Not what I wanted [PRS]

På något underligt sätt lyckades de där mörka ögonen bli ännu större, nästan så att den yngre såg ut som en seriefigur. Rodnaden var också sådär extremt gullig, minst sagt smickrande. Reaktionen fick i vilket fall Zihao att le och han gosade ner sig ytterligare hos Joshua. Mysigt, väldigt mysigt. Sjuttonåringen kände sig lycklig, innerligt lycklig. Hur hade han lyckats nysta in sig i en så underbar människas hjärta? Och hur i all världens namn hade han fortsatt hålla sig där under ett halvår i en helt annan form? Det gick verkligen inte att förstå sig på hur han än satt och vred och vände på det hela. Nej, totalt omöjligt för sörjan till hjärna.
”Är det bara jag som känner på mig att vi aldrig kommer kunna kyssas i Hayleys närvaro någonsin igen?” Undrade han tyst och fnissade till. Usch, det var egentligen inte alls roligt. De hade ju till och med varit tvungna att sudda ut den stackars flickans minne bara för att få bort den där hemska bilden. Nästa gång de bestämde sig för att ligga fick de låsa dörren. Det enda undantaget var väl om de flyttade till ett eget ställe, där det inte fanns någon som kunde komma och gå förbi dörren på samma sätt. Rättare sagt där det inte fanns någon som kunde komma och strosa förbi överhuvudtaget. Kanske någonting ute på landet, där allting var tyst och fridfullt. Tanken var i vilket fall väldigt trevlig och sjuttonåringen bestämde sig för att det mer än gärna kunde komma att bli en verklig del av deras framtid.
”Inte samma person”, upprepade Zihao och höjde på ett av ögonbrynen. ”Det stämmer nog faktiskt, särskilt då jag nästan börjar kunna klassificera mig själv som en varg vid det här laget”, fortsatte han och såg plötsligt ytterst fundersam ut. Självfallet så var orden inte seriösa på något plan, utan var mer tänka att bli tagna som ett skämt. Han insåg faktiskt att det inte var vad Joshua menat - som sagt, så korkad var han inte. Förhoppningsvis höll det sig så de kommande åren också, korkad men inte för korkad. Perfekt balans.

Den äldre började snart också puta med underläppen, mest för att vara irriterande och härma den yngre. Ögonen blev ungefär lika blängande och han drog in hakan, så att han såg extra fånig ut. Sextonåringen tyckte alltså att det bästa sättet att väcka den sovande flickan på var att kittla henne? Undra varför Zihao hade ett och annat att säga om den metoden. Fy fan, sådär hade han verkligen inte uppskattat att bli väckt. Sedan kunde set även ha någonting att göra med att han också var förfärligt kittlig, men äsch då.
”Men varför måste du absolut irritera henne?” Kontrade den äldre och skakade på huvudet. ”Och vadå elakt? Jag tycker att det låter som ett alldeles utmärkt skämt!” Predikade han därefter och sköt genast ut hakan istället för att hålla den inne. ”En gång hällde jag en hink med kallt vatten över Bradley, det var jätteroligt. Han var sur hels den dagen och på eftermiddagen kastade han ner mig i sjön.” Sjuttonåringen log åt minnet och makade sig lite längre bort när Hayley så sakteliga verkade börja kvickna till. Lite obekväm kände han sig minsann, även om det nu var så att hon faktiskt tyckte lite bättre om honom än förut. Hon ville nog inte ha honom där, det var förmodligen minst lika stelt från hennes perspektiv.

Kyssar framför Hayley? Jo, det är väl något av ett nytt dilemma för de två turturduvorna. Efter det som hänt under förmiddagen är det väl ändå inte så konstigt att det känns lite underligt att vara nära varandra framför flickan, när hon sett dem spritt språngandes nakna? Nej, verkligen inte. Plus blir det ett större dilemma med tanke på att flickan brukar strosa runt i huset och umgås väldigt mycket med Joshua. Så att de inte ska kunna kyssa varandra framför hennes ögon kommer nog bli lite väl svårt. Särskilt med den självbehärskningen som de två har. Yikes.
”Vi kanske kommer känna lite väl mycket obehag.. men Hayley kommer inte komma ihåg någonting, så för henne skulle en liten kyss inte vara någonting som skrämmer henne.” Påpekar den yngre av pojkvännerna med en lätt axelryckning. Det kanske kommer ta ett tag för de två att känna sig tillräckligt bekväma för att kunna gosa och mysa framför flickans ögon, men för henne kommer det ju verkligen inte göra någon skillnad.
Den där lätta stämningen försvinner på en liten sekund, och hjärtat på Joshua sjunker drastiskt. Uppenbarligen är det där ett skämt från Zihaos sida, men han kan inte undgå att tro att den äldre kanske faktiskt tänker så om sig själv. Eller tror att det är vad Joshua menat.
”Det jag menar Zihao är att hon förut kände dig som någon elak liten filur, men nu har hon ju faktiskt sett hur glad du gör mig, förstår du?” Den där tanken om att vara varg eller ej vill han få bort, den är ju så långt ifrån sanningen som den kan komma. Dumma hjärndemoner som verkar förstöra för dem bägge två.

Jaha ja. Ett solklart pokerface stryker sig över Joshuas ansikte medan han glor upp mot slytherineleven. Han förstår inte om han försöker driva med honom, göra honom irriterad, eller om han uppriktigt sagt menar det han säger. I såna fall känner han sig faktiskt ytterst förolämpad.
”Jaha ja, så du tycker att kittla någon med en fjäder och trycka upp en massa grädde är mer accepterande än att bara peta på en person? Du kan inte direkt döma mig för att väcka henne på ett irriterande sätt.” Tar han det seriöst? Jo, till det yttersta. Hur kan det inte vara okej för lilla Joshua att irritera sin vän när Zihao irriterar sin bror något förskräckligt är det? Nej, det verkar nästan lite som att den äldre av de tre inte känner dem överhuvudtaget, och det får Joshuas värld att stanna till en stund. Efter han känner att han blängt tillräckligt länge vänder han blicken mot Hayley. Han förstår verkligen inte hur pojkvännen tänker där och då. Double standars. ”Mhm, det var elakt. Precis som att trycka grädde i ansiktet på någon är det. Ni brukar peta på mina kinder, så varför är det inte okej att jag gör det mot någon annan?”

Visst, det där var ju faktiskt sant. Hayley hade förhoppningsvis inget minne av vad hon sett, eller av det som hänt efter. Kanske hon kom ihåg satt hon burit upp en bricka med te till de två turturduvorna, men mer än så borde hon inte minnas. Däremot förändrade det inte faktumet att både Zihao och Joshua kom ihåg den lilla incidenten, för de gjorde de naturligtvis. Fast skulle det verkligen komma att hindra dem? Tveksamt, speciellt då de inte verkade kunna hålla tassarna borta från varandra.
”Men du, jag tror faktiskt inte att jag någonsin kommer kunna känna obehag när jag kysser dig, inte ens om det är framför den här lilla krabaten”, påpekade sjuttonåringen och nickade mot den sussande flickan. ”Det enda jag kommer känna obehag av i framtiden är nog öppna dörrar..och olåsta dörrar för den sakens skull”, fortsatte han med en grimas. Sedan övergick konversationen till någonting helt annat och Joshua såg plötsligt halvt uppgiven ut. Hade han inte förstått att det Zihao sagt inte var mer än ett skämt? Klart han insåg att det inte var så den yngre menat, det visste han mer än väl. Nu kunde han inte riktigt skaka av sig funderingen, men det berodde ju mer på honom själv och inte sextonåringen.
”Jag vet att det inte var så du menade”, försäkrade den äldre och klappade tafatt pojkvännen på huvudet. ”Det var ett skämt, ett väldigt dåligt skämt.” Han slöt ögonlocken i några sekunder och suckade inombords. Jo, ett väldigt dåligt skämt som av någon förbaskad anledning grundade sig i hur han tänkte och uppfattade saker och ting. Men han försökte i alla fall att tränga bort de där tankarna och se saker från en lite ljusare sida, och det var väl ändå bättre än ingenting?
”Du, blir du glad av mig?” Undrade han tyst och pillade förstrött med de märka lockarna uppepå den andres hjässa. ”Vi genomgår alltid så mycket skit och allting går alltid åt helvete, men..det är värt det, eller hur? För mig är det i alla fall det.”

Det där pokerfacet var urgulligt, även om det troligen inte var menat att vara det. Åh, Joshua och hans överdrivet underbara ansiktsdrag. Till och med när han var arg såg han förskräckligt söt ut, till skillnad från pojkvännen som mer såg ut som ett åskmoln hälften av tiden. Zihao kunde inte låta bli att fnissa till innan han därefter tystnade. Jaha, nu hade de missförstått varandra igen.
”Det är inte så jag menar”, började sjuttonåringen och himlade med ögonen. ”Tänkte mest på att hon är ganska gravid och behöver all vila hon kan få? Kanske det är att gå omkring på äggskal, men hon ser så trött och ömtålig ut”, förklarade han fortsättningsvis och bet sig löst i underläppen, återigen med ögon stora som tefat. Han kände fortfarande ett överdrivet behov att att skydda flickan som tillslut verkade ha planer på att vakna. Även om Joshuas taktik att väcka henne på inte hade varit den mest försiktiga, hade den fungerat. Och den var ju inte direkt våldsam heller, så varför hade han ens påpekat någonting? Slutsatsen låg nog i att han helt enkelt överreagerat av någon oklar anledning.
”Okej, okej, jag borde inte ha sagt någonting..mina tankar är typ snedvridna och tja, konstiga”, muttrade Zihao och drog upp benen under sig. De mörka ögonen fäste sig på Hayley och huvudet föll en gnutta på sned. ”Hur mår du då? Inga klagomål eller så?” Frågade han och flackade med blicken. Tänk om det inte hade fungerat?

Nej, de två turturduvorna kan nog finna sig själva uppsluka av varandra framför den sextonåriga flickan på nolltid. Med tanke på deras självbehärskning kommer de nog dela en eller två kyssar med varandra framför de där stora, kristallblåa ögonen. Däremot kommer Joshua att känna sig lite out of place, det kan han redan nu förutspå. Det är inte själva tanken på att kyssa Zihao som för obehag genom ryggraden på honom, utan vida tanken av att någon annan ska se. Han är redan tillräckligt självkritisk, det går liksom inte att se sig själv mun mot mun med pojkvännen framför några som han själv ser som familjemedlemmar. Det går bara inte.
”Vi får se till att stänga och låsa dörrar innan vi gör något liknande igen.. om vi inte har ett eget ställe det vill säga.” Ja, det är väl det som är så bra med den spökande stugan. Ingen annan elev eller lärare skulle tänka på att gå in dit på en liten runda från ingenstans. Den spökande stugan är säker. Kanske det får vara deras nya go to ställe när de kommer tillbaka till skolan, om de nu inte kan hålla sig borta från varandra.
De tunga ögonlocken sluter sig en kort stund, bara för att andas ut lite grann. Innerst inne hade han ju vetat att de där orden varit ett dåligt skämt, men en del av honom tror fortfarande att det är så den äldre ser sig själv. Som en varg, som att alla hans mänskliga aspekter försvunnit. Men visst skulle han ta upp det med Joshua i såna fall? De har ju lovat att prata om allt som bekymrar dem. Förhoppningsvis håller Zihao de orden. De mörka ögonen rotar fast sig än en gång på slytherineleven, och ett kvavt leende stryker sig upp över de fylliga läpparna.
”Klart jag blir glad av mig, jag tycker det är värt det.. helt klart.” Ingen, verkligen ingen har kommit nära att få den sextonåriga prefekten att känna liknande. Det är verkligen bara Zihao som lyckats, det är nästan läskigt. Men de där känslorna gör det helt självklart att allt helvete de går igenom är värt det.

Än en gång känner han hur det gör ont i magen av den andres ord. Joshua vet mycket väl att han inte borde ta det på det sättet, att han inte borde ta det personligt, men det gör han. Pojkvännen hade trots allt inte haft några problem med att dra honom i kinderna direkt efter torterandet, även han hade varit trött och ömtålig då, och är det fortfarande. Men Joshua kniper ihop läpparna, som vanligtvis är så fylliga och plumpa men som nu blir till ett besvärat streck. Själviskt, ja. Men de där tankarna kan inte försvinna, och de gör verkligen ont. Han hade ju också behövt all vila han kunnat få. Dumma, själviska tankar. Joshua håller därför tyst, han orkar inte ta upp den där diskussionen med Zihao som ändå säkert inte skulle förstå de där tankegångarna. Så, istället låter han händerna glida åt sidan, slutar upp med sitt pillande som en staty, för att göra den äldre nöjd. Hayley brukar ju däremot inte gilla att bli annorlunda behandlad bara för att hon har en liten människa i magen, hon vill fortfarande vara med i sin väns spratt, men det verkar inte den äldre av de tre ha uppfattat.
”Klagomål på vad?” Undrar hon med rynkade ögonbryn, medan blicken glider mellan de två killarna. Helt ovetandes om det lilla problemet. Att ha Joshua bredvid sig mysandes och pillandes är normalt, Zihao däremot.. lite mer ovanligt. ”Att ha dig här i rummet är annorlunda, varför är du här?”

Det där med att ha ett alldeles eget ställe var någonting som lät väldigt fint i Zihaos öron. Han hade ju tänkt liknande många gånger innan - dels med den spökande stugan i åtanke, dels att de kanske kunde skaffa sig ett helt eget ställe. Fast det gamla rucklet mellan skolan och Hogsmeade började ju faktiskt bli väldigt trevlig och helt ärligt skulle han inte ha någonting emot att bosätta sig just där. Den var kanske gammal och alla rummen var inte återställda ännu, men det var ändå extremt mysigt på de ställena sjuttonåringen fixat till allting. Sovrummet var till exempel fint, för att inte tala om alla minnen de delat i just det rummet. Betydligt bättre än rummet de nyss befunnit sig i. Inte för att det varit ett otrevligt minne i sig, utan snarare på grund av konsekvenserna.
”Nästa skolår kommer jag säkert behöva gå om och du har fortfarande ditt sista år kvar..” började han trevande och gnagde sig själv i underläppen. ”Vill du typ hjälpa mig fixa till den spökande stugan? Och om vi inte åker tillbaka till skolan, vad säger du om att försöka hitta ett eget ställe?” De mörka ögonen var tindrande och upphetsade. Åh, tänk vad mysigt de skulle kunna göra allting om de fick bestämma alldeles själva. De kunde ägna ett helt skåp åt olika tesorter och ha ett eget litet grönsaksland, kanske bo nära en sjö långt borta från allt och alla. Det var egentligen allt Zihao ville i livet - komma bort från alla andra förutom Joshua. Nu ville han självfallet inte bryta kontakten med vänner och familj på det sättet, men ändå ta lite avstånd. Han var nästan vuxen vid det laget och snart skulle även sextonåringen vara det. Visst kanske det skulle dröja innan hans storslagna planer blev till verklighet, men de var ändå värda att ha.
”Lovar du?” Frågade sjuttonåringen och avbröt därmed alla tankar på stugor nere vid sjöar och grönsaksland. ”För så länge du är lycklig är jag lycklig, hur klyschigt det nu än må låta”, fortsatte han och fäste blicken i den andres. Vad tänkte Joshua på egentligen? Vad rörde sig bakom det där pannbenet? Tankeläsning skulle inte ha suttit helt fel i stunder som dessa, när slöt den äldre ville göra var att ta sig en titt in i pojkvännens tankar.

Hade han sagt någonting fel nu igen? Jadå, han hade sagt en massa dumma grejer. Joshua sa förvisso ingenting om det, men så jävla svårt var det inte att tyda. Dumma, dumma Zihao. Han var verkligen taktlös och allt annat än känslig av sig. De fylliga läpparna hade bildat ett streck på den yngre, någonting sjuttonåringen sällan bevittnat tidigare. Bra, han hade gjort bort sig igen. Big time. Det var nog bäst att lämna de två vännerna för sig själva, så kanske stämningen blev lite trevligare igen. Så snart Zihao själv befann sig i rummet verkade allting ändå bara gå åt helvete.
”Det är mitt hus, jag får vara precis vart jag vill”, svarade han med en axelryckning och lät fötterna finna golvet. Han sköt sig under tystnad upp på benen och drog därefter händerna genom håret. ”Äsch, jag driver med dig”, fortsatte slytherinaren efter en stunds tystnad och tvingade fram ett blekt leende. ”Jag ville bara..äh, Joshua får förklara.” Händerna föll tillbaka till sidan på honom och han började röra axlarna i små cirklar, stretching. Musklerna var alldeles stela och det kändes bokstavligen obekvämt att existera.
Zihao vände sig om i dörröppningen och betraktade stillsamt de två vännerna, med tomma ögon. Gå då, vad väntar du på? De vill inte ha dig där. Hjärndemonerna vann kampen och sjuttonåringen drog tyst igen dörren efter sig. Återigen, dumma, dumma Huaze Zihao.

Det är en väldigt mysig liten tanke det där, att ha ett eget ställe tillsammans med pojkvännen. De skulle kunna ha alla katter med sig, lilla Haru som växt till sig rejält vid det här laget. Att bara leva i en värld tillsammans med lurvbollarna och en viss Zihao Huaze låter väldigt frestande, utan några bekymmer, utan några tankar på Voldemort och det krig som ligger bakom hörnet. Fingrarna stryker sig över de skarpa kindbenen innan de rör sig ner över halsen på den andre. Där några små sugmärken tagit plats. Tanken på att kanske fixa till den spökande stugan tills den är så hemtrevlig den kan vara låter verkligen som ett jobb för lilla Joshua. Däremot har nog den äldre ingen aning om vad det är han ger sig in på.
”Du vet att mitt kontrollbehov kommer synas rejält i ett sådant tillfälle va?” Påpekar han med ett beklagande litet fniss. Det är verkligen ingenting roligt, det kan förstöra alla förhållanden han har, och ett sådant viktigt förhållande som han har med pojkvännen… ja, den vill han verkligen inte förstöra. Dock kan Joshua inte undgå att skratta åt det, för herregud vad bisarrt det är. Så tragiskt, och stackars Zihao som behöver umgås med ett fån som honom. Nu vet han ju att den andre inte tänker liknande, men ändå. Hjärnan kan komma upp med en massa skrot.
Läpparna brister upp i ett leende, och helt ärligt blir han nästan lite tårögd. Noah sa aldrig något liknande. Han var aldrig så romantisk, snäll eller välkomnande. För honom hade det verkligen bara varit fysiskt, och han hade inte haft några problem med att få Joshua att tro att det fanns kärlek i luften. Så det kommer lite som en chock, trots att han vet hur annorlunda de två förhållandena varit.
”Jag är lycklig så länge du är det,” viskar han sanningsenligt och slänger de ömma armarna om den breda bröstkorgen, och gömmer ansiktet i en av de varma axlarna.

Hade Joshua gjort något korkat igen? Jo.. ibland tänker han verkligen med lilltån, förstör allting med sina hjärndemoner. Ögonen blir än en gång dubbelt så stora när Zihao ställer sig upp, och med en gång känner han hur skuldkänslorna sköljer över honom. Ja, tankarna han tidigare haft finns fortfarande där, och en liten del av honom finner dem rättfärdigade.. men ändå ångrar han sig rejält.
”Nej nej, jag var bara förvånad,” skyndar Hayley sig att säga och masserar sin tinning lite grann, innan hon sätter sig upp i sängen och flätar ihop sina fingrar med Joshuas. Det är lite som att hon är angelägen vid att inte få Zihao att känna sig bortstött. Det om något visar väl ändå att hon har ett annat synsätt än tidigare, men tänker hon medge det? Nehej då. Det räcker med att ha släppt in Yaosu de senaste månaderna, en ny person räcker. ”Du får stanna om du vill. Men jag har lust att gå och leka med Haru!”

Klart att Hayley var förvånad, det var inget konstigt med det. Det var däremot inte därför Zihao valde att lämna det hemtrevliga rummet som de två vännerna delade. Han ville inte förstöra någonting mer och även om han visste att det egentligen både var korkat och fel, fick han för sig att det var rätt sak att göra. Därför tvekade han inte när dörren försiktigt gled igen, utan marscherade iväg genom den långa korridoren med stora steg, bort mot sitt eget rum. Enligt en annan luktade det väl alldeles förfärligt därinne för tillfället, men sjuttonåringen hade inget emot det. Efter att ha stått och glott mot de stora fönstren i den andra änden ett slag, bestämde han sig för att stänga de vita dörrarna och vrida om nyckeln. Om det var en bra eller dålig sak att han lämnats åt tystnaden kunde han inte riktigt avgöra. Hjärndemonerna var fortfarande kvar bakom pannbenet därför stökade till saker och ting något alldeles förfärligt. Precis som alltid kände han sig värdelös på alla sätt och vis, korkad och dryg. Kanske det var precis vad han var?
Med ett stön slängde han sig ner ovanpå de tillstökade lakanen och begravde ansiktet i täcket. Nej, du är inte värdelös, sluta tänka sådär. Joshua sa ju att du gör honom glad, eller hur? Sluta tryck ner dig själv, alla kan säga och göra dumma saker utan att mena det. Zihao tryckte händerna över öronen och drog upp benen intill överkroppen. Det gjorde ont igen, huvudet alltså. Fingrarna masserade försiktigt tinningarna och tänderna grävde ner sig i täcket. Blodet pulsade snabbt inne i blodådrorna och hjärtslagen ekade tomt i rummet. Han kunde bokstavligen höra dem. Dunk, dunk, dunk. Händerna tryckte med ens hårdare över de stackars öronen och han slöt ögonlocken, plötsligt extremt irriterad på sig själv. Vad höll han på med? Varför kunde småsaker så enkelt jaga upp honom? Det var fan pinsamt, riktigt patetiskt.
Ögonlocken slogs så småningom upp och sjuttonåringen rullade över på rygg, lät benen sträcka på sig medan han höll upp händerna framför ansiktet. Knak, knak, knak. Han betraktade händerna i tystnad medan benen protesterade. Smärtan letade sig nerför armarna och resten av kroppen, men ändå kunde han inte låta bli att glo. Fingrarna och handflatorna föll snart pladask över ansiktet och en högljudd suck rymde honom. Helt ärligt var det vad han förtjänade enligt sig själv, det spelade liksom ingen roll hur ont det gjorde. Han hade slagit till en öm nerv på Joshua och därmed var det inte mer än rätt. Punkt. Ja, så var det. Absolut.

Det tar inte lång tid för Joshua att inse att någonting står fruktansvärt fel till. Det är väl som en inbyggd mekanism eller något, som piper till varje gång någonting står fel och får den värkande hjärnan att reagera. Nu är det inte så svårt heller med tanke på att Zihao är rätt lätt att läsa av vid det här laget, men han har ändå lite lust att tro att de två turturduvorna är sammankopplade på ett eller ett annat sätt. Hur osannolikt det än må låta. De mörka ögonen vilar på den stängda dörren ett bra tag, innan öronen vickar till och Hayley fångar upp hans uppmärksamhet istället.
”Gå och kolla till honom du, jag klarar mig fint. Ni får förklara varför jag ligger här dock, kommer bara ihåg att jag skulle komma upp med te åt er..” Minst sagt förvirrande. Rätt läskigt att förlora en del av minnet bara sådär, helt ovetandes om vad som skett. Det är därför sextonåringen är så kluven om saken. Flickan behöver sällskap, all den hjälp hon behöver vid det här laget. Om hon varit fullkomligt okej hade han inte tvekat över att följa efter pojkvännen.
”Är du säker?” I en viskande ton vänds blicken tillbaka till den blonda vännen, granskar ögonen som blivit lite mer vakna, och ansiktet som långsamt återfår sin naturliga färg. Hon måste vara förskräckligt utmattad vid det här laget, precis som den jämnårige men av två helt olika anledningar.
”Klart jag är säker. Kan tvinga Yaosu att se på mean girls med mig och ge mig en massa choklad. Haru behöver säkert gå ut och gå en liten runda också..” Det kommer inte direkt ut som ett svar på Joshuas fråga, utan mer som en planering för dagen. En väldigt härlig planering, med bara en massa godsaker, bra sällskap och en lurvig filur. Låter alldeles strålande. Joshua reser sig långsamt upp ur sängen och lämnar en lätt liten kyss på den fläckfria pannan.
”Säg bara till om du vill ha något, okej?” Försäkrar han, och får en nick till svar. De första veckorna av graviditeten hade det varit nödvändigt för Joshua att vara med Hayley konstant, hon verkade liksom alltid glömma bort den lilla förändringen i magen och ville mer än gärna hälla i sig alkohol ett par gånger. Men som den braiga vän slet Joshua alltid bort glasen från henne. Nu är det däremot svårare för Hayley att glömma bort det, med tanke på hur magen växt till sig en del. Plus skulle nog Yaosu inte ha någonting emot att hjälpa till om hon försöker på sig någonting som inte klassas som bra.
Hur som helst börjar han röra sig bort i korridoren med små steg. Benen gör så förskräckligt ont, hela underkroppen är praktiskt taget förstörda vid det här laget. Aj, aj, aj. Men, han tar sig ändå fram till den bekanta dörren, och knackar försiktigt på den.
”Du.. får jag komma in?”

Minuterna släpade sig långsamt förbi och allting Zihao förmådde sig göra var att stirra upp i taket. Regnet slog mot fönsterrutorna, men utöver det var allting precis knäpptyst. Nåja, med undantaget av hjärtslagen och andetagen. Ryggen ville kröka sig och benen brista, men han orkade liksom inte röra på sig. Kroppen var alldeles slut och psyket likaså. Vad skulle ens hända om han inte lyssnade på skriken som sändes ut genom ryggraden? Skulle han dö i slutändan? Nej, han tvivlade på att det skulle hinna gå så pass långt. Sjuttonåringen må vara envis som satan själv, däremot gick gränsen någonstans däromkring.
Ögonlocken slöts och öppnades gång på gång, långsamt och slött. De ville egentligen falla ner och sluta sig, men av någon anledning fortsatte de att öppna sig. Det började bli ganska störande efter att några minuter passerat, precis som den där gnolande smärtan. Han ville inte veta av den, ville inte känna någonting överhuvudtaget. Tänk om det varit möjligt att stänga ner och bara låtsas som om allting var fin fint, det hade varit härligt. Tankarna vandrade ännu en gång iväg mot vad framtiden kunde tänkas föra med sig - eget boende, grönsaksland och hundra katter. I den stunden bestämde han sig för att det skulle bli till verklighet någon gång. Livet fick slänga hur många hinder mot de två turturduvorna som det nu ville, men slytherinaren sket totalt i det. Som sagt, nu hade han bestämt sig.
Pulsen fortsatte att rusa och kroppen började snart skaka. Han rullade ihop sig till en liten boll och knep envist ihop ögonlocken. Inte igen, inte igen. Tårarna hotade att svämma över, både då han gjort Joshua illa men även för att utmattningen började svepa över honom. Smärtan var liksom grädden på moset och han orkade inte med den, varken den fysiska eller mentala varianten. När det sedan knackade på dörren och sextonåringens röst hördes genom de stängda dörrarna, stelnade han till.
”N-nu?” Kraxade Zihao och höll hårdare om benen som var upptrycka mot överkroppen. ”Nej”, konstaterade han med en uppgiven snyftning och begravde ansiktet i en av kuddarna. ”J-jag kan inte r-resa mig upp.” Snyft, snyft, snyft. Så jävla patetisk.

Om pojkvännen bara stannat upp vid sitt lilla nej hade nog Joshua stannat utanför dörren. De två turturduvorna behöver andrum, det är bara förståeligt, att de spenderar varje sekund av dagen tillsammans kan bli lite kvavt. Dock finner fingrarna handtaget än en gång, att den äldre av e två inte kan resa sig upp är väl ändå ett tecken på att han behöver hjälp? Kanske han inte vill ha det, men Joshua vill finnas där även om detta kanske bara gör honom väldigt irriterande.
”Jag kommer in,” viskar han som en liten förvarning. Innan han öppnar dörren. Doften slår som en vägg mot näsan, men där och då är det inte det som är fokus, långt ifrån faktiskt. Med små tassande steg går han fram till sängen, och slår sig ner på sängkanten. Benen knakar, sträcker på sig, men den här gången verkar Zihao verkligen inte vilja gå med på kroppens begär. Det gör så ont att se det där kvidande ansiktsuttrycket, tårarna som långsamt faller ner över de bleka kinderna. Joshua sväljer hårt innan han lägger sig ner bakom pojkvännen, och låter armen slingra sig om den starka midjan. Dags för sjuttonåringen att få vara lillasked.
”Förlåt för hur jag betedde mig, det var riktigt dåligt av mig.” Förhoppningsvis funkar det åtminstone litegrann att få den äldre på andra tankar, hur nu det ska fungera. Det är nog lite väl svårt med tanke på all den smärta han måste genomgå, men det är värt ett försök. Fingrarna stryker sig försiktigt över den starka armen, i lugnande små cirklar. Åh jösses, spelar ingen roll hur många gånger de varit i liknande situationer, han kommer aldrig att veta till hundra procent hur det är han ska agera för att lätta det lite för Zihao. Men men, om pojkvännen inte vill ha honom där måste han säga det, så kanske han kan bli lämnad ensam en liten stund..