A wolf among kings PRS Emma07 och wolfy

Nathaniel skrattade lätt till, en liten show och dramatiskt kunde man väl också kalla det. Hon hade ju inte direkt fel heller, det hade väl varit båda delar. Men mycket av det hade varit bara för att sätta fart på ryktet om att de levde.
"Det får vi hoppas" sade han med ett leende, följde snart efter henne tillbaka igen. På vägen började han ta mod till sig och tänkte precis stanna upp henne och ta till orda då hon stannade till på eget bevåg. Men han fick inte talat något - inte när de var några män på andra sidan som gjorde detsamma. Det skulle vara alltför vågat - om de kunde höra männen tala, kunde säkert männen också höra ifall de började göra detsamma. Istället spetsade han öronen lite för att lyssna efter vilka det var som talade, kände snabbt igen sin fars röst och kom snart även fram till att det var Nathans farbror han talade med. Vad han kunde höra inte om särskilt intressanta saker. Han lutade sig närmare henne, för att kunna viska i hennes öra för att inte höras.
"Min far och farbror, du kommer få träffa de båda vid middagen senare" viskade han, nickade lite vidare längs korridoren för att dra henne vidare - nästa rum kunde vara desto intressantare att få reda på vad som pågick i. Åtminstone enligt honom. Men halvvägs stannade han till iallafall, han ville få lite svar på ett och annat och ville inte riskera att vänta och sedan inte få någon ensamtid med henne igen.
"Du sade att du ville komma hit. Men varför ville du det?" frågade han med huvudet lätt på sned, log lätt urskuldrande.
"Du får ursäkta om jag är frågvis. Men jag vill inte behöva gå med förhoppningar ifall det är hopplöst" ursäktade han sig, visste att han var rättfram men det var sådan han var.

Till hennes besvikelse talade männen inte om något intressant. Åtminstone ingenting som intresserade henne något vidare. Nathan talade snart viskandes om för henne att det var hans far och farbror som diskuterade något tråkigt sinsemellan. Det faktum att han stod så nära henne, och att hans läppar bara var någon ynka centimeter från hennes öra gjorde henne nästan knäsvag. Hon kunde känna hans varma andedräkt mot sin hals och den väckte en hel del känslor till liv inom henne. Adele fuktade sina läppar och vände sig om för att följa med honom tillbaka till korridoren. Hon stannade dock snart upp igen eftersom han hade gjort det. Dessutom blockerade han vägen för henne. Knappast med flit men som sagt var det en smal och trång korridor. Adele lutade sig mot väggen och studerade hans ansikte, trots att hon inte kunde se honom så väl då det var rätt mörkt i korridoren.
"Jag ville träffa dig igen," svarade hon uppriktigt. Han hade intresserat henne så gott som från första stund hon lagt blicken på honom, och fånigt nog hade känslorna och nyfikenheten växt sig starkare under kvällens gång.

Hennes ord fick honom att vara tyst i några sekunder. En del av honom blev otroligt glad över de orden - att hon kommit för hans skull. Men han försökte också lugna sina rusande känslor - det var inte säkert att det var menat på det vis som han ville ta det. På samma vis som han kände för henne. Han kunde inte bestämma sig för ifall han skulle säga något om det eller inte - han ville hemskt gärna veta, men samtidigt ville han inte verka alldeles för påstridig. Men å andra sidan kanske det var för sent för det redan. Han tvekade lite, ville ställa sig närmare, ville fråga så mycket, ville röra vid henne - men han visste inte vad som vore välkomnat, men frågor kändes ändå som det säkraste kortet.
"Jag gillar dig, en hel del mer än vad sig bör, jag ska inte försöka ljuga och säga något annat. Men jag vill veta ifall jag har den minsta chans" sade han till sist.

Att ha såpass starka känslor för honom vid det här laget konfunderade Adele en hel del. Hon hade aldrig upplevt något liknande förut, och hon kunde inte vara annat än övertygad om att det var något speciellt med honom som fick henne att känna så som hon gjorde. Men hon var glad över att han fick henne att blomma upp: för det var en härlig känsla att äntligen få uppleva hur det var med fjärilar i magen. Hon hade flera gånger hört uttrycket men aldrig själv upplevt det. Inte förrän nu. Istället för att med ord besvara hans fråga, så närmade hon sig långsamt honom innan hon mjukt lät läpparna nudda vid hans. Hon lutade därefter huvudet bakåt en aning för att se upp på honom innan hon kysste honom igen, men denna gång ordentligt istället för försiktig och prövande.

Kyssen fick alla dem här känslorna som snurrade runt inom honom att stegras, men fick också honom att bli lite mer säker på siin sak. För att inte tala om glad - det var ju minst sagt bevis nog för vad hon kände. Han hade velat veta för att på nåt vis skydda sig själv ifrån smärtan att gå och vara hopplöst kär, och istället bli nekad med en gång istället för att gå och hoppas i onödan. Men det här var över all förväntan. Med ett brett leende som växt sig fram besvarade han hennes kyss, lade något prövande en hand emot hennes nacke för att också flytta sig lätt närmre henne.

Adele kunde inte säga annat än att hennes vistelse i Lorothen börjat bättre än hon förväntat sig. Hon kunde knappt vänta på att få se vad de kommande dagarna skulle föra med sig. Då han besvarade kyssen slappnade hon av. Hon hade känt sig en smula nervös över att hon kanske gått över gränsen genom att kyssa honom, trots att hans ord inte riktigt hade gått att tolka på ett annat vis. Inte i hennes huvud. Trots att det inte heller var så idealiskt att kyssa prinsen i en mörk och trång korridor, så var det inte något hon klagade över. Det var ju faktiskt rätt mysigt att stå tätt intill honom med hans mjuk läppar mot sina.

Nathaniel kände sig helt plötsligt istället på alldeles strålande humör. Det kändes fantastiskt att stå där och få kyssa henne - fantastiskt, härligt, han kunde komma på en mängd ord för att beskriva det samtidigt som han kände sig mållös. När han till sist drog sig undan lite ifrån henne var det med ett leende, och endast så att han ännu var några millimeter ifrån hennes ansikte med sitt.
"Vi kan inte stå här hela dagen, vi har en middag snart" sade han, ville långt hellre vara med henne nu men han fick hoppas på att ha mycket mer tid till det sen. Dessutom kunde han inte med att vara annat än glad av den här utvecklingen.