Almost PRS

”Hon kommer klara sig”, försäkrade skolsystern och log blekt mot Joshua, medan hon började torka bort blodet från Hayley. Därefter började hon trä av henne de blodiga kläderna, så att hon kunde fästa en sjukhusklänning runt henne istället. Sådär, ren och fin. Hon rättade till det blonda håret och klappade sjuttonåringen löst över kinden, för att därefter vända sig mot Yaosu.
Skolsystern satte sig på huk framför tjugoåringen och tittade upp mot honom med rynkade ögonbryn. Försiktigt plockade hon sedan bort några träflisor som fastnat i den tjocka, mörka pälsen. Hennes bleka ögon såg fundersamma ut, som om hon inte riktigt visste vad hon skulle säga därnäst.
”Jag måste berätta för rektorn om det här”, började hon och rätade på sig. ”Både om ert förhållande och om missfallet..innan kändes det okej att hålla er hemlighet..tja, hemlig, men jag har en skyldighet att rapportera sånt här”. Fortsatte hon och gick iväg för att slänga träflisorna hon samlat i en av händerna.
Madam Pomfrey skickade iväg ett sorgset leende och försvann därefter in på kontoret, där Yaosu gosade att hon kontaktade McGonagall. Han hade trott att han skulle bli avskedad flera gånger under sin korta karriär som lärare, men nu verkade det som om tiden verkligen var kommen.

Mycket har hänt de tre år som passerat efter Hayleys andra missfall. Pojkvännen hade fått sparken innan hon ens hunnit vakna upp, och därefter har hon inte hört någonting. Fan, det gör ont att tänka tillbaka på det, hur den äldre inte skrivit alls till henne, eller få kontakt med henne genom Zihao. Hon kunde inte skriva ett brev då hon inte hade någon aning om vart han befann sig. Jo, hon hade känt sig lämnad, och efter något så hemskt som ett missfall. Med ett foster som varit hans. Det är väl inte så konstigt att allt snappade för henne. Massvis med saker har byggts upp till det här, missfallen, mobbningen, övergreppen och saknaden av Yaosu. Ja, det är väl inte så konstigt att hon vände sig till alkoholen. Började när hon var tretton och återgår till det när hon är sjutton. Tre år senare har hon fortfarande problem med alkoholen, hon skulle inte erkänna det för sig själv, men hon är beroende. Detta gömmer Hayley för både Joshua och hans pojkvän som hon delar lägenheten med. När hon blev klar med skolan började hon jobba på ett kafé i London, medan hon skapat ett instagramkonto, som nu har över hundra tusen följare, så hon tjänade pengar på det också. Men efter två år i kafé träffade hon en trettioårig man i det kafé hon jobbade på, och när han fick reda på hennes konto och hennes intresse för kläder, så erbjöd han henne ett jobb som personlig shoppare. Hayley hade inte ens behövt läsa mode och design på universitet.

Hayley höjer upp ljudet på sina hörlurar medan den upplyftande, dansmusiken smiter in i öronen på henne. Hon tar upp en öppen flaska med vodka som hon glider upp mot de röda läpparna, medan hon dansar runt i rummet, lite väl full kanske. Däremot klagar hon inte, med alkohol i systemet känner hon sig lugn, till freds och behöver inte fundera över allting som hänt i hennes liv. Tjugoåringen lägger sig plötsligt ner i sängen, men fortsätter att klunka i sig av spriten. Jodå, hon dricker den rakt ur flaskan.

Tänk att nästan tre år hade hunnit passera. Tre år av ångest, smärta och ren tortyr. Samma dag som Yaosu blivit avskedad och ombedd att lämna skolans område, hade han blivit inkallad till ministeriet. De hade tagit varenda liten ägodel han hade med sig och slängt in honom i en tillfällig cell. Några timmar senare hade han fått genomgå ett långt förhör angående hans pälsproblem, blivit inslängd i en annan cell och sedan lämnad att ruttna. I alla fall så gott som, de hade släpat ut honom lite då och då, stuckit honom med nålar över minst halva kroppen och injicerat gud vet vad. Någon på ministeriet hade fått nys om Zihaos ovanliga förmågor och tja, de ville naturligtvis försöka förstå sig på det hela. Tänk om alla varulvar kunde göra likadant liksom, då skulle de snart stå inför ett uppror eller liknande.
Hursomhelst hade de äntligen låtit den, nu, tjugotre år gamla mannen gå. Efter att ha haft honom fastspänd på ett bord nere i någon källare i tre år, var de äntligen nöjda. Och tur var nog det, för Yaosu tvivlade på att han skulle ha klarat mer.

Den svala nattluften slog mot ansiktet när han kom upp från ministeriets mörka hålor. Han hade inte andats in frisk luft på närmare tre år och helt ärligt blev han lite känslosam av det hela. Tårarna vällde genast upp i ögonen och började trilla nerför de bleka kinderna, just som han föll ihop på knä över den lätt våra asfalten. Himlen var mörk och fukten hängde i luften, men det var ändå härligt.
Han tog några djupa andetag och torkade sig hastigt om kinderna. Som tur var befann sig telefonkiosken på en tom, smal gata så förmodligen skulle ingen se honom. De svarta ögonen gled upp mot natthimlen ett tag innan ögonlocken slöts. Därefter kom han tillbaka upp på benen och slängde ryggsäcken, med de få ägodelar han fått tillbaka, över ena axeln. Kräken på ministeriet hade tagit hans trollstav och brutit den på mitten, beslagtagit alla hans pengar och de få värdefulla saker han haft med sig i kofferten. Åh, den hade de tagit också såklart - kofferten.
Med tänderna gnagandes i underläppen fiskade tjugotreåringen upp en litet block ur ena fickan. Vad skulle han göra? Besöka varenda adress i hela London tills han hittade Hayley. Det var på riktigt allt han brydde sig om, att hitta den tre år yngre flickan. Och inte spelade det någon roll vad det skulle krävas för att finna henne, han skulle göra nästan vad som helst.
”Jag måste ju tacka för tröjan”, mumlade Yaosu för sig själv och sneglade ner mot överkroppen. Han hade inte ens vetat att presenten existerat förrän alldeles nyligen. Den var en av de få grejer ministeriet inte tagit hand om. Den viktigaste grejen.

Hayley ligger där i sängen ett bra tag, blicken fäst på taket medan hon dricker ur den svala flaskan. Varken Joshua eller hans pojkvän vet om hennes problem, tror hon iallafall. Kanske de börjat ana någonting, kanske inte. Hur som helst så har det tillåtit henne att dricka rejält i tre år, tillräckligt för att ett beroende byggts upp. I ett av hennes skåp har hon rejält med sprit, bara för att. Det hade börjat med bara några öl, men eskalerat snabbt. Den enda som vet att något är fel är lilla tjocka Elmo. Hon pratar om allt och inget med honom, och han vet att något skiljer sig från hur hon varit för tre år sedan. Alkoholen gör henne alltid sugen på något, och i det här fallet är det chokladpudding. Såklart. Tjugoåringen häller i sig resten av innehållet och gömmer det i skåpet, innan hon rör sig ut ur sitt rum. De två andra sitter och ser på Rupaul's dragrace, vilket hon faktiskt funnit lite roligt hon också. Tyvärr kan hon inte slå sig ner och titta med dem då hon snabbt inser att chokladpuddingen är slut. Helvete.
"Jag går och handlar," mumlar Hayley och drar på sig sina kängor och en jacka innan hon tar sin väska och rör sig ut ur lägenheten. När hon är sugen på chokladpudding, ja då tänker hon allt skaffa sig det.

Yaosu hade vandrat omkring i några dagar vid det laget, ute i regnet. Under nätterna hade han hållit till under diverse broar, ofta någonstans nära Londons slumområden. När det blivit riktigt kallt hade han slutligen tagit på sig tröjan som Hayley stickat åt honom för flera pr sedan. Den satt ganska löst med tanke på att han förlorat en del vikt, men annars passade den perfekt. Och det absolut bästa var att den fortfarande doftade som henne. Okej, kanske inte längre, efter att ha haft den på sig i flera dagar hade den börjat lukta mer som honom själv - och en massa fukt. Det var inte direkt varmt ute om nätterna, även om det kunde bli ganska fint under dagarna såhär på våren.
Eftersom de brutit trollstaven på ministeriet, tog det både tid och kraft att ta sig fram över alla gator och genom alla små gränder. Han hade verkligen ingen aning om vart antingen Hayley eller Zihao och Joshua kunde tänkas bo. Förmodligen bodde de väl ihop, men det kvittade egentligen. Hittade han någon av dem skulle han kunna hitta den tre år yngre flickan förr eller senare.
Regnet letade sig genom de mörka lockarna medan han tog fram fram genom ytterligare en gränd, bort mot vad som såg ut att vara en liten mataffär. Han hade samlat ihop en del mynt han funnit på marken, så det skulle nog räcka till en burk med tonfisk eller liknande. Så länge det var någon form av protein brydde han sig verkligen inte. Under tiden han spenderat under jorden hade de gett honom precis samma sak dag ut och dag in. En skål med gröna, upptinade ärtor, ett glas med vatten och en skiva hårt bröd. Kött och liknande hade han bara fått när han ”uppfört sig”. Usch, aldrig mer, han dog hellre.
En rysning letade sig uppför ryggraden på honom när han öppnade dörren in till den lilla matbutiken. Det var nog bra att han klippt av håret som växt ut så snart de släppt honom, annars hade folk troligen stirrat mer än vad de redan gjorde. Men vem kunde ens klandra dem? Han var tjugotre år och hade redan en tjock, grå slinga i håret. Och nej, det var inte en modegrej, det var ett tecken på hur förbaskat sliten han var.
Blicken gled över de olika varorna, noterade noggrant priserna medan de banade väg över hyllorna i tur och ordning. Han skulle nog ha råd med en burk tonfisk och en liten förpackning med skinka. Åh skinka. Bara ordet fick det att vattnas i munnen, vilket i slutändan resulterade i att han bokstavligen stod och dreglade borta vid kyldisken.

Turligt nog för tjugoåringen så bor de tre rätt nära en liten matbutik, i hörnet av deras gata ligger den faktiskt. Så nu behöver inte Hayley gå någon lång bit i det ruttna vädret. Regnet slår mot det blonda huvudet samtidigt som vinden drar i hennes hår. Jösses vad hon hatar det här vädret, bara grått och nästintill tragiskt. Det har varit ruttet väder i ett tag nu, och hon har tröttnat på det rejält. Hon kan inte ta några fina bilder utomhus för att lägga ut på sitt konto, och det vill hon gärna göra. Aja, hon får nöja sig med det dåliga ljus hon har inne på rummet helt enkelt. Med en liten suck drar hon luvan på jackan över huvudet medan hon skyndar sig mot butiken. När hon kommer in plingar en liten klocka till som välkomnande och hon släpper ut sig ett huttrande. Hon borde ha tagit på sig något varmare, inte en klänning och strumpbyxor. Inte heller hade hon valt den bästa jackan att ta på sig. Äsch, hon får skynda sig tillbaka senare och ta ett varmt bad. Benen rör sig mot automatiskt mot hyllan där en kartong med chokladpudding-pulver står. Hayley tvingas ställa sig på tå för att nå, och då är det knappt. Däremot stannar hon genast till när hon fångar upp någon bekant i ögonvrån. Inbillar hon sig bara? Hon har nämligen gjort det väldigt många gånger, inbillat sig att Yaosu är där fast han inte är det. Mannen står med ryggen mot henne, och ja, hon känner direkt igen den där stickade tröjan. Kalla henne patetisk, men det tar inte lång tid för hennes ögon att vattna, trots att hon är både extremt sårad och förbannad. Tjugoåringen drar ur hörlurarna och styr benen mot honom.. han ser annorlunda ut, alldeles mager och sliten, uppenbarligen har livet inte varit snällt mot honom. Det ser ut som att det varit hårdare än för henne, och hon har fått ett alkoholberoende och även hon magra ner en del. Hon tycker synd om honom, vill krama om honom, samtidigt som hon vill ge honom en rejäl käftsmäll. Alldeles spänd rör Hayley sig mot Yaosu och tvekar en del innan hon knackar honom på axeln med stora ögon.
"Vad gör du här?" Undrar hon tyst, osäker på vad hon ska säga eller göra. Helvete.

Hur många gånger hade Yaosu inte hört Hayleys röst eller sett henne passera i ögonvrån? Nu hade han i och för sig alltid vetat att det inte varit på riktigt eftersom han suttit så gott som inlåst i ett litet, sterilt rum i närmare tre år, men ändå - ändå kunde han inte acceptera varken det han hörde eller såg framför sig när han långsamt vände sig om. Det var nästan som om han var rädd över vad blicken skulle falla på, att han skulle se den enda flickan han någonsin älskat, älskade, tillsammans med någon annan. Ja, det var själviskt, men han kunde inte styra sina egna tankar.
De mörka ögonen föll på den tre år yngre kvinnan, väldigt långsamt. Burken med tonfisk och det lilla paketet med skinka gled genast ur händerna på honom och föll ner över golvet. Konserven studsade några gånger och rullade in under en av hyllorna, medan tjugotreåringen stod där och gapade som en idiot. Han höll fortfarande upp händerna som om han fortfarande stod och bad på de två varorna han skulle köpa. Chockad? Kanske en aning. Helt ärligt hade han nästan börjat acceptera det faktum att han aldrig skulle få se henne igen, särskilt efter att han vandrat omkring i London i flera dagar utan att komma ens en millimeter framåt.
”Jag ska köpa de här”, svarade Yaosu tillslut och höll fram de tomma händerna mot tjugoåringen, fortfarande alldeles stum. ”Eller alltså..du vet..jag ska köpa det jag nyss tappade”, fortsatte han genast därefter och kände hur kinderna började bli alldeles röda och heta. De hade inte blivit det på tre år och känslan var ovan. Han sjönk ihop på huk och fiskade fram burken och plockade upp skinkan, innan han ställde sig upp och fortsatte glo på Hayley med ögon stora som två tefat. Hon verkade också vara chockad, och med all rätt. Efter missfallet hade han försvunnit utan att höra av sig till någon av de människor han brydde sig om. Det hade inte ens varit konstigt om hon gått fram till honom bara för att slå till honom, han förtjänade det även om det inte var hans fel att kontakten bröts från tomma intet.
”Du ser smal ut, vill du ha?” Frågade han och nickade mot burken med tonfisk, följd av paketet med skina. Om Hayley inte redan märkt det, så hade den äldre helt förlorat sina redan bristfälliga sociala färdigheter. Isolation gör konstiga saker med människor, då de egentligen är flockdjur.

Dr kristallblå ögonen glider ner mot burken med tonfisk och förpackningen med skinka som slinkt ner på golvet, under några hyllor. Hayley hade nog tappat chokladpuddingen också om hon inte klamrat sig fast vid den som om det vore hennes enda räddning, vilket hon nu gör. De stannar där ett bra tag medan hon lyssnar på vad den äldre har att säga. Fan, bara att lyssna på hans röst får ögonen att bli lätt glansiga.. hon är rädd för att se honom i ansiktet, kanske hon kommer brista ut i gråt då. När Yaosu sedan påpekar att hon ser smal ut och undrar om hon vill ha tonfisk så rynkar ögonbrynen automatiskt ihop sig.
"Tror faktiskt du behöver det mer än mig, plus så har jag det här.. "påpekar tjugoåringen och håller upp sitt paket med chokladpudding. Tjugoåringen låter blicken tillslut glida upp mot den tidigare pojkvännens ansikte. Han ser så blek och sliten ut, det får hjärtat att värka något förskräckligt, för även om hon känner sig sviken så bryr hon sig oerhört mycket om Yaosu. Och hon kommer nog aldrig sluta bry sig om honom. Hayley gnager sig i underläppen och lägger armarna i kors. "Yaosu.. jag har inte hört från dig sen jag fick missfall, med ditt foster. Varför har du inte kontaktat mig?" Är hon för på? Kanske.. men hon vill gärna ha svar, och det här är en fråga som legat och grott i tre år. Det är väl inte så konstigt att hon vill ha svar på det?

Chokladpudding, han hade nästan glömt bort hur mycket den yngre av dem älskade den efterrätten. Men nu när hon höll upp lådan med mixen kom allting tillbaka till honom. Det fick honom nästan att känna sig lite känslosam, väldigt känslosam rättare sagt. Åh, han hade verkligen saknat alla hennes små roliga quirks, hennes doft och röst, de blonda lockarna och kristallblå ögonen. Allt, med andra ord. Ögonen brände till och tårarna började försöka pressa sig fram, pressade hårdare och hårdare för varje liten sekund som passerade. Däremot hade han inga planer på att stå och storböla mitt i affären, nej där gick gränsen. Han fick allt tålmodigt hålla gråten inom sig tills vidare.
”Det är en lång historia”, svarade tjugotreåringen och vände blicken ner mot golvet istället. ”Och jag skulle gärna berätta den för dig, men inte här”, fortsatte han och bet sig själv löst i underläppen. ”Om du vill lyssna på mig alltså..förstår om du hellre klipper till mig och glömmer att jag ens existerar.” Yaosu rörde sig mot kassan och betalade för de två varorna, som han fick nerstoppade i en liten plastpåse. Affären var ganska liten så han var inte mer än några meter bort från Hayley. Kanske hon inte ville ge honom ens chansen att berätta? Kanske hon bara ville avsluta den delen av sitt liv och aldrig tänka tillbaka på deras stormiga förhållande?
Med ett blekt leende på läpparna och en liten nickning, tog han tacksamt emot påsen från kassörskan och vände sig om mot den tre år yngre kvinnan igen. Han hoppades att hon skulle ge honom en sista chans. Inte för att hans förklaring skulle leda till att de plockade upp förhållandet där de lämnat det, utan för att hon skulle förstå vad det var som hänt och varför han inte kontaktat henne. Han ville liksom inte att hon skulle tro att han övergav henne med vilja, för det gjorde han definitivt inte.

Är det naivt av Hayley att vilja lyssna på honom? Allt hon vill är att bara förstå sig på varför i helvete han bara kunde lämna henne på det viset, direkt efter ett missfall. Nu blev han avstängd, och det vet hon.. men varför hade han inte tagit kontakt med varken henne eller Zihao? Först hade hon varit förskräckligt orolig, men sen började hon inse att han faktiskt inte ville ha något med henne att göra. Hon hade trots allt förstört för honom, gjort så att han blivit avstängd. Så ja, hon skyller även på sig själv.
"Jag kommer aldrig kunna glömma att du existerar," svarar hon med ett vagt leende och tvingar tårarna att hålla sig inne. Nej, hon har tänkt på Yaosu ett flertal gånger varje dag, hon kan inte glömma honom trots att hon blivit sårad. Tjugoåringen betalar för chokladpuddingen med kort och rör sig sedan ut ur butiken. Hon gömmer förpackningen innanför sin jacka, hon vill inte att allt ska bli blött. Nej usch. "Jag vill lyssna.. vill du följa med till lägenheten? Du kan nog behöva värme. Zihao kommer nog bli glad."