Flowers in the dark [PRS]

Så även om det Hayley försöker göra är gott, så funkar det inte riktigt som hon hoppats. Att försöka städja varandra när bägge två är helt slutkörda är svårare än hon förväntat sig. Krångligt. Men det var en god tanke, och hon ångrar sig inte att hon försökt. Man lär sig av sina misstag. De kommer tillslut fram till den aningen mindre byggnaden, och hon tar av sig tofflorna hon satt på sig innan de rört sig ut ur den andra. En viss räv ligger där och väntar, med en vass blick som även skriker efter uppmärksamhet. Stackarn, kanske han känt sig ensam utan Yaosu. Inte konstigt, hon själv skulle också ha blivit sur om hon inte fick träffa den äldre på några dagar. Vilket är konstigt, hon hade klarat sig ett år utan honom.. nu känns det praktiskt taget omöjligt.
”Egentligen är det lite av en lättnad, det kan bara bli bättre från och med nu.. hoppas vi,” tänk om det blir värre? Nu litar hon fullständigt på sin vän, och han har nog gjort ett väldigt bra jobb som han alltid gör. Men tänk som såret är alldeles infekterat.. om det inte går att lösa? Nu överanalyserar hon allting igen, men det är hon nästan van vid vid det här laget. Blicken glider ner mot Loki, som springer runt benen på den äldre. Förskräckligt gullig. Med en liten grimas tvingar hon sig själv upp över tröskeln, som är alldeles för hög för hennes stackars kropp. Vanligtvis skulle hon klara det utan några problem, men tyvärr är kroppen förskräckligt dålig på allting just nu. Kanske hon behöver sova lite till igen. ”Han har nog känt sig ensam.” Hon böjer sig ner och lämnar några försiktiga klappningar på toppen av hans huvud. Efter veckorna hon bott där har de faktiskt kommit bättre överens, och Loki verkar inte vara lika rädd för henne längre. Alls. Det är något som gläder Hayley otroligt mycket, han är så mysig. Blicken glider återigen upp mot Yaosu, granskar honom ett slag. De bägge två ser förskräckliga ut.. hon ser framemot till att de kan lägga sig ner i sängen och mysa med varandra. Sova.
”Du vet att jag suger på att lokalisera mig.. men det ska nog gå,” mumlar hon långsamt, aningen entusiastiskt. Hon ska klara det, det är inte svårt, det är liksom inte så många rum att hålla koll på. Hayley släpper taget om honom, och börjar vingla fram. Sakta men säkert. Ett tag i tagit. ”Gud jaaa, får jag låna något av dig?”

Tja, om det inte blev bättre skulle det antingen hålla sig som det var nu eller bli sämre. Blev det sämre skulle benet troligen inte klara sig, i alla fall inte den undre delen. Usch, han ville verkligen inte att de skulle blir tvungna att hugga av det. Ja, det lät dramatiskt, men tänk om det faktiskt var så det hela slutade? Att han blev lämnad med ett ben istället för två? Bara tanken fick magen att vrida på sig och i några sekunders tid hade han god lust att spy, men lyckligtvis försvann den känslan hyfsat snabbt.
”Det ska förhoppningsvis bli bättre”, svarade Yaosu tyst och kliade sig frånvarande i nacken, medan blicken gled över dörrarna. Dörren in till vardagsrummet var öppen medan de andra två var stängda, så att Loki inte skulle stöka till det allt för mycket. Han var en liten rackare när det kom till oreda, vilket var den främsta anledningen till varför han inte fick vara ensam i sovrummet. Badrummet fick han inte ens gå in i, så det så.
”Vill gärna behålla mitt ben, förstår du”, fortsatte han och haltade fram mot sovrummet, där han drog upp dörren och fortsatte in. Det fanns en klädkammare u ena änden. Dörrarna var öppna så det var bara att valsa in och börja rota bland kläderna. Temperaturen i rummet var sådär behagligt ljummen, men inte kvalmig på något sätt. Yaosu drog fram en av sina mest använda T-shirts och räckte den till Hayley. Den luktade förmodligen extremt mycket av tjugoåringen, vilket han misstänkte att den yngre flickan uppskattade. Varför hon nu gjorde det visste han inte riktigt, för enligt honom själv luktade han hemskt - som en blandning av hund, gräs och rengöringsmedel. Okej, inte enligt honom själv, men Zihao hade påpekat flertalet gånger att det var så han luktade.
”Hoppas den blir bra, det är en av mina favorittröjor här hemma”, sade den äldre och plockade fram lite nya kläder åt sig själv också. Underkläder och ytterligare en T-shirt. Den han gett till Hayley hade små röda rosor på sig, medan resten av tyget var svart. Hans egen var helt svart och hade ett stort hål i sig, strax över ett av revbenen. Slösa gjorde han inte, nejdå, sakerna fick duga tills de gick sönder, särskilt när det kom till kläder han ändå bara gick runt i hemma.

Beteendet gör faktiskt Hayley aningen orolig. Självklart förväntar hon sig inte att han ska vara lycklig hela tiden, men det betyder inte att hon inte kan bli orolig om humöret förändras. Nej, hon vet mycket väl att man kan behöva en time out, inte låtsas vara glad konstant. Under det senaste året har hon inte riktigt hållit skenet uppe, alls förutom när hon jobbade. Men hon bryr sig otroligt mycket om den andre. De tysta orden och kliandet i nacken tyder på att han inte riktigt mår särskilt bra. Vilket är fullkomligt förståeligt med tanke på allt de behövt gå igenom, hon mår inte heller så värst. Men ändå. Hon bestämmer sig för att hålla sig tyst angående det hela. Den äldre skulle säkert berätta för henne om han vill, hon tänker inte fortsätta trycka på det. Med ett svagt, osäkert leende följer hon efter in till sovrummet. Detta lyckas hon bara med genom att luta sig mot ena väggen.
”Det är klart att du vill, och du kommer inte förlora det Yaosu,” instämmer hon långsamt. Nej, hon vågar inte ens tänka i de banorna, aldrig. Han kommer att bli okej, hans ben kommer att bli okej. Kanske lite seg, inte lika bra som det varit innan, men det kommer att vara helt. Hon är säker på det. Hundra procent. Blicken landar på tröjan som hon får sträckt till sig. Själv hade Hayley bara orkat byta underkläder igår kväll, att dra av den komplicerade klänningen hade hon inte haft någon ork med. Men hon ser verkligen framemot att bli av med den. Den är smutsig, och hon är äcklad vid tanken att Cheng har rört vid den. Bara vida tanken av Cheng får henne att vilja kräkas. Nej, hon behöver definitivt få av sig klänningen, annars kommer det nog leda till än en panikattack, och det orkar hon verkligen inte med.
”Den blir perfekt.. luktar som dig också,” ett leende sprider sig över de bleka läpparna, och hon kramar försiktigt om tröjan. Som att det skulle kunna ersätta Yaosus närhet. Det gör det inte, långt ifrån. Hon kopplar doften med hem, hon har liksom aldrig kopplat en människa eller något annat till det ordet. Eller ja, det var tills hon träffade den äldre. Hayley försöker envist att dra ner dragkedjan på klänningen där bak, men som man kunnat förvänta sig går det inte särskilt bra. Med ett kluvet ansiktsuttryck, då hon inte riktigt vill störa den andre, bestämmer hon sig för att fråga honom iallafall. ”Kan du hjälpa mig?”

Hayley hade rätt, han skulle inte förlora det. I stunden var det däremot svårt att tänka i positiva banor, och ännu lättare att vara sådär extra dramatisk. Förhoppningsvis skulle han vakna på rätt sida av sängen efter att de fått sig lite sömn. Sömn, det lät underbart. Två dygn utan den var inte sådär jättehemskt egentligen, men lägg rädsla, stress och ilska på detta så blev det förfärligt hemskt. Gud, han var så pass utmattad att ögonlocken hängde på honom, att kroppen släpade efter som om den existerade några sekunder bakåt i tiden. Usch, hur var det ens möjligt att vara så trött och ändå hålla sig på benen?
”Tycker du om att det luktar som mig?” Undrade den äldre och drog av sig kläderna, som genast veks ihop och placerades i tvättkorgen. ”Zihao påpekar hela tiden att jag luktar äckligt”, fortsatte han som en förklaring och satte på sig de nya kläderna, med viss svårighet. Benen knakade högljutt och en grimas spred sig snabbt över ansiktet. Däremot gick det ändå och snart hade han dragit den trasiga tröjan över huvudet och rättat till den. Sådär, nu syntes bara alla rispor på benen och blåmärkena i ansiktet, han hade inte jättemånga, men ett vid käken och en sårskorpa uppe mot hårbotten. Tveksamt sträckte han armarna över huvudet ett slag, för att därefter vända uppmärksamheten mot Hayley, igen.
”Vad skulle du ha gjort om jag sa nej?” Undrade tjugotvååringen och drog på munnen. Han ställde sig bakom henne och sköt de ljusa, långa lockarna åt sidan. Det var fortfarande lika mjukt och fint som de brukade vara, kanske lite smutsigt men ändå. Hur lyckades hon alltid vara så förbaskat perfekt? Han kunde verkligen inte förstå sig på det.
”Klart jag kan hjälpa dig”, mumlade han sedan och drog ner dragkedjan på klänningen. Innan han dragit ner den helt placerade han även några små kyssar över nacken på henne, lite över en av axlarna.
”Jag älskar dig förfärligt mycket”, viskade Yaosu och drog sig tillbaka, även om händerna fortfarande var placerade på axlarna på henne. ”Vill du att jag ska hjälpa dig dra av den också eller vill du göra det själv?” Bättre att fråga än att bara göra, alla dagar i veckan.

Det som kommer därnäst får de plockade ögonbrynen att rynka ihop sig. Nu är hon inte direkt förvånad, den mellersta Huaze brodern får för sig en massa konstiga saker. Det är liksom någonting som Hayley fortfarande inte riktigt vant sig vid, de kan ha olika ståndpunkter flera gånger om dagen och hon finner det alltid lika knasigt. Men helt ärligt är det en av sakerna som hon gillar med den äldres bror. Han är knasig på många olika sätt, och det är alltid roligt att höra andra åsikter. Om det inte gör henne irriterad, för det gör det ibland.
”Men vi vet bägge två att Zihao har fel rätt ofta. Det här är en av de gångerna.” Envisar hon, med ett litet leende. Jodå, hon tycker då att Yaosu luktar gott, men kanske hon är aningen biased. Hur som helst älskar hon doften, förknippar det som sagt med hem. Äckligt luktar han då inte, och hon skulle gärna vänja sig vid att sitta och lukta på den tre år äldre. Hur konstigt det än må låta. Eller låter det romantiskt? Svårt att avgöra, men i hennes ögon är det romantiskt. Kanske det är en av de sakerna som Zihao skulle misstycka om, trots att det är uppenbart hur han luktar på Joshua dagarna ut i ända. Hur som helst, de är funderingarna behöver hon lyckligtvis inte dela med sig av till den andre. Han skulle kanske fly sin kos. När han börjar klä av sig vänder hon genast på blicken. Nu skulle hon bra gärna låta den stanna där, men hon vill inte göra honom obekväm. Plus är det kanske fel tillfälle att låta tankarna glida iväg mot det där hållet, med tanke på hur förstörda deras kroppar är.. men struntsumma. Hon får däremot annat att tänka på när han glider in bakom henne. ”Jag vet faktiskt inte.. kanske slitit sönder den.” Det är mest ett skämt, hon vet att klänningen antagligen kostade en hel del, men den är redan förstörd på ett antal ställen. Plus äcklas hon över faktumet att de där männen rört vid den. Kyssarna som placeras över nacken på henne får kinderna att hetta till. Att vara nära honom på alla sätt känns fantastiskt, läpparna över huden känns fantastiskt. Allt känns fantastiskt. När dragkedjan är nerdragen, vänder hon sig om för att komma ansikte mot ansikte med Yaosu. Därefter griper hon försiktigt tag bakom nacken på honom, och placerar en djup kyss på läpparna på honom.
”Jag älskar dig också.. för mycket,” viskar hon tillbaka, medan ett leende än en gång stryker sig över läpparna. Frågan får kinderna att bli än mer rosiga. Satan också. Men det är nog bra, hon har varit likblek de senaste dagarna, bra att hon får färg på något sätt. Ett perfekt sätt, faktiskt. ”Helt ärligt? Föredrar om du gör det.” Stämman är tyst, medan tummen försiktigt stryker sig över kinden på honom.

Zihao hade mycket riktigt fel ganska ofta, mer ofta än en vanlig person faktiskt. Det värsta var däremot att han själv alltid var helt övertygad om att han hade rätt, varesig detta stämde eller inte. Till exempel den där gången han var absolut övertygad om att någon hade stulit hans glasögon, trots att de hängde runt halsen på honom i såna där band. Eller den där gången när jordgubbarna inte stod i kylen och han var fast besluten om att någon annan ätit upp dem, när de i själva verket stod på bänken, rakt framför nosen på honom.
En stund stod Yaosu där och funderade över broderns konstigheter, alldeles förlorad i sina slöa tankar. Han kom dock genat tillbaka till verkligheten när Hayley nämnde att hon förmodligen skulle ha slitit itu klänningen. Det fick den äldre att skratta till och skaka på huvudet. Hm, tvek på den. Tyget var väldigt tjockt och av högsta kvalité, så det var osäkert om hon ens skulle orka. Helt ärligt hade han själv inte gjort det, men å andra sidan var han ganska klen av sig. Eller han trodde rättare sagt att han var det, trots att detta kanske inte alltid var sanningen. Musklerna var liksom inte bara till för uppvisning, utan de hade lite jobb bakom sig och kraft att uppbåda om de så ville. Men det förstod tjugotvååringen sig inte på, och hade aldrig gjort för den sakens skull. Han hade kunnat vara ett berg av muskler och ändå fått för sig att han var så svag som det bara var möjligt.
”Om jag inte hade varit så förfärligt trött hade jag nog redan försökt slita den av dig”, påpekade Yaosu och kände hur rodnaden steg. Usch, när hade han blivit så primitiv? För det var vad han kallade det där beteendet för, primitivt och i klass med en grottmänniskas. Nåväl, eftersom han var helt slut och lite dåsig i knoppen kunde han väl skylla det hela på det. Eller? Jo, det gick minsann alldeles utmärkt.
Ännu en gång avbröts tankarna, som bara verkade bli värre och värre. Den här gången skrattade han inte till, utan åt upp orden som ett glupskt matvrak. Det kändes så bra när Hayley sa att hon älskade honom, när hon drog in honom i kyssar på det där sättet. Hela hjärtat blev varmt och ansiktet genast ännu rosigare än det nyss varit. Och ännu värre blev färgen när de där tysta orden flöt från läpparna på henne. Gud, tröttheten började verkligen ta över för han kunde bokstavligen urskilja ljudvågorna som skapades via hennes stämband. Naturligtvis var det en hallucination, men det kändes verkligt för den äldre. Lite som om han vore hög, för att skapa en jämförelse.
”Du behöver inte säga det där två gånger”, svarade Yaosu och började försiktigt lirka banden över axlarna på henne, sedan vidare ner över bröstkorgen på henne och sist höfterna. Därefter gled plagget lydigt ner mot golvet, med ett litet lätt läte på slutet. Puff. Tjugotvååringens dimmiga blick granskade henne ett slag innan han drog in henne i sin famn. Armarna var varsamt slingrade runt hennes betydligt mindre kropp och näsan hade redan begravt sig i de blonda lockarna. Han backade några steg, långsamt som bara den och föll ner mot den mjuka madrassen där ryggen slog i med en duns. Mjukt och skönt, snart skulle det bli varmt och gosigt också.
”Vi har bara delat säng såhär en gång innan”, viskade han sömnigt och kvävde en gäspning. ”Det känns typ extra speciellt nu för..för..” Gäspningen rymde honom slutligen och ögonlocken gled igen. ”Jag vill inte släppa dig.”

Att slita sönder klänningen känns som ett bra alternativ. Någorlunda bra iallafall. Om den inte varit sönder redan hade Hayley inte sett det som ett alternativ, nej då skulle hon vara försiktig med den. Den är ju så vacker, och dyr. Men nu har den gått sönder på ett antal ställen, med tanke på allt som hänt är det inte direkt något förvånande. Det skulle nog vara rätt svårt, tyget är tjockt och välgjort, att slita sönder den skulle nog ta ett tag. Det skulle nog vara smidigare om man klippte sönder den, men det förstör ju tanken lite grann. Hur som helst skulle det nog inte gå, hon är trots allt rätt svag. Men lyckligtvis behöver hon inte bekymra sig om det, den andre hade hjälpt henne och dragit ner dragkedjan, det är allting betydligt lättare. Annars hade hon väl fått sova med den och sedan strosa till Joshua och tvinga honom att göra det. Turligt nog behöver hon inte gå ut igen. Det som kommer ut mellan läpparna på Yaosu får kinderna att bli ännu mer rosiga. De brukar inte bli så förskräckligt rosa, men det verkar som att det är helt annorlunda när det kommer till den tre år äldre. Det känns liksom inte som att det är något den andre skulle säga, men ändå känns det förskräckligt bra när han gör det.
”Jag hade försökt slita dina kläder också,” mumlar hon, med ett blygt leende strykandes över de fylliga läpparna. Att slita kläderna av varandra är det nog inte tillfälle för, som sagt har de förskräckligt ont bägge två och skulle inte klara av något av det. Nu är det inte nödvändigtvis det han pratar om, men det var det som dök upp i huvudet på Hayley. Hon gnager sig i underläppen när tyget slinker över axlarna på henne, och fortsätter ner mot golvet.
”Tack,” rösten är lika tyst som innan, och känner hur kinderna blir alldeles röda. Yaosu har sett henne i bara underkläderna innan, då hon bytt om några gånger framför honom. Armarna slingrar sig runt den andre, kramar om honom och tar långsamt in hans doft. När han sedan backar bort och lägger sig ner i sängen tar Hayley tillfället i akt och drar på sig tröjan. Alldeles för stor, men väldigt mysig. Därefter rör hon sig till sängen, och slår sig ner bredvid honom. Tätt intill.
”Jag tänker inte släppa dig heller.. men du borde nog sova nu,” Hayley låter ena handen glida upp mot hans kind, och tummen stryker sig försiktigt över den lena huden.

Nåja, det var väl ändå ganska positivt att han inte var den enda som tänkt på det där med att slita av kläder. Med andra ord var det inte ensidigt, vilket var en trevlig vetskap. Tänk om det varit det, ensidigt alltså. Då hade han suttit där och tänkt på Hayley medan hon kanske tänkt på något helt annat, eller någon helt annan. Fy fan vad ont det skulle ha gjort. Nu visste han mer än väl att hon älskade honom lika mycket som han själv älskade henne, men rent teoretiskt sett.
Tjugoåringen fattade tag om en av de långa kuddarna och slängde armarna om den ett slag, medan den yngre flickan ägnade sig åt att ta på sig T-shirten. Hennes rosiga kinder fick hjärtat att bulta ännu hårdare och han var snart tvungen att gräva ner sig under täcket och gömma ansiktet bakom det mjuka silkestyget. Ibland kändes det verkligen som om den bankande musiken skulle hoppa rakt ur bröstkorgen på honom. Det var inte möjligt, men det kändes ändå som det.
När hon sedan slog sig ner bredvid honom och strök några fingrar över en av kinderna, blev allting ännu värre. Han skyllde alla otillåtna känslor på utmattningen och det faktum att han var alldeles dåsig, däremot skämdes han trots detta. För även om han skyllde tankarna på något så var de ändå hans tankar, ingen annans. Det var inte precis som om någon kommit och stoppat in dem i skallen på honom, nejdå, han hade fått fram dem alldeles på egen hand.
”Jag vet”, svarade Yaosu halvt kvävt och betraktade nittonåringen blygt. ”Du borde också sova, även om du redan fått några timmars sömn”, fortsatte han efter en liten harkling och drog på munnen. Han slingrade försiktigt armarna runt den smala kroppen och lämnade en liten kyss över de bleka läpparna. Det verkade som om de började återfå lite färg, men långt ifrån lika mycket som de brukade ha. I vanliga fall var de ju röda och mjuka, nu var de mer blåaktiga och torra. Dock spelade det ingen roll, hon var ändå lika perfekt som alltid.
Ögonlocken blev så sakteliga tyngre och tyngre. Snart gled de igen och andetagen blev mer jämna, lugna. Bröstkorgen hävdes upp och ner gång på gång, munnen föll lätt på glänt och kroppen blev alldeles slö. Gud vad skönt med lite sömn, efterlängtad sömn.

Det känns så mycket bättre för Hayley när klänningen kommer av. Hon har haft på sig den i flera dygn, den är smutsig och sönderriven. Hyfsat bekväm, men det är nog för att den är väldigt bra gjort. Hur som helst, t-shirten är betydligt mer bekväm. Inte det minsta tajt, och tja… det är alltid bättre när kläderna luktar som den äldre. Det gör henne lugn, får henne att känna sig säker. Nu är det svårt för henne att känna sig säker överhuvudtaget, Cheng har verkligen traumatiserat henne. Precis som mycket annat gjort. Men doften gör det lite lättare att koppla av åtminstone, så det är något positivt iallafall. Det blir ännu bättre när hon kan gömma sig under täcket och ligga nära Yaosu. Tröjan är inte direkt lika bra som honom själv. Med en stor gäspning slingrar hon armen om honom innan hon lämnar puss på hans kind. Blicken är fortfarande fäst på honom, och hon kan klart se hur han sakta men säkert åker till drömmarnas land.
”Sov så gott,” viskar hon med ett glatt litet leende. Det gör henne glad att han verkar kunna somna rätt snabbt. De bägge två är hemskt trötta, men efter allt som hänt är det osäkert om de kommer kunna hålla huvudet borta från att fundera på de hemskheter de behövt genomgå. Med ännu en gäspning lutar hon huvudet mot hans bröstkorg, försiktigt så att hon inte ska väcka honom. Efter hon sett till så att han kunnat somna, vilket hon snappat upp med tanke på att andningen blir aningen mer djupt och lugnt, kan hon ägna sig åt att försöka somna själv. Med huvudet vilandes mot hans bröstkorg kan hon fokusera på hans hjärtslag. Dunk, dunk, dunk. Väldigt mysigt. Tillslut lugnar hon ner sig tillräckligt mycket för att ögonlocken ska slås ner, och hennes andetag att bli i samma takt som Yaosus egna. Match. Sakta men säkert faller även hon ner i drömmarnas rike. Vilket faktiskt är förvånande då hon inte har några sömntabletter kvar i systemet, det är väl den andre som påverkar henne på ett sådant sätt. Vad skulle hon göra utan honom?

Drömmarna var underliga, saknade form och målsättning. Det var mer som om han bara flöt omkring i tomma intet hälften av tiden medan han föll ner genom mörkret i den andra halvan. Han kunde inte riktigt avgöra om det var obehagligt eller bara stillsamt, kanske bådadera på samma gång? Skönt var det i vilket fall, att inte behöva fundera över något eller ens tänka - bara flyta omkring som om han varken hade massa eller sinne, som om han bara var.
Ögonlocken fladdrade till och öppnades långsamt. Hur länge hade han sovit egentligen? Armarna var fortfarande slingrade runt Hayley och han befann sig tätt intill henne, med ansiktet nergrävt i nacken på henne. Med en liten gäspning flyttade den äldre sig tillbaka en liten bit och slog sedan upp ögonlocken ordentligt, så att han kunde studera den yngre flickan. Han kunde inte se henne så bra, men tillräckligt bra för att urskilja henne åtminstone.
”Hej”, viskade Yaosu och strök några fingrar över en av kinderna på henne. ”Har du kunnat sova någonting eller har jag varit för klängig?” Undrade han sömnigt och blinkade några gånger, i ett försök att vakna till. Det var inte mörkt ute ännu, men han kunde ändå inte avgöra om det var tidigt på dagen eller på eftermiddagen. Med ytterligare en gäspning makade han sig närmare Hayley igen och lämnade små kyssar över axeln på henne. De flyttade sig snart uppåt och det slutade med att han lämnade en lång kyss över de trevliga läpparna.
”Du luktar så gott”, mumlade han och putade med underläppen. ”Alltså förfärligt gott, jag skulle nästan kunna äta upp dig”, fortsatte han sluddrigt och drog på munnen. ”Men jag lovar att jag inte kommer göra något så dumt.” Nej, det hade mer varit en blandning av ett skämt och en komplimang. Återigen, tjugotvååringen skyllde sina konstiga kommentarer på tröttheten.