[PRS] Theida & yehet

Magen knips ihop, Anthony kan riktigt känna hur hjärtat svider av Rays ord. Som förut när de inte hade känslor för varandra, som förut när han dejtade andra, som förut när Anthony hatat den äldre. Tårarna hotar med att tränga sig förbi än en gång, hjärtat brinner. Han borde ha knutit hårdare, han borde ha gjort det för två år sedan. Han borde vara död. Anthony höjer sin hand mot sitt ansikte känner tårarna rinna ner, tacksam över att han ligger med ryggen mot den äldre. "Mhm.. förlåt," säger han bara, allt går bara så förbaskat fel. Anthony pratar med små bokstäver, men han har lust att skrika på Ray att han bara kan gå därifrån, att han också önskar att saker skulle vara annorlunda, men det går inte. För det går inte att vända tillbaka tiden. Då kanske åtminstone hans barndomsvän skulle ha varit lycklig, om han dött innan de bråkat. Om Anthony dött när Ray dejtade någon annan av de rad tjejerna han sett honom med. Då skulle inte Ray ha skuldkänslor.

Ray kan känna hur den plötsliga dåliga stämningen spridit sig i rummet. Han hade ingen aning hur Anthony tolkat som förut, men han hade en känsla att det inte var som han hade menat, innan Anthony försökte begå självmord. Ray kunde riktigt höra ilskan i Anthonys röst. Ugh, han borde varit tyst trots allt. Anthony kanske hellre ville vara själv, inte alls ville se Ray nu längre, eftersom han verkar ha fuckat upp rejält. "Vill du att jag ska gå?" undrar han en aning bittert.

"Egentligen inte," viskar Anthony i en sårad ton, tårarna flyr från hans ögon, skapar en liten pöl av tårar ovanför kudden. "Men om du vill det, gör det." blicken glider över möjliga alternativ, han kan försöka dyrka upp fönstret och hoppa, han kan göra ett rep av föremål för att kunna hänga sig på nytt. Kanske det är huvudet som överreagerar igen, men Anthony riktigt känner hur Ray vill gå tillbaka då hans vän inte fuckat upp allt. Sjuttonåringen vill skrika, men kan inte. Han vill slå Ray hårt i ansiktet, men kan inte. Han vill förklara hur han tänker för Ray, men vill inte vara till en större börda än vad han redan är. Ray vill trots allt gå tillbaka till hur det var innan, då han hade gömt sina känslor för Anthony så att säga, men han kan inte tro på det. Gå tillbaka i tiden då Anthony bara var på stand by, och inte gjorde ett endaste skit. Då skulle saker vara så jävla mycket lättare, och då skulle Anthony så mycket lättare komma iväg med självmord.

Han hör Anthony svara i en sårad ton egentligen inte. Fan, kanske hade han uppfattat det som att Ray ville gå? "Nej, det vill jag inte" Svarar han enkelt. Helt ärligt skulle han nog inte lämnat Anthony ensam även om han velat. Vem vet vad Anthony skulle kunnat göra. En självmordsbenägen tonåring ensam i ett rum. Fan heller. Dessutom vill han verkligen få Anthony att förstå att han är älskad och Ray vill vara där för honom. "Jag skulle aldrig våga, eller vilja, lämna dig ensam här" Förklarar han. Ray ville verkligen inte att det skulle bli något bråk igen, och kände därför att det kanske var bättre att förklara så det inte sker några fler missförstånd.

"Är det säker det?" frågar Anthony och ler lite lätt, fortsätter att pilla med tyget i tystnad innan han bestämmer sig för att öppna munnen igen.. "Jag tror nog det är bra," viskar han. En del av sjuttonåringen vet att om han blir ensam kvar, kommer han definitivt hitta ett eller ett annat sätt för att få slut på den lilla delen av honom som är kvar.

(Wow ok trodde jag skickade meddelandet men det skickades inte? så ah försök nr 2 (HADE IAF KOPIERAT DET NU))

"Mhm, helt säkert" Försäkrar Ray Anthony om. Just nu var verkligen det sista han ville att lämna Anthony ensam.
Ray nickar lätt om Anthonys påstående. "Det är nog väldigt bra. Om jag lämnade dig så skulle jag nog inte hitta dig levande när jag kommer tillbaka" berättar han med ett vagt leende.
Solen hade nu börjat gå upp och han kände hur hans trötta kropp började svika honom. Han lutar huvudet lätt mot väggen och stänger ögonen för att vila dem en kort stund.

"Jag tror inte du skulle göra det heller," påstår Anthony i tyst ton, alldeles för ärlig. Kanske han kommer tacka sig själv senare i livet, för att han varit ärlig med Ray och berättat att han antagligen kommer att göra ett nytt försök om han är ensam. Men samtidigt avskyr han sig själv, låt honom gå så att du kan göra dig av med allting. Så att du kan göra klart det du börjat för en vecka sen. Anthony kniper ihop ögonen, försöker att knuffa undan de dumma tankarna innan han vänder blicken mot Ray. "Du får ligga här, om du vill." försäkrar Anthony som ser hur tröttheten snart kommer ta över vännens kropp.

Ray slår upp ögonen och kollar mot Anthony. "Du är ärlig iallafall" säger han med ett litet leende. Även om det inte var en direkt nåt positivt att Ray inte skulle hittat Anthony levande så var han iallafall ärlig, och det gjorde honom glad. Anthonys erbjudande om att få ligga i sängen låter lockande, men han vill inte ta plats från Anthony, inte vara ivägen. "Det är okej. Det är väl bättre om du får så mycket plats som möjligt" Säger han med ett trött leende och gäspar lite.

Anthony nickar lätt, ärlighet är nog det bästa att gå efter i en situation som denna. Sjuttonåringen lägger sig på rygg och sträcker armarna åt vardera håll. Även då når han inte till sängkanten på någon av sidorna.
"Helt ärligt, jag tar inte så här mycket plats," berättar Anthony försäkrande och vänder blicken från taket till Ray.

Ray kollar mot Anthony som visar och berättar att det finns gott om plats över. Även om han inte ville vara i vägen för Anthony så var hans val att sova på golvet eller i sängen, och då var det ett lätt val. Med ett svagt leende reser Ray sig upp från golvet och lägger sig i sängen bredvid Anthony.