Not what I wanted [PRS]

Svaret kommer inte direkt som någon överraskning. Hade Zihao befunnit sig i Joshuas sits hade han förmodligen också känt irritationen växa sig enorm i samband med bråket. Det hade varit både onödigt och korkat på samma gång. Fast lite stolt var sjuttonåringen ändå, över att han inte slagit till den jämnårige i nyllet alltså. Han var inte stolt när det kom till resterande mängd av ageranden, men ändå. Bättre än ingenting och någon form av vinst.
Jag är förvånad att du inte klippte till oss alla tre på fläcken, erkände den äldre med ett litet frustande. Synen som susade förbi fram ögonen på honom var lustig och främmande. Nu när han väl tänkte på det kunde han snabbt komma fram till att han aldrig sett Joshua slåss innan. Innan? Han hade aldrig sett sextonåringen slåss, om sanningen skulle fram i ljuset. Att ens föreställa sig pojkvännen i ett sådant scenario kändes främmande.
Om du vill gå in så gör vi det. Zihao nickade bestämt och fick återigen något särskilt mjukt strykandes över ansiktet. Uttrycket var liksom varmt, gosigt ända in i märgen. Jag har inte varit ute på mer än ett halvår, det var nog därför jag kände mig tvungen att rulla omkring som en tok, förklarade han sedan och vände de bärnstensfärgade ögonen mot den mörka himlen. Molnen seglade förbi, gick knappt att urskilja längre då dagen redan nått sitt slut. Nu var det istället kväll och det kändes om något på temperaturen. Svalt, skönt. Inte enligt Joshua dock. Stackarn.
Du inser att det där egentligen var ett skämt? Som på beställning försökte han höja ögonbrynet som inte existerade. Det såg nog ganska löjligt ut för en annan men det handlade faktiskt om reflexer. Han kunde inte styra mer över de obefintliga ögonbrynen än vad han kunde när det kom till svansen. Sover du hellre ute i skjulet än att gå in igen? Beror det på någon speciell anledning eller vill du bara gosa ner dig med alla dammråttor? Jag känner dig, Joshua..så det måste vara någonting du vill komma undan som finns inne i huset. Vill du prata om det eller måste jag leva i ovisshet? Sjuttonåringen vickade på öronen och spände blicken i den yngre, väldigt angelägen om att få ett någorlunda ärligt svar.

Det är en tanke som får ett leende att krypa sig upp över de fylliga, bleka läpparna. Att Joshua skulle ge tre betydligt större och äldre killar varsin örfil. Nu hade det varit något han verkligen velat, få tyst på dem och lära dem en nödvändig läxa, men ett slag hade verkligen inte löst någonting. Orden hade varit tillräckligt för att få båda Huaze bröderna att tänka efter, och Samuel likaså. Det är lite som ett bevis för honom, våld löser ingenting.. ord däremot, de kan vara ens bästa vän i nödlägen.
”Jag tror inte jag skulle ha nått till att slå dig..” Påpekar sextonåringen medan leendet växer. Nej, han kan tydligt se framför sig hur han skulle behöva ställa sig på tå för att få till ett bra, hårt slag både på sjuttonåringen och den äldsta Huaze brodern. Med Samuel är det lite lättare, efter års försök har han fått en rätt bra erfarenhet när det kommer till att knäppa till honom. Främst på skoj såklart. De små fingrarna börjar massera Zihao över det lurviga huvudet, med försiktiga men fortfarande tillräckligt starka rörelser för att det ska vara bekvämt. Han gillar att massera allt och alla, framförallt om filuren i fråga inte har några fingrar som han kan pilla på.
”Du har bara rullat runt i leran bara en liten stund, du kanske vill göra det lite mer istället för att gå in?” Mycket möjligt. Joshua vill inte tvinga med den andre, trots att han verkligen vill mysa med honom. Bli omkramad och känna värme. Men han vill främst att sjuttonåringen ska vara glad, och lite frisk luft kan nog göra susen för det.
Det där leendet som dekorerat ansiktet försvinner dock, han blinkar upp mot lurvbollen och gnager sig i underläppen. De har ju lovat varandra att prata om alla problem de stöter på, låta varandra vara en del av det hela och kanske hjälpa till. Men gryffindoreleven vill verkligen inte oroa pojkvännen, särskilt inte när det inte finns något att oroa sig över.. vilket inte är sant, faktumet att han knappt kan gå och svimmar ett par gånger per dag är tillräckligt för att bevisa det, men Joshua lägger dövörat till.
”Jag vill bara inte äta, men det är inget du behöver bekymra dig över.”

Hm, det där var trots allt ändå ett mycket verkligt problem. Zihao var ju så lång att det var svårt för nästan vemsomhelst att nå upp till ansiktet på honom. Okej, det där kanske var en överdrift, men han förstod vad Joshua menade. Det hade i alla fall varit lite av en ansträngning att nå upp till de där skarpa dragen för den yngre.
Jag tror nog att du skulle ha nått upp om du verkligen velat göra det, påpekade sjuttonåringen och frustade till. Eller så hade du kunnat hämta en pall eller liknande, då hade det nog inte varit speciellt svårt. De stora ögonen var lätt roade - bilden som den där tanken framkallade var så knasig, till och med på gränsen till gullig. Han gillade att det fanns en markant längdskillnad mellan dem, då hade han liksom en ständig anledning till att fiska upp sextonåringen.
Fast det är inte precis som om jag känner ett absolut måste när det kommer till att rulla omkring. Det var mest ett litet ryck. Zihao skakade på huvudet. Nej, att rulla omkring i leran var roligt en gång, men ingenting han hade lust att ägna resten av kvällen åt. Luften var egentligen det han njöt av mest, och självfallet också den svala brisen. Pälsen var varm och så snart han var inomhus kunde den bli lite för påträngande. Kanske det var fel ord att använda, mem samtidigt var det ungefär så det kändes - som om en stor, varm filt smält fast i honom och vägrade släppa taget även när han blev förskräckligt överhettad. Det fanns helt enkelt både för och nackdelar med att ha päls.
Ögonen förblev runda och fina trots den yngres ord. Skillnaden låg i tankarna. Hur kunde han inte bli orolig angående det där? Den yngre var redan smal som en tändsticka och nu ville han helt plötsligt inte äta? Åh, det klingade verkligen inte gott i öronen på Zihao. Han kunde inte skaka dem av sig, hur mycket han än ville göra det. Nej, diskussionen var tvungen att tas upp, så var det helt enkelt.
Du måste äta, Joshua. Sjuttonåringen kvävde en suck. Jag kommer liksom inte att ge med mig även om vi stannar utomhus. Varesig gryffindoraren ville eller ej så behövde han få i sig i alla fall någonting, även om det bara var någon ting litet var det bättre än ingenting alls. Snälla?

Med tanke på att Joshua på något sätt kan nå upp ståendes på tå för att kyssa pojkvännen. Nu kanske den äldre faktiskt böjer sig ner lite när de väl gör det, men men, det tänker då sextonåringen inte medge. Han kan visst nå. Hur som helst bör han kunna nå upp för en örfil om han kan kyssa honom. Eller hur? Jadå.
”Hämta en pall? Det känns inte som att det ger samma intryck.” Naej, det skulle inte direkt ha samma påverkan om han skuttat för att hämta en pall, så att han kunde ge de alla tre spö. Fingrarna stryker sig över den mjuka pälsen, begraver sig där och fortsätter med sin massage. Det är en rolig liten bild som kommer in i skallen på honom. Sextonåringen blåser försiktigt in i Zihaos ögon, han vill vara lite irriterande åtminstone. Som en bestraffning för det där bråket. Kanske lite blåsande med munnen är ett bättre straff för de alla tre istället för en örfil. Det är mysigt också.
”Säkert? Jag stannar gärna med dig om du vill rulla runt ännu mer,” undrar sextonåringen med ett glatt litet leende. Helt ärligt hade han blivit väldigt glad över den där försäkringen, som att Zihao läst hans tankar och märkt att han var lite orolig över det. Nu har den äldre verkat så mycket gladare där ute, och det är så mysigt att se honom sådär. Skuttandes och lycklig. Precis som han förtjänar att vara, varje sekund av varje dag. Han själv skulle gärna också kunna leva på det viset, åtminstone för en dag. Bekymren kanske inte försvinner helt och hållet, men de skulle kunna tänka på något annat. Gnagandes i den fylliga underläppen sjunker axlarna på Joshua, den där sucken hade varit så uppenbar. Han känner sig så hopplös, han vet ju att det gör illa alla runt omkring honom. Men det är så svårt.
”Det är okej, det gör ingenting om jag missar några måltider..” Samma sak varenda, jävla gång. Joshua är glad över att Samuel är där, bland annat för att han saknat honom oerhört mycket, men han är även så sträng med maten att det är läskigt. Den yngre Lewis brodern har blivit väldigt duktig på att smyga med maten, hoppa över och luras till alla, även folk han verkligen litar på. Samuel.. ja, han ser igenom varje struntprat som prefekten tar till med.

Nej, om Joshua var tvungen att springa iväg och hämta en pall hade det förmodligen inte gett samma intryck. Det hade snarare varit gulligt, väldigt gulligt. Zihao blinkade till när den där lila strömmen med luft träffade ögonen och han kisade missnöjt mot den yngre. Ögonlocken stängdes tillslut och han lämnade en rysligt sliskig puss tvärs över läpparna på den yngre, bara för att få honom att sluta upp med det där evinnerliga blåsandet. Nu förstod han självfallet att han förtjänade den där lilla hämden, men det betydde inte att han tänkte ta emot den utan klagomål. Den lilla pussen fick agera som ett utrop av missnöje.
Det hade inge gett samma intryck, det har du rätt i, erkände den äldre och öppnade prövande ett av ögonlocken. Sjuttonåringen var redan färdig med att rulla runt för stunden och de kunde ju om något gå ut en sväng under morgondagen, kanske ta med sig Haru och skutta omkring. Förhoppningsvis skulle vädret vara lite trevligare, med solljus och utan regn. Då kunde de sitta utomhus utan problem och kanske ta varsin kopp te. Mysigt.
Nej, nej, försäkrade Zihao och skakade på huvudet. Det är inte precis så att trädgården kommer försvinna. Vi kanske kan gå ut imorgon om vädret blir bättre, så slipper du frysa och så, föreslog han därefter och gäspade stort. Jodå, han hade nog kunnat somna där under trädet, där han låg komfortabelt i pojkvännens famn. Massagen var härlig och fingrarna som drogs genom den tjocka pälsen kändes behagliga, nästan en gnutta sövande.
Ögonlocken som nyss slutits slogs upp igen och han betraktade Joshua med ett obeslutsamt uttryck strykande över det pälsiga ansiktet. Sextonåringen tyckte alltså att det inte gjorde någonting om han missade några måltider? Jösses. Den äldre av de två spände blicken i honom och såg plötsligt beslutsam ut. Det där var ingenting annat än skitsnack och även om han så gott som låtit det passera obemärkt innan, tänkte han inte göra det nu.
Skojar du med mig? Det gör visst någonting!. Sjuttonåringen blottade tänderna en gnutta av frustrationen som letade sig genom venerna på honom. Du ska äta någonting ikväll, okej? Det är ingenting som går att förhandla, jag kommer att släpa med dig in om du vägrar.

Att gå ut och gå med Haru och strosa runt med pojkvännen.. ja, det låter mycket mysigare. Nu är det förvisso väldigt bekvämt där med det stora lurvmolnet i famnen och slutna ögonlock, men det smattrande regnet som gör den svaga kroppen ännu svalare förstör det lite grann. Precis som alltid har Joshua verkligen ingen toppen värmekälla, spelar ingen roll vilket väder han går ut i, han fryser konstant. Men de ligger så bra där, sammanflätade i försök att värma varandra. Det gör det svårare för Joshua att ställa sig upp, eller röra sig in mot värmen.
”Absolut, vi går ut imorgon.” Instämmer den yngre av turturduvorna medan de små fingrarna stryker sig över de lurviga öronen. Så len. Dock är pälsen blöt från rullandet i gräset, och fortfarande lite smutsig från lerpölen, så han låter inte ansiktet vara alldeles för nära de lite mer ofräscha delarna. Men det är framsteg, innan skulle han nog inte ha låtit Zihao komma fram till honom, endast pågrund av all den smuts som rotat fast sig i pälsen på honom. Kanske till och med några fästingar. Den tanken får honom att rynka på den lilla näsan, och han gör ett tappert försök i att komma på andra tankar. Tänk hur gosig pojkvännen är istället, inte krypen som kan ha fastnat där under.
Med ett magert leende höjer han huvudet från trädstammen, för att kunna fokusera de utmattade ögonen på slytherineleven. Han vet att det är av oro och kärlek som han vill att Joshua ska få i sig något, han vet verkligen det.. men i hans stora ögon ser han inget fel, kroppen gör kanske ont och orkar inte med det den en gång gjort, men han ser ingen större skillnad från hur sin kropp såg ut för något år sedan och nu. Det är väl en del av sjukdomen. Eller ja, han vet att det är det, men han brukar alltid glömma bort det.
”Snälla, oroa dig inte över det där, det är okej.” Okej, det är det ju verkligen inte. När kroppen ger upp som den nu gör, när varje liten sak han faktiskt äter kräks upp utan att han har gjort det självmant.. när maten känns som papper i munnen, och halsen inte kan svälja den.. Det är inte tecken på att allt är okej. Blåmärkena, cirklarna runt ögonen och faktumet att han varken kan ligga ner eller sitta utan att få ont är även sådana tecken. Men.. dessa fysiska och psykiska besvär glider undan, Joshua själv märker dem inte riktigt. Precis som han inte gjort när han var inlagd på akuten för första gången, när han varit fjorton och allt gått alldeles för långt. Det är konstigt hur hjärnan kan blockera sådana saker.

Det lät som en alldeles utmärkt plan i Zihaos öron, att de skulle gå ut under morgondagens gång och sätta sig under träden. De kunde som sagt släpa med sig Haru och kanske även Hayley. Nu ville han inte erkänna det, men det var nog lika bra att försöka lära känna henne förr snarare än senare. Definitivt, det var nästan ingen fråga om saken.
Bra, då kan vi släpa med oss både Hayley och Haru och ha picknick, konstaterade sjuttonåringen och lämnade en försiktig puss över en av de puffiga, men samtidigt magra, kinderna. Eller så går vi hit bara vi två, men det kan vi ju bestämma imorgon. Han lät huvudet falla på sned och studerade den yngre, försökte tolka det där ansiktsuttrycket. Tyckte han att den äldre var äcklig efter allt nersmutsande. Tja, han skulle inte direkt säga någonting om det nu var fallet. Sjuttonåringens päls var kanske mjuk och fin, men smutsig som bara den. Nej fy, hur kunde någon som Joshua sitta så pass nära? Pojkvännen gillade ju faktiskt att hålla allting rent och snyggt, nästan lite maniskt.
Jag förstår inte att du inte har flyttat på dig än..eller tryckt bort mig. Skulle behöva rätt rejält bad. Zihao frustade till och sneglade ner över den slanka kroppen. Nåja, helt lerig var han inte, men ett bad skulle i alla fall inte sitta helt fel.
Tankarna drogs däremot snart tillbaka mot det där med maten. Varför ville Joshua inte äta? Hur kunde han inte se vad alla andra såg? Det var ju helt sjukt när man väl började tänka på det, åtminstone för någon som åt flera ton mat varje dag. Inte bokstavligen såklart, men så gott som. Han ville ju bara att sextonåringen skulle må bra, vilket han uppenbarligen inte gjorde. Åh, det gjorde ont inombords att bara tänka på det hela. Pojkvännen var ju redan så pass skör och smal att det var läskigt. Om han fortsatte att rymma undan maten skulle det bara bli ännu värre.
Det är inte okej, Joshua! Zihao krånglade sig med ens bort från den andres knä och kom hastigt upp på benen. Med glansiga ögon ställde han sig öga mot öga med gryffindoraren och blottade återigen de dr vassa tänderna. Varför han gjorde det visste han inte riktigt, kanske det var någon form av markering? Äsch. Om du fortsätter såhär och låtsas som om allting är okej kommer du..du kommer att dö i slutändan! Ett gnällande rymde den äldre och han snyftade till, trots att det lät otroligt dumt. Och du får inte dö, förstår du det? Du får inte lämna mig. Själviskt?

Det låter faktiskt väldigt mysigt, att ha med Hayley också. Det är nästan ännu mysigare att det är den äldre pojkvännen som kommer med den idén, som visar att han vill lära känna henne. Det värmer bröstkorgen på Joshua, och greppet om lurvbollen hårdnar. Helt ärligt är det nog något som flickan skulle behöva också, få lite mer sällskap och lära känna någon ny. Efter alla dumma blickar som slängts hennes väg, alla onödiga kommentarer och otåliga viskningar kan man nog behöva känna sig uppskattad.
”Jag tror Hayley skulle uppskatta det,” instämmer Joshua, medan det där glada lilla leendet blir allt bredare. Jösses, han måste se helt manisk ut där och då, men han kan inte hindra sig själv. Det där hade verkligen gjort honom väldigt glad, att den nästintill dubbelt så långa av turturduvorna vill dra med den stackars sextonåriga flickan. ”Vi kan ju göra både och också, gå ut med dem på en picknick och sedan sitta här ute ett tag. Vi behöver inte skriva något i sten direkt.” Nu vill han väldigt gärna gosa där ute själv tillsammans med Zihao, men att skutta runt tillsammans med hans bästa vän, Haru och slytherineleven låter nästan lika mysigt. Så både och skulle nog helt enkelt vara det bästa alternativet. När samtalsämnet sedan glider vidare till hur sextonåringen inte puttat bort honom än, blir ögonen lika stora som tefat, och ett oskyldigt leende stryker sig över läpparna.
”Jag vet verkligen inte. Jag tror vi båda två behöver ta en rejäl dusch, men har ingen aning om varför jag inte puttat bort dig..” Nej, det är en konstig fråga. Hur har någon som Joshua plötsligt blivit okej med att ligga sådär? Kanske inte fullständigt okej, han är fortfarande stressad över all den skrot om finns över pojkvännen, och nu honom själv. Benen skakar lite pågrund av den instängda stressen, men det är lite mer hanterbart än vad det brukar vara. ”Jag tror helt ärligt att jag vill gosa med dig så mycket att paniken inte riktigt ligger i centrum..” Mycket möjligt, det där bråket hade verkligen skakat om honom, och allt han vill där och då är att Zihao ska må bra och trivas i hans famn.
Leendet sjunker däremot, fort. Dö? Gnagandes i underläppen rycker han på axlarna, det är något läkarna sagt också. Att de är chockade över att han faktiskt inte dött än, att han haft tur som fortfarande är vid livet.
”Jag vill inte dö..” Delar han med sig i en liten viskning, han vill inte lämna pojkvännen ensam. Eller Hayley med sin lilla bebis, eller sin familj.

Skulle Hayley verkligen uppskatta det? Kanske? Zihao nickade frånvarande och betraktade envist sin smutsiga päls. Den gravida flickan hade aldrig umgåtts med sjuttonåringen när han var lurvig och go. Tja, han behövde inte direkt vara speciellt go bara för att han var täckt med ett tjockt lager fluffig päls, men men. I själva verket så var han ju faktiskt det, vilket de flesta kunde vittna för vid det laget - vännerna på skolan, bröderna, Joshua, listan började bli lång. Förhoppningsvis skulle även Hayley komma att bli en del av den lilla skocken med människor. Han hade inte haft något emot det, det var då ett som var säkert. För när ministeriet valde att lägga vantarna på honom skulle han ha en hel flock med folk som kunde stå bakom honom. Fast det där var grejer han inte behövde oroa sig över för stunden, då ministeriet typ var helt kaotiskt. Inte undra på att fadern såg så slutkörd som han gjorde, stackarn.
Tror du att hon skulle göra det? Undrade Zihao med glansiga ögon och såg lätt förhoppningsfull ut. Samuel hade han liksom redan gett upp hoppet på, men den sextonåriga flickan kanske kunde tänka sig att lära känna honom bättre. Det betydde naturligtvis att han behövde göra samma sak, fast omvänt då. Till exempel visste han inte varför hon bodde i kåken tillsammans med de två familjerna, och då var det ändå bara en liten del av det hela. Vem var fadern till barnet? Varför bodde hon inte hemma? Frågorna var många.
Hm, jag förstår ändå varför du vill gosa, började sjuttonåringen trevande och slickade sig om nosen. Jag är ju så förfärligt mjuk, plus att jag också vill mysa. Öronen vickade på sig en aning och svansen började vifta fram och tillbaka. Jo, gosa och mysa var någonting han alltid ville göra. Däremot hade atmosfären blivit ansträngd sedan maten kom på tal. Joshua verkade inte vilja inse sanningen, eller snarare hur verkligheten såg ut. Det frustrerande för, troligen, alla som stod honom nära - att se honom bokstavligen förgöra sig själv dag ut och dag in, bli svagare och bräckligare.
Zihao hade redan lirkat sig loss från den yngre vid det laget. Ögonen riktades mot sextonåringen och svansen hade slutat vifta omkring.
Bra, för annars hade jag lika gärna också kunnat gå och dö, konstaterade den äldre och vände bort blicken, stirrade ut i mörkret genom regnet. Kom, jag kan bära dig om du orkar hålla dig fast. Med en liten, förträngd suck slog den stora vargen ner sig på gräset igen. På så sätt skulle Joshua typ kunna rulla över honom och klänga sig fast.

Nu skulle det nog ta en del tid för lilla Hayley att vänja sig vid tanken, att lära känna en snubbe som gjort hennes bästa vän så illa, så många gånger. Men hon har börjat mjukna för tanken, och kanske det är graviditeten som gör henne lite mer känslig. Ett positivt tecken är då ändå att hon försöker få Samuel att förstå sig på vad det är som händer mellan de två turturduvorna. Nu vet inte pojkvännen om det, men hon är väldigt duktig på att övertala folk. Det är nog det hon håller på med där uppe, därför hon ville prata med den äldsta Lewis brodern. Vilket är väldigt snällt av henne, hennes omdöme brukar Samuel kunna lita på.
”Jag tror att hon skulle uppskatta det, ja..” Försäkrar Joshua och stryker bort de mörka lockarna som kittlar mot ögonlocken på honom. Kylan börjar bli lite för outhärdlig. Trots att rädslan för maten fortfarande finns där så är det helt enkelt bara för kallt för den stackars kroppen. Hur som helst är nog all mjuk päls en av anledningarna till att Joshua vill vara så nära honom, men också för att han bara vill kramas, och bli varm. En bra värmekälla behöver han verkligen. Axlarna sjunker lite grann, och nu när Zihao dragit sig undan börjar sextonåringen pilla med sina egna fingrar istället. Dö. Varför hade slytherineleven sagt något sådant? Det gör honom bara rädd. Plus verkar det inte riktigt som att han tar det på fullt allvar, vilket lättar det lite för honom. Aeron har vid ett flertal gånger tagit upp det där samtalsämnet med honom, särskilt när han blivit sjuk eller svimmar i deras sovsal. Eller när de myser och han är alldeles iskall, döden är inte direkt något trevligt samtalsämne. Han brukade påpeka allt som förändrats, försökt att visa hur mycket han förändrats. Aeron verkar som en rätt korkad person, men han kan verkligen bli allvarlig ibland, ta allt seriöst. Utan att svara någonting på det där tvingar han sig upp på Zihaos rygg, slingrar armarna runt hans nacke och sluter ögonlocken. Helt ärligt skulle han inte kunna röra sig framåt ett endaste steg. Herregud.