Yehet och Kkaebsong [PRS]

Nu kändes det verkligen som om Zihao sagt någonting fel. Någonting väldigt fel. Det var ju inte någon ny händelse precis, men samtidigt..vem kunde vänja sig vid något sådant? Alltså vänja sig vid en person som jämt och ständigt råkade säga extremt dumma, låga saker utan att ens tänka på det. För nittonåringen visste inte vad han hade sagt fel - och det var väl det som gjorde att han kände sig så fruktansvärt rutten. Men tänk om hans spekulationer inte ens var korrekta då? Vad var det då som inte stod rätt till? Åh, gud vad alla tankar snurrade omkring inne i sörjan han knappt kunde kalla för hjärna. Den hade liksom smält ihop ännu mer under de senaste dagarna. Först hade Zihao mest varit exhalterad över att Joshua skulle komma tillbaka och nu var han istället orolig, och gud vet vad, på samma gång. Inte någonting som gynnade hjärnans kapacitet direkt.
”Hur går det egentligen?” Ropade han efter en stunds tankefyllda sekunder och kom långsamt upp på fötter. Sedan tassade han tyst fram mot den stängda badrumsdörren och pressade örat mot den svala ytan. ”Varför sprang du iväg sådär? Säg inte att det var för att du behövde gå på toaletten, för jag kommer inte att tro dig”, fortsatte den äldre och lutade sig tillbaka en aning, så att han kunde glo stint på dörren istället. Det kändes inte bra. Det kändes fel. Fel eftersom han hade på känn att Joshua precis spytt. Och han borde inte tänka så. Nej, han borde vara mer positiv och stöttande. Men det gick inte.

På darrande, ostabila ben ställer Joshua sig upp från badrummets golv. Ena handen vilar mot handfatet, håller honom uppe innan han spolar magens innehåll. Osäkert sluter han ögonlocken, innan de chokladbruna ögonen naglar sig fast i spegelbilden framför sig. Han ser bättre ut, bortsett från alla märken och sår. Armarna och benen är inte längre farligt smala, de kan inte få plats mellan tummen och långfingret längre. Kinderna är puffiga, håret lenare, nyttigare. Hela artonåringen är mer hälsosam, förutom märkena som påminner honom om allt gång på gång. De stora ögonen är fortfarande stora, vattniga. De är inte torra som de varit under hans lägsta period. Och det är positivt, väldigt positivt. Men Joshua skulle välja allt det där, allt illamående, alla blickar, frysningen, svältandet, om det fått det som hänt under gårdagen att försvinna. Att inte kunna gå, prata eller äta själv är som synen av himlen i jämförelse med hur han känner sig nu. Förgiftad, äcklig, använd, värdelös. Hans kropp är ett verktyg, som alla bara tar för sig av. Men hur ska Zihao kunna förstå dessa tankar om Joshua inte berättar för honom? Nittonåringen är trots allt inte en tankeläsare. Och artonåringen har absolut ingen rätt att protestera. Zihao har ingen aning om vad som kan såra Joshua, nu när han är så skör, ömtålig. Precis som den porslinsdocka alla verkar se honom som. Joshua sväljer hårt torkar bort tårarna från kinderna innan han öppnar dörren till badrummet och ser på Zihao med ett ursäktande leende.
"Kan vi ligga sked?" frågar han efter en stund tystnad. Han vill bara bli hållen.

Under tiden som den där förbaskade dörren var stängd, ville Zihao bara sjunka ner pågolvet och brista ut i gråt. Inte för att han själv mådde dåligt eller kände sig ledsen över någonting som hade med honom själv att göra - utan bara för att han insåg hur kasst Joshua måste mått. Det var ju faktiskt ganska svårt att missa om man kollade närmare på honom, om man åtmsintone försökte granska beteendet och ögonen. Ögonen avslöjade känslor rätt så bra om man verkligen kollade på dem. Speciellt artonåringens, då de var så pass stora. Vackra och stora och perfekta. Zihao kunde sitta och tänka på den andre i flera timmar utan att bli ens en gnutta uttråkad. Joshua hade ersatt nittonåringens universum. Nu fanns det inte där längre, utan allting fylldes av pojkvännen - vilket var väldigt behagligt. Men det medförde även konsekvenser. Och få var de inte heller. Däremot var det värt det, varenda dag. Det spelade ingen roll hur tufft allting blev eller hur jobbigt det kändes, för Zihao skulle aldrig ge med sig. Envis som en åsna? Absolut. Kanske till och med ännu värre.
”Varför frågar du ens? Du borde bara säga det som ett konstaterande”, mumlade Zihao och strök bort en test med hår från den kortares ansikte. ”För jag hoppas att du förstår att jag gör precis varsomhelst, så länge det gör dig glad. Om du är glad, så är jag glad”, rabblade han vidare och slängde en arm över de slanka axlarna. ”Soffan eller din säng? Antar att du inte vill vistas i mitt rum.”

Ibland är Joshua riktigt tacksam över Zihao.. eller ja, i princip hela tiden egentligen, men vissa gånger svämmar han över med tacksamhet. Att den äldre inte tvingar honom att prata om det, att han finns där både när artonåringen vill prata, men även när han inte vill det. Förtjänar Joshua ens den typen av behandling? Antagligen inte. Han vill nästan brista ut i gråt när han ser Zihao i ögonen, det är för bra för att vara sant, och han måste verkligen ta vara på det. En av de mindre händerna glider upp mot nittonåringens ena kind, stryker tummen över den tunna, fläckfria huden.
"Tack." viskar han, genuin i rösten. Med ett litet skratt gömmer Joshua ansiktet hos Zihaos bröstkorg, innan han flätar ihop deras händer. Nej, mycket riktigt vill han inte gå in i nittonåringens rum. Även om det må dofta som Zihao, och ge honom en hel del värme, så är det alldeles för rörigt. "Min säng?" frågar han, de kan fortsätta se på serien på datorskärmen. Joshua vill inte vara i den öppna planlösningen där medlemmarna kan komma in när som helst, nej, han vill vara ifred med Zihao. Och katterna, och Chichi. Endast dem. "Gjorde du te förresten?" Te, mums.

”Du vet att det finns en liten risk att jag somnar och blöter ner hela ditt med mitt evinnerliga dreglande va?” Påpekade Zihao och lämnade en hel drös med pussar på den blonda hjässan. Hur lyckades Joshua både se perfekt ut och dofta alldeles ljuvligt? Det hjälpte verkligen inte sörjan inne bakom pannbenet att hämta sig. Tvärtom faktiskt, då det verkade som att den smälte ihop ytterligare. ”Och jag gör alltid te!” Fortsatte han och himlade lite med ögonen. ”Har du någonsin sett mig göra någonting annat än att göra i ordning te?” Jösses..det var väl ganska självklart att den yngre hade sett nittonåringen göra en massa annat. Vissa av dessa saker var bara generellt dumma, andra pinsamma och vissa godtagna. Men mest dumma, eftersom Zihao levde efter mottot att vara dum och korkad. Inte med vilja dock. Kanske han gjort det innan han träffat Joshua, då det aldrig spelat någon roll förr..nu däremot, nu var det bara hindrande för de två turturduvorna. Zihaos dumdristighet alltså. Äh, sak samma, han försökte i alla fall att bättre sig!
”Förresten så tror jag att Mr Song vill att vi ska börja fundera över vår lilla sidospår. De ger oss ju i princip fria tyglar, så jag låste säga att jag är ganska så exhalterad”, sade han några sekunder därefter, med glimmande ögon. Exhalterad? Det började inte ens att beskriva deras lilla subunit.

Juste.. efter all tid i lägenheten med tankarna på att få komma tillbaka på scenen någon gång har han helt enkelt glömt bort duon. En liten rodnad sprider sig över de fräkniga, puffiga kinderna medan han bär upp Bobb i sin famn. Den mjuka, pälsen kittlas mot hans kinder och fingrarna stryker sig över hans huvud i väntan på att teet ska bli klart. Förut hade Joshua verkligen sett fram emot till det kommande, men nu? Att dansa älskar han, att sjunga älskar han, men hur ska han kunna älska det han gör om han aldrig kan acceptera sin kropp igen? Kanske artonåringen bara behöver vänja sig.. låta såren läka och fokusera på det han älskar igen.
"Jag ser framemot det." berättar han sanningsenligt och tassar upp mot Zihao bakom ryggen, lutar sin panna mot hans rygg. "Får vi fixa musiken, texten, dansen? Hur ska vi komma överens om allt det här?" Med ett litet skratt lämnar Joshua en kyss vid den äldres mungipa, innan benen rör sig mot sitt rum. Sängen står inte bäddad, vilket sällan händer. Dock har Joshua förlorat mycket av sin ork den senaste dagen. "Har du någon aning om vad du vill hitta på?"

Det dröjde inte så värst länge innan kopparna med te var färdiga. Zihao fumlade ju däremot omkring ett ganska bra tag innan han lyckades få upp dem från köksbänken, utan att spilla alldeles för mycket omkring sig. Fan vad ironiskt, med tanke på att hans balans var allt annat än dålig. Helt ärligt var den väldigt bra, tills skillnad från Chais. Den människan hade ingen som helst kontroll över sin kropp whatsoever. Och det hade han inte haft under de åren de känt varandra. Han var lite som en gigantisk, vandrande pinne.
”Ingen aning faktiskt”, började Zihao fundersamt och sneglade bak mot Joshua med ett blekt leende klättrandes över läpparna - läpparna som skrek efter uppmärksamhet. Men det var förbjudet för tillfället, om inte den andre tog det första steget. Så tyst med dem, fy! ”Jag antar att det finns några regulations, men inte överdrivet många..tänkte att vi kanske kunde fokusera på någonting lite mer kontroversiellt, någonting som drar till sig uppmärksamhet”, fortsatte nittonåringen trevande och följde efter pojkvännen bort mot dennes rum. Fläckfritt. Det var ju nästan kliniskt rent. Shit, det gick ju inte ens att jämföra med rummet Zihao delade med Jun och Lee. Inte för ens en liten sekund!
”Ska jag stänga dörren?” Undrade han slutligen, när kopparna blivit placerade på den yngres nattduksbord. ”Eller vill du att den ska vara öppen? Tänkte mest på att de andra kan komma tillbaka..”

De mörka chokladbruna ögonen stryker sig över rummet medan han låter katterna tassa in innan honom. De är väldigt bortskämda, och fästa vid sin husse. De knubbiga, lurviga varelserna skuttar upp i hans säng. Jo, katter har utmärkt luktsinne och vet vem som är lilla Joshuas. Plus har de alltid varit lite rädda för Euijin. Artonåringen ser ner på kläderna, de alldeles för stora kläderna. Väldigt bekvämt, men oerhört stort. Kawan hade verkligen drunknat i dem han också, antagligen Jun också. Och även är de hela åtta centimeter längre. Dumt blinkar han upp mot Zihao när han kommer gåendes, trevande på muggar.
"Kontroversiellt.." upprepar Joshua med ett litet skratt innan han lägger sig ner i sin säng, katterna vid fotändan så att Zihao kan få plats. Datorn står på nattduksbordet. "Jag vet något som kan bli väldigt kontroversiellt, vi kan kyssas." skämtar han, en liten rodnad över de blossande kinderna. Ögonen glider till dörren med rynkade ögonbryn, öppen eller stängd? "Stängd?"

”Mhm, men om vi gör det kommer det att bli jävligt uppenbart”, påpekade Zihao och drog försiktigt igen dörren så att den klickade till. Sedan vände han sig om mot Joshua igen, med ett mörkt ögonbryn höjt. ”Förstår du hur jag tänker? Däremot säger jag inte att det finns andra grejer vi kan ta upp, som kanske är lite mer dolda”, förklarade han och satte sig ner på kanten av sängen, samtidigt som blicken gled upp mot taket. Men tänk om det också slutade alldeles fel? Tänk om de blev kritiserade och senare utsatta pågrund av det hela? Det gjorde saken klar - att drt var bättre att vara diskret än alldeles för på. Dock skulle det där säkert bli alldeles förfärligt jobbigt för nittonåringen. Att hålla sig borta från Joshua alltså, när de väl struttade omkring på den där omtalade scenen. Speciellt när de kanske skulle få uppträda en del själva.
”Varför måste allting vara så nedrans krångligt för? Kan man inte bara få vara kär i den personen man är kär i, och så är det bra så?” Knorrade Zihao missnöjt och slängde sig ner mot madrassen med en irriterad suck.

Joshua skrattar tyst till, ögonen bevakar ansiktsuttrycket noggrant innan han skakar på huvudet.
"Jag skämtade Zihao.." det är väl klart att artonåringen inte tänkte kyssa den äldre framför kameran på det viset, Mr Song skulle ändå aldrig gå med på det. Det är då säkert. "Kanske vi kan ha några dolda liknelser i alla videor vi gör, så att det blir som en sammankopplad historia som de som lägger tiden till det får förstå.." Joshua vänder på huvudet, tar tag i den andres hand och drar honom intill sig. De skulle ligga sked, det är ett måste nu. Fingrarna gör små mönster över Zihaos arm, innan de börjar pilla med pälsen istället. "Mm, en av dagens många bekymmer."