[PRS] Theida & yehet

Anthony ler lätt mot den äldre, sluter ögonen medan tröttheten borrar igenom honom.
"Se, det gick ju fint fint.." viskar han lätt dör de ligger bredvid varandra.

Ray kollar upp i taket "Japp, antar det".
Nu när han väl låg ner kunde han verkligen känna vågen av trötthet som sköljde över honom. "Godnatt" mumlar han tyst innan han stänger sina ögon och somnar.

Anthony kollar tyst på sin vän, känner ensamheten koka över. Han vänder sig om med ryggen mot Ray, sluter ögonen med tårarna tryckandes mot murarna.
"Godnatt." svarar han i tystnad och andas ut, försöker få sin sömn.

Ray vaknar av att solens strålar tränger igenom hans ögonlock. Han tvingar upp sina ögon för att kolla sig omkring, något som han alltid måste göra så fort han vaknat, som en trygghetsgrej bara. Efter en millisekunds förvirrning så inser han att han är på sjukhuset, bredvid Anthony.

Anthony stirrar upp i taket, sömnlös. Vad hade han tänkt sig? Visst är kroppen utmattad likt förbannat, men han kan inte somna. Nej, tankarna är alldeles för många. Ska han försöka sig på det igen? Sjuttonåringen kniper ihop ögonen när han märker att Ray vaknar bredvid honom. Det kanske är bäst att låtsas att ha sovit iallafall lite.
"Godmorgon." Viskar han.

(Herrejävlar, det var ett tag sen, sorry. Har typ mått piss och sen ba glömde jag bort skiten. I FUCKING 8 MÅNADER. Herregud I'm really sorRY. mEN ÄR TILLBAKA OCH BACK ON TRACK YeEhAW (om du ens har lust att fortsätta, idk dude))

"Godmorgon.." Ray gäspar innan han fortsätter "Sovit gott?" Undrar han trött och kollar mot fönstret och de ilskna solstrålarna som väckt honom. Ray vänder sig mot Anthony istället, för att kunna se honom. Även om han kunde höra den yngres röst så var det en trygghet att se honom. Här. Brevid. Levande. Speciellt med tanke på omständigheterna. Och den jävla mardrömmen.

( 8 månader is nothing MEN JAG HAR SAKNAT DIIG.
Hoppas det blir bättre för dig snart, men skicka en uggla till mig om du vill, så kan vi prata om allt och inget. Vill att du ska må bra ♥ och jo jag vill fortsätta för jag har inget liv atm ahahhahah )

Nu i efterhand, när hjärnan fått vila lite och analysera all information som kommit till honom det senaste dygnet, har Anthony ingen koll alls på sig själv. Han hade förlorat kontrollen, han hade inte kunnat stoppa sig själv. Han hade knutit repet runt halsen och varit redo på att säga hejdå till världen runt omkring. Misslyckats, men ändå varit så redo man kan vara. De mörka ögonen stryker sig över Rays bleka ansikte bredvid sig. Det hela känns så surrealistiskt, hur ska de kunna ta sig igenom de kommande dagarna? Under tystnad argumenterar han med sig själv om att vara ärlig eller ej.. men när det gäller Ray, och om deras förhållande ska ha någon som helst chans, ja.. då krävs ärlighet från vardera sida. Även om Anthony inte har någon aning om han är redo för någonting sådant.
"Helt ärligt, jag har inte fått sova någonting." svarar han tvekandes, osäker på om han gjort rätt val. "Hur har du sovit?"

"Ah..."Suckar han "Du borde verkligen försöka sova, du behöver sömnen. Speciellt med tanke på allt som hänt. Även om det är svårt." Ray vrider lite på sig, han ville inte låta som någon tjatig morsa, men han var trots allt orolig över Anthonys hälsa..
"Yeah, jag sov.." fortsätter Ray och biter sig lätt i läppen. "Förlåt för att jag bara sov och lämnade dig ensam, jag borde varit vaken och hållt dig sällskap.."
Ray hade nyss försökt övertala sig att han bara var orolig över Anthonys hälsa, men ändå hade han bara lämnat den yngre helt ensam under hela natten. Han hade kunnat gjort vad fan som helst, och det oroade honom. Men nu var det oavsett försent, och som tur var så var Anthony här.
"Hur är det?" Undrar han försiktigt. "Vill du ha space? jag kan gå ett tag om du vill"

Visserligen borde den utmattade ungdomen sova, men det spelar ingen roll hur mycket han vridit och vänt på sig. Alla tankar har gett honom en obehaglig, sträng migrän som inte tycks ge sig iväg någon snar framtid. Och även om Anthony under nattens gång haft ett flertal planer på att ta sitt liv, när ingen ser honom och alla sover, så är de nästan som bortblåsta. Eller egentligen inte, de finns långt inne i pannbenet hos honom, men nu är de inte lika starka. Han har fullt upp med att granska det vackra ansiktet framför sig, och tänker på orden om Ray uttalat innan. Han älskar honom, och kanske det är dags för sjuttonåringen att ge honom sin tillit?
"Det är okej, jag behövde tänka igenom en del saker oavsett," försäkrar han med ett svagt, osäkert leende. Fingrarna pillar förstrött med örngottet, låter en blandning mellan en suck och gäspning glida mellan läpparna på honom. "Jag tror inte jag skulle hantera att vara ensam så bra.. så om du inte har något annat för dig, eller om du har lust, får du gärna stanna." Var det själviskt? Kanske. Kanske Ray ångrat alla sina ord, kanske han gått tillbaka till en ut av sina tidigare flickvänner under veckan barndomsvännen varit fullständigt medvetslös? Det är mycket möjligt, och bara vida tanken får Anthonys lilla hjärta att svida. Men han ska inte hoppa till några förhastningar. Ray har verkat så genuin, och kanske deras förhållande kan ha en framtid? "Har du haft en mardröm?"

"Om du säger det så.." Svarar Ray. Han verkligen hoppas att Anthony var ärlig. Det känns som deras relation på sistone varit lite skakig, som att Anthony inte kunnat vara helt ärlig eller våga lita på den äldre. Men kanske var det bara Ray som överanalyserade.
"Jag vill också stanna." Svarar han kort.
Helt ärligt, efter tiden han spenderat inne med Anthony och efter all oro och ångest, så var det enda han ville att gå ut och ta en cigg. Men han ville inte lämna Anthony här. Dels visste han att den yngre inte gillade att han rökte, och dessutom ville både Anthony och Ray själv att han skulle stanna. En hand åkte ändå automatiskt ner mot fickan. Han hade iallafall paketet med sig, En lugnande tanke. I fall att det skulle bli total kris så kunde han ändå smita ut och ta en snabb cigarett. Men just nu var det inte det han ville fokusera på. Han ville bara vara där, med Anthony. Se till att han inte började må sämre. Försiktigt flyttar han närmare och lägger armarna om den yngre. "Meh, skulle inte kalla det för mardröm. Snarare oroliga tankar som formats ihop och uppenbarar sig i form av en dröm"