Yehet och Kkaebsong [PRS]

Självfallet kunde Joshua få låna kläder av Zihao. Men han kunde inte lova att inte skratta åt hur knasigt det hela troligen såg ut. Artonåringen var ju typ hundra meter kortare än den äldre, plus att han var myclet smalare. Till skillnad från pojkvännen, hade nittonåringen nämligen skaffat sig ett ganska så starkt tycke för både mat och tärning. Nej, inte såndär gymträning, för sånt var bara tråkigt. Han tyckte snarare om lite mer udda former av träning, som wushu och gymnastik. Det hade faktiskt lett till att han blivit hyfsat vig, där ordet hyfsat defintivt var en underdrift. Kan man gå ner i split och spagat är man helt klart vig, och inte bara hyfsat vig. Kanske var det en av andlendingarna till att han var bra på att dansa? Helt omöjligt var det i alla fall inte, även om själva dansen i sig krävt en hel del arbete.
”Klart du kan, men de kommer att vara alldeles för stora för dig”, påpekade Zihao och drog på mungiporna. Jodå, han kunde redan se det framför sig - hur kläderna skulle sitta alldeles för löst på Joshua. Byxorna skulle väl knappast kunna sitta uppe och det fanns en ganska stor risk att urringningen i tröjan också skulle se komisk ut.

Med stora, blängande ögon släpper Joshua taget om den äldres händer och lägger dem i kors över bröstet. Jodå, kläderna kommer med största sannolikhet vara väldigt förstora, annat hade den korta lilla artonåringen inte förväntat sig. Men han tycker faktiskt fortfarande att det är orättvist, hur Zihao är mer än hela två decimeter längre än Joshua. Om han nu fick tillfälle för några önskningar om vad han skulle ändra med sig själv, skulle längden vara ett solklart alternativ.
"Det förstod jag faktiskt redan Zihao." Jepp, hellre alldeles förstora kläder än de fint satta som Joshua vikt ihop i en hög. De ska bort, bort. Han aldrig kunna se på sin kropp på samma sätt, därefter kommer han aldrig kunna klä sin kropp på samma sätt. Blicken glider mot dörren till Zihao och hans stökiga kompisars rum med ett litet gny. "Jag vill inte gå in dit." Joshua håller fram händerna mot den äldre och nickar mot rummet. "Kan du gå och hämta åt mig?"

Jaså? Skulle det vara så minsann? Zihao himlade lite med ögonen och knäppte till den yngre mellan ögonbrynen.
”Visst, om du nu absolut inte vill gå in dit, så kan jag väl det”, konstaterade han och klappade Joshua på huvudet. Han njöt ganska så myclet av deras längdskillnad. Den var både urgullig och roande på samma gång. Mest gullig dock, då den gjorde att de två ungdomarna kompletterade varandra ännu bättre, hur nu det där fungerade.

Zihao drog sedan fingrarna genom sitt eget stökiga hår och gläntade lite på dörren, så att han kunde slinka in bland kaoset. Skulle sanningen fram så förstod han inte ritkigt själv hur han riktigt kunde sova därinne. Inte för att det luktade illa eller så, men det var bara så stökigt att det var nästintill förnedrande. De var ju trots allt nitton år och äldre, så varför såg deras rum ut som om det tillhörde en femåring? Jisses. Kvickt snappade han åt sig en tröja och ett par byxor från garderoben, som han sedan slängde rakt i famnen på Joshua.
”Så, blir det bra eller?”.

Med ett nöjt leende tar Joshua tag i kläderna den äldre håller utsträckta. Det lena materialet är perfekt, mjukisbyxor och t-shirt. Kanske han får sno till sig en tjock tröja för att gömma märkena över armarna.
"Det blir perfekt." Svarar han tacksamt, gömmer ansiktet i de rena kläderna, som på något sätt fortfarande bär nittonåringens doft. Men en liten nick strosar Joshua fram till sitt rum med de två äldre medlemmarna, stänger dörren försiktigt efter sig. Att Zihao ska se alla märken, sår vill han nämligen inte. Verkligen inte. Han drar av sig polotröjan, mjukisbyxorna. Blicken stannar upp i spegeln, ser hur alla sår stryker sig över den sköra kroppen. Benen, höfterna, midjan, magen armarna, bröstkorgen, halsen, ryggen, nacken. Allt är fyllt med dem . Dunkande sår. Fy fan. Joshua drar försiktigt på sig tröjan, urringningen aningen förstör, glider ner över det brutna nyckelbenet och visar mörklila märken. Han viker upp benen på mjukisbyxorna, som annars skulle sluka hela hans ben, inklusive fötter.

Under tiden som Joshua bytte om, passade Zihao på att koka upp varmt vatten i vattenkokaren och göra iordning två tekoppar. Eller de var ju snarare muggar, med tanke på hur stora och rymliga de var. Nittonåringen föredrog att ha sitt te i en stor mugg, hellre än att ha det i en liten kopp. För när man hade det i en liten fjuttig kopp så svalnade det betydligt snabbare, och han ville ha sitt te skållhet. Visst, det gick att dricka även när det var kallt, men det smakade betydligt bättre när vattnet brände på tungan, istället för ilade i tänderna.
”Så, är de för stora eller inte?” Ropade han nyfiket och fyllde på muggarna med det nyligen uppkokade vattnet. ”Hade jag rätt?” Zihao hade redan börjat föreställa sig hur både tröjan och byxorna halvt om halvt trillade ner från den yngres kropp. Åtmsintone byxorna, med tanke på att nittonåringen hade betydligt bredare höfter. Å andra sodan gick de ju att knyta fast, till skillnad från t-shirten. Nåväl, det skulle troligen se både bedårande och roligt ut - en kombination som han inte gärna tackade nej till.

Uppenbarligen vet Zihao fortfarande svaret på det, det var väl självklart att hans kläder knappt skulle passa den nätta artonåringen. Men även om de är så hemskt förstora är de en hel del bekvämare än åtsittande byxor och tröjor. Joshuas egna kläder är det ute för, lika bra att slänga dem i sjön. Sätta eld på dem.
"Nej, du hade fel. De passar alldeles perfekt." svarar Joshua, rösten drypandes med ironi, som het dödande lava. De funkar dock, efter att han knutit fast mjukisbyxorna i midjan och vikt upp dem så är de inget större bekymmer. Tröjan är tyvärr inte lika lätt att fixa, med tanke på att det varken finns ett litet snöre att dra åt, eller något att vika upp. Försiktigt stryker han sina svala, tunna fingrar över bröstkorgen, hård och tunn. Man kan se hans revben klart och tydligt, hur bröstkorgen hävs upp och ner för varje andetag med mörklila, blåa och röda märken. Det är något Joshua inte kan ändra på, oavsett om han är hälsosam eller inte så har överkroppen alltid varit mycket magrare än benen, rumpan. Även kinderna är lite puffiga. Men även när Joshua vägde som mest var överkroppen förvånansvärt tunn, nästan lite läskigt. Han biter sig i underläppen, drar på sig ett par mysiga grå tofflor innan han för benen ut ur rummet, lutar sig mot väggkarmen vid köket. Osäkert stryker han sin fria hand över armen med bandaget, osäker på vad Zihao kommer tycka om alla märken, sår. Borde han springa in igen, in till rummet och dra på sig en långärmad? Spelar ingen roll hur tajt den är, bara den gömmer vad som hänt. "Tror du att det finns något att äta? Bortsett från snacks?"

”Det där tror jag inte på en sekund!” Påpekade Zihao och skakade på huvudet, med en mugg i varsin hand som han slutligen ställde ner på soffbordet. När han väl sett till att de stod stabilt på varsitt underlägg, rätade han på ryggen och lutade sig bakåt. Benen knakade olycksbådande till, knäppte och knakade. Däremot gjorde det inte ont, utan det var faktiskt ganska skönt att knäcka ryggen när den väl ville. För ibland så vägrade den att knäppa till, precis som fingrarna. Irriterande hur det där fungerade, fy. Nittonåringen sneglade bort mot köket igen och såg fundersam ut. Kugghjulen i hjärnan snurrade så att det knakade och brakade riktigt ordentligt därinne. Jovisst, de hade ganska mycket annat än snacks att äta, men han tvivlade på att de hade något bröd. De flesta hällde i sig en massa smoothies och flingor med mjölk. Och så fanns ju Zihao, som uteslutande åt soppa och baozi. Det var ju så han var uppvuxen, och de gamla vanorna försvann aldrig. Till en början hade han försökt äta samma sak som alla de andra, men det hade snabbt uteslutits. Usch för bröd och flingor och mjölk. Blä.
”Kan du tänka dig någonting annat än toast? Jag vet att det finns rester från gårdagens middag och jag hade nog tänkt göra soppa..” roade nittonåringen, efter att surret i hjärnan slutligen laggt sig. ”Kan göra lite åt dig också om du vill?” Soppa var han faktiskt rätt hyfsad på att göra. Bättre än hyfsad - han var bra på det.

Ögonbrynen rynkar ihop sig medan de mörka, chokladbruna ögonen följer efter pojkvännens varje steg. Han verkar road. Joshua känner sig en aning tacksam över det, men det betyder inte att han inte kan vara förvånad. Nej, snarare tvärtom. Han är glad att Zihao inte behandlar honom annorlunda förutom kroppskontakten, att han inte stannar till och granskar varje sår. Men samtidigt börjar en del av artonåringen fundera över om den andre är komplett blind, dock utesluter han det raskt. Nej, Zihao valsar runt i köket utan några problem, vilket en blind liten förvirrad Zihao inte skulle ha gjort. Dock hade både Juns, läkarens och Euijins reaktioner varit väldigt annorlunda från nittonåringens. Kanske den äldre helt enkelt inte vill ta upp det..
"Nejdå, det är lugnt." gårdagens middag till frukost? Nej, det är tyvärr ingenting för någon som Joshua. Han har precis vant sig vid att äta tre måltider om dagen, att förvirra magen är bara onödigt. "Jag tar lite yoghurt och flingor." med ett litet leende klappar Joshua sin pojkvän på axeln, den kinesiska nittonåringen har verkligen konstiga vanor i jämförelse med alla andra. Och Joshua kan inte sluta finna det bedårande och fascinerande. "Men du får gärna göra soppa till kvällsmat." Han ställer sig på tå, sträcker sin lediga hand mot en skål, och börjar göra iordning en portion åt sig själv.

Egentligen var det inte så att Zihao inte lade märke till alla blåmärken och påminnelserna om det som hänt, för det gjorde han. Utan det var mest det att han inte vill se dem - inte ville lägga märke till dem. Nej, han ville verkligen behandla Joshua på precis samma sätt som han gjort förr och då var den bästa taktiken att inte låtsas om allt det där hemska. Sedan var det ju självfallet så att den yngre gärna fick prata ut om han nu kände att det behövdes, då nittonåringen fanns där för att lyssna. Visst, han var kanske inte världsbäst på att vara sympatisk, men öronen kunde han använda. Nästan. Ibland.
”Vill du inte ha en baozi då? De är jättegoda”, försäkrade Zihao och höll fram en av de ljusa bullarna. ”Fyllde dem med räkor, spenat och ägg..och så finns det även med köttfärs och chili”, rabblade han vidare och slängde upp en hel hög av dem på en tallrik, som därefter snart var placerad i mikron. ”Men visst, jag kan göra soppa till kvällen. Alla älskar min soppa”, konstaterade han avslutande och vände sig mot artonåringen, med ett blekt leende strykandes över läpparna. ”Du är söt.”

Jaha ja, Zihao känner för att slänga ifrån sig en massa söta kommentarer från ingenstans? Rodnaden stiger över de fräkniga, porslinlena kinderna, han är verkligen inte van vid det. Han vill inte vara söt, han vill inte att någon ska attraheras av honom. Efter att ha blivit kallad söt, vacker, snygg under gårdagen så är kommentarerna liksom förgiftade. Zihao gör de dock vackra, åtminstone en liten stund. Joshua stoppar en sked yoghurt i sin mun medan han tassar fram till nittonåringen.
"Det låter mycket bättre när du säger." påpekar han i viskande ton, ler ett genuint leende över de fylliga julröda läpparna. "Du är också söt, bedårande faktiskt." försiktigt lutar han pannan mot Zihaos bröstkorg och drar efter andan. Tar ett djupt andetag, doften är så välkomnande, bekväm. Ja, han hör hemma hos Zihao. "Jag är vegetarian, så köttfärs och chili är inte ett alternativ. Men kan ta en med räkor.." bra, han måste visa sin tacksamhet för den äldre, hur han lagar en massa mat, tar hand om Joshua. så jävla omtänksamt. "Jag har verkligen saknat dig Zihao, så jävla mycket."