[PRS] Theida & yehet

Hur långt kunde de gå? Det är en farlig fråga som skaver i Anthonys utmattade hjärna. Han älskar det, att vara så nära Ray, men denna början har fått honom att undra om mer. Visserligen är han förståndig nog att fortfarande veta vart det är de befinner sig, men den där farliga känslan bubblar upp i honom. En känsla som i vanliga fall skulle få honom att rygga tillbaka, men inte nu. Hur långt skulle de kunna gå utan att någon kom in och störde dem? Kan de låsa dörren? Som sagt, detta beteende är väldigt nytt för den stackars sjuttonåringen, som bara blir allt mer förvirrad för varje liten tankegång. Ett nöjt litet gulligt läte sipprar ur mellan läpparna på honom medan läpparnas, och tungornas dans fortsätter. Dock får ljudet utanför dörren honom att vakna upp, öppna ögonlocken och luta sig bakåt för att kunna andas lite. Mycket viktigt.
"Det är nog inte rätt ställe att fortsätta på, tror du inte?"

Ray suckar tyst "Jag antar att du har rätt." Ray tar bort sina händer från Anthonys midja för att istället låta dem vila vid sina sidor. Helt ärligt hade inte Ray brytt sig om vart de befann sig. Tvärtom gillade han nästan spänningen i det, att inte veta när eller om någon skulle gå in i rummet medans de ivrigt kysstes. Men att hångla på en sjukhussäng var kanske inte rätt sak att göra, och Anthony verkade inte vara bekväm med det, vilket han kunde förstå. Han hade gärna suttit kvar och hånglat med Anthony ett tag, närheten kändes så bra. Rays läppar passade så bra mot hans. Men de var trots allt på ett sjukhus.

Huvudet faller på sniskan, noterar den där besvikelsen i Rays ögon. Kanske den äldre tänker detsamma? Att spänningen gör det ytterligare mer perfekt. Om det är på det viset kanske det inte spelar någon roll om de blir fångade på bargärning av Allison, någon vän eller kanske en läkare?
"Jaså?" Påbörjar Anthony och börjar försiktigt lämna små kyssar över den äldres hals, nafsar försiktigt till i den ömma huden. "För första gången är jag inte så säker på om jag har det."

"Men.." börjar Ray. Det såg ut som om Anthony tvekade lite, kanske hade han hört den lilla besvikelsen i den äldres röst eller sett den i hans ögon. Han kanske hade fattat att Ray inte brydde sig om ifall någon kom in. Kanske försökte han bara låsas som att det var ok fast han egentligen inte gillade tanken på att någon skulle komma in alls. Spela cool liksom.
"Tänk om någon någon kommer in och ser oss. Det skulle väl inte vara så bra. Och jag tror inte direkt du skulle uppskatta det heller, har jag rätt?" Ray ryser lite när Anthony kysser hans hals och nafsar till.
"Det är okej asså, vi kan sluta om du vill."

Okej, så antingen hade Anthony på något sätt gett intrycket att han inte riktigt trivs med omständigheterna, eller så var det helt enkelt så att Ray inte riktigt ville gå vidare. Bägge delarna är förståeliga, de har nyss blivit tillsammans. Att ta ett så stort skutt.
"Uppskatta det skulle jag inte påstå?" upprepar han med rynkade ögonbryn och lutar sig tillbaka från den sköra halsen. Det är väl klart att man inte riktigt vill att folk ska komma in från ingenstans, inte efter han försökt begå självmord och nu sitter och hånglar med Ray. Men det betyder inte att han vill sluta, det betyder inte att han inte vill fortsätta. "Skulle du uppskatta det menar du?"

"nej asså.." försöker han. "Jag menar bara att om du inte vill att någon ska komma när vi håller på så kan vi sluta. För mig gör det ingenting. Men.. vi är trots allt på ett sjukhus" Säger han med ett litet leende. Trots att det var den yngre som hade slutat från början och påpekat att det inte var rätt ställe att fortsätta på så han hade en svag känsla av att Anthony inte heller hade någon lust att sluta egentligen. Det var kanske bara rädslan att bli upptäckta. Kanske skulle Anthony skämmas om han blev sedd såhär med Ray. Kanske visste Allison och de andra av Anthonys vänner inget om de båda barndomsvännernas känslor för varandra. Ray själv hade inte många han umgicks med utöver Anthony, så det hade inte varit nödvändigt att berätta för dem om känslorna för den yngre. Men för Anthony var det ju en annan grej. Han hade flertal vänner som skulle kunna komma och hälsa på honom här på sjukhuset. Kanske skulle det bara bli awkward om de fick reda på förhållandet på det här sättet.
"Om du hellre vill vara ensam och typ vila så kan jag gå ett tag" Retas han med ett flin. "Kan säga till nån läkare att hålla koll på dig istället för att du ska sitta här och hångla upp mig"

Den där snabba lilla förklaringen får ett leende att stryka sig över Anthonys kinder, jo.. kanske det är bäst om de fortsätter någon annanstans, när de bägge två fått vila lite. Men med den tanken kommer det inte finnas lika mycket spänning. Det kanske inte är sant, med tanke på att det alltid kommer finnas spänning emellan de två ungdomarna, men inte riktigt sådan.
"I vanliga fall skulle det spela roll, men nu när det är med dig är det annorlunda," försöker sjuttonåringen att förklara och lägger sig ner tvärs över Ray bara för att lämna en drös med pussar över hans bleka ansikte. "Mhm, men jag kanske vill göra det?"

Ray rodnar lite. Nu när jag är med dig är det annorlunda. Ännu än gång får Ray impulsen att gömma sitt ansikte. Men då Anthony redan börja attackera det med pussar så kan han inte annat än hoppas att den yngre inte märker rodnaden i hans ansikte. Även om de faktiskt var tillsammans nu så gillade han fortfarande inte när folk ser honom rodna. Reflexen att alltid dölja sitt ansikte. Det var en vana som nog aldrig skulle försvinna.
"Hey, chilla lite" flinar Ray och försöker skämtsamt knuffa undan Anthony. "Jag ska inte stoppa dig från att hångla upp mig, men det är ditt fel om någon kommer in när vi håller på" Säger han med ett leende.

Med underläppen lätt putande av besvikelse när Ray skämtsamt knuffar undan honom, låter Anthony sin kropp glida ifrån honom. Chilla lite. Jaha ja, om det är så det ska vara. Då tänker han inte ta initiativet, han tänker inte fortsätta. Artonåringen får helt enkelt skylla sig själv, klara sig utan hans kyssar om han inte tar initiativet. För engångsskull.
"Mitt fel? Okej, då kanske jag ska låta bli då." påpekar han med höjda ögonbryn och ett lätt leende. Han flyttar sig från sin plats i grensle över Rays midja, och faller istället ner på madrassen bredvid honom.

"Men vafan" Klagar Ray. "Jag sa aldrig att du skulle sluta" Fortsätter han med en skämtsam ledsen min. Ray lutar sig närmre den yngre som nu flyttat sig till bredvid honom på madrassen och kysser honom försiktigt på halsen. "Jag vill inte att du ska sluta" mumlar han tyst mot hans hals. "Det liksom.. känns så rätt, så bra" Förklarar han innan han suger försiktigt på Anthonys hals för att lämna ett litet märke. Förhoppningsvis hade han ingenting emot att alla nu skulle kunna se att han hade hållit på med nån. Han kunde inte låta bli att fnissa lite.