Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

F5

I dina armar

Forum > Fanfiction > I dina armar

1 2 3 ... 6 7 8
Bevaka tråden
Användare Inlägg
96hpevanescence
Elev

Avatar

+2


Hello ♥

Nu är det dags igen, ett nytt kapitel från mig. Detta kapitlet är fruktansvärt oplanerat. Jag vet inte vad som hände, men plötsligt var det som att allt bara skrevs ned av sig självt. Så det var en spännande upplevelse Men först lite respons på era kommentrarer:

Avis Fortunae: Alltså gud, jag blev tårögd när jag läste din första mening och jag kände så spontant att jag älskar (cheese-varning) dig och dina kommentarer ♥ Och visst är det härligt med vanligt tonårsdrama? Kanske en skön avkoppling gentemot ditt AU Älskar de olika sakerna du lyfter fram som du gillar, extra kul med gafflarna Och vad bra att jag lyckades förtydliga med Ron. Slutligen, när det kommer till Sirius fest kommer den få dröja ytterligare eftersom jag plötsligt börjar tänka ut andra grejer som ska hinna hända efter, men det kommer! Men som vanligt gjorde din kommentar, plus och tips mig superglad, så tack för det ♥

Trezzan - Tack för plus och din lilla kommentar. Men som jag alltid skriver till dig: läs när du har ork, lust och tid. Kapitlena kommer ligga hör och vänta på dig ♥


Men nu ska jag inte tjata mer, utan låta er läsa det nya (oplanerade) kapitlet. Och det blev låååångt, så ni är förberedda på det!

(Jag kan ju också passa på att utfärda en PG-15 varning idag mot slutet av kapitlet då det är lite (med betoning på lite) intima detaljer som beskrivs)

Enjoy ♥


Kapitel 25

”Ida!” Hagrids dånande röst fick henne att hoppa till när hon skyndade sig mot trapporna. Med ett ursäktande flin vände hon sig om och styrde istället stegen mot sin vän.
”Hej Hagrid!” hälsade hon glatt. Hans annars så svarta hår och skägg täcktes av ett tjockt lager snö, vilket fick honom att likna jultomten. Bakom sig släpade han dessutom på en enorm gran som utan tvekan skulle ställas upp i Stora Salen.
Mitten av december hade anlänt och passerat, något som märktes på läxbergen lärarna gav sina elever. Speciellt sjundeårselevernas läxberg var något utöver det vanliga, då deras F.U.T.T.-examinationer skulle börja ges terminen därpå.
”Hur är de med dig?” frågade Hagrid och hans vänliga ögon plirade ned på henne. Han verkade helt omedveten om att han och granen just nu upptog halva hallen och att båda efterlämnade enorma vattenpölar av smält snö efter sig. ”De va längesen du hälsa på.”
”Jag vet”, sade Ida medan en stickande skamkänsla kröp över bröstet på henne. ”Det är bara det att jag och Ron går inte ihop särskilt bra just nu, så då tänkte jag att det var bättre att…”
”Inte komma alls”, fyllde Hagrid i och log medkännande mot henne. ”Du hade varit välkommen på egen hand också. Va sägs om att komma på te ikväll? Eller tar Malfoy upp all din lediga tid?”
”Ikväll låter jättebra”, log hon och låtsades inte om hans retsamma kommentar. ”Jag tror dock att du får fortsätta med att bära in den där granen, innan någon snubblar över den.”
”De har du rätt i, jag har elva julgranar till som ska in innan middan! Vi ses senare Ida!”

Klockan hade blivit långt efter nio samma kväll när Ida till slut lämnade Hagrids stuga. I början hade de pratat om sånt de alltid diskuterade. Fangs enorma huvud hade vilat i hennes knä och hon hade förstrött kliat honom bakom ena örat medan hon frågat om Hagrids olika varelser han hade hand om. Efter att han detaljerat beskrivit varenda en av sin skyddslingars olika företeelser och förhört sig om hur det gick för henne i skolan, gled samtalet över till de något känsligare ämnena. Malfoy. Ron. Seamus. Malfoy. Hagrid frågade mycket om hur hon tänkte med sin pojkvän, eftersom de aldrig fått tillfälle att tala om det tidigare. Ida svarade väldigt öppet på alla hans frågor, för att prata med Hagrid var som att tala med en terapeut. Han var inte helt opartisk, men han förstod henne när hon förklarade. När de diskuterade Seamus och Ron hade han dock samma lösning som hon själv kommit fram till. Tid. Seamus och Ron behövde tid. Men om hon ville vinna tid med Ron, var han övertygad om att hon alltid kunde prata med Molly.
När hon till sist började yttra sina oroligheter att dinera hos familjen Malfoy skrattade Hagrid. ”Gör en Hermione och läs på om de i biblioteket!” Hon hade skrattat med honom.
Svetten rann längs Idas ryggrad efter att ha pulsat igenom den nästan meterhöga snön tillbaka upp till slottet. Andfått stängde hon den enorma ekporten efter sig och började mödosamt kämpa sig uppför trapporna mot Gryffindortornet. Där lyktornas späda ljus inte nådde fram, fullkomligt drunknade slottets insida i mörker. Det bekom inte Ida. Hon hoppade reflexmässigt över trappsteg hon visste inte fanns där. Ljudet av trappor som flyttade sig fick henne att automatiskt välja en annan väg. Det var som en dans, som hon dansat konstant i sju år.
Helt försjunken i sina egna tankar hörde hon inte fötterna som skyndade upp bakom henne.
”Ida!” De unisona rösterna fick henne förvirrat att vända sig om. Parvati och Lavender kom upprusandes mot henne. De strålade mot henne och Ida gjorde allt för att inte ge ifrån sig en djup suck. Istället avfyrade hon ett litet leende som hon hoppades inte såg alltför falskt ut.
”Har du träffat Draco?” undrade Parvati med ögon som glittrade av girighet.
Det falska leendet gled över till att bli illvilligt när de började gå upp tillsammans.
”Nej, Hagrid.” Båda flickorna såg besvikna ut i en halv sekund.
”Och du ska inte träffa honom ikväll?” frågade Lavender och lät hoppfull.
”Med tanke på att våra vägar korsades och styr åt samma håll, så är det inte så troligt va?” Ida försökte att inte låta nedlåtande, men det var svårt.
”Vad jag har hört kommer ni ändå umgås hela tiden under jullovet”, kuttrade Parvati. ”Och att ni båda är inbjudna till Sirius fest.”
Sättet hon sa det på irriterade henne, som om Parvati och Lavender hade en självklarare plats på festen än hon själv. Harry var Idas bästa vän, inte deras. Dessutom var Parvati och Sirius inte på första-namnbasis, för såvitt hon visste kände de inte ens varandra. Men det som hon avskydde mest var hur både hon och Lavender ständigt nyttjade Malfoys förnamn.
”Jo, jag och Malfoy kommer vara där”, sade hon och försökte sätta punkt på den diskussionen. Men hela vägen upp till Gryffindortornet fortsatte de att intervjua henne om det stundande jullovet och hon gav så korta svar hon kunde.
”Men ska ni gå med någon speciell på Sirius fest?” frågade Ida snabbt i ett försök att byta samtalsämne.
Parvati började plötsligt att fnittra hejdlöst. ”Lav ska gå med Seamus.” Något högg till inom Ida, men hon kunde inte avgöra vad det var. Var det för att ingen hade berättat om detta förut? Hur längesen var det som de bestämt detta? När hade någon av dem någonsin visat intresse för den andra?
Insikten slog henne som en lamslagningsbesvärjelse. Lavender gillade Seamus. Lavender måste ha gillat Seamus länge. Det var därför, trots Idas försök till vänskapliga inviter, nästan alltid mottagit ett kyligare bemötande från henne än från Parvati. Idas nära vänskap med honom hade gjort henne till en ofrivillig konkurrent. Men fallet var inte sådant längre, eftersom vänskapen numera var icke-existerande.
Lite för sent insåg hon att hon borde svara någonting. ”Vad roligt Lavender!” sade Ida och hon dolde illa falskheten i sin röst. Men Lavender rodnade icke desto mindre och såg väldigt stolt ut. Parvati verkade inte uppfatta Idas glättiga röstläge, utan kastade sig genast in i en detaljerad utläggning om hur Seamus hade frågat Lavender om festen för tre dagar sedan. Inget tillfälle gavs att ställa frågor. Alla möjliga följdfrågor hon möjligtvis kunde ha haft besvarade Parvati i sin monolog. Ida ville dock inte höra mer, hon ville bara prata med en annan person om det här.
Pladdret från Parvati avtog inte ens när de kröp in genom Gryffindortornets ingång. Ida ursäktade sig från de båda flickorna innan hon så kontrollerat hon kunde rusade bort mot den enda personen hon ville tala med just nu. Han satt tillsammans med Neville och Seamus. För en gångs skull brydde Ida sig inte om hur hela Seamus kropp spändes som en pilbåge vid blotta åsynen av henne.
”Kan vi prata?” kastade hon otåligt ur sig. Dean tittade förvånat upp på henne, men utan att tveka reste han på sig för att följa efter henne.
Uppehållsrummet var varmt och stimmigt. Ida var tvungen att bryskt knuffa sig förbi en mängd människor medan hon styrde stegen mot pojkarnas sovsalar. Bruset från Gryffindorelevernas skratt och röster följde dem som ekon när de vandrade uppför spiraltrappan. Dean var förvånansvärt tyst där han gick två trappsteg bakom henne. När hon till slut stängde dörren efter dem i sovsalen såg hon att Dean hade ett vaksamt uttryck i ansiktet.
”Vad har han gjort?” Hans fråga ställde henne mot väggen och det tog nästan två sekunder innan hon förstod att det var Malfoy frågan handlade om. Hon satte sig suckandes ned på Harrys säng. Sovsalen var som vanligt rörig, det var endast Nevilles säng som var bäddad. En lukt av gamla strumpor och mysk hängde över dem. Trots det, kände sig Ida märkligt trygg i rummet.
”Ingenting,” sade hon med oväntat tjock röst och hon insåg vad hugget hon känt tidigare hade betytt. ”Det handlar inte om Malfoy.” Deans mörka uppsyn förändrades och han såg istället orolig ut.
”Varför berättade du inte om Seamus och Lavender för mig?” En ensam, förrädisk tår letade sig ur hennes ögonvrå och droppade ned i hennes knä. Nu var det Deans tur att ge ifrån sig en suck. Han slog sig ned bredvid henne och lade en arm om hennes axlar.
”Jag trodde verkligen att du visste” sade han medan hans tumme började göra cirklande rörelser över hennes arm. ”Du delar trots allt sovsal med henne och Parvati, det känns som om de borde sagt något redan samma kväll.”
”Vi pratar inte så ofta med varandra, dessutom har jag umgåtts mycket med Malfoy den senaste veckan…”
”Jag undanbeder dig bestämt, men vänligt, att inte gå in på explicita detaljer om erat förhållande”, sade Dean med ett hörbart flin. Ida ville uppbåda ett skratt, men det blev ett snörvlande. Därefter kunde hon inte kontrollera hulkningarna som plötsligt vällde ur henne.
”Det var ett skämt!” Hans röst lät både skärrad och förvirrad på samma gång. Plötsligt hade han försiktigt placerat båda armarna om henne och började att vagga henne på ett lugnande vis. Hon grät ännu häftigare.
Det var inte första gången hon grät över Seamus, men hon hade hon aldrig kunnat greppa vidden över exakt hur ledsen hon var över att ha förlorat honom. Relationen mellan henne och Malfoy hade varit allmänt känd i nästan två månader. Han borde ha pratat med henne vid det här laget, speciellt eftersom han verkade villig att gå vidare med någon annan.
Ida grät oavbrutet i nästan tio minuter innan hon slutligen hämtade sig någorlunda.
”Bättre?” frågade Dean. Hade det varit Harry Ida suttit och gråtit ut hos hade han varit obekväm under hela tiden. Dean var inte sådan, han log bara lugnande mot henne och strök henne mjukt över ryggen.
”Nej”, svarade hon sanningsenligt. ”Men tårarna är slut.”
Han suckade. ”Jag är ledsen Ida, men han behöver det. Jag och Seamus pratar inte om dig. Men jag ser på honom att han inte kommit över dig helt än och han kommer aldrig göra det om han fortsätter tråna efter dig. Han och Lavender skulle kunna funka.” Han lutade sig närmare henne och sänkte okynnigt rösten. ”Även om han byter ned sig.”
”Du är inte tillräckligt opartisk för att kunna säga så”, sade Ida och log blekt mot honom. ”Men jag antar att det låter logiskt. Jag bara önskar att jag inte var en av de sista att få höra om det.”
”Jag tror Hermione kommer vara sist på den bollen om jag ska vara ärlig”, sade Dean som om det skulle vara en tröst. ”Dessutom trodde jag inte att du skulle bry dig så mycket.”
”Inte jag heller”, slank det ur henne utan en chans att hindra sig själv. Innan hon började reflektera över sitt reflexmässiga svar slogs dörren till sovsalen upp. Seamus bredaxlade gestalt tornade upp sig i dörren. Han granskade Idas svullna och rödgråtna ansikte innan de gled över för att betrakta Deans armar som fortfarande höll om henne. Hans svarta blick skiftade till ett mildare uttryck. Men innan han hann säga något slet Ida sig ur Deans trygga omfamning, torkade bort de sista tårarna med tröjärmen och trängde sig förbi honom ut ur sovsalen.
”Var det där om Malfoy?” hörde hon Seamus fråga Dean med hoppfull röst. Vad han svarade hörde hon inte. Hon ville inte höra något mer. Inte tänka på någonting mer. Det enda hon ville var att få sjunka ned i en djup och drömlös sömn, något hon visste att hon aldrig skulle få efter den här kvällen. Inte utan en viss person. Malfoy hade sin prefektrunda ikväll. Ida ville egentligen inte att han skulle försumma sina prefektuppgifter, men hon var nästan helt säker på att han skulle kunna göra det för henne.

Det tog inte lång tid för henne att hitta honom. Ida hade lyckats memorera alla hans rutter sedan de blev tillsammans.
”Vad är det?” var det första han sa när han fick syn på henne. Istället för att svara kastade hon armarna om hans hals och drog honom häftigt närmare sig. Deras läppar kolliderade och hon dolde illa sin desperation att ha honom så nära sig själv som möjligt. Han placerade sina händer över hennes kinder och avbröt försiktigt deras kyss.
”Vad har hänt? Är det Weasley och Finnigan igen?” viskade han med sina läppar bara ett par centimeter från hennes.
”Jag behöver dig.” Hennes röst darrade och hennes vädjande blick fästes återigen i hans. Malfoy undslapp sig den tystaste av suckar innan han mjukt, men bestämt gav henne en snabb kyss igen.
”Kom”, viskade han. De skyndade tyst upp mot Vid-behov-rummet som blivit deras tillflyktsort. Ida hann knappt ta in bilden av den enorma dubbelsängen som prydde rummet innan hon återigen kastade sig över Malfoy. Hon lät sina fingrar flyga upp i hans silkesmjuka hår när hon hårdhänt drog honom närmare sig. Blodet inom henne rusade när han stönade mot hennes mun. Bestämt styrde hon dem mot sängen där de ramlade ihop utan att egentligen avbryta deras omfamning. Hon kysste honom som hon aldrig gjort innan, hårt och desperat, medan hon satte sig gränsle över honom. Hon rev och slet i hans välpressade klädnad och avlägsnade den från hans kropp. Beundrande kysste hon hans hans välformade överkropp medan hennes händer jobbade sig nedåt. Båda andades tungt när hon slutligen fann hans bälte och desperat försökte få upp det. När hennes fingrar av misstag strök över den hårda bulan i hans byxor, styrde Malfoy med en väsning mjukt undan hennes händer. Han måste ha sett hur förnärmad hon blev, för han drog ned henne mot sig igen och rullade över henne så hon istället låg bredvid honom.
”Inte såhär Crawett”, viskade Malfoy. Han flämtade fortfarande. ”Tro mig, jag vill inget hellre, men inte såhär. Inte när du är upprörd över något annat.”
”Jag är inte…”
”Ljug inte”, hans röst var hård och varnande. ”Behandla mig inte som en idiot när du vet att jag inte är det. När vi väl kommer ligga med varandra för första gången, vill jag inte att du ska tänka på något annat än mig. Bara mig. Jag vill inte att du använder mig för att glömma något annat.”
För andra gången denna dagen kände hon den klibbiga känslan av skam krypa över hennes bröst. Varsamt kröp hon närmare honom för att försiktigt kunna smeka hans ansikte. Hon kysste honom trevande igen och mumlade förlåt mot hans läppar mellan varje kyss. Till slut avbröt han hennes förlåt-mantra genom att mjukt greppa om hennes huvud.
”Vi pratar om detta imorgon”, sade han och tittade forskande på henne. ”Om du inte hemskt gärna vill berätta för mig på en gång?” Ida skakade på huvudet och log tacksamt mot honom.
”Stannar du hos mig?” Hennes andhämtning hade återgått till det normala, men rösten var fortfarande skrovlig.
”Det är ju inte precis som att jag har något val, eller hur?”
Utan något minne av det hade hon tydligen lyckats dra av sig sin egna klädnad, sina strumpbyxor och kjolen sedan de kom in i Vid-Behov-Rummet, då allt låg utspritt i rummet och sängen. Plötsligt generad, började hon knäppa upp sin skjorta för att göra det mer bekvämt för sig. Malfoy drog av sina byxor och hon märkte att hans blick aldrig lämnade hennes kropp, som nu endast var iklädd bh och trosor. Hon kröp snabbt ned under täcket för att skyla sin kropp från hans heta blick. Madrassen skiftade när Malfoy kröp ned bredvid henne och drog henne tätt intill sig. Mjukt pressade han sina läppar över hennes axlar och skulderblad. En plötslig trötthet sköljde över Ida och det tog inte lång tid innan hon slutligen fick den drömlösa sömnen som hon hade önskat sig så innerligt.

-

Author's note: Som sagt, det var långt. Det var oplanerat. Och de explicita detaljerna i deras intima stund var små (i mening). Hoppas ni gillade det ändå, kram ♥

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F66.media.tumblr.com%2F85a78ed8327f6a44d748de87a06aefe3%2Ftumblr_np1kvpId1G1tek6yeo1_500.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.gifer.com%2FUjvo.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.giphy.com%2Fmedia%2FZc3n9KzTnhgoE%2Fgiphy.gif

26 okt, 2020 15:31

Detta inlägg ändrades senast 2020-12-20 kl. 21:11
Antal ändringar: 3

Salem
Lärare

Avatar


BUSELLERGODIS

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F5caa31c1633b84827fed492c1cc1c9f8%2Ftumblr_oow0ik9m1R1sg438co1_500.gif

26 okt, 2020 21:59

catradora
Elev

Avatar

Detta inlägg gav 10 poäng till Hufflepuff!

Skrivet av Salem:
BUSELLERGODIS
godis

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2Fbdb8cbffb638273cfdea0d57bf304f49%2Fbb0bd58af27f2e6f-b8%2Fs540x810%2Feff137997450c4982583c37fdf398cb0c01eb1f1.gif

26 okt, 2020 22:00

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+1


Som vanligt älskade jag kapitlets olika delar. Inledningen är feel good på hög nivå. Vem hade inte velat ha Hagrid som vän, liksom? Sitta där i hans lilla småstökiga stuga och dricka te ur en hinkstor kopp medan livets alla problem avhandlades. Ja, Hagrid är nog en bra terapeut. Inte helt opartisk, nej. Men med ett hjärta ännu större än hans kroppshydda.

Och Seamus … det är så uppenbart att han har känslor för Ida trots allt det här med Lavender.

Dean är toppen. Vilken kompis! Lite som Harry men, som sagt, mycket mer okej med gråtande.

Tycker det är så fint när Draco sätter en gräns där i kärleksscenen, för han sätter så bra ord på det. När de väl tar steget ska det inte finnas något som skaver i bakgrunden. Och det är så fint och mysigt att de kan sova tillsammans där i Vid behov-rummet.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia4.giphy.com%2Fmedia%2FkerYnhN4cN320JmctO%2F100.webp%3Fcid%3Decf05e47teoge1zybx4d17l0cjjx4fzoe95ea9c84s68c6aq%26amp%3Brid%3D100.webp


Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

31 okt, 2020 10:50

Elzyii
Elev

Avatar

+1


Äntligen!
*Dansa en galen dans*

Nu suger ju jag på att samanfatta, speciellt när jag tycker något är så bra så jag blir lite wild & and crazy, men jag gör mitt bästa.

Insåg nu att jag glömt att kommentera förra kapitlet. Smygläste det på jobbet, fangirlade inne på kontoret i tysthet och glömde bort att lämna ett spår efter mig. Draco kommer straffa mig hårt nu, det vet jag. Jag får ta det, jag vet. Rätt åt mig!

Kort sagt I love this. Du får allt att se så enkelt ut, hur du leker med orden. får fram sådana fina meningar, fantastiska sammanhang. Innehållet i dina berättelser .. Finns ingenting att anmärka på, som vanligt, utom möjligen att Draco är MIN. Jag älskar Ida, men lite svartsjuk blir jag ju!

on knuffade irriterat till honom men hon kunde inte låta bli att dra på munnen.
”Sirius fester är alltid överdådiga och ju mer folk, desto bättre tycker han”, sade Harry med ett roat leende. ”Så om Ida hemskt gärna vill ha Malfoy där, så antar jag att han är välkommen. Krake skulle dessutom bli överförtjust om Narcissa Blacks son kom…”
Hallå?! Vem vill INTE gå på Sirius vilda fester?! Jag älskar att du har honom så levande och delaktig i din berättelse. Han är med alldeles för lite i HP böckerna, och det är synd för han är en av mina favoriter. Snälla, säg att vi får följa med på fest i ett kapitel? Instämmer helt att vår kära Krake skulle bli salig av lycka...

”Är du verkligen okej med att jag kommer Potter?” frågade Malfoy skeptiskt när Dean äntligen tystnat.
Harry sneglade nästan omärkligt bort mot Ron och Seamus innan han ryckte på axlarna. ”Någon måste hålla koll på Ida, så jag är mer än okej med det.” Seamus fnös ljudligt åt detta yttrande och Malfoys hand stelnade till mellan Idas skulderblad.
”Jag håller mer än gärna koll på henne.” Innan Ida hann vända sig mot honom för att protestera kände hon hur hans läppar mjukt trycktes mot hennes hals, precis på den punkten som sände värmande vågor av välbehag genom hela hennes kropp. Gälla busvisslingar hördes från Dean medan Lavender och Parvati fnittrade okontrollerat. Ljudligt harklande lyckades Ida putta bort honom från sin hals och hann med viss möda uppfatta Seamus som stelt skyndade bort från Gryffindorbordet.
Alltså ååååh! Jag älskar Draco, rakt igenom. Han är vidrig och underbar på samma gång. Intressant att Dean och han kommer någorlunda bra överens, och att Harry pch Draco på något vis börjat acceptera varandra. Fortsätter det så eller kommer det en omskakande vändning snart? Det är den stora frågan...

Kanonkapitel som alltid, jag är så nyfiken över fortsättningen (som jag har alldeles framför mig, bara en sida bort hihi). Älskar hur du gör Dracos karaktär. Det är verkligen så han. Går inte att förklara, men du romantiserar honom liksom inte. Du gör det perfekt! Bättre betyg kan man inte få från mig. Jag är ju ändå Draco expert

Kapitel 2

Jag är såå taggad över julfesten! Och att få se hur Ida kommer klara av att umgås med Dracos föräldrar.. Lider verkligen med henne. Det är ingen drömsituation direkt.

Så fint av Dean att verkligen kliva in och stötta Ida, återigen - en son vän skulle alla ha! Roligt att få lära känna honom lite bättre. Jag tycker om hur du fångar upp och sätter prägel på karaktärer som annars inte får så mycket plats.

Det jag älskade mest, kan du nog gissa dig till.. Slutet så klart! det här har jag längtat LÄNGE efter. Jag läste med sådan iver att jag nästan blev lite arg på Draco först. Kunde verkligen leva mig in i Idas karaktär. Häftig känsla! Samtidigt, wow, så stark av Draco och väldigt, väldigt fint av honom att sätta en gräns mitt uppe i akten - som kille dessutom! Han är så fin, för han kan verkligen ha en djup sida även om den är väl dold. Du plockar fram den så himla bra. Jag längtar verkligen efter fortsättningen, nu mer än någonsin!

Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873

5 nov, 2020 00:28

96hpevanescence
Elev

Avatar

+2


Hej ♥

Då vart man här igen och med ett nytt kapitel!

Men först, som vanligt, lite respons på era otroliga kommentarer, NI ÄR BÄST ♥

Avis Fortunae: Tack för din fina kommentar, plus och ständiga support ♥ Allt det betyder jättemycket för mig och vad härligt att jag kunde ge lite feel-good i dessa tider ♥ Och vi får väl se hur det löser sig med Ida och Draco och alla andra stackars inblandade i denna soppan, men nu har de (liksom jag) snart jullov! Och imorgon blir det till att äntligen läsa fortsättningen på Borgen!! (EDIT: insgå att jag postar detta efter midnatt, så det är senare idag jag ska läsa det )

Elzyii: Men ÅH ♥ Jag tycker du är bra på att sammanfatta (och jag kommer strida för Draco tills jag dör, så vi måste lära oss att dela lika på honom!) ♥ Gällande Sirius fest, det kommer. Men inte nu OCH TACK för att du märker att jag inte vill romantisera Draco, jag har ju skrivit denna historien (isch) en gång innan och då var han inte Draco efter typ 4 kapitel, då var han en sockersliskigt, übergullig pojkvän (något jag inte tänker han absolut inte skulle vara), men att han ändå har sin djupa och fina sida som är väldigt väl dold som du säger. Och jag älskar Dean, speciellt så som jag gestaltar honom xD

Trezzan: Tack för plus ♥

Här kommer fortsättningen,

Enjoy ♥


Kapitel 26

Dagen därpå när Ida förklarade sina tårar från kvällen innan hade Malfoy svårt att förstå varför hon envisades med att gråta över Seamus.
”Han är en komplett och ofantlig idiot”, var det enda han hade som konstruktivt svar. De gick långsamt ned mot Stora Salen medan Ida återberättade det hon kände att Malfoy behövde veta, vilket bland annat utelämnade detaljen om hur Seamus avbrutit Dean och Idas pratstund. ”Han förtjänar dig inte, han har aldrig förtjänat dig och, som Thomas sa, han byter ned sig tiofalt med Bruno.”
”Brown”, rättade Ida honom automatiskt, men kunde inte låta bli att flina över blotta tanken på hur Lavender skulle reagera på Malfoys felsägning. Han märkte att hon log.
”Det spelar ingen roll”, sade han och hennes leende blev bredare. ”Du slipper dem om en vecka, när vi äntligen får åka hem.”
Hennes mage drogs genast ihop av nervositet när han nämnde det.
”Gällande din mammas julaftonsmiddags-grej”, började hon försiktigt och torkade bort svetten som trängde fram genom hennes handflator på sin klädnad. ”Det kommer inte vara någon dans va?”
Malfoys ansikte sprack upp i ett hånflin. ”Vill du inte dansa med mig Crawett? Tror du att jag är så dålig på det?”
Hon suckade. ”Tvärtom, jag vill inte skämma ut mig inför dina föräldrar. Du har väl tagit danslektioner sen du var sju år gammal.”
”Jag var faktiskt fem när jag började”, sade han och skrattade lågt. ”Och det är ingen fara Crawett, vanligtvis brukar det inte förekomma någon dans. Enda gången det har hänt var förra året när Pansys pappa fått i sig lite för många glas och drog upp min mor i en Wienervals. Dansen blev inte långvarig då mamma snabbt förhäxade honom när han vägrade släppa henne och pappa kastade ut honom kort efter det.” Ida skrattade trots att hon hade svårt att föreställa sig scenen. Hon hade alltid föreställt sig Narcissa Malfoy som en stel och statyliknande kvinna med ett överlägset ansiktsuttryck. Att Lucius Malfoy däremot kunde bete sig brutalt förvånade henne inte. Hon hade fått en första parketts-uppvisning av det strax innan hon skulle börja sitt andra år. Samma typ av brutalitet som fadern uppvisat hade hon även skymtat hos sonen. Inte lika explosiv, men definitivt en otyglad sådan.
Malfoy drog henne närmare sig och kysste försiktigt hennes tinning. ”En vecka går fort Crawett.” Hans ömhetsbetygelse lugnade henne, men orden dröjde ekande kvar för hennes inre. De där veckorna som skulle följa deras hemkomst skulle inte innebära en lugnare tillvaro. Inte för henne åtminstone.

Som Malfoy hade lovat flög den sista veckan fram. Hogwartsexpressens mjuka skumpande hade fått Ida att slumra till, men matvagnens plötsliga uppdykanden väckte henne till liv igen. Hermione och Ginny stod redan upp och handlade godis från den lilla runda häxan. Fortfarande inte helt vaken reste sig Ida stelt upp och grävde fram några siklar för att betala för lakritsstaven, kittelkakorna och pumpajuicen hon tänkte köpa.
Flickorna hade fått ta en egen kupé under tågresan hem, medan resten av Gryffindors sjundeårselever hade fått ta en annan. Ida hade inte något emot, eftersom hon inte hade stått ut med att sitta i ett litet, instängt utrymme med både Seamus och Ron i mer än max en timme. Hon var övertygad om att ifall de spenderade längre tid än så i en liten kupé skulle den till slut ha fryst över.
Ida betalade sex siklar för sin lunch och satte sig ned på sätet igen. ”Har jag missat något?” frågade hon och tog ett bett från en kittelkaka.
”Inte direkt”, sade Ginny som glatt mumsade på en chokladgroda. ”Vi skrattade åt dina snarkningar och sen har Hermione försökt övertyga mig om att tegelstenen hon har i sitt knä är det bästa hon läst och att jag också måste läsa den.”
”Kommer du göra det?” frågade Ida som egentligen redan visste svaret.
”Ni båda borde göra det!” avbröt Hermione som genast kastade sig in i en lång utläggning om bokens många teman om politik, vänskap och moral. Vanligtvis brukade Ida värdesätta Hermiones rekommendationer och faktiskt läsa böckerna, men det var svårt att inte börja skratta när Ginny började ge ifrån sig högljudda snarkningar. Hermione kastade det sista av sin pumpapastej på henne men dolde illa att hon också log.
”Jag härmar bara Ida!” försvarade sig Ginny och blev genast bombarderad av de sista smulorna av Idas kittelkaka.
Resten av resan skrattade och pratade flickorna på liknande vis. Ginny berättade för dem om att hon förväntade sig att Molly förberett en lång utskällning åt Ron. Ida var trots allt en av hans äldsta och bästa vänner, så hans mor skulle antagligen inte se med blida ögon på att han inte längre talade med henne för en sån petitess att han misstycker om hennes val av pojkvän. Trots det kände Ida sig fortfarande lite nervös när tåget började sakta ner och slutligen stannade på perrong nio och trekvart. Hermione leviterade ut deras koffertar på perrongen och Ida bar Dazzles och Krumbens burar i varsin arm. Deras föräldrar stod i perrongens mest avskilda hörn där de alltid stod och väntade tillsammans med Molly Weasley.
”Här kommer dom!” utropade Idas mamma Lucy som genast drog in sin dotter i en benknäckande kram medan hon kysste hennes hår. Även om hon skämdes lite över sin mammas översvallande hälsning var hon ändå glad över att få se henne igen och att få känna hennes välbekanta doft av mandeltvål.
”Det är min tur Lu”, skrattade hennes pappa John och Ida bokstavligen slussades från den ena trygga famnen till nästa, med båda djurburarna fortfarande i ett fast grepp i respektive hand. Till skillnad från hennes mammas omfamning där hon kunde vila sitt huvud mot hennes axel, så fullkomligt omslöts hon av sin fars omfamning.
”Nu är det bra!” utropade Ida till slut och hennes pappa släppte skrattande taget om henne. Han tog uggleburen ifrån henne och sekunden därpå hade ett par andra armar omslutit henne. Ida var en millisekund ifrån att sucka när hon insåg att det var Molly Weasley som omfamnade henne och hon kände sig istället gråtfärdig.
”Hej kära Ida”, sade hon och höll henne på armlängds avstånd för att verkligen kunna titta på henne. Hennes leende var så varmt att all tidigare nervositet smälte bort.
”Hej Molly.” Hennes röst var förvånansvärt stabil med tanke på tårarna som glittrade i hennes ögon. Molly lutade sig närmare henne igen och sänkte rösten. ”Det är verkligen roligt att se dig igen”, sade hon och Ida förstod att all hennes oro hade existerat i onödan. Likheten med Ginny var slående när Mollys annars så vänliga ögon blixtrade vid blotta åsynen av Ron som närmade sig dem. Ida vände sig snabbt om för att slippa se konfrontationen och istället hälsa på Hermiones föräldrar.
Det dröjde nästan en halvtimme innan Ida och hennes föräldrar slutligen började röra sig mot barriären som ledde ut från perrongen.
”Så”, började Lucy och av sin ton att döma visste Ida vart frågan var på väg innan hon ens hört den. ”När vi får träffa den omtalade Draco Malfoy? Eller måste vi vänta till julaftonskvällen?”
Ida gav ifrån sig en blandning av en suck och ett skratt. ”Han vill faktiskt komma redan imorgon och träffa er.” Hon hatade sig själv för att hennes ansikte började hetta när hon talade om honom inför sina föräldrar.
”Det ser vi fram emot”, sade John och hon gillade inte det skälmska uttrycket hennes pappa hade i ansiktet.
”Du kommer inte att få prata med honom mellan fyra ögon”, varnade Ida sin pappa, men hon såg att hennes ord bara ökade hans beslutsamhet.
”Det är min faderliga plikt att ta reda på vad han vill med min enda dotter”, fick hon till svar och hon visste att det var lönlöst att säga emot. Som chef över Obliviatorerna på Departementet för magiska olyckor och katastrofer, var John en man av ordning och lät aldrig något lämnas åt slumpen. Han var som alltid praktiskt välklädd i mugglarkostymer för att snabbt kunna rycka ut i fält om han behövdes, med det kastanjebruna håret lika prydligt bakåtkammat. Men det som verkligen utmärkte hennes far var hur han utstrålade en aura av auktoritet och stabilitet. Vart han än kom märktes den av. Ida hade sett många som haft svårt att möta hans blick och inte bara på grund av hans längd.
Lucy var Johns direkta motpol. För om han var berget, var hon floden. Den enda som kunde påverka och forma honom. Som privatlärare åt trollkarlsbarn som inte var tillräckligt gamla för att börja på Hogwarts ännu, utgjordes hennes vardag av kaos, som samtliga av hennes skyddslingar ställde till med. Ett kaos hon ansåg vara nödvändigt för främjandet av de smås utveckling. Hon utstrålade en trösterik värme och hade alltid nära till sitt porlande skratt, som var mycket vackrare än Idas gapskratt någonsin kunde bli. Av sin mors behagfulla och mjuka yttre var det endast det gyllenblonda håret Ida hade ärvt, eftersom hon rent utseendemässigt var sin fars dotter.
De transfererade sig hem från en avskild gränd i närheten av King’s cross. Dazzle släppte de lös så hon fick sträcka på vingarna och flyga hem den sista vägen. Familjen Crawett bodde på en ensligt belägen gård drygt 20 minuter utanför Brighton. Gården var placerad i en sänka mellan två kullar och insynsskyddet var totalt. Ida hade alltid älskat deras hus och de kulliga markerna omkring det. Det låg något tidlöst över alltihopa. Hon visste inte om det var murgrönan som klättrade över den varmt grå stenfasaden på huset eller om det var den mångfaldiga trädgården som låg i vinterdvala. Men det fick henne att känna sig trygg och skänkte hennes själ lite stillhet.
”Skönt att vara hemma?” Hennes pappas röst bröt igenom Idas tankegångar och hon mötte hans mer än bekanta blick.
”Du anar inte.”

-

Author's note: Jag kan för en gångs skull på riktigt lova att nästa kapitel inte kommer dröja, eftersom nästa kapitel från början var en del av detta kapitlet och är därmed klart (bortsett från min sista kritiska läsning). Men jag insåg vid just den slutliga kritiska läsningen att det var närapå 3000 ord långt (jag brukar snitta på runt 1500 ord per kapitel i vanliga fall, där det kan diffa 500 ord åt båda hållen), så jag delade helt enkelt upp det i två. Så som kompensation för min lite långa frånvaro kan jag lova att det kommer nu under julveckan (och om jag är riktigt effektiv kan det komma ett till efter det, ett kapitel jag redan vet kommer vara aplångt).

Kram på er, ni är bäst och tack för att ni vill läsa detta ♥

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F66.media.tumblr.com%2F85a78ed8327f6a44d748de87a06aefe3%2Ftumblr_np1kvpId1G1tek6yeo1_500.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.gifer.com%2FUjvo.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.giphy.com%2Fmedia%2FZc3n9KzTnhgoE%2Fgiphy.gif

21 dec, 2020 00:17

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+1


Visst är det härligt med jullov! Förhoppningsvis med lite tid att läsa och skriva. Är så glad att du vill läsa Borgen. Så mysigt med nytt kapitel från dig, och jag är inte så lite avis på att du har synkat det perfekt med julen. Det är ju typ precis vid den här tiden på året de skulle vända hemåt med Hogwartsexpressen.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia0.giphy.com%2Fmedia%2FmBRrUGoQ0aPqkcGQvy%2F200w.webp%3Fcid%3Decf05e47do0u0x2x9hom67zfhglqw75a2rti8rl6qj4wn2nj%26amp%3Brid%3D200w.webp

Skönt att tjejerna får en egen kupé, med tanke på Seamus och Ron. Jobbigt. Man kan fråga sig när det ska bli bättre, men Ron lär ju bli uppläxad nu vid hemkomsten. Riktig mysstämning i kupén och så typiskt med Idas snarkningar. Intressant att få möta hennes föräldrar; tänkte direkt att hon måste ha stora likheter med sin far. Så bra med alla detaljer, som vad Lucy jobbar med. Det är ju mycket mer realistiskt att trollkarlsbarn har privatlärare de första åren, annars skulle det vara mystiskt när de försvinner från skolan efter fyran.

Nu återstår det att se hur det går när Draco får träffa Idas familj och tvärtom. Det är ett möte som inte är helt lätt för de flesta första gången. Om det blir någon dans eller mellan fyra ögon-samtal. Härligt att fler kapitel är att vänta snart! Jullovsläsning!

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia3.giphy.com%2Fmedia%2Fl0MYtRl33WaN4HGBq%2F200w.webp%3Fcid%3Decf05e47jma64dmui25rykih97yoqkxd2onx9lnp33elyfrs%26amp%3Brid%3D200w.webp

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

21 dec, 2020 19:01

96hpevanescence
Elev

Avatar

+2


Hej ♥

Hoppas alla haft en bra jul trots de speciella omständigheterna (jag har i alla haft det) ♥ Och som jag sa, det skulle inte dröja till nästa del av från början samma kapitel, men som nu blev två separata Det tog mig bara 5 dagar att få upp det

Men först lite tack, bland annat till Trezzan för ditt plus ♥

Och sen till Avis Fortunae, för ditt plus och för din otroliga kommentar givetvis ♥ Gällande min synkning har jag både enorm tur och lite otur för det är inte perfekt synkat, för mycket av det som följer nu är under denna perioden och jag kommer inte hinna få ut allt innan dess Men vi får väl hoppas att det blir bra snart mellan Ida och pojkarna, men ur att de hade trevligt i en egen kupé åtminstone! Och kul att du gillade detaljerna med hennes föräldrar. Det kommer lite mer om dem i detta kapitlet. Tack för att du finns och vill läsa!

Nu fortsätter vi,

Enjoy ♥


Kapitel 27

Malfoy anlände till familjen Crawett i lagom tid till eftermiddagsteet dagen därpå. Innan hans ankomst hade hon nervöst vandrat runt i huset, gömt de hemskaste bilderna på henne själv som liten flicka och ständigt sneglat ut genom fönstren om han skulle komma tidigare. När det magiska inkräktaralarmet till slut signalerade Malfoys ankomst vid prick klockan halv fyra, ångrade Ida att hon gått med på att han skulle få hälsa på. Det hade varit bättre om hennes föräldrar träffat honom på neutral mark första gången. Hon ångrade sig bittert att hon inte hade letat upp och presenterat honom för sina dem redan när de anlände till King’s Cross.
Samtidigt som Ida ignorerade sin mammas uppspelta ropande skyndade hon sig snabbt ut på gården och smällde igen dörren efter sig. Malfoy stod och betraktade den gamla, för tillfället nedsläckta stenladan som var lokalen där Lucy vanligtvis undervisade sina elever när de inte hade jullov. Hon tog inte många elever från varje årskurs, eftersom hon var ensam lärare. När Ida blivit undervisad av sin mor hade det bara varit tre andra elever i hennes årskurs och som alla bodde i närheten; Susan Bones, Hannah Abbott och Theodore Nott. Susan och Hannah kunde Ida fortfarande prata och utbyta artighetsfraser med ibland, men med Theo hade hon knappt bytt två ord med sedan de började på Hogwarts. Det var inget som egentligen gjorde henne upprörd, många växte ifrån sina barndomsvänner och speciellt om man hamnade i olika elevhem. Men Theo hade varit hennes närmsta vän innan Hogwarts. Lucy frågade fortfarande om honom, även om Ida påpekat ett flertal gånger att de inte direkt pratade med varandra längre.
Malfoy log när han såg henne komma gående, men fick bara ett grimasliknande leende till svar. Det måste vara tack vare Theo som Malfoy hade kunnat transferera sig direkt till familjens gård, då hans vän bara bodde ett par miles bort. När han drog henne intill sig, vred hon snabbt på huvudet så hans läppar gled över hennes kindben.
”Vi har publik”, muttrade Ida när hon uppfattade hans blick. Han sneglade bort mot bostadshuset och hon kände hur hans läppar spändes upp i ett leende.
”Det är inte första gången vi har det”, viskade han eggande, men han släppte henne nästan direkt och tog istället hennes hand. ”Dina föräldrar längtar uppenbarligen efter att få träffa mig.” En djup suck undslapp henne när hon såg att hennes föräldrar inte ens försökte dölja att de tittade på dem genom fönstret. Men så fort de klev in genom dörren stod de där i hallen och låtsades som att de aldrig gjort något annat.
”Draco, så roligt att äntligen träffa dig!” Lucy bokstavligt skuttade fram till Malfoy för att omfamna honom som om det var det naturligaste i världen. Malfoy som varit beredd på att skaka hand, såg chockad ut över omfamningen och lade tafatt ena armen över hennes skulderblad. Ida visste inte om hon ville dö eller skratta, så hon gav ifrån sig ett kraxande ljud. Hon kände sin fars blick på sig, men ignorerade den. Efter vad som kändes som en evighet för Ida, som egentligen var två sekunder, släppte Lucy äntligen Malfoy och presenterade sig. John klev fram och hon kunde se att Malfoy diskret synade honom. Osäker på om hon skulle betrakta sin far eller pojkvän, vände hon sig mot sin mor. Till sin förvåning såg hon att ett ovanligt strängt uttryck prydde hennes ansikte. Så när Malfoy rakryggad sträckte fram sin hand, var John inte överdrivet sen att fatta dem.
”Det är trevligt att få träffa er, Mr och Mrs Crawett”, sade Malfoy och väjde inte undan från Johns genomträngande blick.
Ett litet leende spred sig över hennes fars läppar. ”Detsamma Draco, skulle du vilja ha lite te?”

Under hela tiden de satt i finrummet och drack te var konversationen relativt otvungen. John, Lucy och Malfoy talade om allt mellan himmel och jord, medan Ida mest satt tyst och fingrade på sin tekopp. Hon var tacksam över att Malfoy inte rörde överdrivet mycket vid henne, för hon visste inte hur hennes föräldrar hade hanterat det.
”Men ni har ju inte alltid kommit såhär bra överens”, började hennes pappa med ett litet menande leende medan Ida skickade en mördande blick åt honom. ”Vad var den kritiska punkten som fick er att ändra er?”
Innan hon ens hade hunnit börja försöka formulera ett svar talade Malfoy igen: ”Vi blev projektpartners i en uppgift för trolldryckskonsten och umgicks väldigt intensivt i ett par veckor för att skriva på den där uppsatsen. Men om jag ska vara fullkomligt ärlig Mr. Crawett, så har jag nog varit intresserad av er dotter mycket längre än så. Och som ni verkar vara informerad om, så har jag och Ida inte direkt umgåtts i samma cirklar. Och somliga ur våra respektive cirklar har fortfarande inte accepterat våran relation, trots att vi varit tillsammans ett tag nu.”
”Vad menar du?” avbröt Lucy och tittade konfunderat på honom.
”Har du inte sagt något?” undrade Malfoy och tittade på Ida. Hon svalde hårt och kände hur även hennes föräldrars blickar riktades mot henne. Hon andades ut andetaget hon inte ens visste att hon hållit inne.
”Seamus och Ron talar för tillfället inte med mig”, sade hon så likgiltigt hon bara kunde. En kort tystnad följde innan John plötsligt började att skratta. Förvirrat tittade Ida upp på honom och hann precis se hur hennes mamma slog till honom över armen.
”Förlåt”, frustade John. ”Men nu förstår jag plötsligt varför Ronald vägrade möta min blick när vi träffade honom igår.”
Idas läppar formades till ett litet leende. ”Pappa, Ron har aldrig kunnat förmå sig att se dig i ögonen.” Hon behövde inte ens snegla åt Malfoys håll för att veta att hans ökända hånleende hade tagit form i hans ansikte.
”Det har du visserligen rätt i”, sade John med ett flin innan hans ansikte slutligen hårdnade. ”Vill du att jag ska prata med dem?”
”Nej tack, det behövs inte!” sade hon snabbt och sträckte sig efter tekannan. ”Mer te, någon?”
”Jag tror faktiskt att jag ska bege mig hem igen”, sade Malfoy och reste på sig. ”Min mor förväntar sig att jag är hemma i tid till middagen.”
Lucy reste på sig och den här gången var han beredd på hennes omfamning. Ida var precis på väg att resa sig när hennes pappa med en lätt hand hindrade henne.
”Jag följer Draco ut, hjärtat”, sade han med sina ögon fästa på Malfoy. ”Bara så vi får prata lite på tu man hand, man till man.” Hon himlade med ögonen och skakade på huvudet. Just när hon var på väg att protestera kände hon Malfoy läppar mot sin hjässa och trots att han inte sade något var hans mening ändå tydlig.
”Vi ses på julafton”, sade hon och log ett snett leende mot honom.
Han böjde sig ännu närmare henne och sänkte rösten till en viskning bara hon hörde. ”Jag längtar.”

-

Author's note: Nästa del är julafton!! Och jag kan ju säga redan nu att som det ser ut nu är det LÅNGT, så jag kan bli tvungen att dela upp den med. Men det är ett senare problem, kram på er!

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F66.media.tumblr.com%2F85a78ed8327f6a44d748de87a06aefe3%2Ftumblr_np1kvpId1G1tek6yeo1_500.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.gifer.com%2FUjvo.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.giphy.com%2Fmedia%2FZc3n9KzTnhgoE%2Fgiphy.gif

26 dec, 2020 21:55

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+1


Vad trevligt med ett nytt kapitel. Väldigt synkat med julen ändå måste jag säga. Skapar lite stämning här i ösregnet Julen i min egen story kommer nog inte att inträffa förrän i mars!

Så gulligt och typiskt att Ida tar bort vissa bilder på sig själv innan Malfoy kommer.

Kul också att få veta mer om Lucys jobb som lärare och dessutom om Idas gamla klasskompisar! Theo var hennes närmaste vän då! Han är en av mina favoriter, eller i alla fall Elzyii's version av honom. Jag är lite småkär faktiskt! Synd att han och Ida tappade kontakten.

Haha, älskar hur Malfoy är sitt vanliga retsamma jag men samtidigt väldigt trevlig mot föräldrarna. Han klarar balansen perfekt. Hela din gestaltning av hälsningsceremonin är suverän!

Lucy bokstavligt skuttade fram till Malfoy för att omfamna honom som om det var det naturligaste i världen. Malfoy som varit beredd på att skaka hand, såg chockad ut över omfamningen och lade tafatt ena armen över hennes skulderblad. Ida visste inte om hon ville dö eller skratta, så hon gav ifrån sig ett kraxande ljud. Hon kände sin fars blick på sig, men ignorerade den. Efter vad som kändes som en evighet för Ida, som egentligen var två sekunder, släppte Lucy äntligen Malfoy och presenterade sig. John klev fram och hon kunde se att Malfoy diskret synade honom. Osäker på om hon skulle betrakta sin far eller pojkvän, vände hon sig mot sin mor. Till sin förvåning såg hon att ett ovanligt strängt uttryck prydde hennes ansikte. Så när Malfoy rakryggad sträckte fram sin hand, var John inte överdrivet sen att fatta dem.

Skönt att de tar det här med Ron lite humoristiskt. Någon gång får han ju ha tjurat färdigt ... visst, jag förstår att Ron och Malfoy har sin historia men jag tycker att Ron är en tillräckligt bra person för att bry sig mer om vänskapen med Ida Nu när det har gått en liten tid.

Du gestaltar så bra också. Den stela kramen i början och den mer avslappnade på slutet.

Hoppas julafton kommer snart! Ser fram emot mycket mys och sötheter med Ida och Malfoy.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia1.giphy.com%2Fmedia%2F3ohs7ZBhG4X2V9esDu%2F200w.webp%3Fcid%3Decf05e47ui6bwcj552ihm7sy0hk5les9wmn71wdp0fp8k08c%26amp%3Brid%3D200w.webp

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

27 dec, 2020 12:56

Trezzan
Elev

Avatar

+1


JAG HAR INTE GLÖMT BORT DIG

tänkte bara säga det

PS. JA DU HADE RÄTT I ÖVERRASKNINGEN, DEN KOMMER
sorry för being segast i världen, du och mitt trettonfjorton?-åriga jag förtjänar det pga hur mycket jag en gång fangirlade.

OK?
its coming
I swear

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F26a33f1fa7e0716925d3ab75037f4105%2Ftumblr_pwownpSxMz1qeha15o2_250.gifv https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F927c84ab000498a09ed8c5c9547c49fc%2F201698b7bdf4af1f-99%2Fs400x600%2F57008a1793357efdd00509f8e9c234eeecaf7281.jpg

29 dec, 2020 10:50

1 2 3 ... 6 7 8

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > I dina armar

Du får inte svara på den här tråden.