Yehet och Kkaebsong [PRS]

Nog visste Zihao allt att råttsvansar och ödleögon inte var vegetariskt för fem öre, men det hade varit en rolig grej att säga. För nittonåringen alltså, då Joshua inte riktigt verkade uppskatta idéen om att äta varken svansar eller ögon.
”Jag skömtar med dig”, försäkrade han och försökte rikta ögonen ner mot artonåringens fingrar, vilket bara resulterade i att de såg i kors. Väldigt vackert, en helt ny trend! ”Men jag kan inte tugga tyst, det smakar inte lika bra om man tuggar med munnen stängd”, klagade Zihao, trots att orden var lätt otydliga eftersom den yngre typ häftat fast underläppen med överläppen. Inte okej. Nittonåringen greppade löst tag om pojkvännens hand och förde den bort från läpparna, med smala ögon. ”Du, är serien viktigare än mig eller?” Knorrade han missnöjt och placerade ansiktet någon centimeter från Joshuas. ”Jag hoppas att svaret på den frågan är nej, för annars kommer vi att ha ett ganska stort problem.”

Självfallet hade Joshua förstått att det varit ett litet skämt, men Zihao är faktiskt inte den enda i vardagsrummet som gillar att driva med folk... nej, efter att ha växt upp med Samuel har det blivit en del av vardagen. Ett litet skratt sipprar ut mellan läpparna med tanke på nittonåringens ansiktsuttryck. Så jävla bedårande.
"Hur menar du att det smakar annorlunda? Plus åker en massa mat ut ur din mun då, är det inte lite slöseriaktigt?" Det är inte direkt den aspekten Joshua själv skulle ha tänkt ifrån, nej han det är mer att han inte vill ha det stökigt, men det är alltid bra att tänka ur Zihaos perspektiv. De mörka ögonen borrar ner sig i Zihaos, känner hur kinderna hettar till och ett litet, blygt leende på läpparna. "Självfallet är serien viktigare än dig!" Joshua skakar än en gång på huvudet, sarkasm. "Jag tror du överlever även om du tuggar med stängs mun, Zihao."

”Vad vet du egentligen om det där? Jag tycker faktiskt att det smakar bättre när man tuggar med öppen mun!” Protesterade Zihao buttert, varefter han sköt ut hakan. Nu såg han lagom stöddig ut, vilket var en defintiv underdrift för någon som såg stöddig ut för jämnan. Men återigen, det vad faktiskt inte hans fel att han såg ut som han gjorde. Om nittonåringen fått välja själv hade han gärna sett lite mjukare och snällare ut. Dumma gener. Längden däremot den var inte så dum.
”Förresten så tuggar jag alltid med munnen öppen. Har du på något sätt missat det?” Fortsatte han frågande och tog ytterligare en tugga. Föräldrarna hade tyvärr missat att lära sin son hur man betedde sig. De hade inte haft någon tid över till sådant, och hur mycket Yaosu än försökt att uppfostra sin lillebror hade det inte resulterat i någonting direkt. Zihao var som han var.

Gud vilken konversation, den här till och med fått Zihao att bli allt mer stöddig. Än en gång kommer fingrarna till tjänst och kniper ihop den äldres läppar. Gulligt, rent ut sagt.
"Ja, uppenbarligen har jag gjort det." Joshua släpper taget om läpparna och makar lite på sig, bort från nittonåringen. "Jag gillar inte smaskande." Nu är det hög tid för att uppfostra den andre lite. Tugga med stängs mun, annars blir det inget mys. Joshua kan faktiskt vara en riktig djävul när han vill vara det. "Hur limmar det sig att Kawan eller Cw inte läxar upp dig än?" Precis som artonåringen är de två medlemmarna väldigt noga med att bete sig fint, även vid matbordet. Kanske aningen löjligt, Joshua är helt enkelt löjlig, men precis som alltid får han panik av alla möjliga saker. Med stora ögon vänder han blicken mot teven och virar sin lediga arm om benen.

Det där var egentligen en ganska bra fråga. Både Wan och CW gillade att hålla lägenheten ren och prydlig, plus att ingen av dem uppskattade bär folk gick omkring och tuggade med öppen mun. Och de hade försökt att uppfostra både Jun och Zihao, till deras stora försvar. Men det var inte lätt att försöka sig på en sådan uppgift, med tanke på att de två ungdomarna i princip var vuxna - därav var drt väl ungefär samma princip som att lära en gammal hund sitta. Praktiskt taget omöjligt, med andra ord.
”Du gillar kanske inte smaskande, men jag vet att du tycker om mig”, envisades nittonåringen och kravlade efter Joshua, som den irriterande loppa han var. Så lätt var det minsann inte att undslippa en ytterst jobbig Zihao. Nej, det krävdes betydligt mer än så. ”Och jag tycker om dig, så vad är problemet egentligen? Om du vill vara med mig får du helt enkelt försöka vänja dig.” Jösses, är du verkligen så dum? Det är inte så det fungerar, lilla Zihao. Suck.

Hmh, jo till och med en dum liten byracka förstår nog att Joshua älskar nittonåringen med hela sitt svaga, ömtåliga hjärta. Men betyder det att han kommer sluta tjata och låta Zihao komma undan med sitt äckliga smaskande? Nej, så fungerar det nämligen inte.
"Jag må älska dig Zihao, men om vi nu pratar om uppoffringar kanske du kan sluta smaska för att du gillar mig, inte sant?" påpekar han och höjer benet, puttar undan den andre med foten medan ryggen faller ner mot soffan. "Det handlar inte bara om mig dock, att tugga med stängd mun är helt enkelt en oskriven regel. Inget mys för dig idag." Joshua måste hålla huvudet kallt nu, då han mycket väl vet hur frestande det kan vara att mysa och gosa med Zihao, och den äldre kommer säkert lyckas på ett eller ett annat sätt. Nej, det får inte hända. "Dagens läxa blir att tugga med stängd mun, imorgon blir det att plocka undan dina strumpor."

”Åh, du är verkligen jobbig ibland!” Utbrast nittonåringen missnöjt och föll tillbaka mot soffan med en lätt duns. ”Jag har precis lånat ut kläder till dig och du tycker inte att det är en fin gest? Fine, ge tillbaka dem då!” Fortsatte han hetsigt och såg alldeles för busig ut. Sådär busig och lekfull att ögonen riktigt glittrade. Och inann han ens själv visste ordet av, satt han i grensle över den yngre och försökte komma på något sätt att lirka av honom tröjan. Valnötshjärna? Hallå? Så där kan du ju verkligen inte hålla på eftersom allting som Joshua gått igenom. Skärpning! Zihao spärrade upp ögonen en aning och sjönk genast ihop med axlarna, samtidigt som tänderna stressat började gnaga i underläppen. Nu hade han defintivt gjort bort sig, och inte lite heller, utan ganska så rejält.
”Förlåt..jag borde inte..” började han tyst och sneglade skamset mot artonåringen. ”Jag tänkte mig verkligen inte för..”

"Jag sa tack!" Protesterar Joshua roat, inte för att han tror att den andre menar allvar. Dock försvinner all ro bort från ansiktet, lika snabbt som rinnande vatten. Kroppen gör visserligen ont av Zihaos vikt mot midjan, men det är inte det som får ögonen att spärras upp. Smärtan är hanterbar, minnena dock, ja minnena är något helt annorlunda. Hjärtat dunkar gånger så fort som det tidigare gjort, får bröstkorgen att värka och tårar börjar trycka mot murarna. Det är inte så att han inte litar på Zihao i vanliga fall, för det gör han mer än någon annan. Men efter det som hänt under gårdagen blir artonåringen alldeles vettskrämd, panikslagen. "Det är okej, det är lugnt.." andas han och sluter ögonlocken, försöker andas lugnt. I princip omöjligt.

Det är okej, det är lugnt. Absolut inte! Ingenting av det som precis skett var ens i närheten av okej eller lugnt. Zihao skakade på huvudet och gled långsamt mer mot kuddarna i soffan igen, med ögonbrynen rynkade så pass att de nästan snuddade vid varandra. Händerna knöts och bitandet i underläppen blev genast hårdare. Fan, han borde verkligen lära sig att tänka efter innan han typ attackerar folk. Dumma, dumma, dumma Zihao.
”Nej, det är inte okej”, konstaterade nittonåringen tvärt och började slå knytnävarna på soffans mjuka yta, av ren frustration. ”Det är långt ifrån okej, Joshua. Jag borde vara mer försiktig och inte bete mig som en idiot”, fortsatte han torrt och vände de glansiga ögonen upp mot taket. ”Du gick igenom ett helvete igår och jag beter mig som om ingenting har hänt..det är inte okej. Det är inte okej! Inte okej! Nej!” Bra, nu eldade han upp sig själv också, vilket troligen inte skulle resultera i någonting bra. Jisses, klart det inte skulle resultera i någonting bra! Det gjorde aldrig det.

Okej nej, ingenting av det som hänt under gårdagen är okej. Men vad hade Joshua kunnat förvänta sig, att allt bara ska gå tillbaka till vad det var innan? Nej, det är omöjligt. Hur mycket han än må önska att inte känna sig äcklig eller otillräcklig, eller rädd för varje kroppskontakt, så går det inte att få bort så lätt. Tyvärr.
"Zihao, det är visst okej.. det är rätt svårt att bete sig rätt i såna här stunder." försöker artonåringen resonera, tvingar upp sig i soffan medan han biter sig själv i underläppen. River upp såret som skapats under kvällen, ett av många som männen ristat in. Läppen börjar blöda, okontrollerat som en tjock flod. Vanligtvis brukar det kanske bara komma en liten springa blod när Joshua river sönder sina läppar under vintertiden, men nu, pågrund av såret blir det en hel del mer. Försiktigt flätar han ihop sina fingrar med Zihaos, ser hur den äldres händer slukar hans egna. Så jävla liten, som en ömtålig liten docka. Det är precis vad Joshua känner sig, patetisk, som en prydnad för folk att leka med. Inte i nittonåringens sällskap dock, det är annorlunda där. "Jag vill inte att du beter dig annorlunda Zihao, jag vill bara glömma bort det."