Ellie Rippert [Sv]

Hmm, känns inte som att det är så många som gillar den här FFen.. Ska jag sluta, och bara skriva på Albus Potter, eller fortsätta? Vad tycker ni?

fortsätt!!!
såfort jag såg att någon hade skrivit i tråden så tänkte jag "YES HON HAR SKRIVIT MER! " o nu skriver du att du vill sluta tro mej, om du fortsätter så kommer du med tiden få mer läsare för du skriver väldigt bra!

FORTSÄÄÄÄTTT! plzz! ♥ Flera kommer säkert börja läsa den

Jag fortsatte XD

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Diagongränden

Ellie tittade upp på sin mamma, men hon bara log och nickade mot sin utsträckta hand som hon tydligen ville att Ellie skulle greppa. Efter en stunds funderande tog Ellie handen.
Helt plötsligt kändes det som om världen vänds uppochner. Ellie kunde känna en pirrande känsla strax ovanför naveln. Hon flög runt i ett flimmer av virvlande färger. Vad var det som hände? Men lika plötsligt som det hade börjat slutade det. En våg av illamående vällde över Ellie då hon med lätt skakande ben fann fast mark under fötterna. Hon såg upp mot Tess, som bara log. Ellie återhämtade sig snabbt.
"Vart ska vi?” frågade hon.
"Till diagongränden”, sa Tess. Ellie suckade.
”Jag vet, men hur kommer vi dit?”
”Jaha, det var så du menade”, sa Tess, ”Jo, eftersom mugglarna inte ska lägga märke till något måste man ta sig in på ett lite annorlunda sätt. Kom så ska jag visa.”
Ellie följde efter Tess. De gick en bit längsmed gatan och sedan, till Ellies förvånad, steg de in i en liten pub som hette Den läckande kitteln. Det var ett mystiskt namn, enligt Ellie.
”Hej, Tom”, sa Tess. Ellie tittade upp. Kände mamma den gamla gubben bakom bardisken?
”God dag mrs Rippert”, sa gubben som tydligen hette Tom. ”Ska ni ha något att dricka…?”
”Nej tack, Tom. Vi ska till diagongränden”, sa Tess medan hon klappade Ellie på axeln.
”Jasså. Ja, du vet ju vägen”, sa Tom. Tess nickade, och sedan började hon gå mot baksidan av puben. Ellie följde efter, och med ens stod de mitt framför en gigantiskt stenvägg.
”Jaha…”, sa Ellie, ”Det här var ju mycket att se på…”
”Vänta lite gumman”, mumlade Tess. Sedan drog hon fram trollstaven, och Ellie tittade nyfiket på. Skulle hon få se mer magi nu? Nej. Tess gjorde ingen magi. Inte vad Ellie trodde först i alla fall. Med trollstaven slog Tess lätt på några speciella stenar på väggen, och sedan backade hon tillbaka. Ellie följde hennes exempel. Hon visste inte varför, men det kändes bra.
Då hände det plötsligt något konstigt. Något väldigt konstigt. Ja, till och med helt otänkbart konstigt, enligt Ellie. Tegelstenarna i väggen hade nämligen börjat röra på sig. De gled isär. Det såg ut som om de var i färd med att bilda en öppning, och mycket riktigt. Bara någon sekund senare stod Ellie och Tess på en slingrig kullerstensgata, omgivna av en massa människor med långa klädnader och spetsiga trollkarlshattar.
”Wow”, var det enda Ellie fick ur sig. Hon spärrade upp ögonen och såg sig omkring. Längsmed sidorna av gatan fanns alla möjliga sorters butiker. Fast butikerna var inga vanliga butiker. På affärsskyltarna stod det till exempel Apotekarboden, Eeylops ugglemarknad, Ollivanders trollstavar och Madam Malkins klädnader. Ingenting var som i de vanliga köpcentrumen i London. Det var som om man kommit in till en annan värld, med en helt ny stämning. Människorna hälsade glatt och alla verkade känna varandra.
Längst ner på gatan fanns en stor vit byggnad som höjde sig långt upp mot himlen. Den var minst fem gånger så stor som Ollivanders trollkarlsbutik. Över de stora portarna som ledde in i byggnaden stod det med guldiga, glimmrande bokstäver: Gringotts Trollkarlsbank.
”Ska vi gå in där?” frågade Ellie och pekade mot den stora vita byggnaden. Tess såg ut att fundera.
”Ja, det behöver vi nog”, sa hon, ”Jag har bara tio galleoner. Det räcker inte på långa vägar.”
Ellie tittade fundersamt på sin mamma.
”Galleoner?” frågade hon sedan.
”Åh, javisst ja…Galleoner, siklar och knutingar är trollkarlspengar”, sa Tess. När hon såg Ellies bekymrade min tillade hon bara:
”Du lär dig snabbt.”
Efter dem orden började Ellie och Tess gå längs kullerstensgatan mot den ståtliga byggnaden, och Ellie kände att hon passade in. Hon hade alltid varit utanför och aldrig haft några vänner. Men nu skulle det ändra på sig. Nu kände hon för första gången i sitt liv, att här hörde hon verkligen hemma.

jätte bra

jättttttteeeeeeeeeee braaaaaaaaaaaaaaaa! meeer ♥

^ Ja, meer!! ♥

jätte bra!!! ♥ ♥ ♥

meer!
du skriver så bra och när man följer dig så ser man hur du utvecklats (kanske inte så mycket på denna men på Albus Potter ser man det)
med tanke på att du skrev gudomligt redan från början så kan man ju undra hur jag ska beskriva hur du skriver nu....

Jag läste nyss mina första kapitel på Albus potter... Fan vad dom suger!!!