[PRS] Theida & yehet

Efter all den tid som de spenderat med varandra, enda sedan barnsben, så har Anthony blivit rätt hyfsad på att läsa av den äldre. Nu är det där med känslor och kärlek fortfarande ett bekymmer, och även om hjärnan är seg efter koman så minns han små bitar. Små bitar av Rays agerande och ansiktsuttryck som avslöjar honom. Att artonåringen försöker försäkra sig själv om att cigarettpaketet ligger i fickan gör det kanske bara lite lättare.
"Cigarett sugen?" frågar Anthony med ett svagt litet leende. Han ogillar beroendet, men antagligen kommer han själv utveckla något sådant. Den där kvällen som modern gått bort hade han både druckit alldeles för mycket, men också rökt på som sjutton. Han har alltid varit den där duktiga pojken i skolan, i förhållanden och någon som håller tyst om all ohälsa och sina tankar bara för att andra ska må bra. Som kärleken för Ray tillexempel. Det hade känts bra att lämna den bilden av sig själv en stund, och kanske det skulle vara skönt att förändra sig själv helt och hållet? "Du kan gå ut Ray, när du vill. Jag kan ta en med dig."

"Ja fan, är sjukt röksugen. Men skitsamma, du behöver vila och jag tänker inte lämna dig ensam heller. Och fan heller att jag låter dig röka. Snälla bli inte beroende som jag. det suger fan kuk." Att Anthony föreslog att han kunde ta en cigarett med den äldre oroade honom. Han visste att Anthony rökt nån gång förut, men han ville inte att det skulle bli ett beroende för honom med. Dessutom så var rökning inte det bästa just nu med tanke på Anthonys hälsa. Vila var snarare det han behövde.
"Det spelar ingen roll om jag är röksugen, du är viktigare" Säger han kort och kramar om Anthony ännu hårdare.

Anthony har inte direkt någon rätt att säga hur det är Ray ska leva sitt liv, vad han ska hålla sig borta ifrån. Den äldre vet det redan utan och innantill, men ändå kan han inte undgå att vilja skaka lite vett i honom. Han vet hur förbaskat dåligt det är, så kan de inte köpa in en massa nikotinplåster och försöka få honom att sluta? Sjuttonåringen skulle göra allt för det.
"Jo, det suger kuk, och jag vet att du försökt sluta innan och att det gått åt skogen. Men tror du att du kan ge det ett försök för mig? Kan hota med att jag börjar kedjeröka om vi inte ger det ett försök till.. och det vill ingen ut av oss." mumlar Anthony i försök att förhandla. Med den mosiga hjärnan och dundrande huvudvärken så är det dock rätt svårt att få till argumenten rätt. Han har igen aning om de låter vettiga eller ej, men förhoppningsvis förstår Ray vad han menar, och förhoppningsvis blir det inte grunden för ännu ett bråk. Bråk orkar han verkligen inte med just nu.. "Tack." det är det enda han kan få ut, rösten är hes och knappt hörbar, men han är ändå väldigt tacksam. Armarna slingrade om hans överkropp, hjärtat som klappar tätt intill hans egna. Tänk att han varit så okej med att ge upp dessa känslor, aldrig låta sig själv uppleva en sådan värme eller beroende. Hur klyschigt det än må låta, så verkar det som att Anthony är fullkomligt beroende av artonåringen, vilket är på både gott och ont.. Han kan inte riktigt bestämma sig om det är bättre än cigaretter. Det är en klurig fråga. "Du sa att du älskade mig igår, eller hur? Jag drömde inte det va?"

"Vet inte om det är rätt tillfälle att försöka sluta just nu, med tanke på omständigheterna. Rökningen är det enda jag kan luta mig emot liksom" Förklarar han med ett litet, nervöst skratt. Allt Ray ville var egentligen att bara säga till Anthony att han slutar nu med en gång. Göra allt han kan för Anthony. Men nu när allt det här hänt så var rökningen det enda han kunde luta sig tillbaka mot. "..Men jag kan försöka mitt bästa att inte röka lika ofta. Om det gör någon skillnad. Förlåt."
Han ville verkligen inte besvära eller oroa Anthony på något sätt alls. Men att försöka att inte röka lika ofta var det enda han kunde erbjuda just nu. Eller snarare inte röka lika ofta runt Anthony. Han visste att det inte fanns en chans att han skulle kunna sluta helt eller ens minska på rökningen egentligen. Men han ville inte oroa Anthony. Det bästa var nog att låtsas att han skulle minska på rökningen, iallafall just nu.
"En dröm? Hur skulle du kunnat drömma det om du inte ens sov?" Undrar Ray med ett litet leende innan han fortsätter. "Nejdå, du drömde inte. Jag älskar dig Anthony."

Faktumet att Ray ljuger sådär rakt mot hans ansikte är nog det som får hjärtat att sjunka mest. Som tidigare konstaterat är Anthony väldigt duktig på att läsa av människor, och efter alla år tillsammans med Ray så blir han som en öppen bok. Det är inte det minsta svårt.
"Helt ärligt Ray, du får röka hur mycket du vill framför mig. Jag vill inte att du gör så mot dig själv, men jag förstår att det måste vara förjävligt. Bara.. ljug inte om det, okej? Bara var ärlig med mig, även om du tror att det oroar mig. Just nu tror jag faktiskt att oärlighet skulle såra mig mer än att du fortsätter röka. Och be inte om ursäkt." rabblar sjuttonåringen frustrerat. Det är inte för sin egna skull som han vill att Ray ska sluta, utan för artonåringens egna. Uppenbarligen är det en aspekt i sitt liv som han kan luta sig emot, som en säkerhetslina. Det är klart att han inte kan ta bort det helt och hållet bara sådär, men Anthony önska att Ray bara kunde vara snäll mot sig själv, sin hälsa. Och definitivt inte ljuga för honom. "Att inte röka lika ofta gör väldigt stor skillnad, trappa ner det liksom. Kan nog vara hemskt jobbigt i början, men värt det. Tror du inte?" Anthony stryker en hand genom sina mörka, silkeslena lockar innan han släpper ifrån sig en liten suck. Han kommer nog inte orka ha de konversationerna med Ray någon gång mer, han har tröttnat. På bråken om rökningen, oärligheten. Även om Ray gör det för att vara snäll mot honom så skaver det.
"Jag mena att det kanske hade kunnat vara koman?" förklarar sjuttonåringen med ett magert, osäkert leende innan armen han haft om den äldre faller tillbaka mot sängen. Så jävla osäker på hur det står till med dem. "Är du kär i mig då? Att älska någon och vara kär är två olika saker ju."

"...förlåt" Ray får genast dåligt samvete över att han ljugit från början. Att Anthony kunde genomskåda hans lögn så bra var bara pinsamt, att han ens försökt ljuga så uppenbart för sin... vän? Helt ärligt var han lite osäker på vad deras realtion var just nu. Tidigare hade han bara varit Rays barndomsvän, men med alla känslor så var det osäkert. De hade fan kysst varandra, och de sa att de älskade varandra. Men tänk om Anthony inte hade känt så egentligen? Han kanske bara var förvirrad. Egentligen hade han lust att bara kyssa den yngre just nu, men osäkerheten tog över.
Visst, de hade känt varandra länge, och han visste mycket väl att det inte var bra att ljuga. Men han hade ändå hoppats att Anthony skulle tro honom. Det hade varit skönt att veta att han kunda dra en liten vit lögn ibland om det var nödvändigt. Men det var alltså inte fallet.
Det var dumt av honom att ljuga, och precis som Anthony sa så skadade oärligheten honom nog mer än det faktum att den äldre rökte. "Jag är bara rädd att om jag röker runt dig så kommer du också börja. Bara ta en cigg ibland med mig ibland, som sedan blir till att du tar en cigg med mig varje gång. Och sen att du börjar röka själv, utvecklar ett beroende. Fan, jag vill ju bara att du ska må bra. Jag älskar dig så jävla mycket." Ray kollade flackande på väggen bredvid Anthony. Att hålla ögonkontakt hade aldrig varit Rays grej. Han kände sig som en jobbig morsa nu igen, överbeskyddande.
"Ja Anthony, jag älskar dig. Som mer än en vän."

"Det är ingenting att be om ursäkt över Ray ray.. jag har inte varit fullständigt ärlig med dig heller hela tiden, eller hur? Tror bara att om det ska fungera mellan oss.. så behöver vi vara ärliga med varandra, tror du inte det?" frågar Anthony med ett litet, genuint leende medan hans nätta hand för sig upp mot den äldres kind. Tummen stryker sig över den ömma huden. Kanske han borde ha låtit den där lilla lögnen glida undan, låtit Ray ha kontroll och ljuga om det han vill. Men det går inte, han bryr sig alldeles för mycket om artonåringen för att låta rökningen komma emellan dem. Aldrig i livet. "Och jag vill att du ska må bra, jag stoppade dig inte när du började röka. Mest för att jag inte hade någon chans innan du blev beroende, men jag vill så gärna göra allt jag kan för att du ska må så bra du kan även om det är lite sent. Du behöver inte sluta på direkten, det är ju ditt egna val, men jag vill inte att du ska stoppa i dig sådant gift. Tänk om jag förlorar dig också?" Den där ynkliga tanken får håren i nacken att ställa sig upp på Anthony, han känner hur en stark, rysande känsla glider upp över ryggraden. Förlora sin mor, William, Ray. Han vill inte att det ska hända. Aldrig. Av orden som flyr från Rays läppar därefter dock bubblar en rodnad upp över kinderna. En rosig, varm färg.
"Jag älskar dig också, mer än en vän." bägge händerna finner sin väg upp mot artonåringens kinder, och tänker inte till extra innan han pressar sina läppar mot hans läppar.

"Ja, jag vet. Du har rätt" suckar Ray. Han visste själv att ärligheten är viktig i ett förhållande, men hans dåliga vana av att dra små lögner skulle ändå finnas kvar. Den är svår att bara koppla bort. "Jag vill verkligen att det ska funka mellan oss med." Säger han med ett osäkert leende.
Anthony fortsätter prata på om hur han inte gillar Rays rökning. Hur han bara vill att den äldre ska må bra. "Men om rökningen får mig att må bra då" påpekar Ray. "Jag vet att du inte vill förlora mig, och det kommer du inte göra heller. Men rökningen är liksom som min enda livlina you know, jag mår bra av det".
Han hoppades att diskussionen om rökningen slulle ta slut snart, han orkade inte med ett till bråk bara på grund av det jävla beroendet. Men Anthony skulle nog aldrig släppa det, aldrig bara acceptera att Ray rökte.
Han skulle oavsett få hålla sig ifrån att röka ett litet tag till iallafall. Kanske att han kunde smita ut snabbt om Anthony somnade senare. Det skulle vara det perfekta tillfället. Anthony märker inte att Ray går ut och röker, och han själv får sin efterlängtade cigarett.
Men mer han hann inte tänka innan Anthony pressar sina läppar mot hans. En oväntad kyss som gjorde Ray smått shockad, men det tog inte många millisekunder innan han kysste tillbaka. Fan vad han älskade Anthonys kyssar.

"Jo jag vet.. när du börjar må bättre, när ditt fysiska och psykiska tillstånd är lite bättre, då kanske vi kan försöka trappa ner det lite? Förlåt att jag tar upp det så mycket Ray, vill bara att du ska må bra, och vara kvar i mitt liv länge." viskar Anthony tvekandes. Cigaretterna får den äldre att må lite bättre, glömma bort allt annat i världen för en sekund, och han vill inte ta bort det ifrån honom. Det måste vara en euforisk känsla, men kanske om ett tag, när han blivit starkare, då kanske det finns en möjlighet? "Du är värd hela världen Ray, du måste bara förstå det själv." orden blir knappt hörbara då han pratar mot hans läppar i kyssens hastighet. Av någon anledning är de bägge två rätt nedvärderande mot sig själva, men älskar varandra. Det är väl det som folk säger, att när det kommer till äkta kärlek så finner man det ens partner ogillar mest med sig själv det allra bästa. Värmen bubblar inne i hans hjärta av hudkontakten. Att han hade varit så nära på att ge upp det här är för honom i nuläget helt oförståndigt. Försiktigt reser han på sig lite för att bli lite mer bekväm. Faktumet att de är inne i sjukhuset bryr han sig ingenting om, det hindrar honom inte att sätta sig i grensle över Ray med läpparna fortfarande i en rytmisk liten dans. Sjukhuset kommer inte få stå ivägen.

Ray märker hur Anthony flyttar på sig och sätter sig grensle över den äldre, och fan. Han rodnade inte ofta men nu kunde han tydligt känna värmen i det bleka ansiktet gömt under den svarta luggen. Han gillade inte när han rodnade. Men Anthony såg det förhoppningsvis inte, och han orkade inte lägga nån energi på det. Anthony skulle antagligen se honom rodna många gånger till oavsett.
Rays hand letar sig sakta upp mot Anthonys nacke och han drar in honom i ännu en kyss. Fan vad han ville stanna tiden. Han skulle kunna sitta här och kyssa Anthony i en evighet. Att det var sin bandomsvän han nu ivrigt kysste var svårt att föreställa sig. Men fan, de älskade ju varandra.
Det kändes lite skumt att de satt här, kyssandes med den ena sittandes grensle över den andra, på ett sjukhus. Men vafan, det skulle väl fan inte stoppa dem. Däremot kunde inte låta bli att tänka på hur sjukt komiskt det hade varit om någon hade kommit in nu. Det hade varit så typiskt hans otur. Men det var nog lungt.