Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Allting låter bra när jag säger det”, påpekade Zihao med ett liter skratt och lipade mot Joshua. ”Och vadå bedårande? Söt kan jag acceptera under vissa omständigheter, men bedårande? Nej, nu är du faktiskt helt ute och cyklar”, predikade han därefter och himlade med ögonen, samtidigt som han löst knäppte ett finger mot artonåringens panna. ”Å andra sidan är det ju en bra sak att du tycker det..” fortsatte nittonåringen fundersamt och rynkade ögonbrynen. Bedårande var ju en komplimang, eller hur? Jo, det var det allt. Zihao nickade kort för sig själv några gånger innan han försiktigt strök bort de ljusa lockarna från pojkvännens panna, så att han kunde lämna en liten kyss där fingret nyss knäppt till.
”Hm, om du har saknar mig så jävla mycket, hur mycket tror du då att jag har saknat dig? Typ tiofaldigt, minst!” Utbrast den äldre och lutade sig tillbaka, med ett aningen bredare leende strykandes över hela ansiktet. Saknat? Han hade ju för fan nästan gått under, under tiden som Joshua varit borta. Telefonsamtalen, med mera, hade inte varit tillräckliga på långa vägar. Inte för Zihao, i vilket fall.

Med skarp blick blänger Joshua upp mot den äldre, låter sin lediga hand kupa ena kinden. Tummen stryker han försiktigt över den lena huden, de skarpa kindbenen för att sedan stryka försiktigt över den andres underläpp.
"Du är bedårande, hemskt, löjligt bedårande." Ja, ingenting att diskutera om. Zihaos omtänksamma, knasiga och aningen korkade handlingar osar av gullighet. Kanske gullig eller bedårande inte är det första man tänker på när man möter Zihao ute på stan, mer attraktiv och iögonfallande. Men den äldres handlingar och personlighet får honom att osa av uttrycket, kanske mer än Joshua själv.
De två ungdomarna har helt enkelt saknat varandra olidligt mycket bägge två, det är inte direkt konstigt när känslorna är så pass starka och bedövande som de är. De fint plockade ögonbrynen rynkar ihop sig lite, hjärtat börjar dunka i takt med att hjärnan börjar koka. Artonåringen ställer sig på tå, sluter ögonlocken och lämnar en fjäderlätt kyss på Zihaos läppar. Fan vad han saknat det, men det gör så jävla ont. Männen har bitit hål i läpparna, fått sår att bilda sig över dem. Att kyssa någon gör så ont, men det är så jävla underbart. "Vi kan väl säga att vi bägge två saknat varandra likt förbannat, eller hur?" mumlar Joshua med ett svagt leende, innan han tar tag i sin skål igen och börjar tassa fram till soffan i vardagsrummet igen.

I samma veva som Joshua började röra sig in mot vardagsrummet igen, plingade mikron till. Det där lilla plinget betydde bokstavligen samma sak om att det var dags för frukost - vilket Zihao var ganska så taggad på. Han hade inte ätit vidare bra under gårdagen och natten hade inte varit speciellt rogivande, så lite mat i magen kunde nog vara en bra sak. Även om lite mat inte var en bra beskrivning alls. För det var inte lite mat som låg på tallriken. Nej, det var ett lass med mat. Ett lass som snart skulle vara som bortblåst, med tanke på hur hungrig nittonåringen var. Samtidigt som han plockade ut de rykande heta knytena från mikron, fingrade han fundersamt på läpparna en kort sekund. En kyss, det var var väl ändå ett steg i rätt riktning? Den föregående kvällen hade Joshua knappt varit villig att röra vid den äldre, så jo, det var helt klart ett framsteg. Men det viktigaste var inte att Zihao fick som han ville, utan att artonåringen tog det hela i sin egen takt - att han läkte och inte tog allting för snabbt. Kanske det skulle bli lite lättare när blåmärkena och såren blekande? De var ju lite av ett konstant minne av vad som skett. Däremot skulle det aldrig få hända igen. Aldrig.
”Det är nog en ganska bra slutsats”, medhöll den äldre, och sköt i den stunden tankarna åt sidan. ”Vad vill du kolla på?” Undrade han sedan och slog sig ner bredvid pojkvännen. ”Disney? Friends? Kattvideor på youtube?”

Samtidigt som Joshua vänder ryggen om den äldre känner han hur hjärtat sticker till, slår i marken. Ställer ner skålen på bordet och de smala små fingrarna rör försiktigt vid de såriga läpparna. Det kändes bra, rätt, men ändå så förbaskat fel. Precis som allt med kroppen, det känns inte rätt. Ingenting känns rätt, och ingenting känns bra hur mycket artonåringen än må vilja få det att kännas så.
"Du känner mig väldigt bra du." påpekar Joshua, försöker att trycka bort de där tankarna från huvudet. De är alldeles för jobbiga och krävande. Kanske de två turturduvorna borde ta tag i allt och prata med varandra, om allt och inget. Det är en svår sits de är i, då förhållandet nog kan må bra av kommunikationen, men Joshuas psyke må skit. I artonåringens egna ögon går förhållandet först, alltid. Dock verkar det högst osannolikt att Zihao tänker på liknande banor. "Vad tycker du? Vi har ju en katt live här, så det behövs inte. Gillade du ens vänner?" Att kolla på något som nittonåringen inte tycker om är verkligen inte acceptabelt, nej nu ska de båda ha det mysigt och tillfredsställande. "Annars kanske game of thrones om du vill det?"

”Jag? Nja, vänner är inte direkt mitt favoritprogram”, medgav Zihao och bet sig löst i underläppen. ”Game of thrones har jag knappt hört talas om, så sure. Vi kan alltid testa, i vilket fall”, fortsatte han och tog en stor tugga av en av de varma bullarna. Nom nom nom, baozi var det absolut bästa han visste - efter Joshua då. Han var verkligen tvungen att försöka lura den yngre till liknande tankebanor. Det hade liksom varit sådär halvt olyckligt om artonåringen inte uppskattade den äldres favoritmat. Speciellt inte då han var väldigt passionerad när det kom till mat.
”Du..vad är din absoluta favoritmat egentligen?” Undrade nittonåringen när han slutligen tuggat färdigt. ”Alltså jag vet att du gillar thaimat, men är det din absolut favoritmat?” Frågade han därefter och såg tankfull ut. Visst var thaimat gott, men det var inte Zihaos egen favorit. Nisch, vad fan spelade det där för roll egentligen? De kunde väl kompromissa till och från, om det nu blev nödvändigt. Världens undergång var det i alla fall inte, så det så.

Favoritmat, vad är det för fråga? Visserligen älskade Joshua mat som liten, kunde liksom trycka i sig allt och ingenting precis som alla småbarn. Men under livets gång har han fått en helt annan relation till mat, den enda aspekten i hans liv som han funnit kontroll över. Det är fortfarande jobbigt det där, att tänka på hur kroppen gett upp på mat, hjärnan likaså. Frågan är inte om hans favoritmat, mer vilken mat han kan tvinga sig själv att äta. Hans smaklökar har inte direkt något att säga om.
"Har inte riktigt någon favoritmat.." påpekar Joshua med rynkade ögonbryn, hmh jo de flesta skulle nog finna det konstigt. Men bara vida tankarna får Joshua att vilja ruska på huvudet. Under tystnad drar han upp benen mot sin kropp, lutar hakan mot knäna medan han bläddrar fram på hbo."hur tråkig det än få mig att låta."

Kanske frågan inte hade varit särskilt genomtänkt, när allt kom omkring. Men Zihao var trots allt genuint nyfiken, och det kunde vara trevligt att veta vad Joshua tyckte om och vice versa. Nåväl, nittonåringen hade inte direkt något problem med svaret han fick - han visste ju faktiskt att den yngre hade en hel del problem när det kom ill mat, så det kanske inte var ett ämne som låg honom varmt om hjärtat. Till skillnad från Zihao själv då, som verkligen älskade mat. Inte typ pasta och potatis och sådana grejer, utan mat som påminde honom om hemmet. Ibalnd saknade han det, även om deras hus varken var stort eller flådigt. Det var helt enkelt..tja..hemma. Ungefär som lägenheten blivit under de senaste åren.
”Nej, jag tycker inte alls att det gör dig tråkig”, försäkrade han snabbt och skakade på huvudet. ”Det var en dum fråga till att börja med och jag borde ha insett att det var det. Innan jag frågade alltså.” Så smidigt.

Tänk om Joshua bara kunde vara normal, kunnat ha en favoriträtt, inte vara rädd för mat eller stökigheter. Tänk om ångest och panikattacker bara försvann från honom, och allt som hänt under gårdagen raderat. Det hela skulle få deras förhållande att må mycket bättre. Förstrött lutar artonåringen sitt huvud mot den äldres axel med ett litet leende.
"Jag tror att din soppa kommer bli min favoriträtt." berättar han med en liten rodnad, det skulle inte förvåna honom. Allt Zihao gör förträffar allt Joshua tidigare gjort, maträtter kan nog vara en av dessa saker. Han slår på första avsnittet av game of thrones, drar till sig sin skål av yoghurt innan han lämnar en lätt puss på Zihaos kind. "Jag har väldigt sällan fel."

”Du inser att jag slänger i vad jag kan hitta när jag lagar soppa?” Påpekade Zihao och höjde ögonbrynet en aning, innan han slingrade en av armarna omkring Joshuas midja. De mörka ögonen gled tveksamt bort mot tv-skärmen. Game of thrones..nej, hur många gånger han än upprepade namnet i huvudet, kunde han inte känna igen det. Men der var ingenting underligt med det, då nittonåringen bokstavligen levde sitt liv under en stor stenbumling. Han orkade inte bry sig om vad alla andra tittade på eller läste. Det var mycket bättre att följa sin egen väg - vilket även var hans livsmotto. Typ. När det passade honom, i alla fall.
”Men men, det skulle väl vara trevligt om det blev din favoriträtt..även om jag slänger i råttsvansar och ödleögon”, skämtade Zihao och spärrade upp ögonen en aning, med munnen på vid gavel när han tuggade på sin frukost. Inte speciellt uppfostrat kanske. Tyvärr var det så han var. Stackars Joshua som gått och förälskat sig i en grottmänniska.

Storögt blänger artonåringen upp mot den andre, känner hur han per automatik putar med underläppen. Nej, nu är det nämligen så att Joshua inte har någon lust att trycka i sig varken råttsvansar eller ödleögon. Bland annat för att han är vegetarian, men även för att det är emot hans inlärda moral. Zihao kan väl ändå inte mena allvar med det. Joshua skakar på huvudet, gräver ner ansiktet hos den äldres nacke och drar in den bekanta doften. Han måste liksom göra det flera gånger om timmen, försäkra sig om att Zihao faktiskt är där och att han är säker. Att det inte är någon annans hand på hans midja. Även om nu värmen och säkerheten borde göra det klart för Joshua, så räcker det inte.
"Som sagt, varken råttsvansar eller ödleögon är vegetariskt." påminner artonåringen och himlar lätt med ögonen, ställer ifrån sig sin skål med flingor. Han för pekfingret och tummen mot Zihaos läppar, sätter dem vid både över och underläppen innan han klämmer ihop dem, får smaskandet att sluta. "Tugga tyst, jag hör inte vad de säger på teven." retas Joshua med ett finurligt leende, och i en viskning.