Almost PRS

Mat var egentligen det sista Yaosu skulle ha tänkt på för stunden, om det inte varit så att sjuttonåringen tagit upp det. De hade ätit hyfsat till lunch, men det var ju för ganska många timmar sedan. Inte undra på att magen klagade lite då och då, han var nog helt utsvulten när allt kom omkring. Därför hade han inget alls emot att den yngre flickan kilade iväg för att roffa åt dem lite middag. Nu hade den där obehagliga känslan inte lämnat honom fullständigt ännu, men han var ju bara dramatisk och paranoid, eller hur?
Efter att den där lilla kyssen lämnats över hjässan på honom, stirrade han efter henne när hon tassade iväg mot dörren, där hon sedan försvann. Okej, någonting kändes verkligen inte rätt och även fast tjugoåringen intalade sig själv att han bara inbillade sig det hela, kunde han inte slappna av så snart dörren stängts efter henne. Först fortsatte han mest att glo mot hållet hon nyss gått mot,’därefter kom han långsamt upp på de vingliga benen och svansade fram till dörren. Den var stängd, däremot kunde han nästan urskilja korridoren utanför när han la sig på mage och trycke hela ansiktet mot springan. Och där tänkte han stanna tills den flickvännen kom tillbaka. Öronen vickade på sig lite då och då när de uppfattade ljud utanför. Inte av människor eller så, utan mer ljud som gamla slott förde med sig. Typ den vinande vinden, ljudet av snön som blåste mot glaset.
Ögonlocken blev tillslut tunga och Yaosu gäspade stort. Elixiret han tog under hela veckan innan fullmånen brukade alltid resultera att han var seg och slö under natten till ära. Det var väl det som var poängen med det hela? Att den som tog det skulle slippa det mesta som förbannelsen förde med sig och sova bort den största delen av natten. Han gäspade ännu en gång och drog in luften genom nosen, vilket genast resulterade i att han kvicknade till och backade några få steg. Blod? Blod. Tjugoåringen tassade försiktigt närmare dörren och drog in den välkända lukten ytterligare några gånger. Hayley? Det där luktade som Hayleys blod.
Ögonen blev stora som tefat och han började genast krafsa på dörren, för att snart övergå till att försöka vrida om handtaget. Paniken steg stadigt, som om den trappades upp dubbelt för varje sekund som passerade. Så när han inte lyckades få upp dörren, rammade han den istället. Med huvudet först, gång på gång tills han bokstavligen brutit sig igenom trät. Inte helt, men så pass att han kunde se en del av korridoren utanför.

Tiden tickar förbi. Vid det här laget förra gången hade Haykey redan varit hos madam Pomfrey, i säkerhet. Blodet på golvet blir i princip dubbelt så mycket än så länge och hon kniper ihop ögonen medan hon envist håller armarna om magen. Som att det på något vis skulle hjälpa henne nu. Skulle hon förblöda? Det finns en sån risk, och det gör henne livrädd. Hon försöker att ta djupa andetag, men det går inte riktigt. De är ostadiga och och börjar sakta men säkert att lugna ner sig i en väldans fart, inte på något bra sätt såklart. Borde hon skrika? Ja, det bör hon väl göra. Tyvärr är både kroppen och rösten för svag för det, och hon börjar inse att det inte riktigt finns någon väg ut ur det här. Sjuttonåringen som gillar sitt liv, ända sedan hon träffade Yaosu. Helvete. Andetagen saktar ner väldigt mycket, och snart förlorar hon medvetandet, kanske det är bäst så. På så sätt gör det inte så förskräckligt ont.

Efter att hålet i dörren blivit tillräckligt stort började Yaosu kunna gnaga i kanterna och rycka bort träbitarna med hjälp av både tänderna och tassarna. Tillslut var det så pass brett och högt att han kunde kravla sig ut, vilket resulterade i en hel del skrapsår över hans stackars mage. Men det kvittade fullständigt, då lukten av blod började bli så stark att det genuint skrämde honom. Tjugoåringen ruskade hastigt på sig så att träflisorna lossnade från en tjocka pälsen, innan han skyndade fram genom korridoren i en sådan hög hastighet att han mest sladdade omkring. Att säga att han var stressad var en rejäl underdrift. Klorna riktigt skrapade i golven vid krökarna och han nästan släpade sig fram, då benen darrade så mycket att de knappt var honom.
Tillslut, efter många om och men, lyckades han slutligen leta sig fram till Hayley. Hon låg på det svala stengolvet med armarna lindade runt benen, i fosterställning. Gud, det var så otroligt mycket blod överallt.
Hayley? Yaosu knuffade försiktigt till henne några gånger, allt som paniken steg mer och mer. Vad skulle han ens göra? Hjärtat sjönk i bröstkorgen på honom, tills han slutligen släppte ut ett nästan dånande ylande. Om Zihao inte blivit totalt döv skulle han utan tvekan höra det där.

Nu under fullmånen är det lite svårt att hitta ställen att sova på om Joshua vill sova tillsammans med sin pojkvän, men oftast brukar de få sova i tjugoåringens kontor. När de inte fått det har han låst upp dörrar till klassrum och tagit med massvis med kuddar, och i och med att det andra paret hade planer att prata med Enzo om någonting, så det här är en sådan gång. Han ligger ner bland kuddarna med två filtar om sig, och armen runt Zihaos lurviga kropp. Mycket bekvämt och mysigt faktiskt. Alldeles sömnig sluter han ögonlocken ett tag, innan han lämnar en liten kyss på hans nos, som godnatt. Dock hinner han knappt slappna av innan han uppfattar ett litet ylande. Inte högt eller något, men avlägset.
"Hörde du?" Undrar han trött och slår upp ögonlocken. En riktigt dum fråga, Zihaos hörsel är betydligt skarpare än hans egna, så det är väl klart att han hört det där. Joshua är kvick upp på fötter och packar ihop både kuddar och filtar. Nej, läraren skulle nog bli aningen misstänksam om de fann allt det här. Yaosu skulle inte ha ylat på det där sättet om det inte var något allvarligt, vilket gör honom väldigt stressad.

Åh jo, Zihao hade hört det där ilande tjutet så snart Yaosu öppnat sin stora käft. Var han helt tappad eller? Hela skolan hade säkert hört ylandet, fan halva jordklotet till och med. Däremot var det inte det första han kom och tänka på när ljudet skar genom de känsliga öronen. Nej, den äldre brodern var alldeles för smart för att släppa ut ett sånt där tjut om det inte varit absolut nödvändigt.
Antingen har han råkat ha ihjäl någon, eller så har någonting hänt Hayley, konstaterade artonåringen och försökte hjälpa Joshua stoppa undan alla kuddar och filtar. Kan inte komma på något annat som skulle få honom att tjuta på det där sättet..det är fyllt av panik och ångest, så mycket kan jag urskilja och tja..uppenbarligen finns det bara två saker som skulle kunna få honom att reagera på det sättet, fortsatte den äldre och stannade till framför dörren, just som ytterligare ett ylande nådde fram till hans stackars öron. De vickade genast på sig i riktningen ljudet kom från, med andra ord mot samma håll som Yaosus kontor låg. Det var inte jättelångt bort, på samma våning som de befann sig för stunden. Kanske hundrafemtio meter på sin höjd, då de skulle behöva leta sig genom ett antal korridorer och krökar.
Okej, antingen har han redan dödat någon eller så håller någon på att dö. Zihao krafsade halvstressat över dörren och sneglade tillbaka mot pojkvännen med stora ögon.

Det pojkvännen säger gör Joshua långt ifrån lugnande. Nej, han blir ännu mer uppjagad och låser snabbt upp dörren som den andra tidigare krafsat på. Han låter Zihao ta täten, han har betydligt bättre hörsel och kan visa vägen till sin bror. Den andre känner Yaosu bättre och kan lätt urskilja vad ylandet betyder. Hur som helst det bråttom. Tillräckligt bråttom för att få noggranna Joshua att glömma att både stänga och låsa dörren, vanligtvis brukar han vara väldigt noga med det och se till att de inte lämnar några spår efter sig. Stegen är snabba, tills de förvandlas till springande. Han hade blivit extra rädd när Zihao nämnt Hayley, hon skulle trots allt spendera kvällen med Yaosu så det är möjligt att det är henne något hänt. Vilket han får reda på när de svängt några gånger i korridorerna och tillslut kommer fram till en korridor nära kontoret. Golvet är i princip täckt med mörkt blod.
"Vad har hänt?" Undrar han medan blicken glider mot den andra molnet av fluff. Nästintill skräckslaget glider blicken vidare, där han finner lilla Hayley ligga på golvet. Han skyndar sig fram till henne och försöker bära upp henne, så att han kan ta med flickan till madam Pomfrey. Joshua själv är rätt svag, men eftersom att både Zihao och Yaosu är i sina fyrbenta form så är det han som kommer behöva bära henne. Lyckligtvis är hon rätt liten och väger inte mycket, så han lyckas tillslut få upp henne och kan börja röra benen mot sjukhusflygeln.

Lukten av blod var så överväldigande att ögonen började vattnas på Yaosu, som desperat försökte komma på vad han skulle ta sig till. Hon var medvetslös, korridoren var alldeles öde och relativt avlägsen..skulle hon dö? Han hade kunnat bita tag i typ kragen på tröjan hon var och släpat henne bort till sjukhusflygeln, men det skulle ta alldeles för lång tid och det fanns en hel del trappor i vägen. Inte heller kunde han fiska upp henne på ryggen och skynda iväg mot madam Pomfrey, nej för det första kunde han inte få upp henne dit och för det andra skulle hon bara glida av.
Just som tjugoåringen började ge upp hoppet totalt, hörde han springande steg som närmare sig i en väldans fart. Det var i alla fall så det lät i hans öron, förmodligen för att han var extremt desperat. Men så uppenbarade sig Zihao och snart därefter även Joshua. Tack gode gud. Den äldsta av de fyra andades ut och kom snabbt upp på benen, med ögonen dubbelt så stora som den yngre broderns. Kanske de var försent ute? Fast nej, nej det fick inte vara sant.
J-jag vet inte..hon skulle gå och hämta mat men någonting kändes liksom fel. Efter att hon lämnat och stängt dörren efter sig blev jag sådär rastlös och orolig och i nästa sekund kände jag lukten av blod. Var tvungen att tugga ett hål i dörren för att komma ut, rabblade tjugoåringen på och följde genast efter Joshua, så snart han fått upp Hayley från det kalla golvet. Det här är mitt fel, allt det här är mitt fel..jag visste att det skulle bli såhär eftersom det var mitt barn..bara för att jag är så jävla fucked up, fortsatte han nästintill kvidandes och blickade gång på gång upp mot den yngre flickan. Faktumet att Joshua inte ens visste att Hayley ens var gravid hade han totalt glömt bort.

Vänta va? Hans barn? Joshua stirrar ner mot sin lärare med rynkade ögonbryn och hakan nere mot golvet.
"Var hon gravid?" Undrar han, lätt chockad. Det hade hon inte berättat för honom. Han blir inte arg eller något, han vill bara att vännen ska känna att hon kan prata med honom om allting, utan att bli dömd. Men ett missfall förklarar allt blod, han visste att det var något som bekymrade Hayley, men han ville inte tvinga fram något ur henne.. Kanske han hade kunnat hjälpa på något sätt. När Yaosu sedan börjar säga att det är hans fel så ruskar han på huvudet.
"Yaosu, det är inte ditt fel.. du vet att hon har varit med om det här innan, ibland funkar det bara inte för människor," mumlar Joshua trevandes. Nej, vem vet. Kanske Hayley kan få barn, kanske inte. Efter två missfall verkar det som att kroppen inte riktigt godkänner det hela. Tillslut kommer de fram till sjukhusflygeln och sjuttonåringen tvingar upp dörren med foten. Madam Pomfrey sitter inne i sitt kontor. Stackarn, hon behöver alltid vara redo ifall någon elev eller lärare skulle behöva hjälp. Vilket är en väldans tur för dem. Damen flyger upp från sin stol när hon ser dem komma in travandes.
"Herregud, vad har hänt?" Undrar hon och hjälper honom att lägga henne ner på en av sängarna. Det är inga andra elever i sjukhusflygeln, vilket är lika bra det.
"Hon har haft ett missfall, förlorat väldigt mycket blod." Joshua gnager sig i underläppen medan sjuksköterskan sprang och hämtade en ställning med blodpåsar och en slang för att få in blodet för blodtransfusion.

Joshua har rätt, påpekade Zihao när de kommit in i sjukhusflygeln. Jag vet att du tror att det här hände på grund av generna du bär på, att de på något sätt påverkat graviditeten på ett negativt sätt..men varulvs-genen är inte dominant, den är recessiv, förklarade den yngre Huaze brodern och tassade fram bredvid pojkvännen, när denne försiktigt placerade Hayley över en av de bäddade sängarna. Han hade helt ärligt inte förväntat sig att Joshua skulle orka kånka på den yngre flickan hela vägen från korridoren de nyss befunnit sig i. Men det hade han uppenbarligen och inte nog med det så hade det gått snabbt också. De bärnstensfärgade ögonen flackade mellan honom och den andra sjuttonåringen några gånger, tills madam Pomfrey återvände med en massa blod, nålar och en slang. Nålar klarade han inte av och därmed var det dags att fly och gömma sig under någon av de andra gömma sängarna.
Kommer hon klara sig? Undrade tjugoåringen, som stod och trampade oroligt bredvid flickvännen. Kort därefter blev han puttad åt sidan av skolsystern. Den gamla damen må ha varit till åren, men hon arbetade snabbt och skickligt.
”Joshua är du snäll och går och låser dörren? Det kommer bli ett väldans liv om någon kommer in och ser dem och sedan allt detta blod”, mumlade madam Pomfrey och stack in nålen i ett av armvecken på den medvetslösa flickan, som hon genas kopplade till slangen och i samma veva blodet. ”Hade ni kommit några minuter senare tror jag att det hade varit försent”, fortsatte hon medan hon lyssnade på Hayleys hjärta. ”Mr Lewis, du räddade med största sannolikhet hennes liv.”

Helt ärligt vet inte Joshua vad han ska svara på den frågan. Kommer hon klara sig? Nu vet madam Pomfrey om det här betydligt bättre än han, men i hans ögon verkar det osäkert att den jämnåriga flickan skulle klara sig. Det hade varit så mycket blod.. det får honom att fundera över vad folk kommer tänka om de går igenom korridoren och ser det där. Helvete. Han borde ha städat bort det med staven, inte lämna några spår. Men då skulle Hayley med största sannolikhet vara död vid det här laget, så han måste ha gjort rätt val. Sjuttonåringen följer damens order och rör sig mot dörren till sjukhusflygeln, bara för att låsa den. Hon har rätt. Om någon kommer in och ser två vargar stå där inne med en väldans mycket blod i rummet, ja då kommer de genast koppla det till att det var dem som gjort skadan. Joshua slår sig ner på en stol bredvid sängen hans vän ligger på, och gömmer ansiktet I händerna ett slag. När madam Pomfrey sedan nämner att han troligen räddat hennes liv särar han lite på fingrarna och kollar på Hayley med stora ögon.
"Så hon kommer att klara sig?" Undrar han med ett litet leende på läpparna. Fan vad skönt.