Not what I wanted [PRS]

Längre bort i korridoren. Zihao rynkade ögonbrynen för sig själv och försökte desperat få hjärnan att fungera. För alla de där månaderna sedan hade han kunnat huset inifrån och ut, men nu var det plötsligt svårt att lista ut vilket rum den yngre menade. Vad fanns det ens för rum på den översta våningen? Han slöt ögonlocken i några långa sekunder innan han slutligen nickade för sig själv. De två yngre eleverna hade nog bosatt sig i rummet längst bort i korridoren, för visst var det där ett av gästrummen låg? Ett av gästrummen som var utrustat för två personer. Förmodligen, och om det nu visade sig vara helt galet fel fick Joshua påpeka detta för honom.
”Jag sa ingenting för att vara elak!” Skyndade sjuttonåringen sig att säga medan deras steg ekade genom den avlånga sträckan. ”Det var bara..jag vet inte”, fortsatte han uppgivet och såg till att flickans kropp fick stöd på rätt ställen. ”Men jag vet att det var okänsligt, okej? Lovar att inte vara rutten mot henne den kommande tiden..helt ärligt vill jag nästan ta hand om henne”, erkände han avslutande och ryckte försiktigt på axlarna.
Zihao slängde en blick mot den sextonåriga pojkvännen och log fånigt. Kanske det var någon animalisk instinkt som kickat in? Han kunde varken svära på att det var det samtidigt som han inte kunde fastslå att det inte var det. Yaosu brydde sig ju trots allt också mycket om Hayley, däremot av betydligt fler anledningar. Precis som den äldre brodern kommit nära Joshua verkade han även ha bildat en relation med flickan som sjuttonåringen för tillfället kånkade på. Äh, vad det nu än berodde på kunde det inte vara någonting dåligt, åtminstone inte för Hayley.
”Gillar du barn?” Undrade han och stannade till framför dörren längst bort i korridoren. Efter att ha lirkat lite, då han var halvt handikappad av att bära på den medvetslösa flickan, gled dörren upp. Åh, det doftade av Joshua, som kokosnöt och hemma. Mer hemma än resten av huset, hur underligt det nu än må ha låtit. Det var väl helt enkelt så det var att vara förälskad i någon, de blev liksom som ett andra hem.

Det är rätt gulligt ändå, hur pojkvännens inställning förändrats så snabbt pågrund av en liten, liten sak. En liten filur som växer innanför huden på den sextonåriga flickan. Nu hade det förvisso varit bättre om de två ungdomarna kommit bra överens redan från början, utan någonting sådant. Men man får helt enkelt ta det man får, och det är verkligen bättre än ingenting. Hur som helst är det tillräckligt för att få Joshuas fylliga läppar att få ett litet leende på sig, vilket han faktiskt inte trott vid ett sånt här tillfälle.
”Jag vet att du inte sa något för att vara elak, men hon känner inte dig lika bra som mig, eller hur?” Förklarar den yngre av turturduvorna och kramar om Zihaos arm en kort stund innan han öppnar dörren till rummet. Jo, innan hade rummet varit rätt sterilt precis som mycket av resten av huset. Väldigt mysigt hade det varit, men nu är både Joshuas och Hayleys småsaker placerade runt om i rummet. Rent fortfarande, men deras egna lilla klang. De är lika på det sättet.
Efter att ha ställt ner brickan på ett av nattduksborden tar han ett försiktigt tag om täcket för att hjälpa sjuttonåringen att få ner Hayley under det varma täcket, för att sedan stoppa in henne. Med ett litet smackande griper den halvtmedvetslösa och halvt sussandes flickan tag i sin väns hand, och får ner honom på sängkanten. Jodå, den jämnåriga flickan gillar också att gosa, väldigt mycket. Dock skiftar fokuset på henne till Zihao när den där frågan ställs. Barn?
Hela Joshua blir alldeles stel av frågan, lätt chockad. Nu har han verkligen inte tänkt på barn, alls. När det kommer till att ha planerat hela sin framtid så har barn inte varit med i bilden, dock känns det som något som kanske inte är så bra att berätta för pojkvännen.. Joshua vill ju inte göra honom besviken, trots att de bara är små ungdomar.
”Jag brukar inte direkt tänka på barn, du vet när det kommer till mitt dumma kontrollbehov i den frågan så står den i vägen.” Nej, att ha något som han aldrig kan kontrollera i sitt liv.. inte lockande, inte lockande alls. "Men det kanske ändrar på sig senare, vem vet."

”Jo, jag vet”, mumlade Zihao och började försiktigt bädda ner Hayley i sängen. De kände inte varandra, det var sant, och inte heller hade de gjort särskilt mycket för att komma närmare varandra. Varje gång flickan hade kommit förbi med mat hade hon sprungit ut genom dörren i all hast. Hade hon gjort samma sak om hon inte varit gravid? Förmodligen. Sjuttonåringen betraktade de slutna ögonlocken som fladdrade till lite då och då. Hon såg verkligen fridfull ut, särskilt när hon låg sådär nerbäddad bland alla kuddar och tecken. Det såg faktiskt väldigt gosigt ut för en annan.
Rummet såg för övrigt ganska annorlunda ut från hur han själv kom ihåg det. Sängarna stod förvisso på samma sätt som de gjort innan och alla möbler, lakan och kuddar kom från familjen Huaze, däremot gjorde alla prylar det hela lite mer personligt. Först hade han mest lagt märke till doften av pojkvännen, men nu kikade även choklad lukten fram. Han var inte någon stor choklad fantast direkt, även om det inte var någonting som störde honom sådär jättemycket. Allt han visste var att för mycket av det fick magen att svälla upp, vilket han helst undvek.
”Nej, det förstår jag” försäkrade den äldre och satte sig ner vid sängändan, med benen i kors. Ögonen var återigen fästa på sextonåringen, stora och runda. ”Det gör jag verkligen, Joshua och barn är aldrig någonting jag skulle vilja ha men..jag tror nog ändå att du kommer tycka om Hayleys bebis”, fortsatte han och drog på munnen. Därefter klappade han bredvid sig på madrassen och höll fram armarna. ”Kom, jag vill mysa.” Underläppen började snart puta lätt och ögonen växte sig ännu större. Nej, han var inte bra på att se ut som en hundvalp direkt, inte i den utsträckning som Joshua brukade kunna göra, men uttrycket härmade ändå vargdelen av honom ruskigt bra. Det var ju faktiskt fortfarande han, varesig det handlade om två ben eller fyra. I alla fall i de flesta fallen, som tur var. Annars hade livet verkligen inte varit roligt.
”Vet du vem pappan är förresten? Är det någon du känner?” Frågade han och såg plötsligt fundersam ut. Så långt hade han inte tänkt innan. Tänk om det var någon de båda två kände?

Ajdå. De har faktiskt inte diskuterat vad de tycker om rätt grundläggande saker. Nu verkar det tillexempel som att Zihao tror fullständigt att den unga flickan kommer att behålla den lilla bebisen, att hon kommer ha kvar det. Om det varit fallet skulle Joshua såklart finnas där och hjälpa till, så gott han bara kan. Däremot skulle han säkerligen springa därifrån varje gång den lilla filuren kräks. Men från vad de två sextonåringarna diskuterat verkar det inte så sannolikt att hon kommer behålla barnet. Antingen gör hon abort, eller lägger upp den för adoption. Vad för åsikter pojkvännen har i den frågan är rätt oklart än så länge, vilket får Joshua att bli rätt nyfiken faktiskt. Nu skulle inte det förändra någonting, men ändå. Med en lätt, tystlåten suck lutar han sig mot den bekväma bröstkorgen, handen fortfarande sammanflätad med Hayleys egna.
”Det är inte säkert att hon kommer behålla det, det förstår du va?” Undrar den yngre av turturduvorna och kikar upp mot sjuttonåringen. Hayley kommer att berätta för Isaac innan hon gör det beslutet, men det är fortfarande hon som avgör. Bara hon, och ingen annan. Om nu Zihao skulle ogilla den planen om abort, ja då skulle nog lilla Joshua flytta till något annat hus med sin vän. Klart slut.
Precis när frågorna i skallen på honom verkar lugna ner sig en aning så kommer en ny, jobbig fråga. Jisses. Visserligen är det förståeligt att han undrar något liknande, men Joshua har verkligen inte rätten till att berätta det. Särskilt inte ens när pappan vet själv.
”Det kan jag inte säga att jag gör..” Rösten är trevandes, försiktig. Det är ju faktiskt sant, han känner inte Isaac. Däremot vet han vem det är. Två helt olika saker. ”Men helt ärligt Zihao så vet inte pappan själv det än, så jag har inte riktigt rätt till att sprida den informationen.”

Om Zihao skulle vara helt ärlig hade han inte tänkt så pass långt. Det var naturligtvis inte självklart att Hayley skulle välja att behålla barnet och om hon nu gjorde det, var det inte säkert att hon skulle ta hand om det. Inte för att hon skulle lämna det på gatan eller så, utan mer med tanke på adoptionen.
”Det är självfallet hennes val”, mumlade sjuttonåringen och slingrade armarna omkring den yngre pojkvännens slanka midja. ”Men om hon väljer att ha kvar det, mot all förmodan, hjälper jag mer än gärna till..jag gillar barn”, fortsatte han med ett svagt leende på läpparna och lämnade en blöt puss över en av de magra kinderna. ”Fast det är som sagt hennes ensak, och om hon väljer att göra det så är det så. Det måste vara jobbigt att gå omkring och bära på en annan människa i magen, som stjäl all näring och sådär.” Nej, på den fronten förstod han helt varför den unga flickan kanske valde att göra abort. Med tanke på knölen över magen började väl tiden däremot rinna ut, så om hon skulle ta det steget var det nog dags att ta det beslutet. Nu visste han inte mycket om sånt där, men han gissade att fönstret började minska drastiskt allt eftersom den där lilla bullen växte sig större.

Svaret angående pappan var ganska kryptiskt och nästan lite konstigt. Så det var alltså någon Joshua typ kände men ändå inte? Zihao förstod varför han inte kunde nämna något namn, däremot blev han genast förfärligt nyfiken. Tänk om det var någon han själv kände, som han kanske till och med var kompis med? Dock tvivlade han på att Hayley någonsin skulle ha legat med någon av kamraterna, så den teorin var inte speciellt trolig. Hon gillade ju ingen av dem.
”Jag ska försöka att inte vara allt för nyfiken”, lovade sjuttonåringen och sneglade från den sussande flickan till sextonåringen i famnen. ”Och jag förstår vad du menar, även om jag själv inte skulle kunnat hålla något sådant inom mig. Men du vet hur jag är, förutom när det kommer till dig då”, fortsatte han fundersamt och vilade hakan mot en av de beniga axlarna. ”Bra att vi i alla fall lyckades ta bort den där hemska..ehm bilden ur skallen på henne.” Personligen tyckte han inte att den var speciellt hemsk, men egentligen kunde han inte säga någonting om den saken.

Joshua har nästan lite lust att pusta ut när det kommer till det där svaret. Trots att han känner pojkvännen väl så är han fortfarande orolig för sådana saker, tänk om sjuttonåringen skulle döma vännen? Tänk om han skulle vara emot abort som hennes föräldrar? Han bestämmer dock för att hålla den där lättnaden för sig själv, så att Zihao inte ska bli alldeles förfärad över lillens dumma tankar. Hur som helst släpper han försiktigt taget om Hayleys hand och slingrar armarna om den äldres midja.. som att det på något sätt ska visa hur tacksam han är för att han inte är elak mot den stackars tjejen.
"Du är gullig du. Jag kan se dig gå kånkandes på en massa små bebisar." Det är faktiskt sant, nu när Joshua sluter ögonlocken kan han mycket väl se små söta bebisar i den andres famn som gnager och drar i hans tröja. En väldigt bedårande bild faktiskt. Oerhört söt. Med lätt slutna ögonlock, och kinden lutad mot den breda, vältränade bröstkorgen kan han inte undgå att små fnissa pågrund av det.
"Jo, hon har varit beroende av choklad i några veckor nu. Det är en craving hon har." Rätt dystert ändå. Flickan kommer inte kunna stoppa i sig en bit choklad när graviditeten är över, hon kommer ha ätit tillräckligt för resten av livet.

Med ett litet, puffigt leende ser han upp mot den äldre av turturduvorna, som än en gång är väldigt förstående. Jösses vilken tur han har.
"När hon orkar berätta för pappan kanske du får reda på det, men inte innan det." Viskar han, som en liten förvarning. Nej, han tänker då inte slänga ur sig sådan information. Med en liten gäspning börjar fingrarna stryka sig som mönster över slytherinelevens rygg. Myspys.
"Du var väldigt duktig som klarade det där, väldigt imponerande."

Bilden som Joshua beskrev fick Zihao att skratta till. Ännu en gång hade det där varma, klingande ljudet kikat fram och huvudet föll en gnutta på sned. Kanske han skulle kunna tänkas göra något likadant med kattungar eller hundvalpar, men inte bebisar. De var alldeles för krångliga att hantera, även om han tyckte om dem. Barn kunde däremot vara både söta och äckliga på samma gång, med sina stora, tindrande ögon och äckliga fasoner. När sjuttonåringen varit liten hade han ätit precis allting som han kunnat komma åt, vilket inkluderade både insekter, gräs och en hel del jord. Det var ett under att han fortfarande var i livet efter allt underligt han stoppat i sig. Farmodern hade till och med lyckats lura honom att man blev smart av att äta kycklinghjärnor. Under några veckors tig hade det varit typ det enda han ätit, äckligt nog.
”Tror du att barn skulle gilla mig? Jag menar..jag gillar dem, men rent generellt brukar folk inte gilla mig”, mumlade han och sneglade mot Hayley. Hon var bara ett exempel på någon som inte tyckte någe vidare om honom, Samuel var ett annat. ”Några av mina kusiner har fått barn, men har aldrig fått träffa dem”, förklarade han sedan och pillade förstrött med den andres mörka lockar. Då Hayley hade alltså suktat efter choklad de senaste månaderna? Inte undra på att det luktade så mycket av kakao inne i rummet, någonting han i hemlighet undrat över. Nu var det mer förståeligt.

”Åh, bara för att jag inte kommer vara direkt nyfiken mot er betyder det inte att jag inte kommer försöka”, varnade Zihao och frustade till. Nej, nej, han var ju trots allt en riktigt jobbig individ och det var han absolut tvungen att leva upp till - till varje pris.
”Mhm, visst var jag?” Fortsatte han därefter och såg uppnosig ut. Helt ärligt hade han inte förväntat sig att besvärjelsen skulle fungera, men det verkade den åtminstone ha gjort. ”När tror du att hon vaknar?” Undrade sjuttonåringen fortsättningsvis och rynkade lite på ögonbrynen, medan han höll pojkvännen närmare intill sig. Hade hon inte varit medvetslös tillräckligt länge nu? Tänk om någonting faktiskt gått fel? Åh, grymma tanke! Klart det inte hade gjort, då skulle hon väl inte reagerat på det där sättet, eller?

Jo, den där bilden som den lilla sextonåringen målat upp får de bägge två att fnissa till. Att höra det där klingande skrattet är så upplyftande, antagligen är det en av de sakerna som han saknat allra mest. Men det är en jobbig lista, han har ju faktiskt saknat allt med Zihao, men det vackra skrattet ligger åtminstone på topp fem. Dessa tankar får Joshuas armars grepp att hårdna, och han flyttar sig om möjligt närmare. För att vara nära, bara vida tanken på att slytherineleven kanske förvandlas igen skrämmer ihjäl honom, så han måste ta vara på varje liten sekund.
"Jag tror att barn skulle älska dig, särskilt när du får så stora ögon och kan leka med dem. De skulle aldrig släppa taget om dig." Med de stora hundvalpsögonen stirrar han upp mot Zihao med ett glatt litet leende. Precis som han själv skulle barn antagligen aldrig släppa taget om den ett år äldre. Nehej, han sitter så bra insnöad i famnen på den andre, inget barn eller något vettig människa skulle släppa taget om den gosiga personen. Däremot försvinner det där glada leendet när den nya informationen kommer fram, får han inte träffa dem? Antagligen är det en försiktighetsåtgärd, men ändå. Det måste göra hemskt ont, särskilt om man gillar barn så mycket.
"Om Hayley behåller sin lilla bebis är jag säker på att du får umgås med hen, hon har börjat gilla dig mer och mer ju."

Så bekvämt, oerhört bekvämt. Att bara kunna sitta i tystnad och lyssna på de hårda hjärtslagen, så varmt och kärleksfullt. Mycket oskyldigare än det som hänt för några minuter sedan.
"När hon vaknar?" Upprepar Joshua och släpper långsamt taget om pojkvännen, bara för att glida ner i sängen bredvid Hayley. Hon är så söt när hon sover, däremot brukar hon vara riktigt duktig på att slås i sömnen ibland. Så helt sönderslagen är hon inte än. Med en liten suck blåser han in lite luft i henne öra, i ett försök att irritera skiten ur henne. Precis som hon brukar göra mot honom. Sedan kommer de små fingrarna tillbaka och petar på hennes söta små kinder.
"Hon är lättkittlad hon också, hon kan nog vakna när som helst."

”Tror du?” Frågade Zihao och log extra fjantigt vid åsynen av de där stora hundvalpsögonen. Han var själv bra på att se gullig ut, men ingen kunde slå Joshua Lewis. Hela ansiktet var så perfekt och litet, medan ögonen var runda och stora. Otroligt gulligt. Det var knappt så att en riktig hundvalp skulle lyckas ta hem första pris, så bedårande var de. Jösses, inte ens som varg lyckades sjuttonåringen se lika bedårande ut, även om han så försökte.
”Du är förfärligt gullig, vet du det?” Frågade han och kupade händerna kring kinderna på den yngre. ”Dina ögon får mig att smälta och ditt skratt är som musik för öronen”, fortsatte han. Klyschigt? En aning kanske, men orden var ju faktiskt sanna. Sextonåringens skratt var underbart, precis som de stora ögonen och kyssvänliga läpparna. Nu vågade han sig inte på att kyssa den andre i närheten av en viss Hayley, men senare kunde han helt klart ägna sig åt det. För resten av livet, alla skämt åsido. Om något var det verkligen så han kände, helt sanningsenligt. Hjärtat skulle förmodligen sluta fungera om Joshua försvann, ungefär på samma sätt som kroppen och hjärnan. Mänskligheten skulle nog försvinna först. Den yngsta Lewis brodern hade kommit att bli den största anledningen till att Zihao end kämpat emot alla animaliska sinnen. Utan pojkvännen hade det förmodligen slutat med att han gett upp förr eller senare. Men inte nu och inte i framtiden heller.
”Tror du verkligen att Hayley gillar mig mer än vad hon gjorde förut? Det känns inte riktigt som det, men det kanske beror på att jag är så..ehm..jag?” Sjuttonåringen lämnade en diskret kyss uppepå de mörka lockarna, just som den yngre gled iväg. Jahapp, nu skulle han tydligen gosa med den sextonårigs flickan istället. Orättvist.

”Om jag blåste i ditt öra för att få dig att vakna, skulle du vara speciellt glad då?” Han höjde på ett av de mörka ögonbrynen och skakade på huvudet. ”Jag hade nog trott att det varit en mygga eller något och råkat slå till dig”, predikade han sedan och skakade på huvudet. Det fanns nog bättre sätt att bli väckt på, varesig man var lättkittlig eller ej. Självfallet inte när det kom till Zihao själv, då han i största allmänhet inte gillade att bli väckt. Bara om det involverade en massa gos och pussar från pojkvännen, annars fick det fan vara. Både psyket och kroppen behövde sin skönhetssömn för att fungera. Utan den skulle livet inte bli roligt och i slutändan var det inte omöjligt att döden knatade fram för att ta emot honom med öppna armar. Nej, han var redan tillräckligt trött som det var. Punkt.

De där fina orden får rodnaden att stryka sig över de magra kinderna, får ögonen att bli ännu större på något sätt. Hur någon kan finna honom söt eller vacker är verkligen ett stort frågetecken för honom, en riktigt bra fråga som universum inte verkar ha något svar på. Men trots att Joshua själv kan se det så blir han väldigt glad, rörd på något sätt. Att någon finner honom gullig är bra, särskilt när det gäller den sjuttonåriga pojkvännen. Han själv har liksom gett upp lite på att älska sig själv och sättet han ser ut, men ja.. den andre får honom att lyssna, trots att orden förr eller senare kommer glida ut genom det andra örat, och han inte längre tror på det.
”Du är också förfärligt gullig.” Viskar han medan blicken långsamt glider över det älskvärda ansiktet. Åh, han vill verkligen lämna en liten kyss på de där beroendeframkallande läpparna, men med Hayley strax bredvid dem känns det bara fel. Konstigt och udda. Så istället lämnar han små pussar över kinderna på Zihao, för att lämna en lite längre kyss på nässpetsen. Lite gos kan de väl ändå ha? Det kommer inte skada någon, små oskyldiga pussar är okej. Jadå, det är ett go go. Efter han ägnat sig en liten stund åt det glider han tillbaka ner i famnen, och börjar lyssna på hjärtslagen igen. Dunk, dunk, dunk. Så vackert.
”Jag vet att hon gillar dig mer än hon gjorde förut, du har liksom visat att du inte är samma person som för något år sedan. Till och med om hon inte vill medge det så har du nog vunnit över henne åtminstone lite grann.” Jo, det finns en uppenbar skillnad. Nu kanske Hayley fortfarande är lite uppnosig ibland, men det är hon mot praktiskt taget alla. När man kommer närmre henne förstår man helt enkelt att mycket av det hon säger är skämt, trots att hon kan låta fruktansvärt seriös i vissa tillfällen. Jo, hon är svår att tyda, men nu kan Joshua det helt utan till.

Med putande underläpp blänger sextonåringen upp mot slytherineleven. Det är väl klart att det finns bättre sätt att bli väckt på, snällare sätt. Men faktumet att Joshua håller på att peta på hennes kinder eller blåser henne i öronen och ögonen… nej, han gör det inte direkt för att vara snäll.
”Jag irriterar henne, jag gör ingenting av det här för att hon ska bli glad direkt.” Nej, lyckligtvis är de tillräckligt nära varandra där nästintill inget bråk hindrar dem från att bryta ihop i skratt. Så deras relation kommer helt enkelt att klara sig även om en viss Joshua försöker irritera vännen. ”En gång hällde hon vispgrädde i handen på Aeron, tog en liten fjäder och började kittla honom i ansiktet. Det fick honom att slå sig själv och bli alldeles täckt i grädde. Tro mig, hon har gjort elakare saker än det här.” Tillslut slås de kristallblåa ögonen upp och glor argsint mot Joshua.
”Varför är du så dum för!” Gnäller den blonda flickan och rör försiktigt på sina händer, låter varje liten del av kroppen att vänja sig vid att vara vaken, innan hon försiktigt rör vid den lilla magen. Fortfarande där, usch.