Almost PRS

Fast det var inte okej, i alla fall inte enligt Yaosu som bara blev mer och mer orolig över sina plötsliga humörsvängningar. Tänk om han faktiskt skulle råka göra någon allvarligt illa? Tanken skrämde honom något alldeles förfärligt, även om han för stunden hade en del annat att tänka på. Det gjorde lika ont som det alltid gjorde, den där typen av smärta han aldrig kunde vänja sig vid. Hur många gånger hade han inte intalat sig själv om att han var van? Att det inte gjorde lika ont längre för att han genomgått samma sak om och om igen? Han hade nog försökt att tro på sina egna lögner för Hayleys skull, för att hon inte skulle behöva oroa sig varje månad. Men just den här gången hade masken fallit bort från tjugoåringens ansikte och det var ingen tvekan om att han hade extremt ont i varenda liten muskel.
”Trodde aldrig att han skulle..att han skulle gå”, fick han fram och började försöka dra av sig tröjan han bar. Nya kläder hade han inte råd med och han hade redan förstört en hel del av dem, vilket lämnade honom med en mindre och mindre garderob i princip varannan månad. Minst. Nåväl, positiva tankar nu. Det var ju bra att Enzo hade erbjudit sin hjälp, och ännu bättre att Hayley påpekat att de inte skulle förlåta bara sådär honom. Men att vara så arg som tjugoåringen nyss varit? Nej, det hade varit totalt överdrivet. I alla fall efter att ravenclaweleven förklarat det hela.
”Fan. Hayley, kan du hjälpa mig med den här förbaskade tröjan?” Kved Yaosu, som halvt om halvt fastnat i tyget medan tårarna slingrade sig nerför de bleka kinderna.

Nej, Hayley hade inte heller trott att han skulle gå, men hon förstår honom fullständigt. Att se sin lärare skifta till en varulv är inte den vackraste synen, och det känns lite påträngande. Hon själv hade gjort samma sak, hon hade varit alldeles för rädd. Men nu sitter hon kvar på stolen och håller blicken borta från pojkvännen. Hon vet ju att han inte gillar att bli kallad på när jan skiftar. Att höra skriken och alla knakande ben får henne att gömma ansiktet i händerna. Spelar ingen roll hur många gånger hon varit med under fullmånen, hon kan aldrig vänja sig vid att höra Yaosu gå igenom hemsk smärta. Sjuttonåringen slår inte upp ögonlocken förrän hon hör hans röst. Det verkar som att tröjan inte gå att få av, åtminstone inte utan att ta sönder den. Hayley skyndar sig fram till honom och börjar ta av honom tröjan, noga så att tyget inte brister.
"Jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa dig på något sätt," viskar hon och får tillslut av honom tröjan. Hon kan se hur tårarna rinner ner över kinderna på honom, och fan vad det värker i hjärtat.

Det kändes alltid lika jävligt att be Hayley om hjälp under förvandlingen, varesig det handlade om att stryka håret bort från ögonen eller något annat. Han visste ju att hon tyckte att det var obehagligt, men å andra sidan visade det väl bara hur mycket hon älskade honom? Hade det varit en liten crush hade hon aldrig utsatt sig själv för något sådant, eller? Det var ingen spekulation eller så, utan bara ett faktum. Om rollerna varit omvända hade han hjälpt henne på samma sätt som hon nu hjälpte honom.
”Tack”, viskade Yaosu så snart han var fri från tröjan. ”Och du hjälper mig redan..så otroligt mycket”, fortsatte han slängde en flyktig blick mot sjuttonåringen. ”Du måste inte stanna, Hayley.” Tårarna fortsatte slingra sig ner för kinderna och när nästa våg av den där hemska smärtan kom, tappade han nästan andan. Det kändes ungefär som om han skulle kvävas. Naturligtvis visste han att det inte var fallet, men varje gång käken knakade till på det där sättet kändes det verkligen som det. Hela luftstrupen flyttade väl på sig, anpassade sig till att passa i den nya kroppen.
Den äldre vände sig hastigt om och krånglade panikartat av sig byxorna, just som fotlederna också började knäckas, för att inte tala om smalbenen. Usch. Hela processen tog bara några ynka få minuter, men det var alltid lika jobbigt. Speciellt när skriken och de kvidande lätena blev mer djupa, som morranden. Usch vad han skämdes, precis som han alltid hade en tendens att göra under fullmånarna.

Ja, det här är nog en av de mest hemska saker Hayley behöver gå igenom. Betoning på en av dem. Kanske det låter konstigt med tanke på hennes bakgrund, men att se den person hon älskar mest ha så förbaskat ont är fan också rätt högt upp på den listan. Envist låter hon blicken vara fäst på fönstret istället. Hon minns att den äldre inte ville att hon skulle kolla på honom när han skiftade ute i den förbjudna skogen, så hon håller sig vid det. Gnagandes i underläppen viker hon ihop tröjan och lägger den på en av bänkarna. Bättre på bänken än på golvet. När Yaosu sedan säger att hon inte behöver stanna glider ett blekt leende upp över läpparna.
"Det är klart att jag stannar Yaosu.. om du fortfarande vill ha mig här just nu." Viskar hon och stryker försiktigt handen över ryggen på honom, som om det vore någon tröst. Man vet aldrig. Hon har full förståelse för om han vill att hon ska gå därifrån. Hayley granskar tårarna som rinner ner över tjugoåringens kinder, vilket leder till att hon märker att hennes egna kinder börjar bli rosiga pågrund av tårar.

Smärtan började sakta men säkert avta, någonting tjugoåringen välkomnade med öppna armar. Även andetagen lugnade stadigt ner sig och ögonen blev snart vana vid det dunkla ljuset. Okej, nu var det över. Yaosu ruskade på sig och skakade ut den täta pälsen, som innan nästan varit lite klistrad över den smidiga kroppen. Efter att han ruskar på sig lossade den däremot på sig och såg med ens sådär extremt mjuk och mysig ut. Det hade gått en månad sedan den sista fullmånen och till skillnad från Zihao, hade han inte mixtrat med förvandlingarna sedan den där gången i den förbjudna skogen. Därför kändes det ovant att ha fyra ben, och ännu ovanare att ha öronen uppe på hjässan och en otymplig nos längst fram.
Förlåt. Den äldre av de två hade noterat tårarna som ormade sig nerför sjuttonåringens rosiga kinder. Fy fan vad han kände sig hemsk. Allt det här måste liksom ha varit i princip lika jobbigt för henne som det var för tjugoåringen själv. Typ som att han tyckt det varit absolut hjärteskärande och hemskt den där gången hon fick missfall. Det var en känsla han inte riktigt kunde beskriva, men det var lite som om han känt av hennes smärta, även om han inte tvingats uppleva den själv.
Snälla gråt inte, jag är okej, försäkrade Yaosu och började försiktigt stryka bort tårarna med hjälp av nosen. Däremot känns det som om det aldrig blir lättare..Zihao verkar ju knappt påverkas av det hela, men antar det beror på att han skiftar stup i kvarten? Han har ju en flaska med den där vidriga blandningen av peppar, vatten och munkluva med sig hela tiden, rabblade den äldre vidare och slog sig ner mittemot Hayley, där han sedan satt och betraktade henne under tystnad. Varje gång hon grät på grund av honom kunde han inte undgå att fundera över hur mycket bättre hon haft det utan honom. Då hade hon kanske inte fällt lika många tårar? Inte varit gravid? Jobbiga tankar, minst sagt.

Det känns inte riktigt som att Hayley kan andas förrän knakandet slutar och skriken lugnar ner sig. På något sätt stannar det bara upp. Uppenbarligen andas hon då hon fortfarande lever, men hon själv känner det som att allt stannat. Allt förutom de små tårarna som dalar ner över kinderna. Hon slår inte upp ögonlocken förrän det känns säkert, och tillslut kan hon se på sin pojkvän igen. Fan vad det är synd om honom.
"Du behöver inte be om ursäkt, alls.. önskar bara jag kunde hjälpa dig att få bort smärtan på något sätt." Förklarar hon och stryker händerna över det lurviga ansiktet, innan hon drar in honom i en kram. Hayley kan känna ett svagt huggande i buken, egentligen borde hon stanna upp och tänka på det, men just nu bryr hon sig inte. Hayley vill bara krama om Yaosu, inget annat. Tyvärr inser hon inte att det snart kommer bli betydligt värre. Läpparna glider upp i ett leende när den äldre börjar stryka bort hennes tårar med nosen, gud vad gulligt av honom.
"Det är orättvist.. men du är väldigt stark som går igenom det här varje månad. Så stark," än en gång drar hon in Yaosu i en kram och lämnar några kyssar över hans ansikte.

Men du gör ändå smärtan uthärdlig, envisades den äldre och suckade nöjt när hon drog in honom i kramen. Han hatade verkligen fullmånarna av hela sitt hjärta, men de gick att släpa sig igenom när han visste att Hayley skulle finnas där och hålla om honom. Att ha hennes fingrar strykandes genom den tjocka pälsen var ungefär samma sak som när hon drog dem genom håret på honom, och även om han kände sig lite fjantig som tyckte om det, gjorde han det ändå.
Det kändes lite som om någonting var fel, däremot kunde tjugoåringen inte sätta fingret på vad det riktigt var. Men eftersom flickvännen fortsatte hålla om honom och inte sa någonting, antog han att han helt enkelt misstagit sig. Om det varit någonting borde hon väl ha sagt något? Jo, jo det borde hon. Öronen vickade lätt på sig när hon påpekade att han var stark som orkade gå igenom allt det där hemska varje månad. Hade han haft något val så hade han nog inte varit stark, dock så hade han ju inte det. Nåväl, det kändes ändå fint att höra henne mumla de där orden.
Om jag är stark, vad är du då? Kontrade Yaosu och frustade lätt till när hon lämnade några kyssar över det lurviga ansiktet. Helt ärligt är du nog den starkaste personen jag känner, Hayley..den starkaste personen jag någonsin ens stött på, fortsatte han sanningsenligt.

Det känns skönt att Hayley iallafall kan hjälpa på det sättet, finnas där för honom trots att hon inte riktigt kan göra någonting åt smärtan. Hon önskar med hela sitt hjärta att hon kunde göra något men nej.. det finns inte så mycket. Fingrarna stryker sig över det lurviga huvudet med ett djupt andetag, musklerna börjar lugna ner sig och stressen sköljs sakta men säkert bort. Inte helt, av någon anledning. Men någonting känns inte riktigt rätt. Det finns en lätt smärta i magen, men kanske det bara är för att hon har ätit? Hon har faktiskt inte ätit kvällsmat, och det var ett tag sedan de åt dumplings.. jo, det kan nog vara det. Hon sluter ögonlocken ett slag med ansiktet nedgrävd i den tjocka pälsen, fingrarna fortsätter att pilla med en strimma päls. En liten rodnad stiger över kinderna och sjuttonåringen lutar sig tillbaka för att se på honom. Hur kan hon vara den starkaste personen han stött på?
"Tycker inte jag är särskilt stark," kontrar Hayley med ett leende.. I hennes ögon är hon rätt feg, men man ser ju saker annorlunda. "Jag är lite hungrig tror jag, ska jag hämta något att äta till oss?'

Hayley kanske inte tyckte att hon var så stark, men Yaosu höll verkligen inte med henne om det. I hans ögon var hon den starkaste person en han någonsin stött på. Ända sedan ung ålder hade hon varit med om så mycket skit, om och om igen. Han skämdes nästan när han tänkte tillbaka på sin egen uppväxt. Nu hade inte den heller varit någon dans på rosor, men han hade sällan blivit slagen och levt i överdriven lyx.
Du är visst stark, även om du kanske inte tror att du är det, envisades den äldre och försökte rynka på ögonbrynen, vilket förmodligen såg väldigt dumt ut. Däremot kunde han inte låta bli, då det var hans naturliga reaktion. Ingen hade kunnat påstå att hon inte var det, inte ens hon själv.
Bara om du orkar, svarade tjugoåringen och lämnade en kyss över vardera kind på henne. Någonting kändes som sagt var inte rätt och tja, han var lite smått orolig för henne. Det var bara en olustig känsla han fått i kroppen sekunden efter att förvandlingen var färdig. Lite som att djur generellt kunde känna på sig när en katastrof skulle inträffa. Men eftersom hon fortfarande inte sagt någonting, intalade han sig själv att det bara var någon fin form av inbillning.

Även om Hayley inte håller med så blir hon väldigt glad över att den andra tycker det, att hon är stark. Hon har lyckats ta sig igenom rätt tuffa saker förvisso, men hon känner sig fortfarande rätt feg om hon ska vara ärlig, men hon tänker inte protestera. Det här får helt enkelt vara en av de saker som de inte kommer kunna enas om, och det är okej. Med en grimas ställer sjuttonåringen sig upp, hon borde inse att någonting står helt fel till.. men hon antar att det bara är en väldigt underlig magvärk. Trots att hon varit med om precis det här innan. Hur som helst vill hon inte oroa pojkvännen över något så litet som magvärk, hon är som sagt korkad ibland.
"Jag hämtar mat till oss båda," hon lämnar en kyss på Yaosus hjässa innan hon rör sig ut ur klassrummet och stänger dörren efter sig. Det är inte förrän hon kommit en liten bit som värken blir värre och värre. Det är som riktigt kraftiga kramper i buken, och det är inte förrän nu som Hayley inser vad det är som händer. Hur insåg hon inte det här innan? Blicken glider nästintill skräckslaget ner mot hennes underkropp, och mycket riktigt, massvis med mörkt blod som fläckar ner klänningen hon bär. Med ett litet stön glider hon ner mot golvet. Borde hon krypa tillbaka till klassrummet? Nej, när hon provar det kan hon inte röra sig. Istället ligger hon på golvet med armarna slingrande om magen medan tårarna börjar rinna ner över kinderna. Hayley är vettskrämd, det är sent på kvällen och inga elever kommer strosa runt i den här korridoren, inte lärare heller.