[PRS] Theida & yehet

Anthony har ju alltid varit den där duktiga lilla pojken som inte gjort något dåligt i sitt liv, beroende av plugget, vänner och sina fritidsintressen. Förutom dagen modern gått bort, men kan man döma honom för det? Hur som helst har han inte suttit såhär med någon på ett sjukhus, alldeles fastklistrade i varandra, det känns euforiskt det också. Att kunna lägga den pojken åt sidan och fokusera på Ray under sig. Hur underligt det än må kännas, att vara så nära sin barndomsvän, så har han ingenting emot att vänja sig vid det. De där tankarna som konstant undrat om Ray försökt gilla honom pågrund av medlidande eller inte är som bortblåsta, och för engångsskull känns det bra. Det känns som att det kan lösas. De hade inte sagt att de har ett förhållande, att de är pojkvänner, men det är väl nästan underförstått? Eller? Anthony kan inte undgå att le mot de beroendeframkallande läpparna när artonåringens händer finner sin väg upp mot hans nacke, så bekvämt. Behagligt. Försiktigt stryker han tungan mot Rays underläpp, ber om tillträde. Känslan som tar kontroll över honom är som att han befinner sig på cloud nine, och han har ingen aning vart han fått modet ifrån. Jisses.

Ray hade haft en del förhållanden och flickvänner tidigare, men fan, han hade aldrig haft den här känslan. Det är nästan som elektricitet när de nuddar varandra. Det kändes så rätt men ändå så konstigt. Anthonys tunga mot hans underläpp Men fan vad han ville. Ja,
Ja ja ja! Ray gör detsamma tillbaka för att visa att han får, att han vill. Ray var inte direkt ny med det här med kyssar alls. Så många gånger han varit ute, full, och det slutat med att han dragit med någon hem. Trots hans
 så kändes det här fan nästan lika pirrigt som hans första kyss. Vafan gör man liksom? Tänk om Anthony tycket han är dålig på att kyssas? Hans tankar spårade iväg helt, han var trots ally inte 12, och dethär var ingen större skillnad än de andra kyssar han haft egentligen. ..Fast jo, det var ju Anthony

Det känns underligt, nytt för Anthony, det måste han medge. Efter sina sjutton år vandrandes på jordens yta så har han faktiskt inte varit med så många olika människor, långt ifrån den mängd Ray antagligen dragit med sig hem. Långa, stadiga förhållanden däremot, det är han bättre på. Zachary hade han varit tillsammans med i hela två år, under näsan på Ray. Han hade inte vågat berätta för någon direkt, han var inte ute för omgivningen förutom Zachary, som gladeligen blivit hans första pojkvän. Fan vad de trivts tillsammans, de gjorde slut för något år sedan. Han skulle börja plugga på universitet. Sen har det varit några flings fram och tillbaka däremellan, vilket slutade när han började det där låtsas förhållandet med Allison. Så erfaren är han definitivt, dock dyker tankarna om alla gånger han sett Ray tillsammans med andra upp. Fan vad det gör ont, fortfarande. Han borde vara glad, men det är svårt när de tränger sig in i huvudet på honom. Anthony lutar sig försiktigt tillbaka från den äldre med ett litet leende, han vet inte vad han ska göra. Vad Ray vill. Om han vill ha ett förhållande eller ej, om han bara vill ha lite tid för att hångla med Anthony lite varje dag och sedan fortsätta dra med tjejer med sig i sängen. Han borde inte tänka så, men behovet av bekräftelse är fortfarande där, lika starkt.

Ray kollar aningen förvirrat på Anthony som lutar sig tillbaka. Hade han gjort något fel? "Vad är det? Mår du bra? Gjorde jag något?" Undrar han oroligt.
Fan vad han önskade att den där kyssen aldrig hade tagit slut, men något verkade uppenbarligen besvära den yngre. Kanske var han bara hungrig, eller trött. Eller så var det något värre. Han kanske mådde dåligt, hade ont någonstans. Eller så var det Ray, han kanske hade gjort något som Anthony inte velat. Tankarna snurrade runt i hans huvud trots att han visste att det inte var någon mening att övertänka. Han blev lätt bara paranoid och oroade sig i onödan vid sånna här tillfällen.
Handen som han haft i Anthonys nacke gled sakta ner och Ray kollade på honom. Trots att han dragit sig undan så log han ändå svagt, vilket bara gjorde honom ännu mer förvirrad. Kanske hade Anthony inte lust att ha något just nu. Han kanske bara ville ha någon att kyssa ibland liksom.

"Nej, du har inte gjort något fel.. jag bara," Anthony gnager sig i kinden, fortfarande placerad i grensle över den äldres midja. Ärlighet Anthony, ärlighet. Var inte en dömande liten mes, om förhållandet ska fungera och kunna gå vidare krävs det ärlighet även från din sida. Din lilla jävel. "Jag kan bara inte sluta fundera på alla tjejer du varit med under tiden jag varit förälskad i dig." de smala, långa fingrarna stryker sig över Rays mörka tröja, börjar förstrött pilla med tyget medan ögonen viker undan från Rays egna. Avundsjuk? Rätt mycket, men det spelar ingen roll hur mycket han än försöker tränga bort de där tankarna. De har rotat sig fast och endast artonåringen kan få dem att gå därifrån. "Jag vill inte att vi ska missförstå varandra Ray, jag menar, vill du vara med? Vill du vara tillsammans med mig? För annars vet jag inte riktigt om jag vill fortsätta med det här." generat pekar han mellan deras läppar som bara för några sekunder varit sammanpressade i en hettande stund.

Ray släpper ut en pust av lättnad. Precis som han förutspått hade han bara gjort sig själv paranoid genom att tänka på allt vad som kunde vara fel. Men Anthony undrade helt enkelt bara om det var värt att satsa på något seriöst.
Han ler mot Anthony "Jag trodde redan det var uppenbart" säger han med ett litet skratt. "Men tydligen var det väl inte det. Så, ja Anthony. Jag vill vara tillsammans med dig" Förklarar han och lutar lätt huvudet mot den yngres axel. "Jag älskar ju dig så jävla mycket."

Med fingrarna fortfarande greppande om det lena tyget gnager Anthony hårt om sin underläpp för att inte skratta till av lycka. Mesig? Lite bara. Men det spelar ingen roll, han orkar inte hata sig själv för det, för nu har han Ray vid sin sida.
"Bra, för det vill jag också," försäkrar han med en viskande stämma och låter fingrarna glida tillbaka till Rays svala kinder. De mörka ögonen faller ner i en djup ögonkontakt med den äldre, granskar hans ansikte lite ytterligare. "Du är så fin." än en gång pressar han läpparna mot hans, och den här gången planerat han inte att luta sig därifrån. Han har inga fler frågor, vilket känns så hemskt fantastiskt.

Att höra att Anthony också ville det var ännu en lättnad. De var alltså tillsammans nu. Pojkvänner. "Du med" mumlar han mot den andres läppar, knappt hörbart.
Ray hoppades så innerligt att Anthony inte skulle dra sig undan den här gången. Att inget skulle störa dem. Ännu en gång letar sig Rays hand upp till den yngres nacke för att dra in honom i ännu en kyss. Den här gången ville han bara kyssa Anthony utan att tänka på världen runt om dem. Bara stanna i den stunden. Fan, allt kändes bara så jävla rätt, så jävla bra.

Bortsett från att de praktiskt taget är fasta i en sjukhusflygel så känns stunden alldeles perfekt. Alla bedrövade tankar glider ifrån honom, fokuset ligger endast på Ray, deras läppar och hans dunkande hjärta innanför de ömma huden. Perfekt. Händerna som kupat sig om den äldres rosiga kinder glider försiktigt ner mot hans nacke, pillar förstrött och taktiskt med de mörka lockarna. Än en gång blir den lätta kyssen allt mer intensiv, fulländad och fantastisk vilket får läpparna att le mot de beroendeframkallande läpparna.

Allt var så sjukt egentligen. Här satt de, på en sjukhussäng och kysste varandra. Han kysste sin barndomsvän, eller ja, numera pojkvän. För några veckor sedan hade den yngre försökt ta sitt eget liv. Allt hade vänt så snabbt egentligen Det kändes så surrealistiskt. Allt de båda gått igenom för att hamna här. Alla bråk, dåliga ex, jobbiga perioder, ätstörningar, fyllor, rökberoenden, bortgångar av familjemedlemmar, självmordsförsök. Allt för att komma hit.
Anthonys händer gled ner mot Rays nacke och hans fingrar pillade med hans kolsvarta hår. det fick honom att både rodna och rysa lite. Han kände sig faktiskt älskad för en gångs skull. Trots att han antagligen såg ut som skit med tanke på de senaste dagarna. Trots att hans svarta eyeliner satt säkert inte kvar där den skulle och trots att håret antagligen var kaos. Trots hans spinkiga, bleka kropp och trots hans andedräkt som konstant luktade rök. Trots allt det så satt de här, kyssandes. Och Anthony älskade honom.
Det dröjde inte länge innan kyssen blev allt mer intensiv och Rays händer gled ner mot Anthonys midja.