Beyond love Emma07 & Medi

Hon log och slog sig ner på en stol och snade honom och lade huvudet på sned.
"Nja inte direkt. När jag slutade att växa så började jag samla. Det blir inte bra att ha 200 käppar någonstans." Hon kunde inte låta bli att le och tog emot tabletterna.
"Tack." Hon granskade dem innan hon svalde dem.
"Jag ska bara ringa ett samtal." Snabbt fiskade hon upp sin mobil och slog ett nummer.
"Hej jag heter Violet Miller. Jag skulle behöva få lite medicin utskickat. Mitt nummer är." Hon sa när hon var fdd och såg å Zack.
"vart är vi?" Hon log.
"Kan ju inte säga hos mig." mimade hon med ett leende.

Zacharias nickade lätt, det lät ju ganska logiskt i alla fall.
"Det klart." höll han med och såg sedan efter henne då hon ringde, log snett då hon frågade mer om platsen.
"Creedence str. 45." sade han med ett litet leende tillbaka mot henne, men tankarna lite på annat håll. Fundersam på hur det skulle gå med hela det här. Han visste att han förr eller senare skulle bli tvungen att avslöja mer om hans familj, men han hade ingen aning om hur - det var något värt att fundera på ett tag.

"Du kan köra det till Creedence str. 45. Jag har försäkring." Hon lade på och så på honom.
"Ska du visa mig runt? Kan du visa mig kanske vardagsrummet?" Hon tog käppen i ett stadigt grepp.
"Imorgon kommer jag ringa en taxi. Det är alldeles långt för mig att gå." Hon skrattade svagt.
"Men jag tog med mig ett sällskapsspel ifall du vill spela sen." sa hon med en mjuk stemma.
"Något som vi kan spela tillsammans med din pappa med."

Zacharias log lätt och nickade.
"Såklart." sade han och reste sig, började styra stegen ut mot hallen igen för att gå vidare därifrån. Han skakade lite lätt på huvudet.
"Jag tror inte han skulle vara hemma ikväll." Inte för att fadern hade sagt något särskilt just om denna kvällen - men det var allra främst kvällar som han "jobbade" och det skulle nog rätt mycket till för att han skulle vara hemma någon kväll.
Han lade istället snart koncentrationen på att visa henne runt lite i det egentligen ganska normala huset, för att snart hamna just i vardagsrummet och slå sig ner i soffan.
"Men nu tycker jag det är dags för frågestund. Du har lovat mig massa svar nu." sade han med ett retsamt höjt ögonbryn.

"Åh då kan vi äta pizza och se film!" sa hon och log.
Hon gick med honom och lade ifrån sig väskan i gästrummet och log. När de sjunkit ner i soffan log hon.
"Självklart. Fråga på." hon lade ifrån sig käppen och vände sig mot honom.
"Om du frågar kan jag svara istället för att jag ska berätta en hel bok för dig." Hon drog bort lite hår från ansiktet och synade honom.
"Har jag fel?"

Zach släppte ut ett lätt skratt och flinade.
"Vad nu den lilla prinsessan vill." flinade han glatt och lade huvudet lite på sned.
"Visst. Hur kommer det sig att du bor med din farbror?" frågade han, kom fram till att det var den frågan som på nåt vis förhoppningsvis skulle svara på flest frågor. Hur underligt det än lät.
"Så får du fråga tillbaka också, nån rättvisa får det väl va."

Hon såg på honom och drog ett djupt andetag.
"För att mina föräldrar dog i en bilolycka. Han är den ända familjemedlemmen som ville ta hand om mig." Hon såg på honom och ryckte på axlarna.
"Hade jag inte varit hos honom hade jag bott i fosterhem eller så." Hon pekade på käppen.
"Jag var i bilen om det är din nästa fråga." Hon gav honom ett snett leende.

"Jag beklagar." sade han direkt, kunde ju själv relatera en hel del till döda föräldrar. Men på ett annorlunda vis, allt var ganska mycket annorlunda med hans familj. Även om han absolut inte avundades att hennes föräldrar var döda, så avundades han ändå henne - inte bara henne utan alla med det - som hade någon som uppskattade henne på det viset. Nu visste han inte hur mycket farbrorn brydde sig, men han verkade ju ändå ha varit ganska orolig när dem hade träffats första gången.
"Din tur att fråga först, men där tog du iallafall två flugor i en smäll." sade han med ett snett leende.

"Nor du här med dina föräldrar?" hon log svagt och masserade sin höger sida och log.
"Oroa dig inte. Det hjälpte med alvedonen." sa hon och nickade.
Hon flyttade sig närmare och synade honom och lade huvudet på sned. Hans ögon, hans ärr. Allt på honom var så perfekt.
Försiktigt flyttade hon sin vänster hand och placerade den på hans kind. Hon kände mjukheten mot sina fingrar.
"Påminn mig om att tacka Michael sen med rosor och choklad."

Han skakade lite lätt på huvudet.
”Bara med farsan.” Sade han och pausade lite, tvekade lite. Visste inte hur mycket han skulle eller ville säga. Men hon hade också redan berättat en hel del om sig själv så det var väl inte mer än rätt att han berättade lite.
”Min mamma dog när jag var sju.” Fortsatte han efter en kort stunds tveksamhet, men det märktes nog att han slöt sig lite mer när han pratade om sånt här. Även om han var väldigt social och öppen utåt var han enormt sluten när det kom till sådana känslomässiga saker. Kanske för allt som hade hänt. Han log lite då han kände hennes hand, lyfte sin egen för att ta hennes hand i sin.
”Det är så typiskt att läkare alltid skall få all uppvaktning.” Sade han med en dramatiskt suck men busigt glittrande ögon.