Medieval undercover PRS Lupple och Emma07

En del av honom ville bara ge sig av ihop med henne, fly långt bort ifrån allt det här. Men han visste att han aldrig skulle kunna bli helt lycklig med vetskapen att hans familjs mördare satt på tronen, utan att han fått någon hämnd.
"Inte mycket är illa nog." protesterade han lite, tanken på henne skadad var outhärdlig. Han ägnade en kort stund åt att lyssna, men främst bara se på henne. Han var så nära, han kunde inte låta bli att låta handen lägga sig mer emot kinden istället. Han var alldeles på vippen till att luta sig närmare och kyssa henne, men hindrade sig själv i sista stund.
Vad pysslade han med egentligen? Vad var det för idioti som flugit över honom, tro att han skulle vara välkommen till något sådant utav henne?
"Är du säker?" frågade han i ett försök att distrahera sig ifrån tankarna.

Hon skrattade lågt, smärtsamt - sorgset över hans protest. Om han bara visste, okej han visste precis antagligen bättre än alla andra vad hennes far var kapabel till. Men smärtan och skadorna han utsatt sin dotter för var inget i jämförelse vad han hade gjort mot andra som lett henne på fel väg - i hans mening.
Iselia kände hans hand mot sin kind och slog upp sina ögon och såg på honom. Hon visste precis vad hon ville i detta ögonblick trots att det aldrig tidigare hade skett, inte villigt i alla fall. Män hade kysst henne mot hennes vilja men detta, åh hon ville verkligen men hon slet bort sin blick från honom och nickade. "Helt säker." Viskade hon. "Det förklarar allt. " Sa hon torrt och såg sedan på honom. "Dina ögon." Viskade hon lågt och svalde hårt. Hon älskade de ögonen han hade nu. Men han behövde ändra dem.

Skrattet var nästan jobbigt att höra, för just glädje verkade vara en bristvara i det. Men än en gång förlorade han sig lite i tankarna på henne då deras blickar möttes, fick svårt att koncentrera sig på vad som sades. Fick svårt att koncentrera sig på något annat än henne för stunden.
Det var först när hon sade något om hans ögon och slog undan blicken som han insåg att han helt missat vad hon sagt innan, fick bara med sig något om ögonen. Det var ju inte heller så svårt att räkna ut vad hon menade med det.
"Va?" sade han lite lätt förvirrat, försökte ägna uppmärksamheten åt något annat. Vilket blev att blinka lite, för att låta ögonfärgen döljas än en gång.

Hon såg på honom och öppnade sedan dörren i rummet de stod i, det lilla krypin som det nästan var. "Så ja, nu kan vi gå." Sa hon och fick koncentrera sig på att gå- sätt ena foten framför den andra.
Var hennes mantra för stunden. Det var tydligt att det var stor rörelse i slottet men när de väl stod utanför tronrummet kunde hon höra sin fars ilska ton.
Hon tog några djupa andetag, greppade tag om Nathaniels arm och öppnade dörren och staplade in- fake it til you make it.
Vid deras entré ställde sig hennes far upp och såg på henne sedan på honom. "Vart? " Sa han och steg fram för att verkligen se på sin dotter.
Men Iselia klamrade sig fast vid livvakten och grät. "Kallt." Viskade hon upprört och hennes far blev genast orolig.
"Vad?" Sa han och såg mot livvakten, kunde inte avsluta sina meningar- hans dotter, vad, hur och vart? Han förstod ingenting och sträckte på sig för att kräva en förklaring från dem.

Som tur var hade Nathaniel alltid varit en rätt bra skådespelare, i annat fall hade han aldrig ens klarat sig såhär länge i slottet. I annat fall hade han inte ens klarat av att behärska sig utan att försäga sig i hennes fars närvaro.
Kanske var det alla upptåg i slottet under sin barndom som gjort det, han hade ju behövt slingra sig ur ett och annat under åren. Sen var det ibland en konst att ständigt spela trevlig och glad på alla förbaskade tillställningar med sliskiga adelsmän.
I vilket fall som helst hade han nytta utav det nu. Han mötte stadigt hans blick, fast besluten att inte visa minsta lilla svaghet eller tecken på den påhittade historien.
"Jag hittade henne en bit ut i skogen, såhär och förvirrad." förklarade han, det var ju helt och hållet påhittat - eller ja, den historian hon kommit på - men han höll tummarna för att den ändå verkade lite trovärdig.

Hennes far såg på honom, nickade sakta åt hans ord.
"Men ta upp henne på rummet då? Hon behöver ett bad, någon som tvättar såren och sömn. " Sa han barskt, skarpt och snabbt.
"Vad väntar ni på?" Röt han åt tjänstefolket och greppade tag om svärdet med handen och Iselia drog försiktigt- diskret i Nathaniels arm för att påvisa att de behövde gå därifrån.
Hon staplade upp till rummet med hans hjälp, öppnade dörren och steg in. Flinade lite åt honom. " Bra jobbat." Viskade hon men insåg att hon inte kunde lämna honom här. Någon var redan vid hennes badrum och ordnade med vatten.
Hon greppade tag om honom, lutade sig mot honom. "Nå, hjälp mig in." Viskade hon innan hon återgick i sin förvirrade roll.

Det kliade i fingrarna efter att få säga ifrån till den där avskyvärda mannen, få visa vem han egentligen var och få se honom vara rädd istället. Om han bara visste om det hotet han hade rätt framför näsan, då skulle han kanske inte vara fullt så förbannat kaxig hela tiden.
Men nu fick han istället snällt lyda, så han nickade som ett slags adjö emot honom och falsk vördnad innan han ledde Iselia upp mot rummet.
Väl där slappnade han först av och log tillbaks, öppnade munnen för att svara men stängde den igen när han hörde någon i badrummet.
Han blev ärligt talat lite ställd av att han skulle hjälpa henne in där. Normalt stod han nästan bara på vakt utanför rummet, och nu ville hon ha hjälp när hon skulle bada? Inte för att han klagade på det, men det kunde bli en liten utmaning att hålla ansiktsfärgen i schack kanske. Han nöjde sig därav med att nicka som svar, plötsligt lite mer osäker på hur han skulle reagera men försökte att inte visa det. Han tog ett bättre tag omkring henne, rättare sagt om hennes midja, för att hjälpa henne in till badrummet istället.

Att känna hans grepp om midjan, det fanns inga ord för att beskriva och hon kunde nästan inte hålla fnittret borta. Hon hade chockat honom.
Men de behövde verkligen spela ut denna charad.
Väl inne på badrummet med hans hjälp kom en äldre dam fram, Mrs Wright - hon var änka. Tog ett grepp om Iselia och såg strängt på livvakten.
" Jag tar över härifrån." Sa hon kyligt och satte ned Iselia på en bänk som fanns och började reda ut hennes tovor.
Iselia vände huvudet mot honom med ett lekfullt leende på läpparna och sedan stängdes dörren av den yngre flickan och snart satt hon i badet och blev ompysslad.

Han anade nästan att hon skulle ha mycket roligt åt det här senare, särskilt ifall han nu behövde vara där och visa hur generad han blev - men som tur var verkade han inte vara tvungen till det.
Någon som verkade betydligt mindre nöjd med hans närvaro var Mrs Wright.
"Tackar." nickade han, faktiskt nästan något lättad då han gick ut till Iselias rum istället. Det kunde ha blivit lite obekvämt att stå där på vakt - var var det ens meningen att han skulle hålla blicken då? Nej, som tur var behövde han inte tänka på det längre. Eller ja, han skulle inte förneka att en liten del av honom var besviken - men han skulle inte heller erkänna det helt frivilligt.
Där ute hade han inte mycket annat att göra heller, mer än att vänta - men han vågade inte riktigt ge sig av ännu, det var nog säkrast att inte göra det förrän hon somnat. Sen fick han kanske erkänna att han gärna ville vara så länge som möjligt med henne också.

Iselia ansåg att hon var klar i badet redan fem minuter efter att hon satt sig, tålamod var inte hennes starka sida speciellt inte när det gällde att bli ren, klä sig eller skönhetsrelaterade saker. Men Mrs Wright var benhård och släppte inte upp henne fören 30 minuter av skrubbande och sköljande och behandling av håret.
Hon fick hjälp upp ur badet, blev inlindad i en handduk och håret reddes ut igen- denna gången blött.
"Fläta tror jag." log Mrs Wright och flätade hennes hår. " Miss Pope- gå ut och hämta mitt sidennattlinne. Det i ljusblått. " Sa hon och den yngre klev ut ur badrummet för att hämta det hon bad om. " Iselia, utmana inte ödet." Varnade Mrs Wright innan hon hårt började smörja in henne.
Efter nästan knådande på hela kroppen fick hon hjälp med nattlinnet och sedan lämnade de badrummet.

Iselia stod vid dörren till sitt rum och lyssnade, det var tyst. Nattlinnet hon valt var väldigt smickrande för hennes kurvor och det var inte speciellt långt, det slutade lite ovanför knäna. När hon valt ut denna hade hon tyckt att den var lite genomskinlig men i mörkret- nej inte alls.
Hon bet sig hårt i läppen men stegade sedan ut ur badrummet och in i sitt sovrum.
Genast lokaliserade hon Nathaniel med blicken och fick hindra sig från att springa fram och kasta armarna om honom. Hon gick långsamt fram och log sött. " Det gick bra, eller hur?" Log hon glatt.