I skuggan ...

Jaaa. Snälla berätta vad den heter!

Har funderat på en sak... funderar på att ta bort denna fanfic... den e så tråkig... vad tycker ni?

NEEEJ! Snälla?

NEEEEJ! för söreeeen....
den är grym

neeeej! Den är jätte bra!

okaj, ska kanske göra ett till kapitel då, och då, eftersom ni e så snälla, ska ja klämma in att dem åker till Durmstrang!

JAAA! Låter awesome med flera kapitel!

bra ♥ bevakar

I'm really really sry för den dåliga uppdateringen! Tänkte ett tag, som ni vet, sluta med denna, men nä! Iallafall.. Nu kommer chapitre...
CINQ!


Kapitel 5

Det var bara en dag tills Sofia och hennes bror skulle åka till Durmstrang. Det hade börjat bli lite svalare ute, och Sofia och hennes fars relation var fortfarande ganska kylig, som den brukade vara. Dem senaste dagarna hade Sofia mest varit på sitt rum och muttrat och surat, och försökt göra några av dem omöjliga läxorna(enligt henne). Det var kväll, och ugglorna och duvorna hoade tyst i skogen nära Krum herrgårn. Sofia satt på trägolvet i sitt rum och bet på sin magiska blyertspenna, och tittade i en av dem stora magihistoria böckerna om fakta om grundarna till Durmstrang.
- GAAH! Hittar inget om den där himla gubben! sa Sofia, och slängde en av böckerna hon höll i ena handen tvärs över golvet. Hon kröp ihop som en köttbulle och tittade ner på trägolvet. Massor av känslor bubblade upp igenom henne, och dem mesta var ånger, avundsjuka, längtan, och ilska.
- Inte gråta Sofia, kom igen, bete dej inte som en tioåring...
Hon tittade uppåt, på den vackra takkronan med dem magiska ljusen som skiftade färg. Ena sekunden var ett av dem lila, sen hoppade den lilla lila lågan till ljuset närmast, och lågan som hade varit där, och var blå hoppade till sitt närmsta ljus.
Sofia fastnade med blicken på dem små lågorna som hoppade och bytte plats ett tag. Och plötsligt tändes det en liten låga hopp i henne.
Kom igen Sofia.. Ge inte upp nu... Du har redan varit en idiot som var så sen med läxorna.. Upp med hakan och kämpa! Hon hoppade upp, gick till boken som hon hade slängt tvärs över rummet, och tog upp den.
- Såja! Jag kan klara det! sa hon högt åt sej själv, och satte sej på sin lilla plats på golvet igen.
Den lilla lågan i henne sprakade till, och blev större och större. Sofia skrev och skrev, med känsla som hon inte hade haft på ett tag.
Jag ska göra pappa stolt nån gång.. Jag ska visa vad jag går för...
Hennes mamma tittade stolt på sin flicka som kämpade med sina läxor genom en springa i dörren. Snart var solen nere, och ugglorna hoade ännu mer, och dem flesta av dem var väl på jakt.
Månen stog högt uppe på himlen, och gav ett starkt vit, ljusgult ljus. Månen såg ut som en stor ost där den satt uppe på himlen.
Månljuset låg på Sofias trägolv, och gav ljus åt henne, där hon satt, och annorlunda nog, fortfarande gjorde läxor. Klockan var över midnatt, och ljusen i hennes rum hade slocknat, så månljuset var det enda ljus hon hade för att se med. Sofia var trött, och hon hade redan nickat till några gånger, men beslöt sej ändå att fortsätta. Men snart låg hon utsträckt på golvet över hennes skolböcker och snarkade tyst. Snart var det inte månöjuset som sträckte sej över henne. Istället dansade det ljusa solljuset runt på Sofias kind, och när hon vaknade blev hon tvungen att kisa, för att solljuset var så starkt. Snart blev hon van med solljuset, och tittade omkring sej i sitt rum. Hon låg, oväntat i sin säng. Hennes mamma hade säkert lagt henne där. Hon gick upp, tittade på böckerna som låg på golvet, och satte sej och gjorde klart läxorna. Hennes mamma kom in med en bricka i ena handen, och ett papper i andra.
- Men gumman! Du har verkligen tagit tag i läxorna! Här är lite frukost, hon ställde ner brickan, på den var det nypressad apelsin juice, en röra, mjölk, två toast och en pumpa sallad. Pumpan och apelsinerna kom säkert från trädgården.
- Tack mamma! sa Sofia och lutade sej fram och pussade sin mamma på kinden.
Hon log, sen visade hon upp papperet hon hade i handen.
- Och detta, är en lista på saker du måste och ska ta med dej! Så du inte glömmer bort!
Sofia rodnade lite. Det kändes så töntigt. Hon var ju femton, men ganska glömsk.
- Tack.. sa hon, inte lika entaustiastisk som om frukosten.
- Varsigod mitt hjärta! sa hennes mamma, och pussade henne på pannan, och gick ut ur rummet.
Sofia tittade på papperet, där stog det:

Sofias skollista:
Skoluniformen, tvättad
Fritidskläder:
3 Jumpers, 5 T-shirts, 3 Jeans osv..

Sofia orkade inte titta igenom allt, hon var mer intresserad av frukostbrickan, så hon la papperet vid sidan, och högg in på frukosten.
Sen, så duschade hon, klädde på sej, och samlade ihop alla saker som hon skulle ta med.


På eftermiddagen, strax före klockan tre, stog Alexander och Sofia på gården, med sina djur och koffertar, för dem skulle vänta på att solen skulle åka ner, då skulle deras färd till båten till deras skola komma. Deras mamma satt på verandan, med husalfen. Husets far, Viktor, var på ärende, så han hade redan sagt farväl åt sina barn. Han och Sofias farväl hade varit en aning stelt, men hon var ändå glad att han, överhuvudtaget hade sagt farväl. Hon sneglade mot sin bror, som höll i ena handen i sin kvast. Hon saknade sin gamla kvast, och det sved att hon hade flygförbud.
- Titta! sa hennes mamma, och hon tittade upp. Där, i horisonten, mellan dem stora tallstammarna, kunde hon skymta något som var på väg till dem.



So?? Vad tycks??