PRS Kkaebsong & JustAFriend

Men det hade ju varit en sann rädsla, då Zhìyuan verkligen var livrädd över att någonting skulle gå snett inne i skallen på honom. Det hade det gjort innan, på tok för många gånger. Inte undra på att Ming skaffat sig ett så stort förtret inför sin äldre bror - och ett under var det att Lei inte gjort det. Hur många gånger hade han inte råkat göra dem illa bara för att humöret tog över och skapade oreda? Alldeles för många gånger, det var då ett som var säkert.
Sakta men säkert följde den bleka sjuttonåringen Max vilja och riktade ansiktet rakt mot den andre. När de där underbara läpparna sedan pressades mot pannan på honom, blossade kinderna naturligtvis upp. Jadå, det skulle de väl göra inom de nästkommande åren åtminstone. Kanske för att han aldrig blivit kysst av någon innan? Hm, myclet möjligt.
”Vi vet redan vad det är för fel på mig och det, min käre vän, är min släkthistoria”, påpekade Zhìyuan med ett bittert litet skratt. ”Men men, om vi försöker oss på att förstå mig så måste göra detsamma med dig. Du kan ju inte gå omkring med de där såren för resten av livet! Planerar nämligen att slänga dig i sjön någon vacker sommardag, men det går inte så länge det typ bokstavligen blir tortyr för dig”, knotade han fortsättningsvis och såg allmänt trumpen ut. ”Vill ju inte att du ska ont överhuvudtaget.”
Nej, det ville han ju verkligen inte, så det var ett big no no att tappa självkontrollen och göra någonting idiotiskt. Zhìyuan behövde, minst sagt, jobba på det där. Ganska så ordentligt också. Men det var ju även det som var en del av problemet - att han inte hade den blekaste aning om hur man tränade upp såntdär. Kontrollen alltså.
”Nej vet du vad? Dags att plugga! Jag ligger redan efter i försvar mot svartkonster och trolldryckskonst. Vad fan är en bezoar? Vem vet ens sånt?”

Fast var den där släkthistorian verkligen det enda som spökade? Nja, Max hade svårt att tro det. Vem hade ens sådant i släkten? Jo, Zhìyuan uppenbarligen men det hela kändes bara så ovant. Sånt som bara hände i sagor. Fast det var väl för att Max var uppvuxen i ett område med bara mugglare. Familjen umgicks därmed inte särskilt mycket med några magiker. Och i mugglarsläkten ärvdes inget ens i närheten av det där. Nej. Hög diabetesrisk på sin höjd.
Ett leende spreds över Max läppar. Slänga honom i sjön? I nuläget hade det mycket riktigt blivit som tortyr och dessutom var ju det där med att inte ha kontroll något Max helst undvek. Men han kunde ändå inte bli annat än glad över att den andre börjat spåna på framtiden. Och bortsett från allt det där andra så lät det ju som något härligt.
"Åh, bezoarer", svarade Max lätt drömmande och drog i samma sekund fram en tjock lärobok på bordet framför. Fortfarande sittandes i slut heroin elevens famn. Blev det inte för tungt då? Stackars Zhìyuan. Fast nej Max. Ge dig. Koncentrera dig på boken.
"De ser ut ungefär som torkade nypon, fast större", fortsatte han och började bläddra tills han fann rätt uppslag.

”Varför vet du ens sånt?” Undrade Zhìyuan, lätt fascinerat. I hans ögon var Max lite av en gud, som visste precis allt och alltid tog kloka beslut. Fast det där stämde ju inte riktigt, då han fortfarande satt som fastklistrad i sjuttonåringens knä - och inte nog med det så verkade han även trivas ganska bra där. Slytherineleven skulle dock inte säga någonting om det där, då han mer än uppskattade att ha en Maximilian Fig i knäet. Det var ju mysigt, alldeles förfärligt mysigt.
”Okej, den ser ut som ett nypon, det har jag förstått..men vad har man den ens till? Tvivlar på att man sitter och äter dem som om de vore plockgodis”, sade han och gav den lilla grimasen, som gömt sig bakom ansiktets murar, tillåtelse att träda fram. Nypon var ju inte speciellt goda, vilket Zhìyuan lärt sig den hårda vägen. Tappa bort sig i skogen? Japp, det var ju standard. Bli extremt hungrig och hitta en nyponbuske? Jajamensan! Självfallet tänkte han inte två gånger och stoppade en hel näve i munnen - någonting som han snabbt ångrade starkt. Kliandet hemsökte honom fortfarande då och då. Usch, rysningar.
”Varför var du tvungen att jämföra dem med nypon för? Jag avskyr nypon! De är helvetesbär.”

Den främsta anledningen till varför Max visste något om bezoarer var nog trots allt att han lyssnat på genomgångarna i skolan. Det var ändå en ganska basic(och viktig) kunskap att ha med sig. Det kunde ju trots allt handla om livräddning!
"De kan användas till olika saker men framför allt som motgift. Om jag- eller någon annan skulle bli förgiftad - då ska du alltså få den personen att äta en bezoar. Det funkar inte för alla gift, men de flesta. Okej?", förklarade han och lät blicken vandra över från boksidorna till Zhìyuan. Viktig kunskap. Kanske gick det lättare om han förklarade allt istället för att låta den andre läsa. Alla hade ju olika inlärningsmetoder som fungerade bäst och det kändes helt enkelt inte som att den jämnårige var en läsare. Men Max kanske hade fel, det skulle ju inte vara den första gången i sådana fall.
"Men de liknar ju nypon! Jag vet inget annat som liknar dem lika mycket. Russin kanske? Men vadå då? Vad är fel med nypon? De ska vara goda att ha i soppa har jag hört", fortsatte Max. Nej, någon negativ bild av nypon hade han inte. Snarare tvärtom. De var ju vackra. Speciellt de de var sådär underbart höstiga pch orangea. Nyponrosor doftade ju dessutom underbart.

Motgift? Jaha, det var så det var? Nej, då var det ju inte så att man behövde sitta och äta dem på någon middagsbjudning i framtiden. Det var ju mest det som fått Zhìyuans insidor att vrida och vända på sig.
”Säg ingenting om nypon om du inte har smakat”, protesterade slytherinaren med ett lätt morrande och såg ogillande ut. ”För du, jag har ätit nypon och jag kan tala om för dig att det smakade blä”, knorrade han därefter och snörpte på munnen. Armarna slingrade sig tightare runt den andres midja och hakan vilades mot en axel. I sin tur försökte ögonen att ränna ner längsmed bokens sida. Misslyckat försök. Han kunde verkligen inte läsa orden för fem öre, knappt alls i vilket fall. Det var inte så att han gav upp bara för att det blev lite komplicerat, utan han försökte verkligen. Så jävla mycket också. Men det gick verkligen inte - totalt omöjligt var det.
”En gång”, började Zhìyuan efter en stunds betänketid, då han kände att det kanske var bra med en liten förklaring. ”..så lyckades jag rymma från källaren därhemma. Jag hade tråkigt och jag hade ju tagit elixiret i en hel vecka inför fullmånen så jag tänkte att det inte kunde skada..men mitt lokalsinne är katastrofalt och när jag vaknade på morgonen hade jag inte den blekaste aning om vart jag befann mig. Var så hungrig att jag trodde att jag skulle dö och så hittade jag en buske med nypon..så..ja..”, muttrade han fram mot slutet och himlade med ögonen åt sig själv. Den historien var ju inte direkt graciös.

Det var inte så att Max inte litade på Zhìyuans ord om nypon. Han hade ju liksom ingen aning om hurvida de var goda eller ej. Men efter den där historien gick det inte att gå miste om varför de där små orangea bär en inte förde med sig några positiva känslor direkt. Max såg först lite ut som ett frågetecken men sedan blev han sådär överdrivet känslofylld igen. Stackars stackars Zhìyuan.
"Åh fy!", utbrast hufflepuffaren och slängde armarna kring den andre. Plugget fick vänta. Gick det för övrigt ens att vara närmre? Knappt. Tja, kanske om de vore nakna men det var väl ändå en väldig tur att de inte var. Ja, Max hade en känsla att madam Pince nog inte hade uppskattat det. "Hur hittade du hem sen?", frågade han tyst in mot Zhìyuans nacke.

”Jag blev vän med en älg och red hem på den”, sade Zhìyuan och frustade till. ”Nej, jag gjorde som vilket annan människa som helst och gick. Det tog inte mer än någon timme, och då hade jag mest irrat runt hälften av tiden”, förklarade han och ryckte på axlarna, trots att det var aningen svårt nu när Max bestämt sig för att bli en trädkramande koala. Gång på gång fäste ögonen sig osäkert på hufflepuffaren, försökte desperat att reda ut alla tankar och känslor som blossade upp. Det hade väl blivit lite av en standard redan, trots att bara några dagar passerat. Men det sket sjuttonåringen fullständigt i, och inte heller orkade han sig på att faktiskt reda ut röran inne i skallen. Såna jobbiga saker fick vänta tills senare.
”Vi kommer inte att få något plugg gjort, eller hur?” Undrade han mumlandes, rakt ner i havet av mjuka lockar. ”Det är ditt fel dock, du är så förbaskat närgången att jag knappt vet vart jag ska ta vägen”, fortsatte han knotande.

Max hade överreagerat, inte sant? Ughhh. Det var väl någon form av oro i efterskott som kickat in. Dumt.
"Nej förlåt", mumlade han skamset och drog sig undan. Usch vad dum han kände sig. I vanliga fall hade han ju svårt att våga vara nära folk. Och nu när han väl vågat hade han gått för långt. Blivit för klängig. Blä.
"Jag kan sätta mig där istället", föreslog han tyst och nickade bort mot platsen Zhìyuan suttit på innan. Blicken vandrade skamset upp till bärnstensögonen. Inte minst för pluggets skull var det nog minst sagt en bra idé. Även om Max egentligen verkligen inte ville lämna den trygga famnen. Men så går det om en agerar koala. Det är bara att acceptera.

Fast det där ville ju Zhìyuan inte egentligen - han ville ha Max i sin famn och näsan nergrävd i dennes hår. Det var ju så det skulle vara, hade de inte redan kommit fram till den slutsatsen? På tal om det där så hade de kommit fram till en hel del saker under de senaste dygnen. Hufflepuffeleven skulle kolla på sjuttonåringen när han spelade quidditch och denne skulle i sin tur slänga den andre i sjön. Någon gång i framtiden, när de där såren förhoppningsvis inte fanns kvar.
”Nej, du får inte gå”, konstaterade Zhìyuan skarpt och greppet om Max hårdnade med ens. ”Du får aldrig gå..eller jo, om jag säger att du måste gå så måste du det, men det är bara för ditt eget bästa”, fortsatte han och sköt ut hakan en aning. ”Om vi ändå inte kommer plugga kan vi väl försöka lista ut varför dina sår inte läker? Det måste ju finnas någon ledtråd i någon av alla dessa böcker?”

Spridda skurar. Först var han ’förbaskat närgången’ och sedan var det tydligen en bra sak?! Äsch, huvudsaken var att Max fick sitta kvar. Det var bra. Mysigt. Tipptopp.
”Okej”, svarade han först lite tveksamt innan han lutade kinden mot Zhìyuans bröstkorg. Ja, om det var okej så stannat han gärna där. Länge. Tänkte inte röra sig ur fläcken.
"Jag har försökt", fortsatte han. Nej, det verkade inte finnas någon simpel lösning på det där. Max hade verkligen letat. I över två år. Både läkare i mugglarvärlden och de på St. Mungos hade ju försökt med. Men alla stod där handfallna. Ingen kunde förstå sig på det. Fast vem visste? Max och Zhìyuan hade ju olika syn på det mesta, kanske kunde de klura ut det tillsammans? "Alltså ingen vet. Det blir ju värre i perioder och så men jag förstår verkligen inte hur de funkar".