Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philiip såg på henne och suckade, kunde bara tänka sig hur det måste kännas. Han hade visserligen förlorat henne, men hade ju ändå haft kvar sitt gamla liv. Han tog försiktigt hennes hand.
"Snälla, låt mig iallafall bli en del av ditt liv igen", bad han, visste inte ifall allt kunde bli som vanligt igen nu när hon var vanlig människa men det ändrade inte hur mycket han älskade henne.

Ilsera märkte hur Jonathan verkade ha somnat och kunde inte låta bli att le, han såg så otroligt söt ut när han sov. Hon kurade ihop sig helt hos honom och låg still, ville inte riskera att väcka honom samtidigt som det var riktigt mysigt där.

"Varför? Kanske det ända sedan början var meningen att jag skulle bli av med mina runor, och glömma bort allting. Kanske det var, är, meningen att du ska gå vidare utan mig. Träffa någon annan." Aubrey bet sig i läppen och vek undan med blicken. Hon visste inte om hon menade allvar med sina ord, eller om det bara var något hon sa för att hon var upprörd över att hennes liv inte såg ut som hon ville att det skulle göra.


Det dröjde inte länge förrän det fridfulla uttrycket ersattes av något hjälplöst. Han drömde ofta mardrömmar, speciellt om alla år han spenderat i helvetet med Lily. Hur ensam han hade varit där med en kvinna som dagligen utsatt honom för smärta. Ingen hade hört honom, ingen hade kommit för att rädda honom. Han vred på sig och andades fram ett nästan ohörbart 'hjälp'.

Philip stirrade på henne, ville inte tro att det var hans älskade Aubrey som uppriktigt stod och sade sådär.
"Nej, du menar inte det där. Jag älskar dig över allt annat Aubrey. Hur mycket jag än försöker vet jag att jag aldrig kommer lyckas släppa dig", sade han, nästan bedjande. Han ville inte behöva vara utan henne, han hade blivit så otroligt glad över att få tillbaks henne och nu gjorde hon såhär?


Ilsera märkte hur han inte alls verkade sova lugnt längre, lade försiktigt en hand emot hans kind.
"Jonathan. Hey, det är ingen fara", sade hon mjukt, visste inte ifall han skulle höra henne när hon sov men det var definitivt värt ett försök.

"Tror du att Klaven kommer att acceptera att ni umgås med mig? Tänk om de straffar er också." Aubrey rynkade på pannan, och underläppen började darra vilket var ett tydligt tecken på att hon hade nära till gråten. Hon ville inte att någon annan skulle råka illa ut. De hade bestämt sig för att ta hennes minnen också av en anledning.


Han stelnade till då han kände en hand mot sin kind, räknade först med att det var Lilith som ville tortera honom igen. Men då han inte kände någon smärta utan bara värme och omtanke, så slappnade han långsamt av igen. Det var en lättnad samtidigt som det kändes skönt att kunna slappna av som han nu gjort.

Philip såg på henne och skakade på huvudet.
"Det spelar ingen roll vad dem tycker. Aubrey, jag skulle göra vad som helst för att få vara med dig. Om det så betyder att jag skulle bli av med mina runor", sade han, lade en hand mot hennes kind. Han ville desperat inte förlora henne.

Ilsera andades ut lite då han verkade slappna av igen, log mjukt och lade sig tillrätta bredvid honom igen.

Aubrey mötte Philips blick, såg in i hans vackra ögon och kom nästan helt av sig. Innerst inne visste hon att hon behövde sluta upp med att fatta förhastade beslut, speciellt då hon inte tänkte klart. Som exempelvis nu. Hon var upprörd över det faktum att hennes liv inte var som förut. Men var inte huvudsaken att hon hade Philip i sitt liv? Hennes själsfrände, den som betydde allt för henne? Hon fattade tag om hans händer och fuktade läpparna.
"Följ med in?" bad hon tillslut, ville att han skulle stanna hos henne. Åtminstone för inatt.


Då Jonathan vaknade en timme senare kände han sig rätt utvilad trots att han i sin helhet inte sovit i mer än ett par, högst tre timmar. Men han hade fått sova i ro till viss del, han hade inte drömt mardrömmar hela tiden. Vilket var något nytt för det var något han plågades av nästan varje natt.

Philip mötte hennes blick, den blick han alltid smälte så för. Den hade kunnat få med honom på precis vad som helst. Han önskade så innerligt att inte bli utestängd igen, för han ville otroligt gärna vara en del av hennes liv igen. Han flätade ihop deras fingrar och nickade.
"Gärna", sade han, skulle aldrig tacka nej till att få vara längre med henne.

Ilsera log lite då han till sist verkade vakna till, såg upp på honom.
"Godmorgon", sade hon mjukt.

Fortfarande med lätt särade läppar sneglade hon ner på deras sammanflätade fingrar, vände sig därefter om för att låsa upp dörren. En minut senare hade hon välkomnat in honom till lägenheten där hon för tillfället bodde, tog av sig jeansjackan för att hänga upp den på en galge. Därefter stod hon bara och iakttog Philip under tystnad en lång stund, innan hon skakade på huvudet för sig själv och gick fram till honom för att mjukt men bestämt pressa sina läppar mot hans.


"God morgon." Att vakna intill Ilsera var utan tvekan något han skulle kunna vänja sig vid. Utan att ens tänka efter sträckte han ut handen för att med handryggen smeka hennes lena kind. Han ville röra vid henne. Än hade han inte slutat förundra sig över hur det kom sig att hon ville ha just honom. Ilsera som utan tvekan skulle kunna få vem hon än la blicken på. Varför nöjde hon sig med honom? Han hade ett förflutet som var mörkare och dystrare än svart, en trasig och komplicerad själ som inte gick att reparera och en lite annorlunda personlighet. Det fanns ingenting vackert med honom.

Philip följde tyst med in, såg sig nyfiket omkring i lägenheten och märkte snart hur Aubrey tittade på honom. Själv kunde han aldrig se sig mätt på henne, hon var så vacker och det var som om han ville ta in varje liten detalj och se till att han aldrig glömde bort dem. Han blev faktiskt lite lätt förvånad utav hennes kyss, men utan en sekunds tvekan besvarade han genast hennes kyss och lade armarna om hennes midja.


Ilsera log mjukt emot honom, njöt av att få vara så nära honom. Hon kunde inte låta bli att flytta sig närmare och ge hans läppar en lätt puss, han var helt enkelt bara så oemotståndlig. Och definitivt otroligt snygg.
"Vet du att du är riktigt söt när du sover?", sade hon mjukt.

Med en mjuk suck mot hans läppar pressade hon lätt upp sin kropp mot hans, lät fingrarna över hans nacke innan de flätade sig in i hans mjuka lockar. Ord räckte inte till för att beskriva hur mycket hon hade saknat hans närhet. Trots att hon inte kunnat komma ihåg honom förrän nu så hade hon varit övertygad om att någonting, eller snarare någon, saknades. Hon var inte hel utan honom. För att vara ärlig hade Aubrey själv ingen aning om vad hon babblat om tidigare då hon menat att han borde gå vidare med någon annan istället. Hur hade hon egentligen tänkt där?


Jonathan gav ifrån sig ett lågt ljud som var något av en blandning mellan ett skratt och en fnysning.
"Jag har aldrig sett mig själv när jag sover," svarade han bara med ett litet leende i mungipan. Inte skulle han vilja se sig då heller. Han tvivlade starkt på att han var så söt som hon beskrev honom.