PRS Kkaebsong & JustAFriend

Fan, Zhìyuan ångrade nästan genast att han ställt den där förbaskat okänsliga frågan. Varför skulle han alltid vara så jävla otaktisk för? Det var ju ganska så uppenbart att minnena typ torterade Max, när han var tvungen att spela upp dem inne i huvudet. Och sjuttonåringen visste att den andre redan hade tillräckligt många problem med de där hemska minnena, bilderna..små snuttarna av film. Hufflepuffeleven hade ju redan förklarat det där med mardrömmarna, så varför i all världens namn hade Zhìyuan varit tvungen att göra det hela lite värre? Fast han gjorde ju i princip allting lite värre genom att bara existera. Därmed vad den frågeställningen ganska idiotisk.
”F-förlåt”, stammade slytherinaren skamset och skakade på huvudet, med ögonen stelt fästa på bordsytan. ”Jag borde inte ha frågat, det var dumt av mig..”, fortsatte han tyst och sneglade sedan långsamt upp mot Max, när denna ställde nästkommande fråga.
Sudda ut minnen? Jo, det gick väl rent tekniskt sett, men Zhìyuan var rätt så säker på att det inte var vad den andre ville göra när det väl kom till kritan. Men han förstod verkligen varför det lät som ett bra alternativ för honom. Beskrivningen av elden, flammorna som bokstavligen omringade de andra två och närmade sig ytterligare för varje sekund..vem ville minnas något så skräckinjagande?
”Åh Max”, utbrast den längre av dem tillslut och reste sig upp så pass hastigt att stolen föll bak mot stengolvet med en skräll. ”Förlåt, förlåt, förlåt”, gnällde han högljutt, samtidigt som Kiwi blev nersläppt på golvet. Nu skulle Zhìyuan vara jobbig igen, precis som en väldigt glad hund. Förutom att han mest var skamsen och sorgsen. I vilket fall så slutade det hela med att han störtade runt det lilla bordet och kastade sig över Max. Armarna fann snabbt sin väg runt den smala kroppen medan ansiktet begravdes i en av axlarna. Suck. Benen ville egentligen också slingra sig fast, men det var nog inte en speciellt bra idé. Nähä, du säger det alltså?

Visst kanske frågan som ställts av Zhìyuan inte varit den mest genomtänkta men den som verkade tagit det hårdast var inte Max. För honom var det hela snarare bra., även om det givetvis även var jobbigt. Bearbetning bearbetning. Frågeställaren själv verkade däremot inte se det på det sättet.
"Men du...", började Max och försökte skaka av sig det dystra uttrycket. Frågan han själv ställt hade ju inte heller varit så värst genomtänkt. Det klart han inte ville radera minnena helt. Delvis, absolut. Skriken hade gärna fått försvinna. Och bilden i huvudet på hur kropparna började brinna. Jo, det fanns allt mycket som väldigt gärna fått raderas ur minnet. Men det var ju även de sista minnena han hade av sina bröder. Även om de var otroligt otroligt tunga att gå och bära på, så var det den sista glimten han hade fått av de två. Och så fick ju inte heller sådant hemskt glömmas. Nej, det fanns ju även andra faktorer. En, eller flera, mördare gick ju lösa! För det var inget elfel som orsakat det där- Nej, Max var övertygad.
När Zhìyuan kom och slängde armarna om den lilla kroppen kändes det genast bättre. Mindre ensamt. För ensamheten var definitivt en av de värsta delarna. Självklart saknaden, tomheten, allt allt allt, men ensamheten - den var nog svårast att hantera. Den blossade också upp som mest när minnena kom tillbaka som starkast. Max besvarade genast kramen. Förhoppningsvis skulle inte en viss bibliotikarie komma och skälla på dem.
"Säg inte förlåt...snälla. Det är okej. Eller nej, men det är okej att fråga. Du förtjänar att veta", mumlade han och gosade ner ansiktet i den längres nacke.

”Det gör jag inte alls”, knorrade Zhìyuan och klängde sig fast ännu mer vid Max, som om han var rädd att den andre skulle få för sig att fly. Någon gång skulle han väl däremot få det? Inse vilket komplett rötägg slytherinaren egentligen var och lämna honom. Eller så skulle han aldrig få chansen att ta till flykten? Det verkade ju lite som om någon var ute efter att mörda Max, eller åtminstone hade varit ute efter just det. Men vem i helskotta skulle få för sig något sådant? Varför skulle någon någonsin vilja göra illa någon så sjukt underbar? Hur mycket sjuttonåringen än satt och vred och vände på den där frågan, kunde han inte komma på något bra svar.
”Jag förstår bara inte varför någon skulle vilja göra dig illa..eller dina bröder för den delen. Inte för att jag kände dem eller så, men tvivlar på att de gjort någonting så pass dumt att de förtjänade att dö. Nej förresten, ingen förtjänar att dö en sådan död, oavsett vad personen kan ha tänkas begått för ett brott”, rabblade Zhìyuan på och kände hur den där lilla rynkan mellan ögonbrynen växte fram.
Med en bedrövad suck lutade han sig sedan tillbaka och rätade på sig, sträckte ut händerna mot Max med samma sorgsna ansiktsuttryck som innan.
”Kom, jag vill inte sitta själv”, klagade han missnöjt och försökte dra upp hufflepuffaren på fötter. ”Och du, om du någonsin får nys om vem som orsakade den där mordbranden, så lovar jag på heder och samvete att döda den ansvariga..eller de ansvariga”, fortsatte Zhìyuan bestämt och nickade ett flertal gånger. Jaså, har du helt plötsligt gått och blivit en mördare nu också? Tja, det kanske inte är någon direkt stor överraskning med tanke på dina två små pälsproblem. Inte bara ett längre, nej två. Se bara till att inte råka ha ihjäl fel person, för då kommer allting att bli ett jävla helvete. Usch. De där funderingarna bådade ju inte gott alls. Verkligen inte alls.

Det var väl ändå ytterst sällan någon förtjänade att bli utsatt för mordbrand. Aldrig egentligen. Nej, att bli bränd levande var det ingen som förtjänade. Oavsett vad personen i fråga gjort. Fanns det något värre sätt att dö på? Det här med att allt Zhìyuan sa och gjorde var dåligt eller fel stämde ju därmed inte för det där var till högsta grad sant.
Men varför just Max familj blivit utsatta var som sagt svårt att förstå. Otippat. Nu var det väl inte direkt så att en gick runt och klurade på vem som skulle bli bränd levande men om det skulle funnits en sådan lista så hade familjen Fig med största sannolikhet hamnat långt ner på den. Branden hade ju dessutom ägt rum i farföräldrarnas hus och att Max och hans bröder befunnit sig där just då var väl mest av en tillfällighet, eller?
"Mm, farmor och farfar dog med. De var mugglare. Fast jag tror den eller de som gjorde det inte brydde sig om att de också slank med", mumlade Max in mot Zhìyuan. "Men det gjorde jag", la han sedan till och greppade tag i de framsträkta händerna. Lät den andre dra upp honom. Att den jämnårige inte ville sitta själv kunde Max inte se som något annat än gulligt.
"Då kommer jag ju aldrig säga något", svarade han sedan lätt bekymrat. Nej, det där med hämnd och mord...de två orden skulle inte gå att ha i samma mening. Ingen mer skulle dö. Hämnd, absolut. Rättvisa skulle skipas. Men genom mord? Nej, det kunde Max inte gå med på. "Men en enkelbiljett till Azkaban åtminstone. Så att ingen mer är i fara". Tankarna vandrade genast i till föräldrarna där hemma. Denna konstanta oro var verkligen inget roligt att ha att göra med.

Två bröder, två farföräldrar - alla borta inom loppet av några minuter. Zhìyuan kunde inte ens föreställa sig den psykologiska smärtan som Max måste ha genomgått, vilket betydde att det var rätt så jävla hemskt med tanke på all tortyr sjuttonåringen själv tvingats genomgå. För det mesta hade det ju inte tärt så mycket på psyket. Eller i alla fall inte under de senaste åren. Annat hade det ju varit under åren innan dess, då den lilla pojken aldrig riktigt förstod vad det var för fel på honom eller varför föräldrarna var tvugna att låsa in honom i ett skjul en gång i månaden. Nu förstod han ju varför, men då hade han inte gjort det.
”Nej, jag tror nog att det är bäst så faktiskt”, erkände Zhìyuan, som med ens kände sig skamsen igen. Med det svarta håret hängandes i ögonen, fångade han in Max och gled tillbaka ner på stolen. Hufflepuffarens stol alltså, med denne i knäet. Efter den tunga konversationen kunde han omöjligt sitta alldeles själv. Nej, det gick ju absolut inte för sig. Den längre eleven var ju lite av en nallebjörn när allt kom omkring. Han hade ingenting emot att agera som en, i vilket fall.
”En enkeltbiljett till Azkaban? Jo..”, mumlade Zhìyuan och gömde ansiktet mitt bland den andres stökiga lockar. ”Jag går faktiskt och väntar på min egen enkelbiljett till Azkaban, på tal om det där”, viskade han fortsättningsvis ner i lockarna. ”Men det känns ju lite bättre nu, när jag vet någon kanske kan komma och hälsa på mig..om det nu ens är tillåtet.”
Det var det ju däremot troligen inte. Satt man där så satt man där, för resten av livet om det ville sig extra illa. I en cell. En mörk cell. Utan solljus, utan värme och framför allt utan Max. Kanske det var värt att försöka hålla sig ifrån att hamna där? Jo. Jo det var det helt klart.

Det var mysigt att sitta i Zhìyuans famn. Slytherineleven var synnerligen en utmärkt nallebjörn och en sällsynt mysig sådan. Max kröp med ens ännu närmre. Gosade in sig ordentligt i den andres bröstkorg. Det var nog omöjligt att inte känna sig pytteliten i den situationen och det var nog långt ifrån alla som kunnat lista ut att de två var lika gamla. Det blev lite som ett litet barn i en jättes famn. Kanske snäppet överdrivet men det var hur som helst en kontrast. Vilket var något Max nog oftast skulle känna sig osäker kring. Men nu var det lugnt. Mysigt. Fint. Alla de där komplexen fick ta en liten paus för just då spelade de verkligen ingen roll alls.
"Varför skulle du tvingas dit?", frågade han tyst tillbaka, med kinden lutad mot Zhìyuans bröstkorg. Nej, de som skickades dit var ju hemska brottslingar. Riktiga galningar. Sådana som var farliga för mänskligheten. Sådana som tände eld på oskyldiga människors hus. Inte Zhìyuan. Verkligen inte. Han tillhörde inte den gruppen av människor. Fast kanske var det varulvsaspekten den andre syftat på? Fast det kvittade. Det spelade ju ingen roll alls. Han förtjänade en så så så mycket bättre framtid - varulv eller ej.

”För att jag är jag, och alla vet att jag kommer råka ha ihjäl någon förr eller senare. Det kan vara någon jag inte ens känner, någon i min familj..dig..vem vet?” Mumlade Zhìyuan och trängde bort en grimas. Han ville inte att det där skulle vara sant, att det inte ens skulle finnas med på världskartan..men det gjorde det. Och så långa han var vid livet skulle det aldrig ändras. Förut hade det inte känts riktigt lika illa, då det var några enstaka nätter om året. Men nu? Tja, nu kunde allting falla isär när han minst anade. När någon minst anade. När Max minst anade det.
”Du vet, jag är helt fel person att känna sig säker med”, knorrade slytherinaren och pillade förstrött med en test hår. Hårstråna snurrade mellan fingrarna, fram och tillbaka flera gånger. Det var sant - Max borde inte känna sig så komfortabel med Zhìyuan som han verkade göra. Men nu var det så, ja. När skulle hundskrället inse det? Att de var fast med varandra, och att detta inte var en dålig sak.
”Eller alltså..kanske inte, men kanske? Förstår du hur jag tänker? Det är inte precis som om jag någonsin skulle gå och tända eld på dig, men tänk om jag typ tappar kontrollen och gör dig illa? Vad händer då? Vad gör du då? Inte för att jag planerar att göra det, men jag är ju som sagt jag så”, fortsatte han och släppte locken samtidigt som händerna istället fann de ljuvliga kinderna. ”Titta på mig.”

Att Zhìyuan tvekade på om någon skulle mördas eller ej bådade ju inte särskilt gott. Vem tänkte ens så? Det där var väl verkligen definitionen av att inte lita på sig själv. Otäckt för personen i fråga men även för personen som satt i dennes knä.
"Men säg inte så! Vadå ha ihjäl mig?", Max drog sig med ens undan. Det där roade honom inte det minsta. Förstod ens Zhìyuan hur svårt det var för hufflepuffaren att finna tillit hos folk? Uppenbarligen inte. Det var väl inte konstigt med tanke på att denne börjat klänga på den längre efter bara någon dag, men ändå. Det tog på krafterna. Och att personen han funnit tycke för verkade osäker på hurvida Max liv låg i fara hos honom eller ej - det kändes inte toppenbra.
Max blickade in i bärnstensögonen utan att helt veta vad han skulle säga. Om han blev lite skadad eller ej spelade väl ingen större roll men att den andre tycktes ha glömt bort vad han nys sagt både bekymrade och skrämde sjuttonåringen.
"Så du kan på riktigt inte bestämma dig om du vill ha mig levande eller ej?". Att Max behållit lugnet så väl så pass länge var väl både bra och lätt oroväckande. Kanske hade ändå Zhìyuan rätt i att Max var för bekväm för sitt eget bästa i den andres sällskap.

Var det verkligen så Zhìyuan fått det hela att låta? Som om han inte ville ha Max vid liv? Men shit, det var ju verkligen inte så han menat, för det ville han ju. Mer än allt annat.
”Nej, nu är du bara dum”, muttrade han och såg med ens förfärligt bitter ut. Nej, det var ju inte alls på det viset. Att den andre ens verkade ha fått för sig det tände en liten vredesgnista inom slytherineleven, vars blick mörkat något enormt. Åh, snälla hjärtat lugna ner dig lite va? Du slår som en galning både när du känner dig alldeles för förälskad och när du är arg. Vad i helskotta är det för fel på dig? Tagga ner.
”Vad tror du egentligen om mig? Jag är kär i dig, dumbom, så varför skulle jag någonsin vilja ha dig död?”, eldade sjuttonåringen sedan på, efter att en kort paus hunnit passera. ”Det är bara det att jag inte vet vad som kommer hända i framtiden eller vad som är annorlunda”, fortsatte han, betydligt tystare än innan. Egentligen var det väl just det som skrämde honom så innerligt, att det var någonting so var annorlunda. Både känslorna och kroppen. Lite som att gå in i puburteten igen, vilket han nog helst skippat om det nu varit möjligt. Det var inte en tid i livet han gärna återupprepade faktiskt, precis som han inte ville återupprepa något av de tidigare åren. Max hade ju inte varit där då, och inte Kiwi heller för den sakens skull. Hemska tider. Usch och fy.

Jo, Max var nog ganska dum ibland. Och överanalyserande, vilket nog var den största boven i det här dramat. Att Zhìyuan skulle ha ihjäl honom var något han bestämt sig för aldrig skulle få ske. Han visste att det aldrig skulle det. Ändå hade varningsklockor ringt när den andre pratat om det. Visserligen hade han inte sagt att han ville ha ihjäl Max, eller någon alls för den sakens skull. Men bara att det fanns på kartan. Att det inte var helt otänkbart. Det var helt enkelt skrämmande och att det fick Max hjärna att gå på högvarv var inget hufflepuffaren kunde rå för.
Att Max hjärta därefter tog ett litet upprymt skutt vid ordet kär, ja det var ju bara patetiskt. Åtminstone högst opassande med tanke på Zhìyuans allt annat än glada aura. Fy vad ostabila de båda pojkarna var. Kunde verkligen gå från natt till dag, moll till dur, på ett ögonblick. Ingen trygghet där inte. Eller jo, visst fanns det trygghet. Men just i stunden hade den allt kilat iväg och gömt sig.
"Förlåt", började han tyst och lät händerna finna sin väg upp till den andres kinder. Osäker på om denne ens ville ha dem där. "Du vet hur orolig jag blir och jagar upp mig i onödan och när du bokstavlig talat sa att du kanske kommer råka döda mig...", fortsatte han sedan i samma näst intill viskande ton.
Försiktigt försökte han lyfta upp Zhìyuans haka en aning, fär att få ögonkontakt.
"Jag vet att du aldrig skulle skada mig med flit, okej? Vi får- vi får helt enkelt ta reda på vad som händer med dig och sen- ja, sen får vi helt enkelt försöka göra det bästa av situationen. Du ska ska aldrig till Azkaban, glöm det. Vi ska hålla ihop så att inget sånt händer", förklarade Max slutligen i en betydligt lugnare ton. Därefter sträckte han lite på sig för att pressa läpparna mot den andres panna. Lugnt och stilla. Lite nedvarvning var nog något de både kunde ha nytta av. Innan plugget. Host.