Privat roll mellan Emma07 och SagaG

Ida låg och sov och vaknade av att mobilen ringde.
Hon svarade och sa.
- hej vem är det,
Hon förstod inte varför någon ringde så här sent.

"Det är Isaac, Liams pappa." svarade han, rätt tyst - dels av att han själv var trött, men också tack vare vad han hade att säga.
"Förlåt att jag ringer den här tiden, men Liams sår är infekterade så han är väldigt mycket sämre." började han förklara, hade själv svårt att förklara - det var otroligt tufft att se ens barn ha så ont och så jobbigt.

Hon blev förvånad hon ville värkligen inte det skulle bli värre.
- han kommer väll inte dö?, frågade hon.
Hon visste inte vad hon skulle göra om han dog.

Isaac suckade tyst.
"Vi vet inte, vi har ingen aning om han ens klarar natten ännu." fortsatte han tyst, med kramperna, smärtan och den skyhöga febern han fått var det omöjligt att svara på.
"Du kan komma hit om du vill, om du kan ta dig hit själv." sade han, hade inget emot att hon var där ifall hon ville få en chans att träffa Liam - men han tänkte då inte ge sig iväg ifrån sonen och hämta henne eller något i den stilen.

- jag kommer direkt, sa hon.
Tänk om han dog det fick inte hända inte med Liam.
Och det skulle vara hennes fel.
Hon kände att några tårar rann längs hennes kinder.

Liam var vid det här laget i riktigt dåligt skick, han hade fått rejält hög feber och svettades flitigt trots att han hade frossa och frös. Också kramper hade satt igång, men värst av allt var definitivt smärtan som blommat upp mer igen - han kunde närmast jämföra det med att det kändes som om hela mellangärdet brann.

Hon la på och smög mot dörren och satte på sig ytter kläderna på hennes nattkläder.
Sedan öppnade hon fören försiktigt och stengde den.
Hon sprang snabbt hem till Liam och knakade på dörren.
Hon var så orolig.

Isaac var ganska snart vid dörren och öppnade, flyttade direkt lite på sig så att hon skulle kunna komma in.
"Läkaren kom hit för en stund sen, men han svarar knappt ens på medicinerna." sade han, de hade försökt ge honom smärtlindrande och så men det hade inte fungerat - antagligen stötte varulvs-delen av honom bort det. Men läkaren hade ändå varit snäll nog att stanna kvar där trots klockan och försökte göra allt han kunde för att rädda honom eller iallafall få läget mer stabilt.

Ida nickar och säger.
- är det okej om jag går in till honom?
Hon har fortfarande tårar som rinner längs kinderna.
Hon vill inte för förlora Liam.

Isaac nickade lite.
"Jadå. Men, han är ganska illa vid sig." fortsatte han tyst, det var väldigt svårt att se sin son så. Bara smärtan lös i ansiktet på honom, och febern syntes väl den också - och inte minst hur han knappt klarade att ligga still av smärtan, samtidigt som varje rörelse gjorde ont.