Unlucky charms [PRS]

”Ingen av oss är sjuka, våra kroppar håller på att förbereda sig”, förklarade Tsukiya och bet sig själv löst i underläppen. ”Fast det känns lite som om du smittat av dig faktiskt, jag brukar inte känna mig såhär vedervärdig”, fortsatte han fundersamt och putade med underläppen, återigen någonting han härmade från gårdagen. Renji hade ju hållit på så under de timmar de suttit och konverserat inne på kaféet. Våra kroppar. Åh jo, sjuttonåringens tankar stretade iväg mot helt fel håll på en gång. Varför hade det låtit så förbaskat konstigt? På sätt och vis hade de ju någon skum form av koppling mellan dem, men inte på det sättet.
”Vadå det menar jag inte inte? Det gör jag nämligen visst!” Protesterade Tsukiya och såg halvt om halvt butter ut. Visst kanske det låtit lite överdrivet, men i själva verkar var det inte så det låg till. I hans ögon skulle den äldre aldrig kunna se direkt dålig ut, aldrig. Började de där känslorna han blivit lämnad med för två år sedan komma tillbaka? Var det därför han gick omkring och tänkte på det viset? Helt ärligt skrämde det honom något alldeles förfärligt. Tänk om deras vänskap skulle få i spillror igen, precis efter att den nyss tagit fart. Att just den här vänskapen kändes så naturlig och fin gjorde allting flera tusen gånger värre. Han ville inte förlora allt det där igen, ville ge det en ärlig chans.

Nu var Tsukiya verkligen inte någon doktor, men han skulle bra gärna vilja bli en. Det var faktiskt drömmen, om sanningen skulle fram, att få studera till läkare på högskolan. Därför kändes det inget annat än självklart för honom att plåstra om artonåringen. Sjuttonåringen log till svar - ett leende som av någon outgrundlig anledning växte sig större när vännen tog handen i sin egen. Hjärtat skuttade till av flera anledningar. Dels då Renji rodnade men även för att han tagit handen istället för att lämna den hängandes i luften.
”Så hur känns det?” Undrade han när de gått en stund. Då de rörde sig ganska långsamt på grund av kryckan hade relativt mycket tid hunnit passera när de slutligen nådde fram till tågstationen. De skulle bli tvungna att byta till en annan linje efter några stationer. Lyckligtvis var de åtminstone ute i god tid. Vad kunde klockan vara? Runt två? Det lät rimligt, både med tanke på dags ljuset men även då Tsukiya lämnat sin egen skola strax efter lunchen.
Sinnet driftade iväg när de tagit sig nerför rulltrapporna och stigit på tåget. Han kände sig liksom konstant dåsig, så det var en jävla tur att de fått sittplatser. Tågen gick väldigt ofta så väntan hade turligt nog inte varit särskilt lång. Annars hade sjuttonåringen kanske somnat medan han stod, och då hade det bara slutat med att både han och artonåringen drällt ner i marken.

Spelar ingen roll vad det är man väljer att kalla det, Renji känner sig riktigt sjuk. Nu kanske feber inte nödvändigtvis gjorde så att kroppen värker i den mängden den nu gör, de sega benen kommer av någon helt annan anledning. Men han känner sig sjuk, klart slut.
”Jaså? Varför är det värre för dig idag?” Undrar han med rynkade ögonbryn. Det är en annan sak att han själv behöver gå igenom det store obehaget som stryker sig över nerverna på honom, men om Tsukiya behöver göra det också, pågrund av honom.. ja, då kommer skuldkänslorna att bli dubbelt så stora igen, och han mår aldrig bra avd de där känslorna. Han tänker inte ljuga, han blir riktigt glad över komplimangen och leendet blir bara större. Ansiktsuttrycket som pryder sjuttonåringen gör det hela bara ännu bättre, och det värmer kroppen som på något vis är glödhet, men hackar tänder i vilket fall som helst.
”Tack, det är gulligt av dig.” Faktiskt, när han själv motstrider andra när det kommer till hans egna utseende, ja då brukar de flesta bara rycka på axlarna. Den diskussionen skulle kunna vara oändlig, men den ett år yngre gör det lättare, på något sätt blir Renji lite rörd av det hela.

Hur det känns? Vilket då? Förvirrad är en underdrift. Menar han hur det känns att hålla honom i handen? Nej, det kan väl inte vara det? Menar han hur det känns med den avskyvärda febern och den värkande kroppen? Eller hur det känns såhär strax inpå kvällen, då saker och ting kanske går mer och mer neråt? Hjärnan är som ett stort moln, och han kan verkligen inte urskilja saker och ting på samma sätt han vanligtvis brukar. Hjärnan är ofta hans bästa vän, men nu sviker den honom brutalt.
”Hur känns vad?” Frågar han tillslut. Kanske han är sjukt korkad, men helt ärligt orkar han inte riktigt bry sig. Allt han kan tänka på är den dundrande kroppen och febern som bara verkar bli högre och högre. De slår sig ner på två sittplatser i tåget, och det slår Renji då att han inte har en aning om var det är de åker, vilket håll de beger sig åt. Uppenbarligen litar han väldigt mycket på Tsukiya bredvid sig.

En mycket bra fråga som Tsukiya inte hade något svar på. Han brukade förvisso alltid känna sig under vädret när fullmånen kröp fram, men dagen till ära kändes det betydligt värre. Lederna riktigt skrapade mot varandra och ljudet av tågets hjul som gnisslade mot rälsen fick honom att vilja lägga sig ner på marken och hålla för öronen. Men det gjorde han inte, utan vet istället ihop för att visa sig stark. Om han började brista under det hela skulle Renji säkert bara må sämre, och det fick inte hända.
”Jag har ingen aning faktiskt..vänta.” Han fiskade ännu en gång upp mobilen från byxornas framficka och började långsamt knappa på skärmen. ”Det har säkert någonting att göra med månen i sig..eller att jag tappat kontrollen och liksom råkat skifta vid fel måne”, fortsatte sjuttonåringen och rodnade. Bristen på självkontroll var ingenting han var stolt över alls. Nu hade han hyfsat med koll på det hela, men ibland brast det helt enkelt.
”Ah, jag tror att det kan bero på att den är en blå måne inatt. Det är lite samma sak när det blir blodmåne eller solförmörkelse”, förklarade han och släckte ner skärmen igen, för att luta tillbaka huvudet och sluta ögonlocken. Fan, snart skulle han säkert somna och börja snarka.

”Du vet..allt, antar jag?” Förtydligade Tsukiya, trots att det inte alls var mycket av ett förtydligande. Han makade sig lite närmare den äldre och fiskade upp en av de mindre händerna. Sjuttonåringens händer var inte speciellt jättestora eller grova, men trots detta ändå betydligt större än Rens små fingrar. Det var någonting han alltid funnit ytterst bedårande - den andres händer alltså.
Tåget slingrade sig längre och längre bort genom staden, bort från de stora stadsdelarna mot förorterna. Resan på det tåget skulle ta drygt två timmar och lyckligtvis var de redan på god väg. De var påväg mot Mt Fuji hållet, även om det inte var till det välkända berget de skulle. Skogarna som fanns däromkring var däremot helt perfekta för förvandlingar, långt borta från mänskliga vägar.
Minuterna tickade förbi, långsamt som bara den. Kanske det var spänningen inför det som komma skulle som fick tiden att gå sådär långsamt? Inte helt omöjligt faktiskt.
”Vi ska av vid nästa station och byta till en annan linje”, sade Tsukiya med en stor gäspning. Nu fanns det nästan inga höghus utanför fönsterna, bara låg bebyggelse och mer traditionella bostadsområden. Vackert, väldigt vackert.

Okej, vanligtvis brukar Renji kunna följa med i svängarna i allt som nämns, men det här med månar. Han har då aldrig riktigt funnit det intressant nog att lära sig om, men uppenbarligen kan det vara till stor nytta i situationen han nu befinner sig i. Fel måne? Blå måne? Blodmåne? Han förstår såklart vad fenomenen betyder, men han har ingen som helst aning varför det spelar någon roll.
”Jag fattar noll,” medger han efter en stunds tystnad, efter en liten stund som han försökt att greppa tag och försökt greppa tag om allting. Tyvärr är det ganska svårt för den stackars hjärnan i det skicket den i nuläget är i. Dundrandes, överhettad. Som en riktigt hemsk migrän, gånger hundra. Men han är villig att lära sig om det, om det på något sätt kommer att underlätta för honom de kommande månaderna. Kan vara riktigt nyttigt att veta. Gnagandes i den redan brustna underläppen låter Renji sitt huvud falla ner mot Tsukiyas ena axel. Precis som han gjort under gårdagen när de gått tillsammans. Men Nu sitter han åtminstone ner, och kan vila lite ytterligare.

De stora ögonen blir lite än större när hans ena hand blir uppfångad av Tsukiyas. Går det för snabbt? Mycket möjligt. Renji vill verkligen inte få den andre att tro att det kommer fungera mellan dem, eller att det kommer hända någonting snart. Nu kanske den ett år yngre inte har några sådana tankar alls om honom, men om. Förvisso har det börjat gå ner för med Yuuta, deras förhållande går inte smärtfritt direkt, men.. ja, det är bara väldigt underligt för stackarn, men trotts detta kramar han om den lite större handen.
”Det känns väldigt dåligt… jag menar, allt gör så förskräckligt ont.” Med en grimas strykandes över ansiktet gräver han ner ansiktet lite ytterligare i den andres axel. Som att det ska få det att försvinna en stund. Icke. Däremot tvingas han resa lite på sig, med hjälp av kryckan, när tåget börjar sakta ner.

”Åh, det är vi två om”, svarade Tsukiya med ett litet frustande och drog försiktigt på munnen. Om sanningen nu ändå skulle fram förstod han inte heller hur de olika månfaserna affekterade det hela. Det enda han visste var att solförmörkelserna inte var roliga och resulterade i en hel del förvirring, någonting han upplevt personligen en gång. Nej tack, helst kunde månen hålla sig helt borta från himlen faktiskt. Han skruvade lite på sig i ett försök att hålla ögonlocken öppna. Kanske tröttheten berodde på någonting helt naturligt, som dålig kvalité av sömn? Modern brukade ju alltid påpeka att kvaliteten av sömnen var viktigare än kvantiteten. Vem visste, det kanske var så enkelt?
”Men jag kanske missleder dig? Är inte direkt någon expert på sånt här, även om jag definitivt borde vara det vid det här laget”, fortsatte han och kvävde en gäspning. Däremot vaknade han till i samma sekund som Renji vilade huvudet mot en av axlarna. Han stelnade först till och greppet om handen blev aning hårdare. Snart därefter påpekade han för sig själv att de bara var vänner och aldrig skulle bli mer än så, vilket fick fjärilarna i magen att lugna ner sig en gnutta. Vänner och ingenting mer, bara vänner.

När tåget slutligen saktade in vid stationen de skulle av på och Ren lyckats komma upp på fötterna, följde sjuttonåringen genast efter honom ut genom dörrarna. Han var hela tiden beredd på att fånga den äldre om han ramlade igen, men hittills verkade det gå helt okej ändå.
”Det gör alltså det? Ont redan nu alltså?” Undrade Tsukiya och fortsatte agera vakt ifall olyckan skulle skutta fram. Det var ju inte helt omöjligt att den kunde göra det och då det hänt tidigare under dagen ville han inte ta några som helst risker.
”Det är ingenting konstigt så klart, men det var så längesen jag själv upplevde det”, förklarade han när de steg på rulltrappan som förde den uppåt, mot ett annat spår. ”Visst gör det ont för mig här och nu också, men det är mer skavande och irriterande..antar att det känns betydligt värre för dig”, mumlade han skamset och vek undan med blicken. Jo, han var ju faktiskt van, vilket inte gällde för artonåringen.

Det är ju bra det åtminstone, att Renji inte är den enda som inte riktigt har någon koll på saker och ting. Däremot tar det emot lite, för om nu inte den ett år yngre har svar, vem har det i såna fall? Knasiga tankar kanske, men han är någon som gillar att ha struktur i sitt liv, varje timme av varje dag. Den nya informationen när det kommer till om han är en varulv eller ej är någonting som skiljer sig väldigt mycket från vardagen för stackarn. Hur ska han hålla koll på allt då?
”Jag tror inte att någon är en expert på det här,” påpekar han med en lätt ryck på axlarna. Nu har han ju ingen aning, kanske det är någon människa där ute i världen som vet precis allt om varje måne, och vad som händer med alla små varulvar vid dessa. Hur som helst dömer han absolut inte Tsukiya för att han inte har hundraprocent koll på allt, efter att ha gått igenom allt han gjort kan det inte vara lätt att lära sig allting. Verkligen inte. Ögonlocken sluter sig i några sekunder. Trots att kroppen är helt väck, så känner han hur den ett år yngres kropp stelnar till när huvudet kommer i kontakt med hans axel. Fan. Om det är något Renji inte vill är det att missleda den andre. Kanske det inte rör sig några sådana tankar i skallen på Tsukiya, men av det som inträffat känns det definitivt som det. Skuldkänslorna värker i bröstkorgen, och under tystnad höjer han på huvudet igen, för att inte göra det hela värre.

Med en liten nick griper artonåringen ett hårdare grepp om både sin krycka, och Tsukiyas hand. Av varje litet steg känner han sig mörbultad, helt sönderslagen. Som att varje liten del av honom blivit sparkad på om och om igen, och de knarrande benen bränner samtidigt som huden knottrar sig.
”Det gör förskräckligt ont, men antar att jag måste vänja mig vid det.” Med en knappt hörbar röst kniper han ihop ögonlocken medan benen försöker följa efter den andre, så att de inte ska förlora någon tid och missa tåget. Det här är antagligen ingenting i jämförelse med det som kommer ske, och det gör Renji riktigt skräckslagen. Kroppen är riktigt känslig mot allt, och bara nu känner han sig tillräckligt skör för att supa ner till döds. Helt ärligt. ”Spelar ingen roll, du har fortfarande ont.” Den där skamsna tonen i rösten på den ett år yngre tycker han inte om, han hjälper honom trots allt. Väldigt snällt av honom, och det spelar ingen roll att Tsukiya kanske har lite mindre ont nu, han har trots alt genomgått det hela själv innan.

Att det gjorde förskräckligt ont var någonting Tsukiya kunde vittna om. Han kom ändå ihåg hyfsat väl hur det känts samma dag som hans första fullmåne. Kroppen hade genomgått periodisk smärta flera månader innan, men det hade aldrig varit mer än så. Helt ärligt hade han fått för dig att det var en udda form av växtvärk, då han skjutit en del i längden vid den tiden. När han var yngre hade han varit väldigt kort, runt 164 centimeter under en längre tid. Det var nog svårt att föreställa sig för en annan där och då, med de 180 centimeterna. Och då växte han ändå fortfarande, vilket verkade vara något som i sin tur lockade en hel drös med agencies. De hade börjat bli så påstridiga att de knappast brydde sig om det faktum att han inte kunde dansa. Alls. Gymnastik var förvisso roligt, men dans? Nej, när det kom till sådana rörelser var han faktiskt mest klumpig.
”Du vänjer dig förr eller senare och då blir det lättare”, försäkrade sjuttonåringen och hjälpte den äldre av rulltrappan när den så småningom tog slut. Nu stod de på en annan perrong som köpte tvärs över den andra, precis som en liten myrstack med vägar hit och dit. De hade några minuter på sig innan tåget skulle komma, därmed fanns det ingen anledning att stressa.
”Jo, det är ju förvisso sant”, erkände han efter en stunds tystnad. Tystnaden var inte jobbig på något sätt utan hade alltid varit naturlig för dem, en del av vänskapen. Det var liksom fint att kunna sitta bredvid varandra utan att säga någonting och ändå uppskatta den andres närhet. Speciellt helt enkelt.

”Är du hungrig? Jag är hungrig..” började Tsukiya, vars mage kort därpå gav ifrån sig ett gurglande läte. ”Och törstig, vill du ha te? Kanske någonting att äta också?” Föreslog han därefter och började föra artonåringen bort mot den lilla närbutiken som låg mitt på plattformen. På insidan fanns det ett ganska stort urval, förvånande med tanke på den lilla glasburens storlek. Han föredrog att inte genomgå förvandlingarna på tom mage och te kunde ju i vissa fall vara lugnande för nerverna - någonting som Ren förmodligen var i stort behov av. Den äldre såg minst sagt blek ut, sjuklig och skakande där han stod med sin krycka. Utan den hade det nog inte gått någe vidare faktiskt.
”Okej så..två koppar kamomill te, två baozi, en påse med riskakor och två instant ramen. Hinner du värma upp nudlarna åt oss innan tåget kommer?” Avslutade sjuttonåringen artigt och sträckte fram några sedlar mot damen i kassan. Hon bugade sig lätt vid betalningen och nickade därefter, utan att säga någonting. Egentligen var det inte tillåtet att varken äta eller dricka på pendeltågen, men det sket han i i den stunden. Renji behövde både äta och dricka..de båda två behövde få i sig näring. Punkt.

Nej det är väl ett plus, att Renji så småningom kanske kommer vänja sig vid all den där smärtan. Men han har verkligen ingen aning om hur han ska överleva natten om det kommer bli värre än det är nu. Det är nästan ett vidunder att han orkar ta ett endaste steg, då kroppen verkar vilja sjunka till golvet vilken sekund som helst.
”Jag antar det,” viskar han med en liten grimas, och följer efter långsamt. Det tar lite längre tid för dem att komma fram med tanke på den sega kroppen. Jösses, han önska verkligen att han kunde gå tillbaka till någon månad sedan, och hållit sig borta från den förbaskade skogen vid fullmånen. Med en rynkad näsa kramar han hårt om Tsukiyas hand, kanske han råkar bryta den stackars handen. Det är som att han måste klämma på något för att få bort sin egna smärta, men helt ärligt fungerar det inte så värst, utan gör det bara värre för den ett år yngre. Samtidigt håller han krampaktigt i kryckan som han lutar sig mot, men svajar till rejält. Han kan inte hålla balansen, och vid det här laget är han helt vilsen i huvudet, noll koll på vart han sätter fötterna.

Hungrig. Jo, efter att ha fått upp allt han fått i sig under gårdagen så har magen blivit väldigt, väldigt hungrig. Den kurrar förskräckligt, och vätskebristen gör det inte hela bättre.
”Vatten skulle sitta fint,” instämmer Renji och lutar pannan mot den andres axel. Tar några djupa andetag. Kroppen gör förskräckligt ont, men även psyket är ärrat. Det får honom att klamra sig fast hos Tsukiya ännu mer, som en liten koala. ”Har nästan lust att tugga på dig för att jag är så hungrig.” Tänderna kliar på honom, och trots att han alltid avskyr att sticka ut när det är andra människor runt omkring, så kan han inte undgå att försiktigt gnaga sjuttonåringen i axeln. Väldigt hungrig. Inte för att han får i sig något, men kanske det lurar hjärnan åtminstone lite grann och får magen att sluta grumla.

Aj. Aj, aj, aj. Damen i kassan hade lyckligtvis vänt sig om för att fylla skålarna med hett vatten, så att nudlarna så sakteliga började värmas upp, när Tsukiya vred på huvudet och stirrade förvirrat mot Renji. Det där var definitivt något nytt och inte bara av en anledning. Vad sjuttonåringen kunde komma ihåg hade den äldre aldrig varit speciellt mycket för att bita andra, än mindre göra någonting underligt mitt ute bland folk. Nu var de ensamma i den lilla butiken, men ute på perrongen kryllade det med folk.
”Hörru”, började han trevande och knäppte till artonåringen i bakhuvudet. ”Jag vet att du känner dig alldeles utsvulten och att det kanske är lite svårt att hålla sig själv i skinnet men..folk kommer tro att du är galen om du håller på sådär”, predikade han och log artigt mot kassörskan när hon återvände med två rediga skålar nudlar. Hon hade satt de två kopparna med te i en liten behållare och även varsitt respektive lock över skålarna, vilket gjorde att hon utan problem kunde ställa ner allting i en påse. Två baozi, två koppar med te, två skålar ramen och en ordentlig påse med riskakor. De skulle i alla fall inte behöva gå igenom förvandlingen på tomma magar, det var ett som var säkert.
”Tåget kommer snart, dags att röra på sig”, fortsatte han efter att ha fiskat upp påsen från disken. Därefter började han löst fösa Ren mot de automatiska dörrarna, som lydigt öppnade sig. Åh, när de väl kom fram till slutdestinationen skulle han säkert bli tvungen att bära den andre. Det verkade ju som om han redan hade stora problem med att hålla sig på fötter, och då befann de sig ändå på plan mark. Stationen de skulle stiga av på var avlägsen och de plana vägarna skulle försvinna inom loppet av några minuter. De skulle helt enkelt bli tvungna att vandra till fots bort från det lilla samhället, och det var inte en kort liten promenad genom skogen. Träden stod tätt intill varandra och det fanns rötter precis överallt, för att inte tala om stenar och buskar.

Tåget anlände och tankarna på promenaden försvann snart från tankarna. Det var inte värt att fokusera på det jobbiga riktigt ännu, de hade faktiskt en bit kvar att åka - detsamma som att ta det lugnt.
”Kom..försök att inte ramla ner på spåret, tack”, mumlade Tsukiya som gått på och sträckte ut en hand mot den äldre.

Har Renji gjort något fel nu? Med de stora, förvirrade ögonen granskar han den andres ansiktsuttryck. Att få en knäpp i bakhuvudet gör det hela inte direkt bättre, utan han backar bakåt en aning med putande underläpp. Nu brukar han förvisso inte bita folk, han är väldigt känslig när det kommer till närhet offentligt, knappt så att han vill hålla varken sina vänner eller sin pojkvän i handen. Men tänderna kliar, och han vill så gärna sätta tänderna i något. Inte för att han är hungrig eller vill vara någon fysiskt, utan bara för att få gnaga i någonting.
”Jag gör det inte för att jag är hungrig.. tänkte inte precis käka upp dig,” muttrar han skamset och låter blicken fästa sig på sina skor. Istället för att stå och gnaga på Tsukiyas axel, vilket är lika bra det, så börjar han återigen att gnaga hårt i underläppen. Han märker inte själv hur hårt det är han gnager tills huden brister, och en strimma blod bubblar upp. Nu brukar han göra så, riva och gnaga tills läpparna blir alldeles mörbultade, vilket man kan se på den illröda färgen, men av någon anledning bliv det mycket hårdare nu. Utan att vända blicken upp mot den andre en enda gång till följer han hans exempel, och börjar röra sig ut mot de automatiska dörrarna, efter han tackat damen. Nu kanske han ser ut som skräp, och mår som skit, men oartig tänker han då inte vara iallafall.

Det kändes som att stämningen återigen förändrats drastiskt. Var det verkligen så dåligt att han gnagt sjuttonåringen i axeln? Spelar det verkligen någon roll? Det verkar då som det, och det får Renji att bli uppriktigt besviken på sig själv. Han borde även i en stund som denna förstå vad som är acceptabelt och vilket han borde hålla sig borta ifrån. Dumma, dumma Renji.
”Nejdå, jag ska inte ramla ner på spåret,” med samma mumlande röst som Tsukiya tar han ett trevande tag om handen. Inte lika bestämt som innan, han vet inte om den yngre genuint vill vara nära honom efter det där lilla bitandet. Men ändå tar han tag i den. Korkat kanske.