PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Då tycker jag att vi ska försöka göra ett ordentligt ryck”, konstaterade Zhìyuan och sneglade bort mot fönstret, där regnet fortfarande smattrade mot rutan. ”Det måste finnas en lösning, det bara måste göra det!” Annars var det ju verkligen illa, om det fanns ett problem utan någon lösning. Nej, sådant existerade inte, så det så! Slytherinaren blinkade långsamt, försökte att tänka på alla möjliga lösningar. Men det var ju förbaskat svårt det där, då han inte hade någon aning om hur förbannelser fungerade. Han var troligen inte rätt person att sitta och fundera över lösningar med.
”Har du testat att bekämpa eld med eld?” Undrade sjuttonåringen tvekande och lät huvudet falla på sniskan. ”Alltså jag vet att det inte makes any sense, men man vet ju faktiskt aldrig”, förklarade han och slet blicken från fönstret, bort från regnet och blåsten som ven där utanför. Tänk om det faktiskt var en lösning? Att bränna ihop såren? Men varför skulle det vara det egentligen? De hade ju uppkommit pågrund av elden, eller hur? Så varför i all världens namn skulle ännu mer eld och smärta vara lösningen? Huang Zhìyuan, ibland är du verkligen dum. Hur kan du ens tänka på det där viset? Skäms.

Kanske fanns det en lösning. Det borde ju finnas. Men den kunde inte vara enkel. Nej, då hade ju någon redan klurat åt det. Någon borde ju förr eller senare knäcka koden. Eller skulle han behöva leva med de där såren resten av livet? Det skulle ju mycket väl kunna bli så. Aldrig mer kunna bada i sjöar. Aldrig mer kunna röra sig utan att ha ont. Aldrig mer våga visa mer än händer och ansikte för någon...
"Nej...", började Max tveksamt. "Jag brukar försöka hålla mig borta från det". Eld var läskigt. Fick kroppen att rysa till. Att tända eld på sig själv kändes inte så...lockande. Nej, det gick nog att konstatera. Inte lockande alls. Aj.
"Det låter...ont", mumlade han, fortfarande med kinden lutad mot den bekväma bröstkorgen. Visst gick det att testa, men borde det inte finnas något annat sätt? Det kändes som att det fanns andra risker med att börja brinna. Typ en viss panik som nog skulle kicka in. Kanske inte det bästa när en höll på att bearbeta trauma...

Nej, det hade kanske inte varit en så bra idé trots allt. Zhìyuan skämdes nästan över att han ens öppnat munnen för att säga någonting så dumdristigt. Att bekämpa eld med eld var väl ändå bara ett uttryck och ingenting som gick att ta bokstavligt.
”Förlåt, det var en riktigt korkad idé”, muttrade han och började mentalt starta ett inre slagsmål mot sig själv. ”Jag är inte så smart alla gånger..eller alltså inga gånger”, rättade sjuttonåringen i slutet av meningen. Varken klok eller smart, men hjärtat satt nästan på rätt ställe. Förutom när det inte gjorde det. Eller fan, det var ju inte så lätt egentligen. Han satt ju inte direkt och valde angående det där - om han skulle ta bra eller dåliga beslut. Oftast så slutade det med att han ville göra gott, men att resultatet blev den raka motsatsen. Det var inte meningen dock! Nästan aldrig åtmsintone. Kanske ibland, men då berodde det på att någon gjort honom förbannad med flit. Sådana människor förtjänade ingen nåd. Nope.
”Det kanske finns någon magisk växt uppe i något avlägset berg? Vad vet jag?”

"Äh, det klart du kan komma på bra saker", mumlade Max. Det var han faktiskt alldeles övertygad om. Alla hade väl otur när de tänkte då och då. Vissa kanske mer än andra. Sen var väl Max lite väl godhjärtad för sitt eget bästa i många fall och hade svårare att se negativa aspekter hos folk, men det kanske kvittade just då.
"Men jag är inte så sugen på att tända eld på mig själv om vi inte är säkra på att det hjälper", fortsatte han och började pilla lite med tyget som klädde den andre. Den där famnen och bröstkorgen var verkligen löjligt bekväma.
"Jo, madam Pomfrey har ju en massa konstiga växter i de där salvorna. De hjälper lite. Ibland. Men det kanske finns något annat. Det borde väl gå att göra någon brygd av något slag? Kanske som gör att jag inte kan känna smärta", spanade han tankspritt. Det lät först inte som en så dum idé men det fanns nu negativa aspekter med det med. Händer på spisplattor och så vidare. "Eller kanske inte, men något som gör det lite bättre. Det borde väl ändå finnas någon som vet?".

”Jo, någonstans i världen finns det nog någon som vet”, medhöll Zhìyuan och sneglade ner mot Max med höjda ögonbryn. Nu var det visserligen så att han inte hade någon rätt att säga någonting om den andres pillande, då han höll på likadant själv. Men han kunde ändå inte låta bli att finna det underbart och gulligt. Förhoppningsvis var det väl så hufflepuffaren kände när den längre av dem fick för sig att hålla på med sitt eget pillande och petande. Det var i alla fall så han önskade att det var, hur fjantigt det än lät.
”Vet du vad jag skulle ge för någonting som hindrade mig från att känna smärta?” Undrade Zhìyuan med ett blekt leende dansandes över läpparna. ”Jag menar, det hade varit så jävla behändigt och användbart..men samtidigt skulle det väl göra en mindre mänsklig? Och jag vill i alla fall behålla det lilla jag har kvar av min mänsklighet. Du var ju däremot lite att ta av”, funderade han fortsättningsvis och såg väldigt tankspridd ut. Det fanns väl egentligen fler än en lösning på problemet? Vissa var ju dock sämre än andra, utan tvekan.

"Mm...". Jo, så vad det väl. Det där med att känna smärta var ju en del av livet men när det gjorde så pass ont så vad det svårt att acceptera sådant. I stunden kändes det långt ifrån humant, vilket väl kanske stämde. Så pass ont som Max och Zhìyuan haft förtjänade igen. Ingen förtjänade att bli utsatt för något sådant. Ingen ingen ingen. Och då var ju den fysiska smärtan inte mycket i jämförelse med den psykiska. Åtminstone vara det så för Max. Det gick inte att säga att det inte var något alls i jämförelse, för det var det. Skrik-ont var väldigt ont. Det påverkade psyket med. Men tankarna, saknaden, rädslorna, allt sånt var ju fruktansvärt plågsamt.
"Fast ibland skulle det vara skönt att bara stänga av det där mänskliga för en stund. Ha något sorts knapp. Av och på. Jo, det vore bra", fortsatte han lätt drömmande. Tänk att kunna trycka på av-knappen när såren skulle tvättas till exempel. Livet hade blivit så otroligt mycket lättare.

Insåg Max precis vad han slängt ur sig? Det verkade i alla fall inte som han gjorde det så det var inte omöjligt att han kanske uppfattade Zhìyuans nästkommande beteende som underligt. Sjuttonåringens ögon smalnade först, innan de spärrades upp så pass mycket att det såg ut som om ögongloberna skulle tränga ur sina hålor - igen. Nej tack till det, helt klart.
”Du tycker alltså det? Att det skulle vara en trevlig sak att kunna stänga av sin mänsklighet? Ska jag tala om en sak för dig? Det är vedervärdigt, hemskt och allt annat än trevligt”, sade han kallt och lirkade loss armarna, lät dem istället falla till sidan. ”Flytta på dig”, fortsatte Zhìyuan, med rösten alldeles full av skärpa och kyla.
Orden hade helt klart slagit till en nerv, även om det inte varit meningen. Men slytherinaren kunde inte bortse från det i den stunden, utan han var tvungen att typ kyla ner sig själv. Dålig impulskontroll? Alla dagar i veckan. Det där verkade tyvärr bli värre och värre för varje år som passerade. Förut hade han varit hyfsat lugn och sansad, men inte längre.

Max såg verkligen ut som ett frågetecken. Hela han. Inte en blekaste aning om vad som hänt. Hur hade stämningen skiftat så snabbt? Som natt och dag. Inte positivt. Inte alls. Han hade definitivt lyckats göra bort sig. Sagt något fel. Men vad? Knapp? Inte känna smärta? Mänsklighet? Mänsklighet. Åh, dum dum dum. Snacka om klumpigt. Ibland tycktes hufflepuffaren glömma bort att dennes lilla (*host*) vän var en varulv. En varulv. Inte människa. Dags att plugga in det Max? Kanske läge för det innan du stampat på fler nerver?
Efter några förvirrade sekunder hoppade han mer eller mindre ner på det kalla stengolvet. Vände sig om.
"Förlåt, jag tänkte inte på det...". Nähä, det säger du inte? Åh, så dumt. Allt var dumt. Håll igen munnen och öppna den aldrig igen. Självklart skulle det hela gälla något såpass känsligt med. Åh, suck. Tusen gånger om.

Först öppnade Zhìyuan munnen för att svara på det där, men sedan så ändrade han sig och sänkte blicken mot golvet istället. De bärnstensgula ögonen fäste sig på skorna och fingrarna pillade frånvarande med varandra, vilket resulterade i att huden på ena handryggen skrapades upp av naglarna.
”Jag vet att du inte tänkte på det”, muttrade sjuttonåringen tyst och blängde bort mot fönstret istället. Helt plötsligt kändes det där regnet inte så värst trevligt längre, precis som ljudet av blåsten mest fick det att dåna i öronen. Diskret lät han blicken glida vidare, återigen bort mot hufflepuffeleven.
”Förlåt, jag..jag borde gå”, konstaterade han kort och reste sig upp, med en grimas strykande över ansiktet. Hastigt plockade han ihop grejerna och fiskade upp axelbandsväskan från golvet. Varför blev hans ens så stött av ett så simpelt misstag? Som om han själv inte sagt en massa dumma, obetänksamma saker? Det hade han ju faktiskt gjort. Tydligen skulle rätt inte vara rätt, men det kan ju även vara lite svårt att tänka så när man heter Huang Zhìyuan. Suck.

Allt gick för snabbt för Max hjärna att ta in. Ena sekunder satt han i Zhìyuans knä, försökte hjälpas åt med att lösa problem. Frid och fröjd. Och nästa sekund hade Max själv blivit problemet. Gjort ett felsteg och nu drog den jämnårige? Bara sådär? Va?
Max bara stod där med stora ögon. Det hade ju inte varit meningen. Visst var det klumpigt sagt och givetvis hade slytherineleven all rätt att bli upprörd. Men att det var just så känsligt var nog något som Max missat helt. Hur skulle han lösa detta?
"Men...", började han. Tänkte fortsätta meningen med 'plugg', men det kändes fel. Det var det första som poppat upp i huvudet men det var trots det det minst väsentliga. Plugget var inte viktigt alls i jämförelse med allt den andra. Trots det blev han bara stående där. "Snälla?".