Privatroll mellan Masato och Vidomina

Arwen nickade och sa.
- Självklart, jag tränar mest ute i skogen, men männen tränar i en sal i den största byggnaden.

Hon log och såg alver gå här och var och även hästar som betade i ett gräs.

(Var är de någonstans?)

Adelaide nickade och följde efter Arwen. Hon lade märke till alverna och hästarna. Även fast hon varit i staden under en tid nu, var Adelaide fortfarande förundrad över staden. Hon kom på sig själv med att stirra och lugnade sig. "Vad är största byggnaden?", frågade hon sedan, eftersom alla byggnader tycktes vara stora, tyckte Adelaide och fuktade läpparna.

(var är vadå?)

Arwen tittade på henne men pekade sedan mot den största byggnaden som fanns länge bort och sa.
- Där har du den byggaden, där är också stället där min far bor, även jag bor där.

(Var är Arwen och Adelaide?)

Adelaide nickade. "Ååh!", sa hon när hon upptäckte den. "Kan vi inte gå dit?", hon såg ivrig ut och log brett. Hon tittade på Arwen och sedan mot byggnaden igen. Kände sig ivrig att få se insidan och vad som fanns därinne.

(De är ju i rivendell)

Arwen nickade och sa.
- Det är just dit jag är på väg.

Hon såg byggnaden börja torna upp sig framför dem.

Adelaide klappade glatt ihop händerna för att visa sina entusiasm. Hon log brett mot Arwen och följde efter hennes steg. Eftersom Arwen var en bit längre än henne, hade längre ben, fick Adelaide skynda på stegen en aning. "Vad mer finns i byggnaden?", frågade Adelaide och kom ikapp Arwen. Hon tog tag i sin ena hand och masserade den, för att få utlopp för iver och nyfikenhet. Hon var ivrig att få veta.
De passerade andra alver på vägen. Adelaide nickade när hon fick ögonkontakt med någon av de och blev besvarad med en nick tillbaka från de. Hon log, kände sig tacksam. Adelaide kände sig välkommen, inte som hon trodde tidigare, att hon trängde sig på.

Arwen fnissade och sa.
- Ja, min pappa och de högst uppsatta alverna bort i den byggnaden, och det finns en träningsarena där också, där vi antingen tränar på bågskytte eller inför värre saker, som krig.
Men krig hoppas jag att man får undvika

De närmade sig byggnaden och Adelaide kände hur det rusade i kroppen på henne. Det var spännande. Hela situationen. "Kan du visa mig var de högt uppsatta alverna är?".Han tvekade lite på rösten, eftersom risken fanns, att hon inte skulle få tillgång att vistas i deras lokaler. Samtidigt var hon med prinsessan, Arwen, så kanske det skulle gå bra ändå, tänkte Adelaide. Hon ville så gärna se det bara. "Det skulle vara så häftigt att få se bara. Och din pappa, ledaren, hade varit trevligt att träffa, då jag hört en del om honom nu.", sa hon sedan och slängde en blick mot Arwens håll.

Arwen hörde henne och sa.
- Om de inte sitter i ett möte så ska jag nog kunna visa dig var de håller till och min pappa kan du absolut få träffa.

Hon fortsatte till byggnaden och öppnade dörren åt Adelaide och sa.
- Gästerna först.

Adelaide klappade händerna igen och gick efter Arwen. När de kommit fram till byggnaden och Arwen lät henne gå in i byggnaden först gjorde hon som hon blev tillsagd och tog ett steg in i den massiva byggnaden. "Ooh..", sa hon när hon vickade huvudet uppåt för att se upp i det skyhöga taket. "Vackert.", sa hon och lade märke till det vackra arkitekturen. Hon tittade fram igen och stannade plötsligt till då hon lade märke till hur väl vaktad byggnaden verkade vara. Adelaide lyckades inte lokalisera var träningen höll till eller mötet som Arwen nämnt tidigare och tittade över axeln åt Arwens håll igen för att låta henne leda vägen.