Not what I wanted [PRS]

Om en ekorre har käkat upp mina kläder när vi kommer tillbaka imorgon, då tänker jag skylla på dig. Zihao sneglade bak mot sextonåringen ett slag innan han slutligen sköt sig upp på benen och började dra tassarna över det våta gräset. Regnet började tillta i styrka och mörkret hade lagt sig som ett enda stort täcke över trädgården. Vinden susade genom trädkronorna omkring dem medan stegen rörde sig längsmed bäcken, tillbaka mot den massiva kåken. Han var noga med att inte göra några allt för hastiga rörelser och gallopera iväg som en tok. Tänk om Joshua råkade tappa greppet och ramla av? Ner på den leriga marken tillsammans med alla daggmaskar som börjat leta sig upp från stigen. Usch. Det var utan tvekan någonting den yngre inte skulle uppskatta och därmed var det bättre att ta det säkra före det osäkra. Någon gång eller två var han tvungen att ta ett litet skutt över några särskilt stora rötter, men värre än så blev det aldrig.
Snart började ljusen från huset synas och hastigheten på stegen ökade en gnutta. På bara några minuter hade regnet börjat piska mot marken istället för att dugga. Joshua frös säkert något alldeles förskräckligt trots att han satt som fastklistrad över pojkvännens lurviga rygg. Han sneglade bakåt några gånger, extra länge innan han försiktigt tassade uppför trappan mot ytterdörren. Ett steg, två steg, tre steg. Trappavsatsen befann sig tillslut under de stora tassarna och med hjälp av nosen lyckades han lirka upp dörren. Man lär sig en del på sex månader som varg, till exempel hur man kan använda tänderna till allt möjligt - öppna dörrar, hålla en penna.

Hallen var varm och behaglig, framför allt torr. Dörren gled igen bakom dem och återigen vred Zihao på huvudet, så att han nätt och jämt kunde slänga en blick mot gryffindoraren. Vid det laget var han säkert alldeles genomblöt, särskilt eftersom sjuttonåringen själv var det. Det riktigt droppade om svansade, bildade ett litet spår efter den.
Du borde ta en dusch eller ett bad..du måste vara sjukt frusen. De glansiga ögonen var halvt oroliga. Han försökte liksom tänka efter - hur längesen hade det varit sedan Joshua ätit? Vad hade han ätit då? Var maten eller badet viktigare? Urk, alla dessa frågor drev honom till vansinne, precis som de brukade göra. Hjärnan hade inte kapacitet bog att hantera så mycket krams på en och samma gång.
Eller vill du äta först? För du måste äta, Joshua, det kommer du inte undan. Nu när en viss Samuel befann sig i huset skulle han definitivt inte göra det.

Det där hade faktiskt helt och hållet passerat Joshuas tankar. Med lika stora ögon som innan kikar han tillbaka mot klädhögen, och känner med ens hur hjärtat börjar dunka. Konstigt det där, hur han med all vilja vill hoppa av och vika ihop kläderna för att ta dem med sig, men han är helt okej att ligga på den mer eller mindre smutsiga ryggen..
”Men om du stannar kan jag ta med dem.. jag såg dem inte,” Jisses. Med tanke på hur kvickt och enkelt pojkvännen springer på de små tassarna kommer de inte stanna någon gång snart. Hur kan han få så mycket panik över något han själv inte ens märkt innan Zihao yttrat det? Dumma Zihao. Det tar en stund för prefekten att låta sig själv andas ut, ta det lite lugnt. Ett par plagg spelar ingen större roll, eller hur? Det går att lösa. Kom igen, få inte panik över det. Så istället glider ögonen över trädkronorna, de små bäcken som klingar i öronen på honom. En bit där borta kan han se en rädd liten igelkott som långsamt rör sig bakom en dyngsur buske. Joshua gör en mental anteckning att han ska ta med lite knäckebröd till den stackarn, förhoppningsvis har Mr Huaze inget emot att en massa djur bosätter sig där. Men han behöver ingenting veta

Den nätta kroppen sjunker ner mot kroppen i hallen, han vill inte riktigt väga på pojkvännens rygg alldeles för länge. De mörka ögonen riktar sig mot lurvbollen igen, och fingrarna stryker sig försiktigt över nosen på honom. Att Zihao lärt sig att öppna dörrar med nosen är faktiskt väldigt fascinerande, duktigt. Men stackars lilla nos. Med ett litet gäspande sätter han sig upp på huk, drar åt sig en handduk och börjar torka av den våta pälsen. Jösses vad sval och smutsig den äldre måste vara vid det här laget. All lera, all kyla, all regn.
”Vad säger du om båda samtidigt?” Frågar han och gnager sig i den fylliga underläppen. Han själv börjar förstå att det inte finns någon chans för honom att komma undan med det hela nu. För det första är Samuel i huset, men det verkar även som att slytherineleven fått en lite mer allvarlig attityd till det hela nu. Ingenting som Joshua riktigt gläds över, men han förstår vart oron kommer ifrån. ”Ta ett litet bad medan jag äter? Du kanske också är hungrig?”

När Joshuas fingrar började stryka över den känsliga nosen fick Zihao genast lust att sticka ut tungan av någon skum anledning. Nu gjorde han inte det, men reflexen hade definitivt funnits där i bakgrunden. Ögonen gled i kors och fixerade sig den andres hand. Han såg säkert förfärligt dum ut, men det gick inte riktigt att förhindra. Däremot rättade de till sig så småningom, när handduken drogs över den våta pälsen. Sjuttonåringen bestämde sig för att glida ner på golvet han också, göra det hela lite lättare för pojkvännen. Med tanke på den yngres kontrollbehov var det nog inte särskilt roligt att torka av den både våta, samt skitiga, pälsen. Leran hade surrat fast sig bland de mörka, tjocka hårstråna och mellan tassarna. Klorna var vassa och hade utan problem grävt upp en hel hord med lera från stigen. Inte frivilligt såklart, absolut inte. Han ville liksom inte göra det svårare för Joshua.
Mhm, eller så tar vi ett bad tillsammans, föreslog den äldre och stack upp nosen i ansiktet på honom, med svansen viftandes bakom sig. Och jo, jag är också ganska hungrig..hungrig som en varg. Hata mig inte, jag vet att det var en dålig pun. Zihao frustade till och ruskade på huvudet åt sin egen dumhet. Pinsam som fan, hur stod den andre ut med honom ens? Helt ofattbart.

”Jaha, har ni kommit tillbaka in igen?” Yaosu bar ett flertal rena, varma handdukar i famnen. Han satte sig ner på huk bredvid Joshua och trädde en av de vita handdukarna kring axlarna på honom för att därefter börja torka håret på honom. Den äldsta Huaze brodern såg fortfarande lätt skyldig ut, vilket var förståeligt. Det var inte en hemlighet att han hade svårt att släppa saker, speciellt när det kom till felen han själv råkat begå.
Nittonåringen doftade av maten som sjuttonåringen stått och gjort i ordning tidigare. Så han hade alltså gjort färdigt den? Doften var verkligen ljuvlig och fick slytherinarens mage att kurra högljutt, någonting som nittonåringen snappade upp. Han höjde på ett av ögonbrynen och vände de mörka ögonen mot sin yngre bror, däremot fortfarande i fullt schå med att torka sextonåringens hår.
”Du tyckte alltså att det var nödvändigt att förvandla dig själv? Synd för dig, nu kan du glömma att sitta vid bordet med oss andra..du stinker”, predikade han och rynkade på näsan. ”Vi bestämde oss nämligen för att vänta på er.”

Jodå, Joshua känner ett stort behov att trösta om den söta lilla nosen. Efter att påa något sätt ha fått upp dörren med den måste den väl ändå göra lite ont.. jo, i hans huvud borde den iallafall göra det. Ett litet fnissande sipprar ur mellan läpparna på honom åt pojkvännens agerande, svansen som viftar entusiastiskt bakom honom, nosen som är upptryckt i ansiktet på den yngre. Så himla söt. Jösses, humörsvängningarna får honom nästan att gråta för att han är så lycklig, lycklig över att ha Zihao vid sig. Någon som får honom att skratta mitt från ingenstans, bara med sitt bedårande beteende.
”Att ta ett bad tillsammans låter mysigt,” instämmer han medan den varma handduken stryker sig över pälsen. Gnugga, gnugga, gnugga. Mycket viktigt att få bort all skrot innan de rör sig längre inåt, en massa fläckar på det glänsande golvet vill de inte ha. Torka över ryggen, över svansen, över den lurviga lilla magen. Sedan tillslut över huvudet på honom.

Lätt förvånad höjer sextonåringen blicken mot den äldsta av ungdomarna, att bli torkad om håret känns mysigt. Plus är den där varma handduken väldigt bekväm, kylan har liksom skakat om honom rejält. I ögonvrån kan han se det där skyldiga ansiktsuttrycket över Yaosu, och det ger faktiskt Joshua skuldkänslor. Han vet att den äldre av de tre inte riktigt kan släppa saker så snabbt, och det han sagt hade inte varit så värst snällt direkt..
”Förlåt för att jag skällde på dig också..” Berättar han trevandes, innan uppmärksamheten glider tillbaka till Zihao när magen knorrar sådär otåligt. Det är nog bara Zihaos mage som kan göra ifrån sig ett sådant ljud. Med en ny, renare handduk börjar han återigen torka av honom en extra gång, den lurviga magen, huvudet, benen och tassarna. Sedan ställer han sig på knä för att kunna leta efter möjliga fästingar som bosatt sig under pälsen på honom. De ska dö, suga pojkvännens blod får de nämligen inte göra.
”Vill du ta ett riktigt bad innan du äter?” Nu riktar han återigen frågan mot den äldre av turturduvorna, för uppriktigt sagt så stinker han verkligen, precis som Yaosu sagt. Ett bad kan nog vara bra i ett läge som denna.

Jo, ett bad skulle nog sitta fint innan de bestämde sig för att äta. Men skulle de andra orka vänta på dem? Om alla ungdomar i familjen inte befann sig runt bordet skulle säkert en viss Ms Lewis och Mr Huaze bli väldigt besvikna. De hade ju inte samlat flocken på flera evigheter och nu när alla befann sig på samma ställe var det bara naturligt att äta middag tillsammans, precis som en enda stor familj.
Hm, jag tror att det är bäst att ta ett bad först, om jag nu luktar så förbaskat illa, medgav Zihao och sneglade mot Joshua. Du luktar faktiskt inte heller som någon ros, konstaterade han och stack ut tungan. Men tror du att de orkar vänta på oss? Sjuttonåringen slängde en blick mot Yaosu, som fortfarande noggrant såg till att torka pojkvännens märka lockar. Orättvist, väldigt orättvist. Det borde ju vara slytherinaren och ingen annan som tog hand om den yngre. En liten klump bildades genast i magen på honom och huvudet sjönk ner mot golvet. Öronen strök sig bak på huvudet medan ögonen blev sådär stora och glansiga. Jodå, det kändes allt lite ruttet. Däremot var han tvungen att påminna sig själv om att det var han och ingen annan som tvingat igång förvandlingen, och hela värdelös var han faktiskt inte! Nej, nej, titta hur snabbt de tagit sig tillbaka till huset, plus att Joshua verkade uppskatta den mjuka pälsen. Bort med alla dumma hjärndemoner nu, usch och fy.

”Det gör ingenting”, svarade Yaosu slutligen och drog på munnen. Man kunde dock se hur han slappnade av en gnutta efter att orden sagts. Det hade varit ett smart drag från sextonåringens sida. Då skulle de åtminstone slippa dras med en nervig nittonåring resten av kvällen.
”Ni kanske kan gå upp och tvätta bort all lera och byta om?” Föreslog han efter en stunds tystnad och drog sig slutligen undan. ”Vi väntar på er, det är ingen fara”, fortsatte han med ett blekt leende och reste sig upp. Han fiskade upp de smutsiga handdukarna från golvet och började röra sig mot tvättstugan, för att vända sig om innan han försvann genom dörren som ledde mot trappan. ”Och Zihao, du kan väl försöka byta skepnad? Jag tror att pappa skulle bli glad.” Med de orden drog han upp den gömda lilla dörren och rasade ner för spiraltrappan som följde sig därbakom. Tvättstugan höll till nere i källaren och det fanns två olika trappor som kunde leda en dit. Praktiskt.
Det finns ett badrum precis här intill, går det bra? Undrade sjuttonåringen trevande och ryckte till lite när fingrarna började söka genom pälsen. Jag ska försöka..tja, få bort all den här pälsen. Yaosu har rätt, pappa skulle bli besviken..

De redan stora ögonen blir nästintill dubbelt så stora. Luktar han inte som någon ros? Helt ärligt är det nog den värsta förolämpningen man kan ge en viss liten gryffindorelev, som faktiskt jobbar oerhört mycket på sin hygien, dag in och dag ut. Under tystnad putar Joshua med underläppen. Vem som helst skulle nog inte lukta så fantastiskt om de rollar genom en massa lera, och ligger ute i kylan i flera minuter. De flesta skulle inte bli så upprörda, men tyvärr blir sextonåringen det. Rejält.
”Jo, kom så tvättar vi oss och byter om,” han instämmer med det Yaosu säger. Om nu prefekten doftar så illa tänker han inte sätta sig vid matbordet och förstöra det för allihop, eller för sig själv för den delen. Ögonen följer den bekanta ryggtavlan innan han ställer sig upp från sitt plockande med fästingarna. De döda fästingarna lägger han i en handduk, så himla äckligt verkligen. Men nödvändigt. Precis som det brukar vara när Haru rullar runt i leran, hon brukar däremot göra det mycket oftare.
”Du kan göra dig i ordning där inne om du vill, men jag vill använda mina egna produkter, så jag går upp.” Det är beslutet, för att få bort lerlukten måste han använda sina egna produkter, med kokos och vanilj. Som sagt, han tar det där väldigt seriöst, och får panik så fort han inte får använda de produkter han vet fungerar på sig själv. Hur löjligt det än må vara. Zihao har faktiskt aldrig lagt benen på ryggen och sprungit iväg, trots alla konstiga fasoner som Joshua har, förhoppningsvis gör inte det här det också. Ett lågt litet harklande fångar Joshuas uppmärksamhet, och Samuel låter blicken flacka mellan de två ungdomarna.
”Kan jag prata med Zihao lite snabbt? Inget mer slag, jag lovar.” Det där breda leendet som bubblar upp över den yngre broderns ansikte får Samuel att rodna, och himlar med ögonen. Bedårande, verkligen bedårande hur han blir exalterad över något sådant. Utan att säga något mer tar han med sig handduken med fästingarna och tvingar benen mot trappan. Han kan inte gå, men men, det måste gå nu.

Bra, nu hade Zihao återigen sagt någonting dumt. Underbart, helt jävla underbart. Och inte nog med det så hade den yngre även lyckats rota bort en hel hög med fästingar - återigen någonting som inte kunde varit speciellt trevligt. Nödvändigt, men förmodligen både äckligt och obehagligt. Sjuttonåringen skämdes något alldeles förfärligt över det hela och när Joshua konstaterade att han ville gå upp och göra sig i ordning, blev den där klumpen i halsen betydligt större.
Jag menade inte det där..du luktar fortfarande gott enligt mig! Det gör du alltid, skyndade slytherinaren sig att påpeka. Men sen kom en viss Samuel med sin dumma lilla harkling och förstörde allting. Det var som om någon slagit till Zihao i ansiktet på nytt och han stelnade med ens till. Nu hade den jämnårige förvisso sagt att han inte skulle dela ut några fler slag, men gick det verkligen lita på det? De bärnstensfärgade ögonen smalnade i samband med att pojkvännen tassade iväg och den svarta pälsen stod snart rakt upp. Tänderna var blottade, ofrivilligt såklart. Helt ärligt var han rädd för Samuel, vettskrämd faktiskt. För det första - varför ville den äldsta Lewis brodern prata med lurvbollen? För det andra - hur förväntade han sig att kunna hålla en konversation med någon som inte kunde prata. Urk, det hade varit så mycket lättare om alla kunde förstå honom varesig han gick på två ben eller fyra.
Sjuttonåringen backade långsamt, fortfarande uppenbart skrämd, in i badrummet. Innan han försvann innanför dörren höll han däremot upp en av tassarna, som för att säga gå ingenstans. Med nosens hjälp lyckades han sedan dra igen dörren efter sig, inte stänga den men i alla fall dra igen den. Nja, han ville inte direkt att den jämnårige skulle se.
Klorna grävde ner sig i mattan och med att de första benen gav vika. Därefter följde resten av kroppen efter som på beställning. Det var lite av en underdrift att han blivit betydligt bättre på att kontrollera förvandlingarna. Visst kom de och gick lite som de själva ville, men inte i samma utsträckning sedan den där gången han vägrat ge med sig.
Några minuter hann passera innan Zihao lyckades komma upp på fötter. Han sträckte armarna ovanför huvudet och gjorde en grimas. Aj, aj, aj. Det skulle nog aldrig gå som en dans på rosor det där. Med samma ansiktsuttryck drog han åt sig en handduk och lindade den kring höfterna, för att slutligen sticka ut huvudet genom springan i dörren.
”Vad vill du?” Rösten var skrovlig och ögonen fortfarande bärnstensfärgade - samma täckning som de haft för några minuter sedan. Så mycket kraft orkade han inte lägga ner. Nope. Kalla honom lat, för det var precis vad han var.

Det är okej för lilla Joshua, han borde inte förvänta sig att se alldeles perfekt ut eller dofta som en ros efter att ha legat i leran, men nu gör han det. Det brukar inte vara något jättestort problem, men det är bättre att vara säker än inte. Och även om han är glad över att Zihao tycker att han luktar någorlunda okej så vill han inte störa någon annan. Som sagt, förolämpad.
”Nej nej, jag skulle faktiskt föredra om du inte kan prata..” Påpekar Samuel lätt panikartat, men försent. Lurvbollen har rört sig in till badrummet, och under en liten stund tror han nästan att han tänker bosätta sig där. Nu är inte dörren låst, eller fullkomligt stängd, men han får för sig att den andre vill gömma sig. Däremot vickar han försiktigt på öronen, spänner hörseln och fokuserar på det som händer bakom dörren. Jodå, han hör hur benen vrider och vänder på sig, knakar förskräckligt. Tillslut kikar ett litet huvud ut genom dörrspringan, och ögonbrynen rynkar ihop sig. Nu ville han faktiskt se den jämnårige i ögonen under ursäkten, men med tanke på att han är relativt blottad, bestämmer han sig för att fästa blicken på väggen istället.
”Jag pratade med både Joshua och Hayley, tänkte bara säga förlåt för det jag sa. Tänkte mig inte riktigt för.” Han kliar sig om de mörka lockarna och grimaserar lätt. Nej, det var inte så snygg stil. Alls. ”Du gör honom lycklig, han har inte varit så glad innan.” Tillslut låter han blicken glida upp mot slytherineleven och rycker på axlarna. ”Nu kommer jag vara på min uppvakt, men.. jag antar att jag är glad över att du finns där för honom.”

Föredra om Zihao inte kunde prata? Vem skulle inte göra det? Så snart sjuttonåringen öppnade truten lyckades han alltid ställa till det på ett sätt eller ett annat. Han var lite av ett hopplöst fall faktiskt. Orden som kom där där avbröt däremot tankarna och de smala ögonen blev en gnutta större. Bad den jämnårige faktiskt om ursäkt? Det var någonting han aldrig trodde skulle ske mellan dem - att någon bad om ursäkt. Den längre av de två kilade sig frånvarande i nacken och gjorde en liten grimas. Jo, nu var han också tvungen att säga förlåt. Så svårt kunde det väl inte vara? Kanske stelt, men svårt? Nej.
”Du är inte den enda som borde be om förlåtelse”, mumlade Zihao och vände de bärnstensfärgade ögonen mot den andre. ”Jag menade inte det jag sa heller, du råkade liksom slå till en öm nerv och tja..det bara flög ut”, fortsatte han och vek återigen undan med blicken. Hade Joshua verkligen aldrig varit så glad innan? Var det verkligen slytherinarens förtjänst att han var det nuförtiden? Åh, det värmde verkligen om hjärtat. Ett litet leende lyckades till och med leta sig över de lätt röda läpparna och ögonen blev ytterligare en gnutta större, mer vänliga helt enkelt. Av någon anledning så värmde de där orden
något alldeles förskräckligt mycket.
”Tack”, svarade sjuttonåringen tillslut och log fullt ut mot den jämnårige. ”Jag älskar Joshua..av hela mitt hjärta och lite till, han gör mig lycklig.” Kinderna blossade upp och fick en lätt rosig nyans över sig vid tanken. Jovars, Joshua gjorde honom lycklig på precis alla sätt och vis. Blicken fäste sig på de bara fötterna där tårna vickade på sig. Det var kallt utan päls, någonting han var tvungen att konstatera för sig själv gång på gång. Huden vad alldeles knottrig och hårstråna stod på ända.
”Du kan väl säga till de andra att vi kommer snart? Jag kommer förmodligen bli färdig lite snabbare än den maniska filuren på övervåningen..han är ju som han är.” Men alla i huset älskade honom oavsett, så det gjorde verkligen ingenting.

Allt det här hade Samuel verkligen inte haft med i beräkningen när han satte fötterna innanför dörren. Långt ifrån faktiskt. Nu kommer han nog inte få en ny syn av den jämnårige på ett bra tag, han kommer fortfarande vara noga med att se till så att lillebrodern inte faller illa till, att ingenting dåligt händer.. och han tycker inte heller att Zihao är den mest optimala personen för sextonåringen, och han kommer nog inte kunna förlåta allt elakt han gjort mot den lilla filuren, men.. ja, det är väl framsteg, att han faktiskt inser hur glad den yngre Lewis brodern faktiskt blir runt omkring slytherineleven. Trots att han finner det konstigt.
”Det är inte konstigt att du blev arg över det,” medger han. Nej, orden hade varit vidriga, men han skyller på sitt överbeskyddande sätt. Det är väl ändå rätt rättfärdigat, eller hur? Jadå. Älskar, älskar, älskar. Zihao låter förvisso mer genuin och sanningsenlig än vad alla andra gjort, men det biter fortfarande till. Det är så många som sagt de orden, har Samuel fått veta, och sedan skuttat därifrån som ingenting. "Jag kommer fortfarande vara överbeskyddande antar jag.. men jag tror att han behöver det. Och jag har inte glömt bort allt som hände i skolan, hoppas du förstår det.” Bara en liten förvarning liksom. Kan vara rätt snällt att ge en sådan, så att den längre av de två inte förväntar sig att de ska bli buddies eller något liknande. För det kommer nog inte hända på ett väldigt, väldigt bra tag, om ens någonsin. Tillslut tillåter han blicken att rota fast sig i ögonen på den andre. Inte för att hotas eker någonting, han vill bara helt enkelt se om han kan tyda vad det är Zihao menar med manisk. Som sagt, överbeskyddande.
”Absolut, det kan jag göra,” trevandes rätar Samuel på sig. Jo, Joshuas beteende kan nog ses som maniskt ibland, särskilt när det kommer till tvångstankarna. Däremot är han väldigt osäker på om detta är något som den andre vet, om det är något Joshua berättat för honom. Nu går det kanske att läsa av det utan att få det berättat för sig, men kanske det är så att Zihao inte förstår vikten av det. Samuel tvingar sig själv att hålla käften tyst däremot, för det är verkligen inte hans sak att berätta. Så istället vänder han på klacken och rör sig mot matsalen.