Yehet och Kkaebsong [PRS]

Sådär rent teoretiskt sett lät det förslaget alldeles perfekt, men Zihao tvivlade på att det skulle fungera. Inte för att det var en dålig idé, tvärtom faktiskt..men han skulle troligen aldrig kunna hitta kopplingen själv. Alla gånger han gick och klankade ner på sig själv var faktiskt inte helt icke rättfärdigade. Hjärnan var lite av en pysande, krympande sörja som aldrig verkade hämta sig. Åtminstone inte sedan den dagen nittonåringen lagt ögonen på Joshua. Visst var det underbart och sådär lagom fånigt, men kanske inte bara en dans på rosor - både när man tänkte på det där med hjärnan och alla andra situationer som uppstått. Men nu var det ju mest hjärnan som var problemet, right? Plus att han hade ett mord att utföra, utan att ha den blekaste aning om vem han skulle mörda. Däremot skulle det hända. Ja, Zihao hade bestämt sig för att artonåringen behövde hämnd. Och så var det bara, inga protester.

Det tar inte lång tid för Joshuas ögonbryn att rynkas ihop, de väl plockade ögonbrynen som rynkat sig en hel del mer på sistone. Sa han något fel? Zihao hade helt plötsligt blivit så tyst, inget svar från hans sida. Inte för att artonåringen kräver det, men han vill att den andre ska kunna prata med honom, allt från himmel till jord.
"Annars kanske vi bara fokuserar på musiken, med en vardaglig liten musikvideo.." försöker han, dock verkar inte riktigt det fungera. Han pausar filmen på datorn som vilar vid nattduksbordet, innan han vänder sig mot Zihao. Försiktigt lägger han en av de svala händerna mot den andres kind, kupar den medan tummen stryker sig över den tunna huden. De chokladbruna ögonen borrar in sig i Zihaos. "Vad tänker du på?"

”Vad tänker jag på?” Upprepade Zihao, vars svarta ögon snart fäste sig i Joshuas. Det var en ganska bra fråga när allt kom omkring, med tanke på att han knappt själv hade någon aning om vad som rörde sig inne i sörjan bakom pannbenet. Men det hade han ju å andra sidan aldrig, så äsch.
”Tja..jag tänker väl mest på att jag har ett mord att utföra”, mumlade han tvekande och drog på en av mungiporna. ”Dock vet jag ju inte vem det är jag ska mörda..eller vilka”, erkände nittonåringen sedan och började pilla med den yngres fingrar, som låg sådär perfekt runt kinderna. Artonåringens händer hörde som sagt hemma där och ingen annanstans. Tyvärr var ju Zihaos kinder inte speciellt puffiga eller trevliga men de var i alla fall inte helt åt helskotta. Kinder som kinder. Nu var det ju kanske så att Joshuas kinder var tusen gånger bättre, men det visste han nog redan. Om han inte uppfattat det så var någonting definitivt fel. Japp.

Rynkan blir, om möjligt, allt större medan Joshua försöker få in vartenda ord som Zihao får ut sig. Jaså. Det verkar inte som att den äldre vill glömma bort det ämnet, men kanske det är bäst så. Han håller in en lätt liten suck och sluter ögonlocken för sig själv. Mord? Helt ärligt skulle han vilja se de där männen bakom galler, så att de aldrig kan röra en endaste människa till. Men att ta ett liv från någon har aldrig riktigt varit något Joshua tänkt på, någonsin.
"Vilka är det du har i åtanke?" frågar han tillslut efter en stunds tystnad, han kan ju ändå inte vara säker på att det är de männen som Zihao vill lägga händerna på. Skulle vara lite stelt om artonåringen bara förmodar de där sakerna. Försiktigt stryker han en hand genom Bobbs fläckiga päls, känner hur den feta lilla katten spinner över hans mage. Plus måste ju Zihao ha i minnet att han avskyr blod, det blir inte lätt det.

Nittonåringen betraktade Joshua under tystnad, försökte att komma på vad han skulle säga. Eller egentligen framförallt hur han skulle förklara det. Men hur han än vände och vred på det i huvudet kunde han inte komma fram till något vettigt svar. Mord var kanske inte någon utväg trots allt, även om han gärna slängt de vidriga små kräken nerför ett stup - kräken som attackerade personen som för tillfället verkade föredra sin katt över Zihao. Ouch. Inre för att han inte förtjänade det eller så, men uppmärksamhet från Joshua var någonting han absolut aldrig skulle tacka nej till.
”Förlåt, jag borde bara släppa det”, knorrade han tyst och gömde ansiktet i händerna. Där låg de sedan vackert placerade tills vidare. Fan, nu skämdes han bara en jävla massa. Det var inte tänkt att det skulle bli så. Men det spelade ingen roll att det inte var så han hade tänkt sig det hela, då det ändå aldrig gick som han själv ville.

De stora, chokladbruna ögonen höjer sig mot Zihao bort från den gosiga lilla katten. Han har lust att påpeka att nittonåringen nu vet hur det känns, när Chichi får all uppmärksamhet. Deras djur är verkligen bortskämda.. så hopplöst.
"Ja, det borde du." konstaterar Joshua lätt, puttar försiktigt den feta lilla lurvbollen bort från sitt knä. Med en sur blick slår han med den fina svansen mot artonåringens lår, innan han skuttar vidare till sina andra pälsvänner. De kan inte neka honom. Utan att lägga någon större tanke på Bobbs beteende sätter Joshua sig upp, tar försiktigt tag i Zihaos händer för att dra bort dem från hans ansikte. Läpparna pressar han mot den andres, drar in honom i en mjuk, aningen desperat kyss. Det finns två olika beteenden har Joshua märkt, antingen vill han inte att någon ska röra vid honom överhuvudtaget, eller så vill han bara komma på andra tankar. Joshua är nämligen inte värd något annat, iallafall inte i hans egna dumma tankar. Om nu han kan tillfredsställa Zihao genom att låtsas som ingenting, ja.. då får han helt enkelt göra det. Spelar ingen roll hur kroppen reagerar på det.

”Joshua”, började Zihao långsamt, trots att fingrarna redan lyckats nysta in sig i den yngres ljusa lockar - trots att läpparna redan mött den andres och brutit mot alla regler. ”Är du säker på att du klarar av det här? För jag kan vänta hur länge som helst! Pressa inte dig själv, det är allt jag ber”, framförde han tyst och började stryka några av fingrarna över artonåringens ansikte. Det var så jävla tillfredställande att låta dem följa all de där perfekta dragen..att helt enkelt låta dem utforska genom känseln. Ibland kunde han verkligen vara djup, huh? Många hade nog funnit det mer än överraskande, speciellt om de kände honom sen innan. Han var ju inte känd för att vara varken djup eller filosofisk eller klok. Motsatserna mot det dock - absolut. Om man började vrida och vända lite på det där så kanske det skulle kunna formas till någon slags tvistad komplimang. En komplimang för idioter.

Tankspridd öppnar Joshua ögonlocken, de glimrande ögonen i fast ögonkontakt med den andres. Långsamt lutar han sig tillbaka en aning, för att kunna ta in varje liten del av Zihaos ansikte. Tummen stryker sig över nittonåringens underläpp. Pressa sig själv? Kanske det är vad Joshua håller på med, men det känns så rätt, så simpelt också.
"Tack," viskar han med ett svagt, osäkert leende strykandes över de fylliga läpparna. De smala fingrarna pillar försiktigt med Zihaos tröja medan hjärnan knådar och vänder på de olika tankarna i huvudet. Kanske det är faktumet att Joshua är så bruten, så fullkomligt borta som får honom att agera på det viset. Men hur ska han kunna överleva, kunna fortsätta som normalt om han inte kan inse att det är Zihao, och Zihao skulle aldrig göra honom illa? Hur ska han kunna våga röra någon, eller låta någon röra honom, om han så fast beslutet vänder ryggen mot av bara ett litet finger? En annan anledning till hans agerande är säkerligen osäkerheten. Tänk om han inte är nära Zihao, och Zihao tröttnar? Det är inte så att han inte litar på nittonåringen, för det han gör han.. mer än någon annan. Men det skulle inte förvåna Joshua om den äldre tröttnar på honom, går över till någon annan.. "Jag.." Joshua gnager sig i underläppen, sluter ögonlocken där tårar börjar trycka mot murarna. "Jag vill bara att det ska bli som vanligt, gå tillbaka i tiden.. och samtidigt vet jag att du inte skulle göra mig illa, så ja.. jag är säker."

Nej, jag skulle aldrig göra dig illa med flit, men vi båda två vet hur jag kan vara. Zihao ruskade lätt på huvudet, försökte desperat att skaka bort tanken från huvudet. Det blev så väldigt ofta - att han var tvungen att bokstavligen banka bort allt negativt. För det första ville han ju inte att Joshua skulle få nys om allting som rörde sig inne i huvudet på honom, och inte heller ville han framstå som en såndär person som bara framhöll allt det dåliga. Så fick det verkligen, verkligen inte bli med tanke på allting annat som pågick. Ett absolut, stort nej.
”Det är okej”, försäkrade nittonåringen och började röra händerna i långsamma, försiktiga rörelser över ryggen på den yngre. ”Jag kommer aldrig att klandra dig om du känner att du vill ha lite mer..tja..andrum”, fortsatte han och tillät händerna vandra upp mot artonåringens kinder. ”Och även om du vill gå tillbaka i tiden, så går det inte. Men det är okej, för vi ska ta oss igenom det här, jag lovar!” Avslutade han bestämt, samtidigt som han sköt Joshua ifrån sig en aning. ”Förstår du? Jag står alltid på din sida, jag lovar.” Zihao drog Joshua intill sig igen och borrade ner ansiktet i den välskötta kalufsen. Hur kunde någon dofta så gott egentligen? Så många frågor, men så klent med svar.

Åh, Joshua blir så trött på sig själv. Det är klart och tydligt hur Zihao lider med honom, hur artonåringen fått hans stackars huvud att bubbla med tankar och medlidande. Klart det inte går att gå tillbaka i tiden, men man kan väl ändå önska? Förbryllat borrar han ner ansiktet i den andres tröja, kväver en lång suck. Han borde vara tacksam över Zihaos löften, men kommer det verkligen att leda till något positivt? Kanske Joshua kan bli lite bättre, men alla tankar, alla humörsvängningar och alla tuffa tider kan mycket väl bli för mycket för nittonåringen. Han vill inte att den äldre ska bryta ihop, och under omständigheterna verkar det inte fullkomligt omöjligt.
"Zihao, om jag säger att jag är säker så är jag säker.." mumlar Joshua och lutar sig tillbaka, hjärnan jobbar för fullt. Det är antagligen inte helt sant, om Joshuas hjärna fungerat som den brukat så skulle han inte agera på det viset. Men å andra sidan fungerar inget som det brukat längre, och det är väl ändå förståeligt? "Jag kanske inte kan gå tillbaka i tiden, men kanske jag kan försöka glömma bort det, bara för en stund? Du är rätt duktig på att hjälpa mig med det.." Med ett svagt leende lämnar han en fjäderlätt kyss på den andres läppar. "Och helt ärligt tror jag att du kommer märka om jag misstycker.. med tanke på det som hände innan."