.
”Men de kommer att döma mig..” Ja ja, insistera på det du. Nu tror han inte att de kommer döma honom pågrund av maten, utan faktumet att de behövt vänta så himmelskt länge. Fingrarna gräver ner sig i de mörka lockarna på den äldre, innan han drar de beroendeframkallande läpparna intill sig. ”Jag har låtit dem vänta så länge, de är oartigt.” Joshua skulle inte bli så sur om de dömde honom för allt det här. Det är rätt förståeligt ändå. Klumpen försvinner varje gång läpparna rör sig mot varandra. Faktumet att de samtidigt pratar om deras respektive föräldrar som de hånglar är nästan skrattretande.