Not what I wanted [PRS]

Smack. Zihao hade fått sig ett ganska rejält slag i ansiktet från en viss Samuel Lewis. Den jämnårige såg förbannad ut och redan innan knytnäven träffat kinden, hade sjuttonåringen insett att han skulle bli slagen. Det gjorde ont, värkte över tänderna som satt på samma sida och hela området dunkade något alldeles förskräckligt. Handen hade glidit upp till den ömma huden och en plågad grimas strök sig över ansiktet på honom. Han förtjänade det där, eller hur? Fast samtidigt så hade den andre troligen skaffat sig helt fel idé angående de två. Joshua var trots allt en person som slytherinaren älskade av hela sitt hjärta och inte bara någon liten crush.
De mörka ögonen fäste sig på Samuel efter ett slag, ungefär lagom till att pojkvännen börjat försöka lugna ner situationen. Bra, nu hade två människor med aggressionsproblem börjat bråka på riktigt. Det var ironiskt såklart, väldigt ironiskt. Egentligen var det väl allt annat än bra, särskilt då ingen kunde veta när de skulle sluta försöka ha ihjäl varandra. Zihaos ögon hade blivit smala som springor efter de där sista orden. Vad fan hade han sagt? Orden slog extremt hårt mot sjuttonåringen som tappade en hel del färg i ansiktet.
”Är du på riktigt så jävla dum att du tror att jag gjorde det med flit?” Frågade den mellersta Huaze brodern med ett dovt morrande. Underläppen började darra okontrollerat och ögonen blev glansiga, både av ilska och minnena. Läpparna var hopknipna så pass att de började bli vita och andetagen var ytliga. Han ville inte bråka, ville inte röra upp något onödigt bråk med Joshuas bror, men..efter det han precis sagt var det svårt att behålla självkontrollen.
”Zihao”, började Yaosu försiktigt och gav Samuel en halvt äcklad blick. På ett visst plan kunde han förstå hur denne tänkte, däremot hade det varit förfärligt lågt. ”Kom, vi går och tar lite frisk luft”, försökte nittonåringen fortsättningsvis, bara för att bli knuffad in i en av bänkarna. Inte hårt eller så, men tillräckligt för att hållas på avstånd.
”Tror du på riktigt att det är vad jag har i åtanke? Att jag sitter där och funderar på vilket finger jag ska äta upp härnäst?” Undrade Zihao, plötsligt med ett halvt sinnesrubbat uttryck strykandes över de annars fina dragen. Han rörde sig närmare den jämnårige och stirrade stint mot honom, uppenbarligen påväg att brista vilken sekund som helst. ”Du äcklar mig”, väste han avslutande och spärrade upp ögonen. Förut hade det inte riktigt varit så illa. Då hade Joshuas äldre bror mest varit läskig och värd att undvika till största pris, men nu hade den sista droppen fällts. Förhoppningsvis förstod han inte hur illa den där frågan tagit på Zihao, eller så gjorde han det? Nåväl, sjuttonåringen var i vilket fall fly förbannad.

Helt ärligt bryr sig Samuel inte ett endaste dugg om det som sägs därnäst, han bryr sig inte ett endaste dugg om den där äcklade blicken som den äldsta Huaze brodern ger honom. Däremot gör Joshua det. Nu hade inget av det sjuttonåringen sagt varit okej, verkligen inte. Däremot vet Yaosu mycket väl vad som står fel, och ändå känner han rättighet till att döma den föregivna tonåringen. Med tanke på den bilden Samuel fått, och allt han vet att elever låtit den yngre Lewis brodern genomgå är det inte så konstigt att han får en sådan uppfattning. Han har inte lär känna Zihao, allt han vet om honom är att han gjort illa sextonåringen ett flertal gånger. Efter all både mental och fysisk misshandel han behövt se sin lillebror genomgå så är han överbeskyddande. Men det verkar inte som att de två andra bröderna verkar förstå det, de verkar hoppa alldeles för snabbt till slutsatser och inte ta en liten minut till att försöka förstå vad det är som pågår. Helt ärligt blir Joshua besviken.
”Jag har ingen aning, verkligen ingen aning. Folk har alltid haft kul med att göra honom illa med flit, du har inte direkt visat annorlunda innan.” Förklarar han med lite lugnare ton, fortfarande stressad och förvirrad. Slaget hade fått ut lite från systemet, men inte någonting mycket. Verkligen inte.
”Zihao, sluta,” snappar den yngsta i rummet till och ger de bägge två bröderna en hård, sträng blick. Han känner sig besviken, så jävla besviken på allihop. När pojkvännen däremot sagt att Samuel äcklar honom, ja då fick han helt enkelt nog. ”Han har inte tagit sin medicin, om ni två bara kunde försöka tänka lite mer kanske ni faktiskt skulle kunna förstå vad som pågår här. Det var riktigt jävla fel det han sa, ja, men ni har ingen aning om hur många gånger han haft rätt, okej?” Många, väldigt många gånger. Nu har han verkligen inte det nu, men många gånger har Samuel haft rätt om vilka människor vill göra den yngre av de två illa, och det är så många som velat det. Ibland omedvetet, ibland medvetet. Det är självklart att den sjuttonåriga gryffindoreleven kommer försöka skydda den yngre, nu hade han bara sagt väldigt dåliga saker.
Däremot orkar inte Joshua någon större tid på de två, han orkar inte börja skälla ut dem. Både Yaosu, Zihao och Samuel hade fuckat upp det. Han är för irriterad, trött och utmattad för det hela, och drar därför med sig Samuel ut ur köket, och lämnar de två Huaze bröderna. Inget som blivit sagt var okej, och de där äckliga blickarna hade verkligen inte varit det. Fy fan för dem, de där tre killarna är verkligen hopplösa vid det här laget.

Först hade Zihao inte riktigt förstått vad som skett, eller vad det var som sagts för den delen. Det var inte förrän de två Lewis syskonen försvann ut från köket som det äntligen började gå upp för honom, men av någon anledning försvann inte ilskan. Den hade rotat fast sig i honom och det verkade vara omöjligt att bli av med den. Hela sjuttonåringen darrade som ett asplöv vid det laget och knogarna vitnade. Yaosu, å andra sidan, han såg mest uppgiven ut. Jodå, han visste mer än väl att den där blicken inte varit rättfärdigad på någon nivå whatsoever. De smala, långa fingrarna hade börjat massera tinningarna.
”Jag tänker gå”, konstaterade sjuttonåringen tillslut och vände på klacken, för att kvickt marschera bort mot ytterdörren.
”Men du lagar ju mat..kom igen, var inte sådär”, bad den äldre brodern och försökte sträcka sig efter slytherinaren, som enkelt gled bort från hans grepp.
”Ät utan mig, annars kommer jag bara råka slita av nacken på något eller..jag vet inte, vad nu annars jag kan tänkas göra? För jag är ju uppenbarligen ett monster! Vad annars liksom?” Orden brast i slutet och han drog upp ytterdörren, bara för att dra igen den med en smäll efter sig.

Tankarna skingrade sig så snart regnet började falla ner över de svarta lockarna, även om han inte slutade gå förrän han nått mitten på den gigantiska trädgården. Huset gick inte att urskilja längre, inte heller resten av omvärlden. Trädgården var som sagt förtrollad och därmed betydligt större än den såg ut att vara. För en vanlig mugglare som passerade utanför kåken var ingenting ovanligt, förutom faktumet att huset alltid såg ut att stå tomt.
Zihao slog sig ner under en av de gamla ekarna, där en liten bäck slingrade sig förbi. Ansiktet begravdes i händerna och en lång suck rymde honom, både utmattad och uppgiven på samma gång. Helvete, han hade verkligen fucked up. Igen. Vilken överraskning! Inte. Han drog upp benen intill överkroppen och tog några djupa andetag. Syre in, koldioxid ut. Kanske det var bäst om han försvann? Tanken var inte direkt ny, utan någonting han tänkt över många gånger. Äsch, han kunde ju inte lämna Joshua..men ville den yngre verkligen ha honom? Allt han gjorde var ju faktiskt att ställa till saker och ting.
Sjuttonåringen ruskade på sig och drog ilsket av sig kläderna. Han ville inte tänka länge, inte känna, inte existera. Tröjan, tillsammans med byxorna, hängde han över en låg trägren och resten fick bli liggandes på marken. Dumma Zihao, dum, dum, dum.

En liten stund känner Joshua hur skuldkänslorna bubblar upp, så som de brukar ha en tendens att göra. Bröstkorgen känns tung, han borde inte ha skällt sådär på pojkvännen.. inte när han varit så skör. Däremot påminner han sig själv om att inget av det som hänt i köket varit okej, varken från storebroderns sida eller slytherinelevens. De bägge två förtjänar en utskällning. Med en liten, eftersläntad suck ser han ner genom fönstret, ut mot trädgården medan Samuel sväljer sin adhd medicin. Jodå, han hade tvingat honom att ta dem den här gången, och senare är det dags att be om ursäkt.
”Du missförstår vad som händer mellan mig och Zihao,” förklarar den yngsta Lewis brodern medan de mörka ögonen fäster sig på den bekanta ryggtavlan som stampar ut. Det brister lite i hjärtat på honom, men han bestämmer sig för att leta reda på hon efter han pratat med Samuel. Det måste liksom lösas förr eller senare. De kommer behöva stå ut med varandra, det är lika bra för dem att vänja sig vid den tanken nu.
”Hur vet du det? Förlåt Joshua, men du har en tendens att vara fruktansvärt naiv, han har, precis som många andra, mobbat dig i flera år. Men plötsligt blir han alldeles överförtjust i dig? Det är skumt.” Orden kommer ut som små mumlanden, men de känner varandra bra nog för att han ska förstå honom. Han skulle kunna humma orden och Joshua skulle kunna uppfatta varje liten del. Med trötta, utmattade ögon slår han sig ner på sängkanten där storebrodern ligger efter att ha tagit sin medicin. Jo, han har nog varit väldigt naiv innan. Han hade ju faktiskt trott samma sak i början, att Zihao bara drivit med honom. Men han hade haft fel, så fel.
”Jag vet, och för ett halvår sedan hade jag nog hållit med dig. Men jag vet att han älskar mig nu, precis som du gör.” Fingrarna stryker sig långsamt över den kallsvettiga mannan, får bort några små hårstrån som ligger och kittlat mot ögonen på den äldre. ”Han har hjälpt mig väldigt mycket när du inte varit här, jag älskar honom..” Samuels ögonlock slås upp, låter blicken granska ansiktet på den yngre, för att se om han kanske spelar ett spratt på honom. Helt ärligt skulle han gilla det mycket mer.
”Så han gör inte illa dig?” Som ett litet barn blir hans ögon betydligt större, försöker att hitta något tecken på att den jämnårige visst gör det. Men Joshua bara skakar på huvudet. ”Hmh… någon av oss måste tänka rationellt..”
”Kan jag få prata lite med Samuel?” Frågar Hayley med armarna i kors. Än en gång har hon bara kanske tjuvlyssnat på samtalet. Men det är dags att agera Cupid igen. Hon vet ju faktiskt att hennes vän inte varit lyckligare innan, bortsett från hans mentala och fysiska tillstånd det vill säga. Lite väl förvirrad nickar sextonåringen, och glider ut genom dörren. Då kan han ju faktiskt ta och leta upp sin pojkvän och se till att trösta lite grann.

Allting var en enda stor röra vid det laget. Yaosu kände sig väldigt korkad, ångrade den där halvt äcklade blicken han råkat skicka iväg, medan Zihao var i full gång med att bryta benen på sig själv. Den här gången var det liksom omvänt, då kroppen inte verkade vilja genomgå någon förvandling. Så småningom gav den däremot vika och händerna slog över det våta gräset. Regnet kändes uppfriskande över den bara kroppen, kylde ner huden som vid det här laget brann. Det gjorde förvisso ont som in i helvete, men på något sätt lyckades han bortse från detta. Alla gånger innan hade han kämpat emot och inte haft någon önskan att byta skepnad. Nu däremot, nu hade han det och då kändes det inte lika jävligt. Benen gled utan problem in på rätt plats och det dröjde inte någon längre tid förrän han sträckte på sig med en massiv gäspning. Trädet skyddade delvis mot regnet, men vissa droppar letade sig ner i pälsen. Han skakade hastigt ut den och bestämde sig för att tassa vidare, letade rätt på den lilla stigen bredvid bäcken och drog tassarna över marken. Åh, det hade varit så längesen han varit utomhus! De senaste dagarna hade han suttit och tryckt inne i huset, lagat mat varje dag och försökt vänja sig vid armar och två ben. Dofterna, ljuden och den friska luften var uppfriskande. Han tog några djupa andetag, stannade till intill bäcken och stoppade ner nosen i vattnet. Lite törstig var han allt och det var svalkande, väldigt behagligt. Sedan var det dags att slänga sig ner på den leriga marken och rulla runt, njuta av känslan som snabbt spridit sig genom kroppen. Tankarna om bråket låg däremot kvar i bakhuvudet på honom, även om den inte var rakt bakom ögonlocken. Var alla arga på honom nu? Skulle de bli ännu mer arga när de insåg att han låg och grisade ner sig som ett vilt djur? Vad skulle Joshua tycka?
En liten klump bildades i halsen och Zihao stannade genast upp i sitt nersmutsande. Han borde inte ha flytt ut som värsta fegisen, det var fel. Åh, snacka om att ha en inre konflikt. Det var ingen tvekan om att han borde röra sig tillbaka och be om ursäkt, både till sextonåringen och Samuel. Men samtidigt ville han inte gå tillbaka till huset igen och stanna ute i trädgården resten av kvällen. Även om det regnade var det inte speciellt kallt. Våren var där och sommaren var helt klart på god väg.
Sjuttonåringen bestämde sig för att försöka få bort det värsta av leran genom att rulla sig över det våta gräset istället. Allting försvann såklart inte, men lite bättre blev det. Skaka, skaka, skaka. Okej, den hade i alla fall blivit betydligt mindre skitig - pälsen alltså. Så, vad skulle han göra nu då? Det kunde han inte bestämma sig för och därmed blev han ståendes på gräset med världens mest snopna min. Vackert.

Under tystnad betraktar Joshua pojkvännen, ser hur lurvbollen förtjust dricker en massa vatten, för att sedan rulla runt i leran. Det hade tagit en liten stund för sextonåringen att hitta honom, trädgården är större än familjen Lewis egna hus, det skulle nog få plats med tjugo sådana villor i gården. Så att det tar sin lilla tid är väl mer än förståeligt. När de mörka landar på den äldre stannar han till, smyger i tystnad och slår sig ner vid ett av träden för att inte störa. I första glans blir han väldigt glad över den lycka de där små skutten sprider ut, men på senare eftertanke.. Joshua kan inte undgå att märka att den äldre av turturduvorna varit lika glad i den mänskliga kroppsformen. Inte en endaste sekund. Kanske det är en hemsk tanke, men Zihao ser så mycket lyckligare ut där i gräset. Med glansiga ögon sväljer han ner klumpen som byggts upp i halsen på honom. Han borde inte ha skällt sådär.. tänk om den andre vill sticka, leva sådär för alltid? Han kan inte direkt hindra det från att hända, men om han får vara självisk skulle han vilja ha sjuttonåringen vid sin sida varje sekund av varje dag. Han är den enda som får honom att må så bra. Under tystnad stryker han bort några få tårar som trängt sig förbi murarna, och lutar huvudet mot trädstammen. Spelar ingen roll om han blir dyngsur eller kall, att se på Zihao kommer han alltid att vilja göra. Oberoende av väder. Armarna slingrar sig om knäna, där en tjock filt vilar. Han hade tagit med den ifall pojkvännen skulle frysa, men där och då verkar det vara det minsta av hans bekymmer.
”Tänker du stanna här ute hela kvällen?” Undrar han tillslut, när den stora, lurviga filuren stannar upp och ser lite väl förvirrad ut. ”Jag stannar gärna med dig, om du vill.”

Zihao måste verkligen ha befunnit sig i sin egna lilla värld, då han halvt om halvt ryckte till när Joshua talade. De bärnstensfärgade ögonen kikade diskret bort mot sextonåringen, försökte tolka om stämningen kändes bra eller dålig. Svaret han fick hjälpte inte direkt heller, då den varken kunde beskrivas som specifikt bra eller dålig. Han vände sig slutligen mot pojkvännen och ruskade ut pälsen en sista gång, innan han tassade fram till trädet och placerade sig någon meter framför honom. Blicken vad fäst på den yngre, lika studerande och nyfikna som innan. Huvudet föll snart på sned och svansen rörde ofrivilligt på sig. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Åh, sjuttonåringen kunde ligga och glo på den andre för resten av livet.
Förlåt. Svansen slutade med ens dras över gräset och öronen lade sig platta på huvudet. Samuel slog till en väldigt öm nerv på mig..men jag förstår att det jag sa inte var okej, fortsatte han trevande och vek undan med blicken. Skämdes gjorde han absolut, både över att han faktiskt gjort Joshua illa ett antal gånger men även pågrund av det han sagt till Samuel. Den jämnårige hade egentligen gjort rätt som oroade sig för sin yngre bror, och ändå hade Zihao sagt sådär. Nej fy. Det ville han helst förtränga faktiskt.
Stanna hela kvällen? Öronen gled upp på huvudet igen och de glansiga ögonen fästes på det vackra ansiktet. Nej, du kommer säkert frysa ihjäl och det är typ det sista jag vill. Sjuttonåringen kom upp på benen och kröp långsamt närmare gryffindoraren. Han ville hålla sig nära, värma upp honom utöver filten och bara vara. Däremot visste han inte om den andre ville det och därför var han ytterst tveksam. Öronen vickade uppe på huvudet och blicken flackade, lite som om han aktivt frågade om han fick eller ej.

Den där reaktionen är rätt roande ändå, hur lurvbollen rycker till och de där ögonen lite förvirrar stryker sig över området omkring sig. Däremot är det svårt att skratta åt det, speciellt med tankarna som bubblar upp inne i skallen på honom. Tänk om Zihao trivs bättre sådär.. fri, utan några regler eller löften till någon. Det låter inte helt konstigt, om sextonåringen haft den möjligheten skulle nog han vilja göra det också. Slippa undan alla problem, lämna allt bakom sig. Tvångssyndromen och problemet med maten skulle dock göra det mycket svårare för honom. De mörka ögonen glider tillbaka till pojkvännen, som viftar på svansen fram och tillbaka, bort från den mörka, arga himlen. Med ett magert leende skakar han på huvudet och drar filten tätare omkring sig.
”Jag förstår att han gjorde det, alla skulle nog bli arga av det. Hur han agerade var inte heller okej, verkligen inte.” Viskar Joshua och låter försiktigt fingrarna stryka sig över den tjocka pälsen när pojkvännen rör sig närmare honom. Han verkar lite kluven på om han får komma närmre och gosa, den flackande blicken och de ivriga öronen tyder åtminstone på det. Sextonåringen klagar inte. ”Förlåt att jag skällde på dig, det var det sista du behövde.” Fingrarna stryker än en gång bort de få tårarna från kinderna, och drar filten tätare intill sig. Plus sin lurviga kamraten. Värme, en värmekälla är han själv då inte. Med en liten rynkning näsan gömmer han det svala ansiktet mot pälsen. Värme, värme, värme.
”Men jag vill inte lämna dig ensam.” Kanske det är nödvändigt vid det här laget, kanske han vill bli lämnad ensam och inte umgås med Joshua. Och det är förståeligt, åtminstone för gryffindoreleven. Han själv kan vara väldigt tröttsam ibland, så att vilja ha några minuter eller timmar ifred kan nog vara nödvändigt.

Snälla, be inte om ursäkt. Du hade all rätt att säga ifrån och egentligen borde du väl fortfarande vara irriterad på mig, om inte till och med arg. Zihao betraktade Joshua under tystnad ett slag innan han kände fingrarna som drogs genom pälsen. Var det ett tecken på att han fick komma närmare? Att han fick gosa ner sig hos den yngre och glömma allt hemskt? När sextonåringen faktiskt drog lurvbollen till sig, tog han det som ett ganska tydligt ja.
Gråt inte. Nosen strök försiktigt under ögonen på den yngre i ett försök att fånga upp tårarna. Det var egentligen ett ganska kasst försök när allt kom omkring och det slutade mest med att de kletades ut istället för att torkas upp. Nåväl, han menade bara gott. Vet du vad det sista jag behöver är? Att inte få gosa med dig, det är typ det sista jag behöver. Uttrycket som strök sig över det lurviga ansiktet tydde på att han log, även om det inte riktigt funkade på det sättet. Förhoppningsvis kunde den yngre tolka det hela i det ljuset i alla fall.
Sjuttonåringen rullade ihop sig till en, inte så liten, boll och slöt ögonlocken i några långa sekunder. Det var först nu han kunde känna lugn och ro, ingenting annat. Samuel kunde han be om ursäkt till senare, det viktigaste var trots allt att Joshua fortfarande verkade vilja ha honom i närheten. Annars hade han väl ändå inte tassat ut i regnet och letat rätt på det massiva molnet med fluff? Nej, det lät väldigt otroligt.
Mhm, men då kan jag följa med dig in istället för att vi ska sitta här? Du kommer att bli genomblöt förr eller senare och marken är inte direkt varm, påpekade Zihao efter ett slag och försökte täcka så stor del av pojkvännen han bara förmådde. Lite som en andra filt, fast betydligt gosigare. Där kom ytterligare en idé för vad han kunde arbeta med i framtiden - professionell filt, men bara för Joshua Lewis. Vill du gå in? Yaosu har säkert gjort färdigt all mat som jag lämnade.. Han såg fundersamt mot gryffindoraren, rynkade på ögonbrynen som inte längre fanns där. Eller så rymmer vi och bosätter oss i skjulet lite längre bort. Ditt val, för mig spelar det ingen roll..så länge inte Samuel slår till mig igen. Nja, det var inte direkt någonting han ville återuppleva. Till och med efter att han bytt skepnad gjorde den delen av ansiktet förskräckligt ont, lite som om benen under huden fått blåmärken. Vem visste, kanske kinden skulle vara blå när kroppen fick för sig att skifta igen? Eller någon annan skum färg, så som grön eller gul.

Men i Joshuas ögon behöver han faktiskt be om ursäkt. Han vill liksom inte att detta ska bli något som kommer upp i ett senare bråk, något de använder emot varandra. Nu kommer det förhoppningsvis inte att hända, men det är en stor möjlighet.
”Jag blev faktiskt väldigt irriterad på er alla tre.” Berättar han med en liten fniss. Nej, han hade bubblat med ilska, blivit hemskt irriterad och velat ge dem allihop en rejäl örfil, trots att han är pacifist. Men men, det behöver inte de tre veta. Verkligen inte. Med en stor gäspning sluter han de svullnade ögonlocken, spelar ingen roll att han fryser rejält, han skulle kunna somna där och då.
”Men du verkar inte vilja gå in,” inte så specifik direkt, men djupt där inne ligger frågan om den andre kanske skulle må bättre om han varit ensam. Lämnad till det han gläds av. Med fingrarna krampaktigt lekandes med den livliga pälsen medan tänderna frenetiskt gnager i ett av öronen. Riktigt dålig vana. Särskilt när man är en perfektionist och inte riktigt gläds av att ha en massa hår i munnen. Men det känns säkert. Funderingar om vart de ska gå börjar dyka upp, skjulet eller huset? Om de rör sig inåt kommer han behöva äta en massa.. något Joshua för närvarande verkligen inte vill sysselsätta sig med. Så, i hans öron låter skjulet mycket bättre. Då kommer han inte behöva äta något för att sedan må illa av det, mycket bra plan.
”Vi kanske kan gå till skjulet? Eller finns det någon värme där? Är det hyfsat rent?” Med stora ögon ser han nyfiket på Zihao. Jo, alla frågor är nödvändiga.