Not what I wanted [PRS]

Andas in, andas ut. Zihao stelnade till när Joshua virade armarna omkring honom, men gjorde samtidigt ingenting för att dra sig undan. Det var mest orden som fick honom att rynka på ögonbrynen. Den yngre hade inte betett sig dumt på någon sånär nivå, utan allting var ju faktiskt sjuttonåringens fel. Han hade varit okänslig och pojkvännen hade reagerat, det var väl ändå inget fel med det? Att reagera alltså, för det där med att vara okänslig var det definitivt fel på.
”Det var inte alls dåligt av dig”, viskade den äldre tyst, rösten alldeles hes av ansträngning. ”Du gjorde ingenting fel, Joshua, det var jag som..som gjorde bort mig. Precis som jag alltid gör..jag bara förstör hela tiden”, fortsatte han och öppnade ögonlocken en gnutta. De bruna ögonen stirrade mot händerna ett slag innan han knöt fingrarna. Nej, han behövde finnas där och försöka banka i lite vett i sextonåringen, som uppenbarligen fått för sig att det var hans fel till viss del. Det var det inte, allting berodde på Zihao själv och hans hemskt opassande förmåga att överreagera när det kom till precis allting.
Efter att ha samlat lite kraft rullade han runt, fortfarande i Joshuas famn. Händerna darrade fortfarande och benen var uppdragna mot den skälvande kroppen, men ändå lyckades han på något sätt placera dem över de magra kinderna. Tummarna gjorde små cirklar över den sköra huden och andetagen blev en gnutta lugnare. Att känna den andres hud under hans egna fingrar var en lugnande faktor, någonting han aldrig skulle få nog av. Det spelade ingen roll hur uppgiven han var eller hur ont det gjorde i kroppen, gryffindorarens närvaro gjorde allting bättre.
”Förlåt”, mumlade sjuttonåringen med en liten darrning på rösten. ”Jag försöker att hålla all den här paniken borta, det gör jag verkligen”, fortsatte han och spärrade upp ögonen. Han blev tyst igen och tog ett skakigt andetag, fick knappt in luften i lungorna. Benen kämpade emot varje rörelse, däremot sket han fullständigt i detta. Allt han kunde se var Joshua och ingenting annat. Bara Joshua Lewis och hans vackra ansikte.

Det verkar som att den äldre av de två turturduvorna har två helt olika tankar om pojkvännens närvaro. Kanske han verkligen vill bli lämnad ensam, ifred och inte vill ha något med Joshua att göra just där och då. Det har han fullkomlig förståelse för, däremot tänker han stanna där så länge han får. De behöver inte ens prata, utan ibland är det bara lite sällskap som krävs för att lätta till det för en. Dock kan han inte undgå att misstycka. Det var visst riktigt dåligt av honom. Förvisso fanns det anledning till att han reagerat på det viset han gjort, men det är inte en tillräckligt bra en för att rättfärdiga det ruttna agerandet. Kanske sjuttonåringen är lite för godtrogen för att inse det, kanske han tror att den andre inte kan göra någonting fel. Men det kan han verkligen.
”Du förstör inte Zihao, snälla säg inte så.. jag gjorde bort mig, det var ju ett rätt hopplöst litet bråk ändå, eller hur?” Jo, hopplöst var det allt. Att diskutera om vad som är det rätta sättet att väcka någon på är väl ändå inte direkt en bra anledning till att börja bråka om saken. De har helt enkelt olika synsätt på saker och ting, precis som alla människor brukar ha, alla förhållanden. Det är helt enkelt en tröskel som de behöver komma över, och vänja sig vid. De två ungdomarna har långt ifrån samma åsikter om allt och alla, men de älskar varandra.. och i slutändan är det vad som räknas.
De mörka hundvalpsögonen granskar ansiktet som nu vridits mot honom, så att han kan ta in varje liten del av de vackra dragen. Att se Zihao så nere, så blottad och rädd är verkligen förskräckligt. En av de värsta sakerna han varit med om. Att se sina nära och kära ledsna eller förstörda på ett annat sätt är så mycket värre än den smärtan man själv känner, åtminstone i Joshuas ögon. Därför är det så svårt att granska det kärleksfulla ansiktet utan att börja vilja gråta. Den darrande kroppen, de svala fingrarna som vilar på kinderna. Det gör ont. Tänk om slytherineleven skulle må lika bra som han förtjänar, gud vilken annorlunda värld det skulle vara, Men det verkar som att universum är rätt förtjust i att driva med fina, godhjärtade människor. Jadå, allt är universums fel.
”Du har ingenting att be om ursäkt över, verkligen inte..”De små fingrarna fortsätter med sina små mönster, nu strykandes över ryggen istället för armen. Han har ingen aning om det hjälper eller får de där hjärndemonerna att försvinna för en kort stund, men det brukar alltid lugna ner Hayley eller Aeron om de är stressade. Sextonåringens fingrar är ju praktiskt taget gjorda för massage. Lyckligtvis. ”Jag vet det, du är jätteduktig som inte fallit för det innan. Gör det som känns bra för dig, okej? Försök att strunta i mig en liten stund.”

”Du gjorde inte bort dig”, envisades Zihao och hostade till, kraxande som en kråka. ”Däremot håller jag med om att det är..är onödigt att bråka om något så pass fånigt”, fortsatte han utmattat och gömde ansiktet i Joshuas bröstkorg. Tårarna strömmade ner för kinderna och började snart blöta ner den yngres tröja. Sjuttonåringen kunde däremot inte känna av dem, då svetten redan var överflödig. En dusch hade nog egentligen suttit fin fint, men han kunde inte förmå ställa sig upp. Det kändes faktiskt en aning bättre när benen låg hårt upptryckta mot bröstkorgen och huvudet vilade mot den andre. Doften var lugnande, hjärtslagen likaså. Plus att alla ben inom kroppen inte kunde vrida och vända på sig som de själva ville. Väldigt praktiskt.
”Hur mår Hayley förresten? Hon kommer inte ihåg någonting va?” Undrade Zihao och gosade ner sig ytterligare hos sextonåringen. Han ville ha just det - en massa gos och kärlek som bara Joshua Lewis kunde ge honom. Tänk att det var den första gången han varit kär på riktigt. Förut hade han haft en och en annan crush såklart, men det här var så äkta och fint. Båda hade miljontals brister, olika åsikter och tankar om nästan allt, fast ändå älskade de varandra. Motsatta poler attraherar. De starka armarna slingrade sig runt midjan på pojkvännen, där de lade sig tillrätta. Kanske han inte borde varit så jävla klängig som han för tillfället var? Vad han visste kunde gryffindoraren legat och rynkat på näsan åt det hela. Sjuttonåringen var trots allt helt dränkt i svett, grät och snorade som en liten barnunge och såg allmänt sjuk ut. Igen. För bara några timmar sedan hade utseendet varit som förr i tiden, friskt och vaket. Med ett stön grävde de vassa fingernaglarna ner sig i Joshuas tröja. Ryggen brakade till och kotorna sköt ofrivilligt ut. Flytta på sig gjorde han dock inte. Nej då, nu satt han där han satt, eller snarare låg. Det var ju så himmelskt bekvämt och den yngre var så fin. Envis? Väldigt.
Samtidigt kändes det inte allt för hemskt, trots smärtan och de ynkliga gnällande lätena. Regnet som smattrade mot fönsterrutorna gjorde allting mysigt och sängen var mjuk som ett moln. Sedan skulle många säkert klassificera lukten i rummet som absolut motbjudande, men det höll han minsann inte med om. Istället kittlade det behagligt i de känsliga näsborrarna. Tidigare hade de sagt att de skulle bosätta sig i sängen, vilket inte började kännas som en så värst korkad plan. Zihao kunde i vilket fall tänka sig att stanna, delvis eftersom han inte kunde resa på sig men även eftersom det var allmänt mysigt. Nu var det inte bara hans egna hjärtslag som ekade, utan även den andres. Perfekt harmoni.
”Någon gång ska vi skaffa oss ett eget hus”, började han sömnigt och kände hur musklerna slappnade av. ”Och..och så ska vi gifta oss..” Med de orden blev armarna genast slappa och andetagen lugna, trots att benen fortfarande inte riktigt verkade vilja ge med sig. Hur somnar man ens vid ett sånt tillfälle?

Det är ju åtminstone bra att de bägge två håller med om den saken, att det där bråket varit hemskt löjligt och inte haft någon vettig bas alls. Men de kommer väl behöva vänja sig vid det, konstiga, löjliga bråk känns som någonting som de två turturduvorna kan underhålla sig själva med. Riktigt fånigt, men varje förhållande går väl igenom någonting liknande. Jadå, det övertyger han sig själv om, det är väl ingenting att bli bekymrad över? Nehej då.
”Vi kommer nog att ha liknande bråk i framtiden, vi kan väl försöka att förklara det för varandra så att vi inte går helt ovetandes om vad som står på?” Undrar Joshua och låter de små fingrarna stryka sig över de mörka, varma lockarna på sjuttonåringen. Tårarna som tidigare varit mer hanterbara börjar rinna ner för fullt, som ett stort vattenfall. Det gör ont i bröstkorgen på honom, svider och donar av bara vida bilden av pojkvännens olycka. Usch vad ont det måste göra. Om det varit möjligt hade den lilla pojken tagit över den där smärtan, så att Zihao inte behövt känna av den, utan tvekan. Men tyvärr är det praktiskt taget omöjligt, och det får honom att känna än mer skuldkänslor än innan. Jösses, tänk om han är den person som får de där panikattackerna att ta rum? Tänk om han gör en drös med olika saker som leder till pojkvännens olycka? Hemska tanke.. nu vet han själv att det inte är fallet, att han inte kan döma sig själv för allt som pågår, men det är svårt. Han bara fortsätter och fortsätter att göra det, konstant. I lugnande takt och lugnande rörelser fortsätter fingrarna med sin lätta hårmassage, ner över nacken och över den spända ryggen. Som att det på något sätt skulle underlätta det för Zihao. Sextonåringen försöker verkligen att se det positiva med det hela, att de för engångsskull har varandra, är nära varandra och kan hålla om varandra. Att den äldre lyckats med formeln trots att han inte använt sig av magi på över ett halvår. Fascinerande tankar, däremot får de inte bort alla negativa fullt ut, utan bara puttar undan dem en kort stund.
”Nej, hon minns ingenting. Du gjorde jättebra ifrån dig, du borde vara väldigt stolt över dig själv.” Ja, Zihao om någon bör vara stolt över sig själv. Han hade gjort så bra ifrån sig, klarat av en väldigt komplicerad formel utan några större problem. Väldigt duktigt. Med ett glatt litet leende blir greppet om den längre pojkvännen hårdare, och lämnar en lätt liten kyss på den svettiga pannan. Kontrollbehovet gillar inte den här paniken, men på något sätt håller han sig fortfarande lugn. Vanligtvis brukar han få panik själv, men lyckligtvis lyckas han hålla sig i skinnet den här gången. Men ja.. sedan kommer en tanke som nästan skrämmer slag på honom och hans kontrollbehov. Giftemål? De mörka ögonen blir lika stora som tefat av det där påpekandet, men det är ju inte som att han kan visa den där paniken.. inte när Zihao är i ett sådant brutalt skick. Så, efter han svalt ner klumpen som bildats i halsen lutar han sin kind mot hjässan, och sluter långsamt ögonlocken. Den äldre av turturduvorna har somnat, bra. Då kan det där samtalsämnet vänta åtminstone litegrann..

Några dagar hade passerat sedan de två turturduvorna suddat ut Hayleys minne. Allting hade varit relativt lugnt den följande tiden, men Zihao tvivlade på att det skulle vara speciellt länge till. Idag skulle både Samuel och Weimin komma hem, tillsammans med Mr Huaze som erbjudit sig att plocka upp dem från stationen. Sjuttonåringen hade inte sett någon av de tre sedan han återfått sin gamla kropp och tja, han såg både fram emot det samtidigt som han inte gjorde det. Joshuas ett år äldre bror var läskig, riktigt läskig. Tänk om han fick reda på broderns förhållande med slytherinaren? Då skulle nog den sistnämnde av de två bli ihjälslagen på fläcken.
”Hur går det?” Yaosu tassade in i köket där Zihao stod och rörde omkring i flera kastruller och stekpannor samtidigt. Hela rummet var fyllt med os från de många olika maträtterna. Den yngre av de två vände upp blicken mot nittonåringen och drog på munnen. Han såg betydligt friskare ut än vad han gjort under de första dagarna efter förvandlingen. Huden hade återfått sin lyster och ögonen såg betydligt piggare ut, även om det fortfarande fanns tydliga cirklar under dem.
”Jag antar det, men du kan gärna få hjälpa mig skära upp löken”, svarade han efter ett slag och fortsatte vända på tofun som låg och kokade i en av de djupa stekpannorna. Vegetariskt och icke vegetariskt, det fanns mycket att välja på av bådadera. Nu när alla skulle återförenas efter flera månaders tid kändes det viktigt att allting blev så bra som möjligt. Alla skulle kunna hitta någonting de gillade helt enkelt.
”Visst.” Yaosu sköljde av händerna och plockade fram en ren skärbräda, bara för att därefter snappa åt sig några lökar och börja hacka dem. Båda bröderna var ganska duktiga på matlagning. Sjuttonåringen var kanske en aning bättre, men båda kunde bidra till att laga en god middag, det var ett som var säkert.
”Har du pratat med Weimin någonting?” Frågade Zihao och hällde ner en hel skål med hackad chili, blandad med en massa chili olja och vitlök. Han hade ju inte själv varken skrivit eller pratat med den yngsta brodern på hur länge som helst. Det såg han framemot, betydligt mer än vad han såg framemot att träffa Samuel. Som sagt, den jämnårige var väldigt skrämmande. Inte nog med att den mellersta Huaze brodern ätit upp Joshuas finger så hade han även ställt till det en hel del utöver det. Host, host, host.
”Vi skickar brev regelbundet, så ja”, förklarade nittonåringen och övergick till att hacka ingefära istället. ”Han mår bra, du behöver inte oroa dig”, fortsatte han med ett blekt leende och lutade sig slutligen mot köksbänken, färdig med att hacka grönsaker.
Tystnaden lade sig över köket och matlagningen fortsatte på samma sätt i några minuter. Jo, det var konstigt att stå och laga mat igen, som om ingenting hänt - som om Zihao inte varit borta i flera månaders tid. Det var konstigt, sjukt konstigt.

Påsklov. Åtminstone en vecka som de två sextonåringarna inte missar någon skola på. Åtminstone en vecka där hela skolan tar en paus och de två inte missar någonting nytt, och det är väl lite som ett ljussken i allt dumt mörker. Bara vida tanken på alla genomgångar och möjliga förändringar i skolan får paniken att bubbla över. Ett litet tag hade han kunnat få omkring utan att tänka på det, utan att oroa sig på studieplanen och Hogwarts.. men ja, nu gör han det konstant. Trots att McGonagall envisas med att prefekten fortfarande ligger bra före så hindrar det inte paniken. Vilket inte är så värst när både hans bästa vän och pojkvännen har sina egna problem, som får dem bägge två att bli precis lika panikartade som honom själv. Det enda som får de två bra vännerna på andra tankar är filmer, spel, gos och deras lurviga vänner. Lyckligtvis älskar de bägge två det där, och sitter därför sammanflätande i soffan medan de sitter och glor på teven. Mycket trevligt. Haru ligger utspridd över deras ben, slickar dem gång på gång över ansiktet, halsen och deras små händer. Plus är hon lite nyfiken på den växande magen, hon kan inte undgå att peta lite på den med nosan. Nu kanske inte Hayley är så förtjust i det, trots att även hon finner det lite väl bedårande, men för lilla Joshua är det så roande och mysigt. Lite underligt kanske, men men.
”Jag tänker hämta lite mer choklad,” sjunger den jämnårige flickan och glider bort från vännens famn plus Harus slickande, innan hon börjar dra fötterna över golvet. Vanligtvis brukar hon skutta för fullt, men magen är ett hinder. Hon är långt ifrån lika flexibel som innan, och hon har ännu inte bestämt vad hon ska ta sig till. Om det ska bli abort, om hon ska behålla det lilla barnet, eller om hon ska ge upp den för adoption. Det förstnämnda alternativet börjar sippra ner mellan fingrarna på henne. Vilket gör det hela ännu mer panikfullt. Mycket svårare. Jobbigare. Det enda som hjälper den där tunga stressen är vännen, lurvbollarna och chokladen. Sen kanske Yaosu har börjat bli en källa för det där också, men det tänker hon såklart inte medge. Det gör ju henne bara mycket mer sårbar. I sökandet av chokladen rör hon sig in i köket, in i tystnaden som ekar mellan de två Huaze bröderna. ”Det doftar gott,” En liten komplimang på det. Wow, förbättringar verkligen. Däremot lägger hon inte mycket mer vikt på det, utan öppnar kylskåpet och börjar leta efter sin samling med choklad. Choklad, choklad, och ännu mer choklad.

En förvarnande lätt knackning hörs genom det stora huset, vilket får den växande hunden att skutta upp på sina tassar, och rusa mot dörren. Utan att låta någon öppna dörren stiger Samuel in i huset, och hänger av sig sin dyngsura jacka.
”Hejsan gumman,” som det lyckopiller Haru är får hon sjuttonåringens läppar att brista upp i ett leende, och bär genast upp henne för att klampa fram till sin lillebror, mycket viktigt att hälsa på honom. Han ser så tunn ut, förskräckligt tunn och ömtålig. Ingenting att påpeka däremot, nej det måste han påminna sig själv om.

Wow, Zihao kunde nästan räkna de gångerna Hayley gett honom någonting som liknade en komplimang med hjälp av fingrarna på en av händerna. Det var i alla fall inte någonting som hände varje dag, det var ett som var säkert. Han gav henne en lång blick, sneglade lite diskret mot magen innan han ryckte på axlarna och återgick till att röra omkring i alla kastruller och stekpannor.
”Ät inte för mycket choklad bara, annars kommer du inte orka äta någonting under middagen”, svarade Yaosu och drog på munnen. Det ryckte lite i mungiporna på honom, däremot var det ungefär det enda som verkade lite halvt skumt. Den äldsta Huaze brodern var ruskigt bra på att dölja sina känslor, även om han verkade ha vissa problem att görs detta när en viss Hayley befann sig i samma rum. Inte för att det var uppenbart att han skaffat sig en hel del starka känslor för henne, men det märktes ganska tydligt för en annan. I alla fall om man kände honom väl, vilket dennes yngre bror definitivt gjorde.
Sjuttonåringen kände dock också ett stort behov av att skydda den gravida flickan, varesig han själv ville det eller ej. Helt ärligt skulle han inte bli förvånad om han gav upp sitt eget liv för hennes, hur dramatiskt det nu än lät. Nu tänkte han aldrig medge detta, då han fortfarande irriterade sig något enormt på henne, men äsch då. De mörka ögonen förblev fästa på maten. Nej, han hade ingen lust att bevittna Yaosus fjantiga beteende för tillfället. Så länge hon och den lilla bebisen var i säkerhet behövde han inte oroa sig, eller ägna någon uppmärksamhet åt henne överhuvudtaget. Långsynt och barnslig? Det var lite av hans trademark.

När knackningen sedan ljöd genom huset, stelnade Zihao till. Hur skulle han ens reagera? Han var ju förfärligt glad över att få träffa Weimin igen, men på samma gång vågade han sig inte ut i hallen. Samuel, det var som sagt en läskig typ det. Bara tanken på att den jämnårige kanske listade ut det hela förr eller senare fick håren att resa sig i nacken och greppet om pinnarna hårdnade. Som tur var lyckades han skaka av sig obehaget ganska snart, och lämnade maträtterna att puttra i lugn och ro.
Luggen var uppsatt i en liten tofs som var placerad ungefär mitt på huvudet och kläderna var slappa - mjukisbyxor och en stickad tröja. Egentligen såg han inte speciellt annorlunda ut i jämförelse med innan julen, förutom att han såg betydligt mer hälsosam ut. Kanske en gnutta mer på sin vakt, uppenbart feg. Äsch, detaljer.
”Zihao!” Weimin hade snart slängt sig rakt i famnen på sjuttonåringen och det dröjde inte länge innan även fadern nystade sig in i kramen.
”Mhm, det är jag”, mumlade Zihao och blinkade till några gånger innan han slängde armarna omkring dem. På samma gång, väldigt praktiskt att ha långa armar i en sådan situation. ”Eller alltså..äh”, fortsatte han med ett litet skratt och lirkade sig så småningom loss. ”Weimin, har du växt? Du ser lite längre ut.” Han lade en av de stora händerna uppepå de svarta lockarna och såg plötsligt väldigt koncentrerad ut, med rynkade ögonbryn och allt.
”Japp! Jag har växt tre centimeter”, predikade fjortonåringen och rätade stolt på sig. Väldigt gullig. Ögonen drogs däremot snart bort mot Lewis bröderna, inte så diskret heller för den sakens skull. Han kunde inte styra över det där, Samuel var ju så läskig och vem visste när han kunde tänkas hoppa på den jämnårige? Urk.

Det spelar ingen roll hur diskret folk försöker vara, det är så lätt för de kristallblå ögonen att uppfatta varje liten blick som slängs mot henne. Zihaos ögon är inget undantag. Men hon är van, oh bestämmer sig för att inte attackera den ett år äldre. Varje gång hon rört sig utanför huset har flera par ögon glidit över henne, stirrat något förskräckligt, som definitivt inte är diskreta. Hur många gånger har folk inte viskat om hennes lilla mage, eller de gamla tanterna som ser henne som en stor skam. Det är därför hon alltid bär så pösiga kläder, ibland vännens kläder, ibland Samuels. Men i jämförelse med tanterna så är väl slytherinelevens blick hyfsat oskyldig.. men ändå, det känns fortfarande bittert. Med en lätt ryck på axlarna bryter Hayley av en liten bit av apelsinchokladen, med blicken fäst på den äldsta Huaze brodern istället.
”Du kan vara lugn, jag blir aldrig mätt just nu. Jag äter för två,” påpekar hon med ett glatt litet leende, som verkar dras över ansiktet varje gång Yaosu är i rummet. Dumma Huaze syskon, de gör henne alldeles för förvirrad. Hon gillar inte att vara förvirrad. Efter en liten stunds tystnad tvingar hon bort blicken från nittonåringen, sväljer den söta chokladen och skyndar sig ut ur köket. Lite generad? Kanske, men varför är oklart.

Att få en flygande Samuel slängd över sig, plus lurviga Haru är något som den yngre Lewis brodern verkligen behöver. De magra armarna slingrar sig om sin storebror och drar honom tätare intill sig.
”Ahh, jag har saknat dig så förbaskat mycket.” Påpekar Samuel och lämnar små pussar över de söta, lätt puffiga kinderna. Innan Joshua hinner svara på det där känner han hur de längre fingrarna griper tag i den polo-nacken, det där lätt röda lilla märket som ögonen lagt märke till gör ju honom nyfiken. Med stora ögon försöker Joshua att kravla sig undan, men förgäves. Vanligtvis brukar det vara en del av privatlivet, men med tanke på hur många gånger elever lämnat märken över den stackarns nacke. Men nu har han inte varit i skolan, vilket skalar ner personer som det kan ha varit.
”Sammiiiiee, ”Jodå, att använda sig av sina bedårande ögon brukar vanligtvis fungera att få den äldre på andra tankar, men det verkar inte riktigt fungera den här gången. Inte med tanke på hur kvickt Samuel kommer på fötter och börjar röra sig mot köket.

Att säga att det fanns en viss spänning mellan Hayley och Yaosu var en underdrift. Den var så tydlig att Zihao själv kunde känna den och det fick det att riktigt krypa i skinnet på honom. Nu hade han egentligen ingenting att säga till om, men naturligtvis gjorde han det ändå. Därför kunde han inte hålla truten i samma sekund som den sextonåriga flickan lämnat käket. Han lyfte stekspaden ur pannan han för tillfället rörde runt i och sneglade mot nittonåringen - nittonåringen som fortfarande stod och såg ut som ett riktigt fån.
”Du gillar henne verkligen”, konstaterade den yngre brodern och lade armarna i kors, någonting som fick Yaosu att sprätta till. Åh, det var nästan lite fånigt att han försökte dölja det, speciellt då vem som helst kunde ana att han hade världens crush på henne. De rosiga kinderna vittnade liksom för det hela. Plus att de var bröder och därmed kände de varandra ganska så bra vid det laget. Mer än sjutton hela år tillsammans, inte konstigt att de lärt känna varandra på en så pass bra nivå.
”Klart jag gör” svarade fen äldsta Huaze brodern efter en stunds tystnad och ryckte på axlarna. ”Hon är jättesöt och snäll, vem tycker inte om henne?” Fortsatte han och tvättade av händerna.
”Jag tycker inte nödvändigtvis särskilt mycket om henne”, påpekade Zihao och vände blicken ner mot fötterna. ”Eller, hon är nog egentligen en ganska rolig person, men vi har aldrig lärt känna varandra ordentligt, plus att hon skrämmer mig”, erkände han och kände hur även hans egna kinder hettade till.
”Men du är ju typ rädd för allt och alla.” Yaosu skrattade till och verkade inte kunna låta bli att himla med ögonen. ”Samuel, Hayley, mörka rum, potatis..” rabblade han vidare. Sedan stannade orden genast upp och de mörka ögonen blev en gnutta större, även om det inte var någonting i jämförelse med Zihaos ögon. Weimin hade kilat iväg upp på sitt rum och fadern hade troligen gått ut i vardagsrummet för att hälsa på Joshua och Hayley. Ingen av bröderna hade hälsat på Samuel, som nu kom stormandes in i köket med väldigt hastiga steg. Detta fick slytherinaren att stelna till och backa rakt in i en av bänkarna. Den jämnårige såg ganska så förbannad ut, men..varför? De hade inte ens sagt ett ord till varandra och pojkvännen bar en polotröja som täckte halsen. Sjuttonåringen greppade tag i bänken och spärrade upp ögonen ytterligare. Jaha, var det idag han faktiskt skulle komma att dö? Förmodligen.
”Hej, Samuel”, började Yaosu osäkert, samtidigt som han torkade av händerna. ”Är det skönt att ha lite lov?” Ett mycket fint försök till att lätta upp den snabbt fallande stämningen.

Även om Hayley inte så gärna vill medge det så blir hon alldeles lycklig över det där fåniga leendet som strykt sig över nittonåringens ansikte. Knasigt, väldigt knasigt att någon kan få det att hända. Under långa tider har hon känt sig mer eller mindre känslomässigt inkompetent när det gäller män, men det verkar som att det där lilla skuttande hjärtat ändrat sig totalt, trots att hjärnan inte vill tro på det. I vanliga fall brukar hon bli bemött med ett par vickande ögonbryn från sin bästa vän, men nu ser han i princip likblek ut där han sitter i soffan. Spelar ingen roll att Haru slickar honom om ansiktet, chockad och livrädd.
”Vad är fel?” Frågar hon innan hon bryter av en bit choklad, väntar på att Mr Huaze ska få hälsa på den sextonåriga prefekten innan hon slår sig ner på soffan. Joshua är minst sagt rädd och förvirrad, han försöker att gömma det från den äldsta mannen, vilket går förvånansvärt bra. Han verkar rätt glad över att få träffa Ms Lewis, vilket underlättar en hel del för lilla Joshua.
”Åh, Samuel såg en del.. ehm, sugmärken tror jag,” viskar han med ögonen stora som två enorma tallrikar. Inte tefat, utan tallrikar. Gigantiska helt enkelt. Som att han vaknat upp från en liten dvala skyndar han sig upp på fötter, vilket är lite svårt med tanke på det skick som kroppen är i. Men han vill lugna ner Samuel, bara lite grann.

”Jodå, jodå,” svarar Samuel medan handen stressat stryker sig genom de mörka lockarna. Att behärska sig själv i sådana här lägen är svårt, alldeles för svårt. Impulskontrollen är liksom icke existerande, det hade liksom inte varit den bästa dagen att försöka skippa medicinen. Verkligen inte. ”Hade däremot varit lite bättre om den här jäveln höll sina tänder för sig själva och inte markerade min lillebror hela tiden.” Inte slå, inte slå. Han försöker verkligen att inte titta mot Zihao, det kommer liksom bara att göra ruset värre. Men så glider blicken upp mot den jämnåriga slytherineleven, och näven finner snart sin väg mot en av kinderna. Smack. Ajdå. Precis så fort första slaget är avfyrat griper ett par med små händer tag om hans arm, och börjar försöka dra med honom därifrån. ”Tänker du slita bort fler fingrar på honom, eller hans nacke i slutändan?” Aj, aj, aj.
”Sammie, kom, snälla kom.” Händerna stryker sig ner över armen på brodern, och flätar ihop sina fingrar med hans istället. Nu kan han inte slåss, nej, så naiv är Joshua.