Någonstans i Sverige

"Sök utbildningen i Stockholm så kan du få billigt boende med kollektivet. Om far din inte går med på det kan du hyra ett rum intill skolan och komma och hälsa på i kollektivet." ler Karl-Fredrik snett.
"Du kommer gilla Magnus och Maggan. Magnus har skaffat en ny kille Henning och Maggan har sin Lisen." ler han, som en liten familj var de och han ville ha Aaron med i den, han saknade dem. Han hade ringt och pratat med dem igår.
"Farsan" muttrade Karl-Fredrik som svar och såg på honom.
"Kom på att det var hans 50 årsdag idag. Jag skickade grattisblommor och berättade att det gick bra för mig här. Han har inte svarat eller bjudit mig till sin 50 års fest. Vet att jag inte borde bry mig, han är ett svin, men gör det ändå."

Aaron log och nickade lite, det lät sannerligen lockande - visserligen hade han aldrig varit särskilt insatt i det där med kollektiv och just den delen var han kanske tveksam till. Men att plugga i närheten av och bo med honom var verkligen något han skulle vilja göra.
"Vi får hålla tummarna. Om jag ens kommer in där, vill säga", log han smått, även om det inte borde vara några större problem - inte med hans pappa heller - var självförtroende kanske inte hans starkaste sida. Inte med en pappa som verkade vara ständigt besviken på honom. På nåt vis var han också nyfiken på kollektivet - de alla verkade ganska bekymmerslösa utåt, vilket var något Aaron beundrade - tänk att bara få slippa tänka på alla problem.
"Han kanske bara utgick ifrån att du inte kunde få permis?" sade han, även om det kanske inte var mycket till bra svar.
"Du borde inte bry dig om honom. Det går ju strålande för dig, och om han inte är stolt över det är det han som är en idiot", sade han med ett leende han hoppades var peppande, lutade sig närmare för att försöka ge honom en uppmuntrande kyss.

"Du kommer komma in och utbildningen i Stockholm är bättre än i Uppsala så det kan din far inte invända något i." log Karl-Fredrik sedan och rykte på axlarna till svar.
"Han visste nog att jag kunde få det, eller så kunde han fixa det. Men han skiter i det." svarar Karl-Fredrik och tystnar. Han vänder bort ansiktet och skjuter försiktigt bort Aaron.
"Förlåt" mumlar han med sprucken röst, ställer sig upp och går där ifrån, torkar en envis tår som trillar ner för kinden.
Han sätter sig vid vattnet och ser på änderna och sakta låter han tårarna falla. Så jävla blödig han var, varför skulle han tänka på den idioten nu.
Han tänder en cigarett för att lugna sig, drar in röken.

Trots att han sade förlåt och att han kanske inte borde göra det, så tog han ändå illa upp och blev lite sårad av att han drog sig undan. Han suckade för sig själv och begav sig strax inåt igen, även om han ville följa efter Karl-Fredrik så envisades den sårade delen av honom att han ju uppenbart ville vara ifred. Han borde väl egentligen försöka prata med honom i enrum igen, men de fick inte en enda chans - deras rum var fyllt av de andra killarna också, och när följande dags lektioner inleddes hade de fortfarande inte fått prata enskilt med varandra igen.
Då en soldat kom in och meddelade att Aaron skulle följa med till officern, förstod han först inte alls vad det kunde handla om. Det var egentligen först då han kom in i rummet och officern började prata som han insåg vad det handlade om. Någon hade sett honom och Karl-Fredrik följande dag. Den där klumpen i magen som dykt upp växte explosionsartat - ändå försökte han inte förneka det, för det vore hopplöst. Istället fick han försöka göra det bästa av det, och i det här fallet var det att försöka garantera att inte också Karl-Fredrik skulle råka illa ut på grund av det här. Men paniken kom krypande mer och mer - han skulle bli hemskickad, och undgick inte ett samtal till hans föräldrar. Han var livrädd bara för deras - eller mest faderns - reaktion, och det plus att han inte ens visste ifall Karl-Fredrik hade kvar samma känslor för honom längre gjorde saken så mycket värre.

Karl-Fredrik gick och la sig redan innan middagen och låtsades sova då de andra kom in. Mest för att han skämdes att han gråtit, killar skulle inte gråta. Han ville tala med Aaron att det inte var hans fel, men han fick inte en chans.
Karl-Fredrik såg honom gå iväg på lektionen, men kom aldrig tillbaka. Det var först efter lunch han började ana oråd då Aaron ännu inte kommit tillbaka. Karl-Fredrik började höra sig för, men det var inte försen framåt middagen han fick höra historien och att Aaron blivit hemskickad.
"Fan." svor han till och gick till närmsta telefonkiosk för att få tag på Magnus.

Tågresan därifrån och hem var hemsk. Så mycket oro, ångest men också en allt växande panik ju närmare de kom hans slutstation. Han ville definitivt inte hem - men nu av den enkla anledningen att han inte ville möta sin far nu när han fått reda på varför han skickats hem. Ändå hade han inget val. Han hade inte fått reda på vem som skvallrat om kyssen - tanken hade slagit honom att Karl-Fredrik kanske helt tröttnat på honom, men inte haft hjärta att säga det till honom eller något och istället skvallrat - men han kunde inte riktigt tro det om honom. Även om han fortfarande var väldigt osäker på deras relation till varandra efter gårdagen. Det kändes som om precis allting gick åt skogen för tillfället, att han blivit avslöjad för någon han inte ens visste ifall det skulle kunna fortsätta med nu när han skickats hem. Väl på stationen väntade ingen, alltså var han tvungen att ge sig hemåt - varje steg kändes otroligt tungt, men vad skulle han annars göra?
Väl där var reaktionen långt värre än han kunnat tänka sig. Fadern var minst sagt fly förbannad, och då han snart än en gång befann sig på utsidan huset kände han sig som om han gått i bitar. Nästan bokstavligt, med ett öga som han misstänkte skulle svullna upp snart och en reva över slutet på ögonbrynet på samma sida. Trots att det sårade djupare än själva skadan, så var det inte det allra värsta. Hans far hade alltid varit hans största förebild och någon han sett upp till, och att nu få höra att han inte ens sågs som hans son var hårt. Alldeles för svårt. Inte minst hade han ingen aning om vart han skulle ta vägen - han skulle inte vara välkommen här längre.

Karl-Fredrik hade fått tag på Magnus och de satte planen i verket. Faktum att de hade en plan för Aaron utan att han visste det då detta kunde vara fallet. Det värsta scenariot hade inträffat och de trodde inte det skulle ske ännu.
Magnus ringde vidare till Jane som pluggade i Uppsala men var vän till Maggan.
Jane visste vad det handlade om och hade redan tagit reda på adressen till Aarons hus.
Hon sätter sig på cykeln och snart är hon där, lagom för att se en tilltygad man något yngre än hon själv se vilsen ut utanför huset.
"Hej där, du råkar inte vara Aaron?" frågar hon, stannar framför honom med cykeln och ger honom en cigarett.
"Vi måste se till det där." ler hon snett och granskar hans ansikte.
"Vi kan tvätta det på stationen innan tåget gr, biljetter är fixade." ler hon och kommer på att hon inte presenterat sig.
"Åh, Jane heter jag, pluggar här. Är vän med Maggan, hon och Magnus har skickat mig, du ska få bo med dem." ler hon uppmuntrande.
"I Karl-Henriks rum tills han kommer. Han har skickat mig." ler hon och lägger hans väska på pakethållaren och börjar gå med honom mot stationen.

Att någon nämnde hans namn väckte upp honom lite ifrån den växande paniken och ångesten som hotade att ta över, såg förvirrat upp på kvinnan som dykt upp framför honom. Han förstod inte överhuvudtaget vad hon gjorde där eller vem hon var, men nickade åtminstone åt att han var Aaron - även om han inte förstod hur hon visste vem han var. Förräns hon nämnde Maggan, Magnus och Karl-Fredrik och poletten ramlade ner. Karl-Fredrik hade alltså skickat henne? Det förvånade honom hur de fixat, men gjorde honom på ett sätt också glad då det väl borde betyda att hans känslor inte helt svalnat.
"Ja, det är jag. Tack." sade han, kanske mest åt ciggen han tog emot, innan han nästan lite tveksamt började gå med henne. Inte för att han hade så mycket annat för sig heller.
"Har dem lyckats ordna att jag ska komma till kollektivet i Stockholm? Och jag är okej." sade han med en lätt huvudskakning åt hennes erbjudande om att tvätta det, även om hon kunde ha en poäng - han såg det inte själv, men hade ju känt den där varma känslan av att det blött.

Jane log lättat då han följde med, annars visste hon inte vad hon skulle göra.
"Ja, vi tänkte det, eller ja Magnus och Karl-Fredrik." hon skrattade lätt.
"Plan grå sparven hade vi tänkt ut för någon månad sedan, men vi trodde inte att den skulle behövas ännu. Planen att få dig till kollektivet om allt skulle skita sig." fortsätter hon för att ha något att tala om och lugna ner honom.
"Jag tänker tvätta dig ändå, du kommer nom inte på tåget med det där, det ser ut som du varit i slagsmål." fortsätter hon då de är framme och sätter honom på en bänk med hans väska.
"Kommer strax." ler hon och är snart tillbaka med blött papper och börjar tvätta honom.
"Här är din biljett." säger hon när hon är klar och räcker honom en biljett och pekar på ett tåg som står inne.
"Magnus eller Maggan kommer och möter upp dig och tar dig till Röda Räven. Jag ringer dem är du har åkt. Du kan ringa till Karl-Henrik när du kommer fram sedan." ler hon och räcker honom väskan.
"Lycka till nu." ler hon snett.
"Man vänjer sig." säger hon tröstande och vinkar av honom. Hon visste också hur det var, det var många krossade familjer.

Aaron fick väl helt enkelt finna sig i att bli omhändertagen av henne, och hur som helst kom han ju på tåget och kom iväg till sist. Det var minst sagt förvånande att de planerat det här länge, de verkade ha tänkt desto längre än vad han gjort. Vilket i sig var en lättnad, han hade inte den minsta aning om vad han hade gjort annars. Han skulle kanske ha kunnat hitta någon han kände och uppehålla sig hos i ett par dagar, men mer än så skulle bli svårt. Men nu verkade det som att han iallafall hamnade i kollektivet utan att ha behövt tänka något vidare på det. Väl framme i Stockholm hade han ingen aning om vem som var Magnus eller Maggan då han klev ut på perrongen, men fick väl bara försöka hoppas att de på något vis skulle fatta vem han var.