Chlodon/Chleric [PRS]

Ena delen av Chloes hjärna skrek ”ånej ånej ånej” och den andra skrek ”ja ja ja” när Eric steg in i personalrummet. För hon var kluven. Om man ens var tvungen att nämna det. Det märktes väl? Att hon inte hade någon aning om vad hon höll på med. Vad hon skulle göra. Vem hon skulle välja. Eller gick det att säga så? När hon sa så framställdes Brandon och Eric plötsligt som några små, obetydliga objekt. Objekt som de verkligen inte var. De var mycket mer än så. Båda två.
”Mm”, klämde hon fram och tittade upp på honom när han slog sig ner på stolen mittemot henne. Tvingade fram ett litet leende. Kände hur hjärtat bultade i bröstet. Nervös? Kanske kär, bara? Åh, vad skulle hon göra? Hon ville inte förstöra det hon och Eric hade. Men Brandon då? Ville hon förstöra deras grej?

Egentligen hade det kanske varit mer naturligt att typ smyga upp bakom ryggen på femtonåringen. Krama henne bakifrån eller kanske skrämmas på skoj. För även om deras relation var rätt oklar så var det väl inte stelt emellan dem? Nej, de brukade ju ha det mysigt. I dubbel bemärkelse.
”Hur är det? Du ser lite trött ut”, fortsatte Eric och lutade huvudet lätt på sne. Ja, något var fel men han kunde inte sätta fingret på vad. Hmm. Tja, det kanske kom fram så småningom. Och i väntan på det kunde han ju inte fortsätta gå runt hungrig. Så sjuttonåringen började äta sina smörmackor. Mums.

Det var väl ändå ganska mycket tur att Eric inte hade hälsat som han brukade göra. För hur skulle hon reagera på en kram bakifrån, typ? Ingen aning. För det skulle kännas fel att bara spela med som att ingenting var konstigt med det, men samtidigt kunde hon inte bara... Tja, be honom lägga av? För hon gillade Eric. Mycket mer än vad hon gillade Brandon, just då i alla fall. Fan, jäkla rädslor överallt. Om hon inte varit så feg hade hon bara kunnat dumpa Brandon och umgås med Eric utan några skuldkänslor överhuvudtaget. Men nu var hon som hon var. (Tyvärr.)
”Jag mår bra”, svarade hon efter några sekunders för lång tystnad. Skärp dig, Chloe! Bete dig som vanligt bara. (Men hur?!) ”Det öh... Det är bara mycket plugg just nu.” Bra lögn. Verkligen. Blä. Hon vek undan blicken från Eric och tittade istället ner i sin låda med kycklingsallad. Överdosen av känslor var inte bra för aptiten. Alls.

Nej, Chloe talade definitivt inte sanning. Absolut inte. Bara tystnaden hade sagt en hel del och orden som följde hade definitivt inte räddat upp något. Men Eric hoppades att hon vågade berätta en annan gång. Typ snart. Det var ju förståeligt om hon inte ville ta upp det på jobbet, andra människor kunde ju lyssna. Men privat vågade hon väl prata, eller hur? Ja, ett så pass starkt band hade de väl ändå.
”Vill du ses imorgon?”, frågade Eric efter att ha nickat som svar till Chloe. Han var ledig på söndagen och det var Chloe med om han inte misstog sig helt. En mysdag satt väl inte fel?

Ses imorgon? Tekniskt sett kunde hon ju det. Till Brandon hade hon sagt att hon började... Nio? Tio? Helvete. Det kändes som att lögnerna började hinna ikapp henne.
Hur som helst kunde hon faktiskt träffa Eric. Innerst inne ville hon också det, men alla moraler hon hade kvar i kroppen skrek nej. Skrek att man inte kunde gå från sin pojkväns hus till en annan killes hus. Men hon ville. Så gärna. För då kunde hon och Eric kanske prata. Kanske... Kanske skulle hon kunna förklara hur allting låg till? Fast nej, det skulle inte vara bra för någon. Eric skulle nog inte bara svälja det där hur enkelt som helst, väl? Nej. Han, till skillnad från henne, verkade ha en ryggrad. Men kanske skulle hon kunna göra slut på deras lilla... fling? Fast det skulle hon inte kunna göra. Hon ville ju inte det. Fan, Chloe!
”Öh...”, började hon, fortfarande med blicken fäst på kycklingsalladen. Ja/nej. Ja/nej? Ja/nej! Men hjälp. Vad skulle hon göra?! ”Visst.” ...och det där var nog fel svar.

Det var inte den mest intressanta lunchrast Eric haft. Den hade inte varit dålig heller, för Chloe var ju där och så, men ändå. Något kändes inte hundra. Det blev nog bra att träffas dagen därpå. Mysa, hänga, prata. Ja, det kunde nog göra de båda gott.
Så småningom hade de två hur som helst gått tillbaks till arbetet. Och sedan var det dags att sluta. Inte för Eric ännu, men för den yngre. Så innan hon hunnit skynda iväg(varför så bråttom?!) hade han fångat upp henne i en kram. En ”ta det lugnt nu och så ses vi imorgon”-kram. Ja, imorgon skulle de ses. Så där ja.

På något sätt klarade hon sig igenom lunchrasten. Och resten av arbetsdagen. För ovanlighetens skull skyndade hon sig med att plocka ihop sina grejer och att lämna byggnaden, bara för att hinna dit Brandon skulle hämta henne i en rimlig tid. Inte skulle det gå så smidigt som hon hade tänkt sig, dock. Nej då. Eric hann fånga upp henne i en kram. En jättefin kram som hon gärna velat stanna i längre, men det gick ju inte. För hon var tvungen att skynda sig till sin pojkvän. Blä.

(B) Brandon tyckte det var lite konstigt att hämta Chloe en bit bort från där han jobbade. Det var liksom inte som att han inte visste var hon jobbade. Han hade hämtat henne där förut. Visserligen för ett tag sedan, men ändå. Han ifrågasatte det dock inte. Varför skulle han?
När de väl var hemma hos Brandon var allting bra. Mysigt. Fint. Middagen med familjen gick bra. Inte för att det brukade gå dåligt, men ändå. Familjen Boyd kunde vara ganska oförutsägbar. Men som sagt, ingenting hände. Det var bra. Och sedan tittade de på en film med Seb (inte frivilligt, i alla fall inte från Brandons sida), innan lillebrodern blev tvungen att gå och lägga sig. En ny film sattes på och äntligen var det bara Brandon och Chloe-tid. Perfekt.
Men allt som allt var det en ganska händelselös eftermiddag/kväll. Mysig på sin höjd, men inte mycket mer än så. Fin.

Morgonen därpå ringde Brandons alarm redan klockan åtta. Visserligen hade Chloe sagt att hon började tio, så kanske var åtta lite väl tidigt, men äh. Play it safe, Brandon. Han slog av alarmet och vände sig mot Chloe, som förmodligen låg bredvid honom i sängen.
"Godmorgon", mumlade han, aningen hest.

Jösses, vilken kaosig dag Chloe hade haft. Det var inte lätt att leva dubbelliv(stackare). Men efter att hon blivit upphämtad av Brandon gick det i alla fall låtsas att allt var som vanligt. Middagen med pojkvännens familj gick bra. Okej. Som vanligt. Lite småprat, lite handhållning under bordet, ja inget märkvärdigt. Att titta på film med Seb stod inte högst upp på Chloes önskelista, men vad fan, hon kunde ju inte direkt säga emot?!
Efter att den yngre krupit till sängs var det inte jättemycket som hände. Varken bra eller dåligt. Och så småningom somnade hon i Brandons säng, iklädd en av pojkvännens t-shirtar.

Åtta var en bra tid. Lagom. Chloe hade dock vaknat en bra stund innan. Givetvis hade hon inte väckt Brandon. Men tankarna snurrade bara. Det här var ju som det där mobilspelet hon hade laddat ner. 'Väljet du den snygga läkaren eller din barndomscrush?', 'Kyssa honom eller springa därifrån?'. Många val. För många.
"Godmorgon", svarade hon tyst och lade ifrån sig mobilen.

Hade hon varit vaken en stund? Det verkade som det. Att sätta alarmet på klockan åtta var kanske inte alls för tidigt. Vad bra. Fast kanske borde han satt alarmet ännu tidigare. För Chloe var ju redan vaken och egentligen var väl alarmet mer till för henne än för honom och då blev det bara dumt... Nej okej Brandon, sluta tänk sådär mycket. Inte som att Chloe gjorde det liksom. Förhoppningsvis. Kanske inte? Hm...
”Har du varit vaken länge?” frågade han och började pilla lite med Chloes (sin egen) t-shirt. Fy vad tankarna kunde dundra innanför pannbenet ibland. Tur att det fanns filter som förhindrade dessa tankar att trilla ut genom munnen.

Hade det varit fel att inte väcka pojkvännen? Det kanske var något som hon förväntades göra. Samtidigt kunde det väl vara störande. Att bli väckt utan någon vidare anledning. Det kunde ju ge vem som helst ett dåligt morgonhumör och så. Huvudanledningen hade dock i det här fallet varit att Chloe helt enkelt hade fullt upp med sina tankar och problem. Något som Brandon inte kunde hjälpa till med. När det var så, var det till viss del nästan bättre när de sov tillsammans. Då plockades liksom pluspoäng utan att riskera att snurra in sig i ännu fler lögner.
”Nej, bara en liten stund”, svarade Chloe och vände sig mot den andre. Blickade in i de mörka ögonen. Ett snett leende spred sig i ansiktet. ”Du är så söt när du sover”.