Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Nej, det är inte okej!” Envisades Zihao och ruskade på huvudet, alldeles tårögd och eländig. Nej, det gick verkligen inte att tänka i de banorna nu när han faktiskt lagt lite tanke bakom sina handlingar. Fan, när han väl tänkte sig för så gick det ju faktiskt ganska bra. Problemet låg i att han tänkte efter att det redan var för sent. Klumpigt, så sjukt, jävla klumpigt.
”Jag vill inte behandla dig annorlunda”, mumlade han efter en stunds tystad - efter en stund ägnad åt att samla ihop alla känslor till en kompakt liten boll. ”Oh helt ärligt tycker jag att jag är ganska bra på att inte göra det, men nyss gick jag uppenbarligen ett steg för långt. Varför måste jag vara så jävla lång för? Hade jag varit lite kortare hade jag inte haft lika lätt när det kommer till att åh över gränsen”, knorrade nittonåringen fortsättningsvis och såg halv bedrövad ut. Oj, det resonemanget var ju verkligen..ehm..genialt. Inte. Absolut inte. Lilla Zihao, det är tyvärr inte så livet fungerar. Jösses.

Det tar lång tid för Joshua att få in allt den äldre säger. Ja, Zihao har varit rätt duktig på att inte behandla honom något annorlunda, och det värmer verkligen. Dock kanske det är en omöjlig sak att komma undan med, för de två att försöka låtsas som att ingenting hänt.
"Zihao du gick inte för långt.. det är bara det att alla bilder, känslor och sånt kommer tillbaka." han rynkar lätt på ögonbrynen medan fingrarna försiktigt börjar pilla med den äldres. Att Zihao skyller på sin längd är faktiskt lite bedårande än en gång. "Kanske det var korkat av oss. Uppenbarligen är det inte så lätt att bara gå tillbaka till vardagen.." Om Joshua bara inte hade gått in i den där gränden, om han bara varit hemma den där kvällen, eller skyndat sig till lägenheten. Allt skulle vara som det var innan, och Zihao hade inte behövt haft skuldkänslor. Bara vida tanken av allt som gått i stupet, hela Joshuas liv och många andras, får artonåringens underläpp att börja darra och ögonen vattnas. "Förlåt, om jag bara kunde vrida tillbaka tiden och vara normal skulle jag verkligen göra det.." Nu är det ju så att den nätta ungdomen aldrig varit normal, med all ångest och tvångstankar, men det är mycket bättre än det här.

Gråt inte. Snälla, snälla gråt inte. Tankarna började bli lätt desperata, men han kunde inte precis be Joshua att hålla tårarna inne. Det hela blev så dramatiskt inom loppet av några sekunder, vilket gjorde att Zihaos egna ögon började bli överfulla med tårar.
”Joshua, du är perfekt i mina ögon. Jag har sagt det så många gånger innan, men det känns som om jag behöver göra det igen”, sade nittonåringen och kupade händerna omkring de puffiga kinderna för att torka bort tårarna som letade sig nerför den yngres kinder. ”Du är vacker, begåvad och bara allmänt underbar”, fortsatte han försiktigt och strök tummarna utmed den mjuka huden. ”Förstår du det? Att det är så både jag och så många andra ser dig? För det är sanningen, Joshua. Du är underbar.” Zihao drog på munnen och lämnade en snabb puss på artonåringens panna. ”Och jag älskar dig. Väldigt mycket.”

Gud vad svagt, patetiskt att Joshua gråter och inte kan kontrollera sina tårar som fortsätter att stryka sig ner över kinderna. Precis som vattenfall. Dock måste han lita på Zihaos ord, tro på dem. Han själv har trots allt en helt annan syn av nittonåringen än vad han har av sig själv, så de bägge två har skeva, olyckliga bilder av sig själva.
"Tack." viskar han tacksamt och stryker bort sina tårar från kinderna, slingrar sina armar om Zihaos nacke och drar in honom i en kram. Med en snyftning gömmer han ansiktet mot den välkomnande nacken. "vet faktiskt inte vad jag skulle göra utan dig.."

”Well, för det första hade du inte behövt oroa dig över att jag skulle skräpa ner typ överallt”, började Zihao, allt eftersom ett fånigt litet leende fann sin väg tvärs över läpparna. ”Och så hade du kanske inte behövt ha på dig kläder som är alldeles för stora”, fortsatte han fundersamt och klappade den yngre tafatt på huvudet, lät fingrarna glida mellan de ljusa lockarna. Frågan var väl egentligen vadå nittonåringen skulle gjort utan Joshua, eller hur? För även om den andre kanske inte uppfattade det hela som det, så hjälpte han Zihao genom dagarna och spred ljus över dem. Joshua var verkligen ett ljussken i den längres liv. Till trehundra procent. Trehundrafemtioelva procent.

Den första tanken har Zihao absolut rätt i, Joshua skulle inte behöva oroa sig över den äldres nedskräpning. Men det spelar ingen roll, artonåringen skulle fortfarande dela lägenhet med dem, och skulle ändå irritera sig på medlemmarnas vårdlösa beteende. Det andra dock, det stämmer verkligen inte.
"Zihao, du har ingenting att göra med att jag har på mig dessa kläder." påminner artonåringen och tittar ner på sig själv, de stora mjukisbyxorna som sitter fast pågrund av ett snöre, de skulle definitivt ha åkt ner annars. Tröjan som blottar de misshandlade nyckelbenen och när ner till över låren på honom. Nej, Zihao har verkligen ingenting med det att göra. Joshua skulle ha snott kläder från CW, annars. Vem ut av medlemmarna som helst egentligen, med tanke på att Joshua är minst med stort marginal. "Du vet, jag skulle definitivt ha irriterat mig på annat, Samuel är rätt stökig han också. Och jag hade snott till mig någon annans kläder efter det här.. du.." Joshua tystnar och låter sina händer kupa kinderna framför honom, blicken fäst i den äldres. "Helt ärligt tror jag inte att jag skulle ha överlevt det här utan dig." Nu är det ju tyvärr så att det bara gått några timmar sen det hänt, och Joshua mår fortfarande skit. Det kan bli mycket värre, ingenting kommer vara sig likt. Men utan Zihao hade allt varit mycket, mycket värre.

Förvisso, han hade ingenting att göra med att kläderna var alldeles för stora. Men hade han varit lite kortare och slankare hade de kanske inte varit riktigt lika stora. Breda axlar, en hysteriskt lång figur..det var inte många som passade i Zihaos kläder, för den sakens skull. Jun hade drunknat, precis som Joshua gjorde för tillfället, och de flesta andra medlemmarna hade också behövt stå på tå för att fållen på byxorna inte skulle nå dem ner till tårna.
”Du hade visst överlevt!” Protesterade nittonåringen och stirrade tillbaka in i de mörka ögonen. ”Vi har ett förhållande, Joshua, ja..men det betyder inte att det inte finns andra människor som hade kunnat hjälpa dig igenom allt det här tunga! Wan, Euijin och till och med Jun! Tja..alla egentligen. Men jag låste säga att du har lite extra tur, med tanke på att du måste dras med en så snedvriden individ som mig”, skrockade han därefter och lät huvudet falla lätt på sned. Ja, det där hade definitivt varit ett skämt, då han mest tyckte synd om artonåringen när det kom till det där. Zihao var ju inte den mest intelligenta personen på jordklotet, och inte heller den trevligaste eller mest eftertänksamma. Däremot älskade han Joshua - någonting som var helt säkert. Och just därför spelade det ingen roll om den äldre var krokad eller dum, för kärleken sken igen. Eller han hoppades åtminstone att den gjorde det. Han försökte få den att skina igenom. Väldigt tappert.

Leendet på Joshuas läppar sjunker drastiskt, lite som att hela ansiktet sjunker och all glädje försvinner. Dumt blinkar artonåringen, innan han drar tillbaka sina händer för att fläta ihop dem i knät, ögonen glider tillbaka till teven. Visserligen hade Kawan och Euijin hjälpt honom, men de hade inte förstått. De hade behandlat honom som en sjukling, som en porslindocka. Kanske Joshua ser ut som en, men han vill inte bli behandlad som det.
"Ja, jag har tur." mumlar artonåringen och sjunker ner mot soffan, drar filten över den svaga, nätta kroppen. Det här är väl en av bieffekterna, känslosam, Joshua bara försöker låtsas som att allt är okej. Skulle Jun ha hjälpt honom? Kanske. Men det verkar som att Zihao tror att de två är en hel del närmre än vad de egentligen är. Joshua skulle aldrig ha berättat för Jun om han inte hittat honom spyendes. Euijin och Kawan, kanske. Zihao? Kanske. Samuel, han skulle nog Euijin ta kontakt med i vilket fall som helst. Joshua kniper ihop ögonlocken, drar filten över ansiktet och tar djupa andetag. Tur? Ja, kanske det är tur. Han lever åtminstone.

”Joshua”, sade Zihao bestämt och försökte dra bort filten, åtmsintone glänta på tyget på att han kunde betrakta den yngre. ”Vill du tala om för mig vad som är fel eller ska vi släppa det? För jag har ingenting emot att gosa ner mig med dig och kolla på den här konstiga serien om barn som ramlar ner från torn”, mumlade han sedan och drog på en av mungiporna, så att ett blekt, snett leende uppenbarade sig. Nittonåringen föll tillbaka mot soffan efter ett slag och fiskade upp ännu en baozi, som snart var uppäten. Är man så pass lång så måste man också se till att äta. Både rätt grejer och mycket, speciellt när man fortfarande växer. Dock skulle han inte bli ledsen om det där slutade inom en snar framtid. Över hundranittio centimeter var redan väldigt långt och helt klart över average. Det var verkligen inte nödvändigt för honom att bli över två meter. Nej, det skulle vara att gå över gränsen. Kläderna var redan på gränsen till för små, hur stora storlekar han än köpte.

Hur kan nittonåringen inte förstå vad det är som är fel? Visst, de två må försöka låtsas som att inget hänt, och som att allt är detsamma, men det gör det inte lättare för Joshua. Hur mycket han än vill att det ska göra det. Han har inte tur, om han haft tur hade ingenting av det hänt. Ändå verkar det så simpelt för Zihao, som ler medan han försöker dra bort filten från honom. Kanske Joshua kunnat undanhålla sanningen för sig själv under morgonens gång, men nu är det det enda som existerar i huvudet. Händerna mot huden, repet om läpparna, deras komplimanger som nu bara låter som skällsord. Men han har tur.
"Inget är fel." svarar Joshua knappt och låter filten glida bort från det bleka ansiktet, endast liggandes över den patetiska kroppen. Vill du tala om för mig som är fel eller ska vi släppa det? Kanske det är lätt för Zihao att släppa det, men för artonåringen är det allt annat än just det. Fan. "Vi kan släppa det." lägger han till och ställer sig upp från soffan, känner hur frukosten bubblar upp i magen på honom, upp i halsen. "Jag ska bara till badrummet, vi kan fortsätta kolla sen." med ett blekt, otillräckligt leende pausar han serien medan de darrande benen för honom till badrummet, låser. Faller mot badrumsgolvet och får upp all innehåll han fått i sig, precis som under gårdagen. Sån jävla tur.