Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip var inte sen med att han också öppna sin mun mer, lade utan tvekan händerna om hennes höfter och drog henne återigen något närmare sig. Hon hade sån otroligt stor inverkan på honom, han kunde inte tänka på något annat än henne vid det här laget. Han började dra med henne emot sängen.

Som Ilsera misstänkt så var han helt överlägsen henne i det här, men sen hade han väl också tränat i många fler år än henne misstänkte hon. Bara att känna hans kropp så nära hennes och hans hand om hennes midja fick henne dock att glömma helt vad det var han lärde henne för några sekunder, allt hon istället tänkte på var honom. Hon kunde inte låta bli att luta huvudet lätt emot honom, dra in hans härliga doft.

Villigt följde hon efter då Philip backade mot sängen. Hon satte sig ner tillrätta i hans famn med benen om hans höfter. Hon var faktiskt rätt så vig vilket definitivt kom till nytta i olika situationer. Inte minst nu. Aubrey lät sina fingrar glida över hans armar igen innan de stannade upp vid kanten till hans tröja. Hon tyckte bestämt att det var på tiden att få av honom kläderna.


Jonathan strök med fingrarna bort lite hår från hennes hals innan han böjde sig ner för att låta läpparna nudda vid den varma huden. Han lämnade fjäderlätta kyssar här och var, tog sig sedan i kragen och återgick som om ingenting till att förklara hur hon skulle försvara sig, vad hon skulle tänka på i olika situationer och så vidare.

Philip lade händerna om hennes höfter, kysste henne återigen. Den här kvinnan fick honom sannerligen helt på fall. Han började dra av sig sin tröja, klädde utan minsta problem av sig för henne. Och särskilt när hon var klädd på det där viset, om man nu kunde kalla det klädd.

Ilsera rös till lite då hon kände hans fingrar mot sin hals, och när hon kände hans läppar försvann varenda tanke på annat. Jösses. Hon lät undslippa en tyst suck, njöt för fullt av hans beröringar och små kyssar. Hon drogs dock snabbt tillbaks till verkligheten igen och deras träning då han återigen började prata om det, lyssnade noga men kunde inte släppa honom med blicken.

Aubrey hade inte direkt bråttom med att klä av sig de få plagg hon hade på kroppen, hennes första prioritet var ju nu att få av honom kläderna först. Att hans tröja låg på golvet gjorde henne inte nöjd utan hon ville få av honom byxorna också. Till att börjas med åtminstone.


Efter en stund backade han ett antal meter ifrån henne, uppmanade henne att försöka på nytt. Hon hade i början av deras träningspass visat honom vad hon gick för då, nu hade han gett henne lite nyttig information som hon definitivt kunde få användning för i olika situationer och han trodde att hon skulle kunna göra mycket bättre från sig den här gången.

Att det hela väl lite spårat ur rätt snabbt var definitivt inget som bekymrade Philip, tvärtom. Han delade mer än gärna den här stunden med Aubrey, hennes klädsel tilltalade honom ju minst sagt mycket. Utan ett ord började han långsamt ge henne små kyssar på halsen samtidigt som han började dra ner hennes ena bh-band.

Ilsera försökte på nytt att ge sig på honom, och hon tyckte åtminstone att det gick bättre denna gången efter hans tips. Även om hon fick erkänna att han gjorde det mycket svårare för henne att koncentrera sig.

Då hon kände hans fingrar vid mot sin hud vid axeln, och hur bandet till hennes bh drogs neråt, slog hon upp ögonen för att se på honom. Ibland kunde en blick säga mer än tusen ord och det var inget undantag den här gången heller. Hon skulle aldrig med ord kunna uttrycka hur starka hennes känslor var för honom. Likväl som hon enbart med blickar, enligt sig själv, kunde få honom att förstå hur attraherad hon var av honom.


Ilsera gjorde bra ifrån sig, speciellt om man tänkte på att det här var första gången de tränade med varandra. Hon lärde sig snabbt. Jonathan drog en hand genom sitt svettiga hår då de var klara med träningen och gav henne ett leende.
"Snart är du bättre än mig," skrattade han till. Det var väl inte omöjligt direkt men hon skulle behöva mer träning för att nå upp till den nivån.

Det var som om den där blicken tog andan ur Philip. Han stannade till lite, för hon var så fantastiskt vacker och bara en blick på henne var nog för att få världen att stanna. Han hade aldrig trott att det skulle gå att älska någon så otroligt mycket som han älskade henne, hon betydde så väldigt mycket för honom. Hans uppväxt hade inte precis varit den bästa och han hade mest varit bortstött överallt, hon hade på något vis kommit in och lärt honom kärlek. Han lade mjukt handen emot hennes kind, hoppades att hans blick sade lika mycket som han hoppades på.
"Jag älskar dig", sade han mjukt.

Ilsera skrattade till lite lätt av hans påstående.
"Det tvivlar jag på", sade hon retsamt, uppriktigt sagt så trodde hon inte att hon skulle kunna bli riktigt lika bra som Jonathan - han hade haft många fler års träning på sig och dessutom så var hon inte lika stark som honom.

Två vakter greppade tag om Aubreys armar för att hålla henne tillbaka, något som bara gjorde henne ännu mer arg. De kunde inte göra så här! Det var orättvist att de tog runorna från Philip bara för att han gett hennes tillbaka då Klaven vägrat göra det. Kunde de inte straffa henne istället?
"Snälla," bad hon konsul Penhallow som ignorerade henne fullständigt, hade enbart blicken på Philip som en silent brother förberedde inför att bli av med runorna.

Philip hölls också han fast, hade velat åtminstone fått prata med Aubrey innan då han märkte hur hon verkade kämpa emot. Men han var åtminstone glad för den saken att han inte skulle behöva glömma allting, för han ville aldrig tvingas glömma Aubrey. För att vara ärlig så fick han erkänna att sina egna runor var något han utan problem offrade för Aubreys skull och för att hon istället skulle få ha sina. Enligt honom var det värt det, han tänkte mycket mer så numera när han äntligen fått tillbaks henne efter glömskan. Han såg tyst på Aubrey, hoppades hon förstod att han inte tyckte det var någon fara, slöt sedan ögonen och förberedde sig på smärtan han visste det innebar att bli av med runorna.

Aubrey önskade att hon åtminstone kunde få stå vid Philips sida. Hon visste ju vad det var han skulle gå igenom, och hon visste hur smärtsamt det var att bli av med runorna. Vakterna släppte inte taget om henne förrän allting var över. Då rusade hon omedelbart fram tll Philip och la armarna om honom i en kram. Om hon hade insett att det här var priset de, eller snarare Philip, behövde betala för att han gett henne runorna tillbaka - så skulle hon utan tvekan ha väntat tills Klaven gått med på det. Hon hade inte velat utsätta Philip för någon smärta men nu var det precis vad hon hade gjort.