PRS Medi & Vidomina

Hon kände leos kalla hand föra bort hennes hand och hon visade upp halsen och suckade.
"Kan ni inte skaffa för min skull då?" Hon såg på honom och rynkade ögonbrynen.
"Alice Reed." Hon såg sedan på dörren och flög upp ur sängen.
"Nej det får du inte. Ge dig av." Hon lät nu panikslagen och hon föll ner på golvet.
"Jag ringer polisen"


/du svarade itne minns du Sherman?)

Leo tittade på henne i tystnad. "Jag kan se vad jag kan göra.", sa han sedan i lugn ton.
När det knackade på dörren tittade Leo mot den. Han hörde Rions röst och öppnade munnen för att svara, men Alice hann först. "Rion. Vänta utanför. Jag kommer ut. Men du måste lova att inte skada varken mig eller Alice.". Han lät allvarlig. Sedan ställde han sig upp och gick mot dörren.

"Jag lovar.", svarade Rion och lät lika lugn som Leo.
Rion backade ett steg och väntade på att Leo skulle komma ut ur rummet.

Leo vände sig till Alice som hade sjunkit ner på golvet. "Vänta här.", sa han bestämt och lämnade sedan rummet.
När hamn kom ut möttes han av Rion. Rion såg nedstämd ut. Leo tyckte att han såg nära ut att vara ledsen. Vilket var ovanligt för Rion, eftersom han oftast visade sig självsäker och kaxig. Det här var en ny sida.
De stod först tysta och bara tittade på varandra.
Leo försökte läsa av situationen. Ifall Rion skulle attackera, men han såg inga tecken.
Rion sänkte blicken och svalde. "Jag finner inga ord.", sa han. Leo stod tyst några sekunder. "Det du gjorde var oförlåtligt och dumt, men framför allt farligt. Du har avslöjat dig för Alice och dessutom skadat henne rejält."

"Är hon..", började Rion, men Leo avbröt honom. "Nej, det är hon inte. Hon har inte läkt. Hon behöver medicin som varken du eller jag har.". Rion tittade förundrat på Leo. "Jag tror det är något med hennes som vet inte vet om.", lade Leo till och Rion nickade.

"Okej" Hon såg på honom och försökte resa sig och tog sig till sängen och lutade huvudet mot det mjuka täcket och muttrade för sig själv och hon började rota i sin väska och drog upp en liten pepparspray och hon tryckte den mot sig och knep ihop ögonen och började viska för sig själv och öppnade sedan ögonen och reste sig på stapplande ben och hade väskan på ena axeln och gick mot dörren. Hon öppnade den och såg på dem båda och höll ut sprayen.
"Rör mig inte!"

När Alice visade sig i dörren backade både Rion och Leo ett steg av överraskning. "Alice..!", sa Leo och tittade på henne. "Du borde vila. Vi ska hämta hjälp. Du måste få i dig mat också.". Vid det här laget hade en ganska lång tid passerat förbi frukosttid. Både Leo och Rion var vana att hålla ut på hungern, men tydligen hade det gått för lång tid för Rion denna dag. Rion tittade först på Leo och sedan på Alice. Leo kollade på Rion och gav honom en menande blir för att visa att han inte skulle lägga sig i. "Rion, se til att det är ordnat åt Alice i hennes rum, berätta för tjänarna att hon stannar ett par dagar till." Rion nickade och rörde sig långsamt mot trapporna och började gå neråt till matsalen där tjänarna höll på att duka undan frukostserveringen.

Leo vände sig till Alice och verkade en aning irriterad, men han ville inte skrämma henne, så han höll tillbaka när han öppnade munnen för att tala. "Berätta, varför läker du inte? Har du någon slags magi? Varför samarbetar inte ditt blod? Vem är du?". Sa han och kände tålamodet bli mindre. .Sedan sansade han sig och drog i skjortan för att rätta till den. "Kom. Jag följer dig till ditt rum". Han räckte fram en hand för att låta henne ta den.

"Nej jag ska inte vila. Jag ska till sjukhuset och sen hem." Hon såg på dem och sänkte itne sprayen och svalde hårt och såret började blöda lite på nytt och hon började ta steg mot trappan.
"Nej jag vill inte ha mat häller. " Hon började få tårar och såg mer skrämd ut när Rion såg på henne som hon vore mat.

När han väl försvann så började hon gråta.
"Jag vet inte vad du pratar om. Jag säger det. Alice Reed, författare inget mer." Hon hade sänkt sprayen lite men höjde den snabbt igen.
"Nej rör mig inte. Du fick mig hit och jag ska ta mig hem."

Leo tittade på Alice. "Alice.. du blöder.", sa han och såg orolig ut. Det såg illa ut. "Kom, låt mig hjälpa dig. Om inte jag, iallafall tjänarna. Vi ska kalla på en läkare till dig.", sa Leo. Han höll händerna vid huvudet för att visa att han inte tänkte röra eller närma sig henne.
Leo kunde höra hur de donade på nedervåningen som om inget särskilt hade hänt. Förmodligen visste personalen i huset om Rions tillstånd och höll sig därför helst till sitt. "Kan jag få hit hjälp?", ropade Leo. "Kan någon se efter Alice och hennes rum?".
Det dröjde inte länge förrän en tjänare visade sig i trappan och gick raskt fram till de båda. Tjänaren nickade mot de båda. "Tack.", sa Leo. "Gör i ordning hennes rum och se till att fixa ombyte till henne.". Tjänaren, nickade igen och och försvann in i det rum Alice hade spenderat natten i. I släptåg fick hon med sig flera tjänare.

"Alice.", sa Leo igen när tjänaren hade försvunnit. "Jag ska gå ner till Rion. Jag ska ordna en läkare till dig. Gå till ditt sovrum så hjälper dom dig. Jag kommer sedan och ser efter dig".

Alice kunde inte låta bli att lägga handen mot såret och såg på honom medan tårarna rann ner längst hennes kinder.
"Leo....." Hon slöt ögonen och bet ihop käkarna medan hon sänkte sprayen. Hon hade ingen ork att kämpa längre, de ville inte lyssna och skulle hon ta sig ner skulle de bara hämta upp henne igen.
"Det är inte mitt rum....." Mumlade hon medan hon såg några tjänare gå förbi och blicken gick tillbaka till Leo.
"Varför kan jag inte åka till sjukhuset? "
Hon började att ta sig till rummet igen och såg en balja vid sängen, säkert för att tvätta hennes sår.

I Alices rum höll tjänarna på att bädda hennes säng ren, tappa upp ett bad och någon förberedde för mat på ett bord som var placerat i det stora rummet. När Alice trädde in i rummet tittade en av tjänarna upp på henne och nickade för att visa att hon sett henne.
"Miss.", sa hon och blickade ner. "Jag har ordnat ett bad åt dig, miss. Låt mig rengöra ditt sår, miss.". Hon visade med handen åt karet utan att ha ögonkontakt med Alice.

På nedervåningen satt Rion och Leo vid matsalsbordet. "Rion.", sa Leo, fortfarande en hård röst. Rion tittade upp mot honom. "Vi måste få hit en läkare.". Rion satt tyst. "Sherman. Kommer du ihåg honom? Sherman kan hjälpa. Jag kan prata med Jules, han kan hjälpa mig få tag i honom.".
Rion nickade. Sedan öppnade han munnen. "Är du okej, Leo?". Leo tystnade några sekunder sedan svarade han. "Ja, Rion. Glöm det nu. Vi måste hjälpa Alice. Hon är inte kry.".
Rion nickade. "Så kul att se dig igen min vän, synd bara att det skulle bli såhär.". Leo nickade. "Ja. Synd.", härmade han och ställde sig upp. "Jag ringer Jules. Se till att du har ätit Rion och byt om, du ser hemsk ut.". Sedan lämnade Leo matsalen.

Hon stannade upp och nickade, ställde ifrån sig sårayen och började snöras upp korsetten och tog av sig underkläderna och klev ner i badet och såg på kvinnan.
"Hur länge kommer jag få vara kvar?" Hon kved av smärta när vatten nuddade vid såret och hon ville bara skrika. Men hon satt kvar och såg sen på sina händer.
" Jag har inte tid. Måste jobba......" Viskade hon medan hon blev ompysslad.

Kvinnan masserade försiktigt Alices axlar och nacke för att gå igång blodflödet med oljiga händer, vilket fick det att lukta lavendel i rummet. "Det kanske svider nu, miss.", sa hon och blötte en tygbit med alkohol som hon baddade såret med. Det stoppade blödningen ganska snabbt och därefter kunde såret plåstras om med plåster och tejp. "Sådär.", sa hon sedan och återgick att massera hennes axlar. Eftersom hon satt med Alices huvud mot sig nådde hon lätt att massera henne även vid tinningen. Det kunde hjälpa henne att slappna av. Hon rörde sig försiktigt.

Leo hade pratat i telefon klart med Jules och gick tillbaka till Rion som under tiden både hunnit äta och bytt om. Han tittade på Leo när han kom in i rummet. "Nå, vad sa han?". Leo tyckte att Rion lät mer pigg, mer lik sig själv. Leo öppnade munnen för att svara samtidigt som han satte sig ner mitt emot honom.
"Jules skickar Sherman idag. Jag vet inte hur länge det tar. Du vet ju att han har en bit att resa.". Rion log litet.
Sherman skulle resa från deras vattenstad som låg gömd långt under vattenytan där staden funnits i åratal isolerat från omvärlden. "Han löser det nog. Sherman är piggare än vad vi tror.", sa Rion och Leo nickade.