Hush hush [PRS Emma07 & wolfy]

Att hoppa till förhastade slutsatser lönade sig aldrig men Joanna hade svårt att inte göra det. Hon drog ett par djupa andetag samtidigt som hon masserade tinningarna med fingrarna, försökte tänka logiskt. Det faktum att hennes sjuttonåriga dotter inte svarade i telefon och inte var hemma för att träffa sin pojkvän - eller vad Ederel nu än var för henne, det var en fråga att diskutera vid ett senare tillfälle - betydde ju inte automatiskt att något illa hade hänt. Ändå hade hon en dålig magkänsla av det hela. Hon var övertygad om att något hade hänt hennes lilla flicka. Joanna lyfte blicken för att se på Ederel igen då han berättade att han hade några idéer på var han kunde leta och nickade lite.
"Jag hör av mig om jag hör av henne." Nu behövde hon bara ta det lugnt och påminna sig själv om att det säkert fanns en klar och tydlig förklaring till allting.

Den oron Ederel kände över vart hon tagit vägen, förvånade honom nästan något. Det var väl ännu ett tecken på att kvinnan verkligen nått fram till honom, väckt något som borde varit omöjligt att väcka. Det var något som ständigt förvånade honom, och som skulle kräva betydligt mer eftertankar. Men nu var inte tillfället för det. För tillfället hade han avvaktat med planerna på att bli människa, i väntan på vad det här var för något.
Nästan omedelbart efter att han pratat med Joanne hade han gett sig ner på stan för att leta upp Thomas, en gammal vän till Ederel - som även han var fallen, men en del år före Ederel. Om något fuffens hade hänt, så visste han att han skulle veta om det - både ifall det var något "normalt" brott, och ifall det var något som hade någon mer övernaturlig koppling. Ederel hade en dålig magkänsla om att något hade hänt, så det var lika bra att få svar på det direkt. Mycket riktigt så hade han också rätt. Thomas visade sig inte veta särskilt mycket, mer än att några sedan länge ovänner till Ederel hade gjort något. Det var åtminstone det ryktet som gått, och nu hade han någonting att gå på. Han hade någon han kunde leta upp. Efter lite eftersökningar hittade han en utav männens adresser, och begav sig ditåt - nånstans måste han börja, han behövde ta reda på vart hon fanns nånstans. Väl där var det nästan försjunken i tankar som han knackade på dörren.

"Jag har några saker att sköta, försök att inte klanta till det på ett par timmar." Zane blängde på sina kumpaner innan han stormade iväg. Han var, bortsett från Asher som var ledaren, den smartaste i gänget. Den enda orsaken till att han vågade lämna de två andra på egen hand var för att han visste att Asher skulle dyka upp från sina ärenden vilken minut som helst. Efter att ha åkt runt mellan olika puber av ungefär tio olika anledningar, så hade han till på köpet fått nys om att Ederel var medveten om att de hade människoflickan. Saker och ting rörde sig snabbt i skumma kretsar och det underlättade naturligtvis om man hade kontakter utspridda. Zane väntade sig därför att få besök. Han hade åkt raka vägen hem till sig och när det väl knackade på dörren, öppnade han den med ett leende på läpparna.
"Hallå där. Hur kan jag stå till tjänst?" frågade han och lutade sig mot dörrkarmen. Nu var det ju beklagligtvis så att han inte kunde spotta ur sig riktigt hurdan information som helst. Hade Ederel kommit dit för att fråga om människan så hade han besvärat sig i onödan, för Zane skulle hellre dö än dela med sig av hennes lokation.

Samtidigt som Ederel oroade sig allt mer för vad som hänt med Grace, så förde det också med sig en hel del tankar. Nu visste han åtminstone vilka som hade henne i förvar och hoppades att hon ”bara” var kidnappad, men ändå. Han hade ingen aning om vad dem gjort med henne, vilket oroade honom mer än han ville erkänna. Men det var just detta som gav honom huvudbry. För han visste vad det innebar ifall han räddade henne. Han skulle bli en sorts ängel igen, men i det förlora möjligheten till att bli människa och känna mer. Men tanken på att förlora henne vann. Hon hade mot alla odds väckt känslor inom honom, och han visste att han skulle ha stora skuldkänslor ifall han inte gjorde det. Det var helt enkelt något speciellt med henne.
Ederel slog på ett falskt leende tillbaka emot killen som öppnade dörren för honom, de visste nog båda väl varför han var där. Ändå var det någon slags mask de båda höll upp väl, att försöka se trevliga ut vid första anblick.
”Ni vet varför.” Han anade att dem säkert fått reda på att han visste vid det här laget.
”Så. Var är hon?” Denna gången spände han ögonen i mannen, lade all kraft på att få ut svaret ifrån honom.

"Så formellt du tilltalar mig. Du kan dua mig, det är bara vi två här." Det tillgjorda leendet vilade fortfarande på Zanes läppar men bleknade snabbt bort då han anade fuffens. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som pågick men han visste att Ederel inte hade rent mjöl i påsen. Förbaskat också.
"I en gammal lagerlokal i hamnen," morrade han fram mellan sammanbitna tänder. Det tog emot att dela med sig av den informationen och han behövde omedelbart rätta till sitt misstag. "Jag önskar att jag kunde säga att det var trevligt att pratas vid men då skulle jag ljuga. Adjö med dig." Zane smällde igen dörren framför näsan på Ederel. Han ville inte riskera att den idioten ställde till med mer problem än vad han redan gjort. Han fiskade upp sin mobil för att ringa upp Asher och uppdatera honom om vad som hänt. De behövde byta gömställe.

Ederel var ändå nöjd med det snabba besöket - han hade fått reda på det han ville veta, så nu gällde det bara att ta sig dit så fort som möjligt, ett uppdrag han genast gav sig iväg på så fort Zane stängt dörren framför honom. Det skulle bli en kapplöpning vem som hann dit först - han själv eller dem. Han dem först skulle det hela ha varit lönlöst, då skulle dem redan ha flyttat henne. Men det var iallafall en bit på väg. Men det var inte bara det som var farligt ifall dem hann flytta henne - risken var också att han skrämt upp dem, att chansen blev större att dem skadade henne. Men han var ändå säker på att hon för nu var vid liv - annars hade han inte varit så rädd om vart hon var. Dessutom skulle dem väl i så fall velat skada honom genom att låta honom veta att hon var död.

Hade Asher känt sig på dåligt humör tidigare så var det ingenting jämfört med hur han kände sig nu efter det korta telefonsamtalet med Zane. Det kändes som om han var omringad av inkompetenta tölpar.
"Är ni klara?" frågade han då hans kumpaner bara stod och tittade på honom. De nickade alla som på beställning. "Vad står ni där för då? Fart på benen och ut till bilen. Ni vet vart ni ska föra henne." Han skakade på huvudet och drog en hand över ansiktet, såg sig sedan om i den stora hallen.
"Caleb, stanna." Asher vinkade till sig den korta bredaxlade mannen. Han var inte alltid den skarpaste i bollen direkt men ibland kunde till och med han vara till nytta. "Stanna kvar här och städa upp tillsammans med Zac." Den sistnämnda ville han enbart att stannade kvar för att hålla uppsyn, han litade inte på att Caleb skulle hålla munnen om och när Ederel dök upp.

En av de saker som störde Ederel mest var varför dem hade kidnappat henne. Att dem hade ett horn i sidan till honom visste han ju mycket väl, men vad dem ville ha ut ifrån honom var det som han inte förstod - om dem bara ville honom illa borde de väl redan ha dödat henne? Men det var då definitivt ingenting han klagade på. Han var glad för all tid han fick - tiden var något han inte hade råd att förlora just nu.
Det var med blandade känslor han gick in i lagerlokalen - nervositet över om han skulle ha hunnit i tid, men också en blandad glädje med sorg. Han förstörde sin chans till att bli människa men det var också en förändring som han hoppades skulle vara till det bättre. Hon hade ju väckt något hos honom.
Men så snart han kommit in där och förstod att dem hunnit före sjönk hjärtat i bröstet på honom, han var tillbaka på ruta ett. Nästan värre för nu var chansen större att dem skulle skada henne. Han hörde dock rätt snabbt någon annans närvaro där, bara för att finns att det var en av deras killar. Han var med några övermänskligt snabba steg framme hos honom och tryckte upp honom emot väggen bakom.
”Vart har ni flyttat henne?”

"Försök vara ännu lite långsammare," suckade Zac sarkastiskt och blängde på Caleb som tankspritt snurrade runt med en sopborste. Den klantskallen var verkligen inte till någon nytta. Caleb ryckte lätt till då han vaknade upp ur sin lilla dagdröm och började direkt gnälla om att det inte var så bråttom. Plötsligt kände han den kalla väggen mot sin rygg och han blinkade förvånat till. Vart hade den här killen kommit ifrån?
"Vart har vi flyttat vem?" frågade han fundersamt. Nu när han tänkte efter så tyckte han sig minnas att Asher mumlat något om att en fallen ängel förmodligen skulle dyka upp och kräva att få veta var hans lilla flickvän höll hus. Han hade också sagt att hennes lokation skulle förbli en hemlighet.
"Hade du skyndat dig så hade du inte nu behövt ställa den frågan." Zac hade dykt upp igen och korsade armarna över bröstkorgen. Han brydde sig inte om Ederel gjorde något med Caleb, han var inte så viktig.

Ederel hade snabbt blivit mycket väl medveten om den andra killen som dykt upp, och efter en halv sekunds tveksamhet släppte han taget om den första killen för att lättare ha fokuset på båda två samtidigt. Trots allt så visste han att han hade övertaget om dem, både nu och ifall det skulle komma att bli mer handgripliga problem.
"Grace." Det var nog onödigt att ens behöva säga det, för han visste mycket väl att de båda visste precis vad han talade om, vem han var och vad han ville. Men han var också fast besluten att inte åka härifrån förrän han hade ett svar. Tidigare hade han varit mer försiktig när han snokat upp vart hon fanns, men han orkade inte med det längre - tiden var knapp och han kunde inte bry sig mindre ifall dessa två fick några men efter att han vart här.
"Vart är hon?" han spände ögonen i Caleb först, men lät bombardera bådas sinnen med bilder av vad de skulle kunna råka ut för ifall dem inte tog sig i kragen och berättade. Han kunde heller inte låta bli att lägga tryck bakom orden som skulle tvinga honom att svara.