Almost PRS

Hade det varit dumt att greppa tag om hennes axlar på det där sättet? Ja, det hade det definitivt. Hayleys ögon hade blivit stora som två tefat. Det hade varit en dum reaktion, dumt att ens haka upp sig på det hon sagt. För visst hade hon väl ändå menat det som någon form av oskyldig komplimang? Yaosu slöt ögonlocken och andades skakigt ut. Så jävla oprofessionellt. Men samtidigt kändes det inte som om den yngre flickan var en av hans elever, snarare en ny vän. Det var i alla fall den där sista delen som övervägde, speciellt nu.
”Förlåt..jag menade inte att ta tag i dig på det där sättet”, mumlade den äldre och drog händerna över ansiktet med en djup suck. ”Och för att svara på din fråga så hände det för mindre än ett år sedan, skulle tippa på att jag gått igenom helvetet kanske åtta eller nio gånger vid det här laget”, fortsatte han och studerade det behagliga ansiktet framför sig. När hon fortsatte tala lät det nästan som om rösten höll på att brytas, som om den hakade upp sig. Okej, kanske hon inte hade varit rädd innan men Yaosu hade uppenbarligen lyckats ändra på det. Åh, han var en riktig mästare på att förstöra saker och ting.
”Vad menar du med att du kan relatera?” Rösten var väldigt mild och tyst, medan ögonen förblev stora och halvt bedjande. Kanske det rörde vid ett personligt ämne, men tydligen hade hennes nyfikenhet smittat av sig. ”Jag vet att det här kommer låta själviskt men..kan du fortsätta tycka om mig trots att jag uppenbarligen skrämde dig?” Undrade tjugoåringen efter en stunds tystnad och fick plötsligt lite färg över kinderna. Wow, och han som trott att det inte var möjligt. Men nu var den där, den rosiga tonen över hyn. Hade han tur skulle Hayley inte lägga märke till färgskillnaderna, däremot var det högst otroligt. De stod liksom ganska nära varandra och resten av den äldres ansikte var så blekt att det troligen var relativt lätt att uppfatta.
”Förlåt, förlåt att jag fick ett av mina dumma små utbrott. Snälla hata mig inte”, bad Yaosu ännu en gång och såg sådär hemskt olycklig ut. ”Du är bara så trevlig att prata med och jag vill verkligen hjälpa dig med barnet och..ja..” Fint, nu hade känslorna verkligen börjat rinna över. Hade det inte vart så pass nära till fullmånen hade han aldrig betett sig på det sättet. Aldrig.

Jösses vad Hayley känner sig löjlig, hon önska verkligen att hon kunnat reagera på ett annat sätt. Men hon är ärrad, det kommer hon alltid att vara.. det är okej att hålla Joshua i handen eller gosa med honom, men hon är inte bekväm med det när det kommer till andra män. Förutom när hon är stupfull det vill säga. Om någon lägger händerna på henne sådär ryggar hon snabbt tillbaka och får nästintill panik varje gång.
”Antar att det inte blir bättre med tiden? Fan.. önska jag kunde hjälpa till på något sätt,” hon menar det verkligen, hon skulle verkligen hjälpa till på något sätt. Hur? Det vet hon inte. Förhoppningsvis berättar han om det finns något hon kan göra, för även om han skrämt henne rejält så har han varit väldigt snäll annars, med graviditeten och allting. Hayley gömmer ansiktet i händerna ett slag, ja, vad menar hon med att hon kan relatera? Hon har inte berättat vad som hänt under barndomen för någon, hennes vän har väl listat ut en del med observationer, ställt henne några frågor, men hon gör det klart för honom att det inte är något hon vill dela med sig av. Hon vill inte att minnena ska komma och slå henne.
”Jag kan såklart inte relatera till exakt det du går igenom, men ett annat sort helvete antar jag.” Svarar hon tillslut och höjer blicken från sina händer och ger honom ett svagt leende. Ögonbrynen rynkar ihop sig av frågan.. det kan hon väl? Ja Mr Huaze hade skrämt henne, men han har ingen aning om att det är extra triggande för henne. Kanske hon kan berätta det nu.. nu när han delat med sig om sin lilla hemlighet. Det känns alldeles tjockt i halsen, hon vill ju berätta för någon, inte hålla det för sig själv. Nu hade hon berättat för sina föräldrar och de hade inte lyssnat, kanske den tre år äldre skulle göra det. De kristallblå ögonen stryker sig över ansiktet på läraren, han verkar få en viss rodnad på kinderna. Lätt att se med tanke på hur blek han tidigare var, detta får ett leende att sprida sig över läpparna igen.
”Det är klart jag fortfarande tycker om dig, du skrämde mig bara,” än en gång tar hon hans hand i sin och börjar pilla med hans fingrar, böja på dem, vrida lite grann. Det är dumt att hålla honom i handen, men hon ville bara försäkra honom att det är okej. Hon förnekar fortfarande att hon börjar få en förälskelse på honom, men hon vet att det inte kommer bli något. Att han skulle gilla henne är bara drömmande. ”Såklart hatar jag dig int

”Nej, det blir snarare sämre med tiden”, svarade Yaosu och bet sig själv i underläppen. ”Eller alltså, man vänjer sig för varje gång, men det känns fortfarande helt sjukt att inte ha kontroll över sin egen kropp”, förklarade han kort därefter och ryste till. Ögonen flackade mellan den tre år yngre flickan och golvet. Merlin, han kände sig fortfarande hemsk över att ta greppat tag om hennes axlar. Inte för att han varit direkt hårdhänt eller gjort henne illa, men han hade uppenbarligen slagit till någon form av nerv. Eller kanske hon trots allt inte litade på honom nu när hon visste? Hayley var en smart, ung kvinna, det var självklart att hon visste ryktena som rörde sig runt varulvar också andra halvmänskliga varelser.
”Jag borde inte ha frågat..ett helvete är ju alltid ett helvete, oavsett vad det är specifikt det helvetet rör sig om”, sade tjugoåringen och blev ännu mer storögd när den tre år yngre flickan började pilla med de långa fingrarna. Att hon fortfarande vågade röra vid honom var ju något positivt. Nu var det självfallet högst olämpligt, men vem fan brydde sig? De var ensamma, båda två verkade vara relativt känslosamma och världen hade varit orättvis mot dem båda två. Som en tröst var ingen av dem ensamma, de hade varandra för stunden och fick helt enkelt ta vara på tillfället. Så om Hayley ville böja och vrida på hans fingrar, ja då fick hon göra det. Han klagade inte.
Leendet som spridit sig över läpparna på henne fick även Yaosu att le, det hände nästan per automatik. Jösses, vad var det som höll på att hända ens? För det kändes ungefär som om han fallit ner i en djup grop han inte kunde ta sig upp från - och den gropen representerade hans nyfunna känslor för sjuttonåringen. Inte heller blev den grundare, nej den växte sig djupare och djupare för varje sekund som passerade.
”Det insåg jag nästan direkt efter att jag greppat tag om axlarna på dig..men jag hoppas du inser att jag aldrig skulle göra dig illa, inte ens om jag inte tyckte om dig så mycket som jag nu gör.” Hoppsan, där hade orden rymt rakt ur munnen på honom. Kinderna blev en smula rosigare än de nyss varit och den äldre harklade sig hastigt, för att sedan dra sig undan. ”Jag borde inte ha sagt sådär..förlåt, jag vet inte vad det är för fel på mig.”

”Det är helt sjukt, hjälper stormhattselixiret någonting?” Hayley har läst om det, men ibland står inte allting man vill veta i böckerna. Bara människor som lider av den här skiftningen kan ge en överskådlig bild på det. En liten tröst för henne skulle vara om elixiret faktiskt fungerar, för hans del. Men det måste fortfarande vara hemskt att gå igenom det varje månad, och sedan bara må allmänt skrot flera dagar innan och efter fullmånen. På något sätt har hon blivit väldigt fäst vid den andre, hon hatar att se honom sådär blek och trött ut, trots att de bara känt varandra i några dagar. Jösses, hon är patetisk. Bli kär i sin lärare, klassiker. Hon har nästan lust att banka lite vett i huvudet på henne, men hon har nog aldrig haft mycket vett. Någonsin.
”Nej, det är okej.. jag har bara inte berättat om det för någon innan,” förklarar hon sakta. En liten del vill berätta, få ut sig allt som hände och hur hon mått pågrund av det, men en liten del av henne vill att hon ska hålla käften. För varför betunga den andre med alla hennes problem? Han har liksom redan sagt att han ska hjälpa henne med det lilla knytet i magen på henne. Kanske han inte vill höra om det, skulle vara förståeligt. Nu skulle hon aldrig gå in på detaljer, herregud nej, men bara att få ut sig att några män gjort så mot henne.. men det är fortfarande mycket möjligt att han inte vill höra det.
Jo, det är nog rätt lätt att inse vad det är som hänt efter hur hon reagerat alldeles nytt. Plus så är han väldigt kvick av sig, duktig på mycket, så det skulle nog inte ha tagit särskilt lång tid för honom att lista ut det. Hakan faller nästan ner till golvet av det där sista som han säger, tyckte han om henne? Det kommer faktiskt som en chock för Hayley. Hon själv kan inte riktigt förstå varför någon skulle tycka om henne. Framförallt inte någon som han. De fräkniga kinderna blir alldeles rosiga. Även om han tycker om henne kommer det nog inte fungera, han är trots allt hennes lärare. Sen har hon aldrig haft ett förhållande förut.. okej, nu går hon lite långt. Olyckligt nog för Hayley så drar han sig undan, attans. ”Kanske inte.. men jag tycker om dig också.”

Hayley hade helt klart rätt, det var helt sjukt. Men han kunde i alla fall trösta sig i det faktum att mycket här på jorden var ungefär lika sjukt. Till exempel samhällsklyftorna och sättet människor kunde behandla varandra på. Jo, världen i sig kunde beskrivas som ganska, brutalt sjuk.
”Det hjälper en hel del, utan det hade jag nog sett ännu värre ut”, sade Yaosu och skrattade till. Det var inget roligt med det, utan mest ett sorgligt faktum. För fy fan vad sorgligt det var, och bara tanken på att det fanns andra som inte kunde få tag på elixiret överhuvudtaget fick honom att må kasst. Att behöva gå igenom fullmånarna utan vettet i behåll kunde verkligen inte vara kul. Han hade ju fått bevittna hur det kunde se ut den där gången när Zihao glömt bort sin sista dos och sedan satt tänderna i sin äldre bror. När de äntligen lyckades kedja fast honom nere i källaren fortsatte han riva och slita, tills han tillslut hade börjat skada sig själv istället. Usch.
”Jag har faktiskt aldrig gått igenom en fullmåne utan att ha tagit elixiret innan, så det är någonting positivt. Hoppas jag slipper göra det även i framtiden”, fortsatte han och slog sig ner på stolen bakom katedern. Fingrarna började pillade med den varma bägaren samtidigt som öronen lyssnade på det som sades därnäst. Vad var det som Hayley aldrig berättat för någon innan? Det lät nästan som om hon ville få det ur sig, men på samma gång som om hon var väldigt osäker. Vilken underlig blandning.
”Om du vill berätta så är jag en riktigt bra lyssnare, och jag kommer inte göra det vidare heller”, försäkrade tjugoåringen och lyfte blicken mot den yngre flickan. De där blåa ögonen, han kunde verkligen drunkna i dem. Och med den tanken började stirrandet igen. Han kunde verkligen inte kontrollera sina ögon för stunden, eller för dagen om man nu skulle vara helt korrekt. Till och med under lektionen hade han stått och glott på henne som ett stort fån. Kanske för att han faktiskt var ett stort fån? Jo, det förklarade ju saker och ting. När Hayleys kinder plötsligt blev ungefär lika rosiga som Yaosus egna, brast det för honom och det började rycka i bröstkorgen på honom. Hjärtat ville inte vara med längre, det ville tydligen slita sig och skutta iväg någon annanstans.
”Du får inte tycka om mig”, slängde den äldre ur sig och skakade på huvudet, med ögonen stora som tefat och tänderna hårt gnagandes i underläppen. ”För om du tycker om mig har jag ingen anledning att förneka mina patetiska små känslor. Säg att du inte tycker om mig”, rabblade han vidare och svepte innehållet ur bägaren från ingenstans. Det hade varit ett dåligt försök till att komma på andra tankar. Nu hade han istället precis samma tankar virvlandes omkring som innan, tillsammans med en dålig eftersmak i munnen.

Okej, vad bra. Det var liksom det Hayley hade hört, att elixiret hjälper en hel del.. men man vet ju aldrig, hon litar mer på någon som gått igenom det än lärare som tror att de vet allting rätt. Att den andre inte behövt gå igenom fullmånen utan elixiret är fantastiskt, det är inte alla som är lika lyckligt lottade. Nu är ingen av dem lyckligt lottade direkt, men det är åtminstone lite bättre.
”Man kanske borde lära sig att göra den..” Mumlar hon funderandes. Nu kommer hon nog inte träffa läraren framför henne efter årets slut, men om hon kunde brygga stormhattselixiret kanske hon skulle vara till någon nytta iallafall. Sjuttonåringen följer den andres exempel och sätter sig ner bakom katedern igen. Hon drar upp ena benet intill sig och lutar hakan mot det. Då hon blir sådär nervös av att berätta det hela för honom börjar hon pilla med skosnörena på hennes kängor. Av någon anledning hjälper pillandet med att distrahera henne, hålla tankarna i kontroll. Blicken vilar ett slag på Huaze, jo hon litar på honom. Han är bra att prata med också.. herregud, litar hon seriöst på någon hon känt i tre dagar bara? Ja, och kanske det är ett misstag, men då får hon helt enkelt lära sig av det. Som hon gjort så många gånger innan.
”Så jag bodde I en amish by hela uppväxten, man gick till kyrkan rätt ofta, gick dit varje dag i princip. Det fanns några äckliga typer där, de var fyra stycken. Tror de våldtog flera av barnen där ett flertal gånger, ibland flera gånger i veckan, i typ två år, för min del. Är rätt säker på att de fortsätter göra det nu också.. det är därför jag överreagerar. ” Rösten blir svag och några tårar trycker mot kanten, rinner ner över de rosiga kinderna. Hayley är däremot kvick med att torka bort dem. Hon har gråtit tillräckligt pågrund av dem. På något sätt känner hon sig lättad, att ha fått ut det. Hon har hållit i det där i ända sedan det började när hon var nio. Nio. Andra av barnen var säkert yngre också. Det är helt sjukt. Ingen av de vuxna anmälde det, de var ju kyrkans män, de gjorde ingenting fel. Ögonen är än en gång fästa på skorna, hon vågar inte riktigt kolla på honom efter det. Dock gör hon det iallafall när det kommer till det här om hon gillar honom eller inte.
”Det kan jag inte säga, för jag tycker om dig. Mycket. Trots att jag inte ens vet ditt förstanamn.”

Det var precis den tanken Yaosu haft när Zihao precis blivit biten, att det nog var en bra idé att lära sig hur man bryggde elixiret. Och efter många misslyckade försök hade han lyckats, strax innan han fyllde sjutton år. Stormhattselixiret var nämligen väldigt svårt att få till och en del av ingredienserna var ovanliga och därmed svåra att få tag på. Nu hade det aldrig varit något problem eftersom familjen Huaze hade god ekonomi, men eftersom föräldrarna inte ville ha något att göra med sina två äldsta söner hade det blivit svårare den sista tiden. Det var tack vare Zihaos vänner som de fått tag på alla olika växter och annat under de senaste månaderna.
När Hayley sedan började berätta om byn blev hela huvudet genast blankt. Orden ekade i skallen på honom och slog gång på gång mot väggarna. Tror de våldtog flera av barnen där ett flertal gånger. Färgen som nyss kittlat omkring över kinderna försvann genast och tjugoåringens händer knöts så sakteliga till darrande knytnävar istället. Flera höger i veckan, i typ två år, för min del. Tänderna skar igenom underläppen och känslan i händerna började skara men säkert domna bort. Som han konstaterar innan, världen de levde i var verkligen helt sjuk. Uppenbarligen vidrig i vissa fall. Att barn fått genomgå så hemska saker, att Hayley tvingats göra det..det fick honom att må illa. I jämförelse med det där var hans lilla pälsproblem bara fjantigt.
Utan att säga någonting, och trots att det säkert var helt fel tillfälle, reste han sig upp från stolen och drog in den tre år yngre flickan i en kram. Tårarna, som hon så gediget försökt dölja, hade varit bristpunkten för honom. Faktumet att hon även envisades med att hon tyckte mycket om honom gjorde ingenting lättare. Kanske det här var obehagligt för henne? Men nu när Yaosu väl fångat in henne i famnen kunde han liksom inte släppa taget, inte efter det där hemska hon nyss berättat. Det hade till och med fått hans egna, torra ögon att börja vattnas.
”De där männen kommer brinna i helvetet, det kan jag lova dig”, kraxade den äldre och knep ihop ögonlocken. Han tog ett skakigt andetag och kände hur greppet ofrivilligt hårdnade. Inte så ett det gjorde ont eller så, utan bara för att vara säker på att hon inte skulle rymma från kramen. Inte än åtminstone.
”Och jag heter Yaosu, det är mitt förstanamn”, viskade han därefter och snörvlade till.

Nu i efterhand känns det väldigt skönt, få ut det till en annan person än hennes föräldrar. Varför Hayley valt att berätta för honom vet hon inte.. efter bara tre dagar. Hur hade han kunnat komma in i hennes liv och få henne att lita på honom så snabbt? Hon har haft problem med tillit innan, även kring hennes bästa vän, men det kändes bara rätt av någon outgrundlig anledning. Hon har delat med sig mer till honom än hon gjort med någon annan i hennes liv, och det känns helt sjukt. Sjukt. Kanske hon kommer ångra sig senare, skulle inte vara konstigt alls. Ögonen granskar hans reaktion, trots att hon egentligen vill glo ner på sina skor. Knytnävarna darrar, han biter sönder sin underläpp. Verkar som att de bägge två har den tendensen. Hans reaktion får det att kännas mer verkligt, som att hon försökt förneka det som hänt i flera år. Reaktionen är däremot rättfärdigad. Om någon berättade att de gått igenom liknande hade hon kräkts direkt. När Hayley sedan blir indragen i en kram brister det liksom för henne, det kommer fler tårar strömmandes över kinderna. Det känns inte obehagligt, bara ovant. Familjärt av någon anledning. Hon begraver ansiktet i nacken på honom medan armarna slingrar sig om honom också.
”Man kan ju alltid hoppas..” Viskar sjuttonåringen och försöker lugna ner sina ostadiga andetag, det går bra, kramen är lugnande. Efter en liten stund sjunker axlarna, så att hon kan slappna av. Det är sjukt vilken påverkan han har på henne efter bara några dagar. Hur mycket påverkan kommer han ha på henne till skolans slut? Hon vill inte riktigt vara så beroende av någon, men kanske det inte är en dålig sak. Om det fungerar kan det vara fantastiskt, om inte finns det en risk att hjärtat krossas och tilitsproblemen kommer tillbaka. Men det är kanske värt det.. hon vet inte, hon har liksom aldrig varit i en situation som denna. Sjuttonåringen drar sig undan lite grann, armarna fortfarande runt honom.
”Yaosu? Det är väldigt fint.”

Hjärtat slog hårt inne i bröstkorgen på Yaosu. Dunk, dunk, dunk. Han kunde nästan höra hur blodet forsade omkring inne i ådrorna på honom, känna hur det slingrade sig fram genom kroppen. Skulle han vara helt ärlig hade han aldrig varit såhär nära en tjej förut, än mindre en som han tyckte så pass mycket om. När hon begravde ansiktet i nacken på honom svimmade han nästan, det var liksom på den nivån han befann sig för stunden. Stjärnorna glittrade framför ögonen och under några sekunder kände han sig lätt vimmelkantig. Däremot försvann de blinkande små ljusen och svajandet efter ett slag, som tur var. Han ville inte ramla rakt på den gravida flickan som han bokstavligen fångat in i sin famn utan tillåtelse. Nu verkade Hayley inte ha några större bekymmer över att befinna sig där, men kanske hon bara var artig? Åh, det skulle hon inte behöva vara efter att ha blottat en så stor del av sitt personliga liv.
När hon sedan drog sig undan blev tjugoåringen kanske lite besviken. Eller väldigt besviken. Eller extremt besviken. Nej, han hade ingen rätt att känna så men naturligtvis gjorde han det ändå. Lyckligtvis hade hon inte dragit sig undan helt, dock hade det känts ännu bättre att ha henne riktigt nära intill sig.
”Tycker du? Jag tycker att det är ganska mediokert”, erkände Yaosu och drog på munnen en smula. Blodet som trängt sig fram hade stelnat och fick honom att se lite smått galen ut. Som om han precis varit i slagsmål med någon när han snarare hade varit i slagsmål med sina egna tänder.
”Vet du vad? Jag tror inte att det kommer bli några fler rättade uppgifter ikväll”, fortsatte han efter en stund och sneglade bort mot högen med pergament på katedern. ”Vill du att jag ska följa dig tillbaka till ditt elevhem?” Eller vill du hellre stanna här där du slipper de där elaka dammvipporna? De mörka ögonen strök sig gång på gång över det vackra ansiktet, noterade de fräkniga kinderna och ögonfransarna som klumpat ihop sig av tårarna. Det här var skönhet på en helt annan nivå, nästan som en vilie.

I Hayleys ögon passar den tre år äldre väldigt bra till det namnet. Yaosu, Yaosu, Yaosu. Hon granskar det vackra ansiktet framför sig med ett leende på läpparna. Vid det här laget är ansiktet puffigt och mer rosigt efter tårarna. Nu när hon tänker på det verkar det som att hon gråtit ovanligt mycket de senaste dagarna. Inte av negativa tankar, men hon har delat med sig om två stora hemligheter och då är det väl inte så konstigt att man gråter? Nej, hon tycker iallafall inte det. Hon hade inte gråtit på länge, tills hon började kräkas i princip varje morgon. Nu är det nästan en vardaglig syssla. Efter att ha fått kollat på Yaosu ett tag slingrar hon armarna om honom igen och begraver ansiktet vid hans nacke. Herregud, det här är inte bra. De båda gillar varandra men de är lärare och elev, man ska inte ha ett sådant förhållande. Egentligen behöver hon nog inte oroa sig över det, det kommer nog inte hända någonting mellan dem. Trots att hon gärna skulle vilja just det. När han sedan tar upp elevhemmet spänns kroppen igen. Fan, Hayley vill verkligen inte det. Tjejerna kommer säkert att lämna ett meddelande på spegeln i badrummet innan de går ner till stora salen. Någonting förolämpande. Helt ärligt skulle det nästan vara skönt att bli slagen istället, den här mobbningen orkar hon verkligen inte med. Med en suck putar hon med underläppen .
”Jag vill inte gå dit igen,” viskar hon tyst med en grimas. Det enda positiva med sovsalen är att hennes katt är där ibland, men just idag strosar han omkring i skolan, kanske han är ute under höstkvällen. Den lilla kissemissen lever sitt egna liv, men han kommer nästan alltid till sovsalen när hon är där. Att sova lite här och var har han inget problem. Just den här dagen har han varit ute hela tiden. Nu är en anledning för att hon inte vill gå dit mobbningen, men även för att hon väldigt gärna skulle stanna där hos läraren. Det känns extra säkert efter hon delat med sig av det hela. Det är en dum fråga.. men hon kommer ställa den iallafall. ”Kan jag stanna här? Bara inatt.. kan sova på en madrass.”