Olika eller extremt lika?[SV] [PG]

Jättebra!!

Här kommer lite mer! Denna gång är det ett längre
kapitel. Blir det en bra längd?


(Diana)
Jag hade aldrig fräst åt någon så där förut. Men det kändes bra. Jag hörde Cillas tankar, lika tydligt som dem hade varit mina egna. Jag förstod att jag hade fått lite av Cillas humör, men just nu, kunde jag inte bry mig mindre. Cilla klagade oavbrutet, tyst förstås, men ändå. Till slut hoppade jag upp ur sängen och gick därifrån. Men plötsligt gjorde något ont någonting inom mig. Jag ramlade till golvet och där låg jag och grät till hon som hade hand om sjukhusflygeln hittade mig . Hon halvt bar och halvt släpade mig till sjukhusflygeln och om och om igen upprepade hon att jag inte fick gå därifrån. Jag höjde på ögonbrynen och tänkte precis säga något innan en röst sa ”låt bli” jag tittade mot sängen bredvid mig, där Cilla låg och förstod genast vems röst det var. Hon såg gravallvarlig ut och nu började rädslan komma. Detta kunde inte vara normalt! Tyst frågade jag om Madam Cole, som sjukhusföreståndarinnan hette, kände till vår förbindelse och fick till svar att nej det gjorde hon inte ,men det kanske hon skulle kunna upptäcka om jag inte höll käften. Jag knep ihop läpparna så hårt det gick och menade att så fick ingen tala till mig. På det svarade inte ens Cilla, det verkade som hon fått lite kraft sen förut. Tyst frågade Cilla varför jag kom tillbaka. Jag kände hur jag rodnade, innan jag förklarade att jag hade fått en sådan smärta inom mig, säkert på grund av chocken, tillade jag. Men då rynkade Cilla på pannan och sa med låg röst utan att bry sig om att använda våran förbindelse.
”Jag fick också ont, direkt efter du gått”
Jag svalde och tittade bort. Jag ville inte säga det jag tänkte. Att vi nu var tvungna att samarbeta och hålla oss nära varandra. Men det förstod ju Cilla ändå. Jag kände av den spända stämningen så kände mig tvingad att byta samtalsämne ,därför gäspade jag och viskade tyst ”Kan du verkligen inte se?”
”Nej,” mumlade Cilla dystert. Jag slöt ögonen och tänkte ”låt henne få tillbaka synen”
Plötsligt utbrast Cilla högt ”Jag kan se igen”
Då log jag bara och sa ingenting, inte ens då Cilla frågade mig hur jag trodde det hade gått till. Det var någonting som sa mig att jag inte skulle säga något. När madam Cole kom fram till oss och undersökte oss, kunde jag knappt hålla mig för skratt när madam Cole utbrast gång på gång vilket mirakel det var att Cilla hade fått tillbaka synen. Hon grät nästan och jag kunde inte möta hennes blick för då var jag säker på att jag skulle skratta ihjäl mig.

Tidigt samma morgon fick vi lämna sjukhusflygeln. Men då vi kom till skiljevägen mellan Gryffindor och Ravenclaw tornet insåg vi att vi hade ett problem. Vad i hela världen skulle vi nu ta oss till?

Jättebra som vanligt!

skiiit bra! denna ff blir bara bättre och bättre ♥

Tack för alla kommentarer! Mer kommer nu!

(Cilla)
Jag stampade otåligt med foten och kastade gång på gång arga blickar på Diana.
”Hur ska vi göra nu då , har du tänkt? Frågade jag skarpt.D
Diana såg lugnt på mig.
”Jag har ingen aning kom med något själv, du som är så smart!”
Jag tittade bort, för jag ville inte se henne i ögonen och berätta att jag för en annan att jag faktiskt inte hade en aning.
Men Diana fortsatte tjata och tills slut fick jag nog. 7
Jag drog fram trollstaven och mumlade några besvärjelser.
Inget hände.
Diana såg retsamt på mig.
”Går det bra eller?”
Jag skakade på huvudet. Men plötsligt drabbades jag av en sådan oväntad smärta att jag föll ihop.
Jag såg att Diana gjorde detsamma.
(Diana)
När jag vaknade låg jag i en stor, bred säng i ett rum med vita väggar. Det fanns hyllor som såg ut att vara ihop snickrade av en hyfsad amatör och det fanns en eldstad.
En annan säng fanns också i rummet och där låg Cilla.
Smärtan hade försvunnit, lika snabbt som den dök upp, men jag kände mig yr och väldigt förvirrad.
Cilla rörde på sig i sängen bredvid och tills slut fick jag nog.
Jag reste mig, på något ostadiga ben, och gick tvärs över rummet där Cilla låg.
Jag ruskade om henne.
”Vakna då Cilla, vakna då!”
Men Cilla vaknade inte.
Jag drog ett djupt andetag och tittade mig omkring igen.
Här hade jag aldrig varit förut.
Jag visste inte ens om vi var kvar i slottet.
Vars var vi ,hur skulle vi hitta ut och vad skulle hända med Cilla, var några av frågorna jag funderade över.
Men den största var: Hur, jag upprepar hur, skulle allt bli som vanligt igen


Förlåt, ett kort och dåligt kapitel.....men det blir bättre. Jag lovar!

Jättebra!!!