Love or not - PRS botilia1 och Emma07

Matthew såg upp då dörren öppnades, kunde inte beskriva hur lättad han blev över att se Catherine. Hon var här. Hon var den enda han kunnat tänka på när han blivit skadad och sedan dess. Vad hon hade fått reda på, och ifall han skulle hinna få träffa henne igen. Äntligen, äntligen fick han se henne igen och det var en sådan otrolig lättnad. För han hade ingen aning om vad som skulle hända framöver.
"Hey", fick han tyst fram, han kunde tänka sig att synen nog gjorde skäl till sköterskans ord om att han kanske inte skulle klara sig - febern och smärtan syntes tydligt i ansiktet på honom, och bandaget på armen och runt magen hade hunnit bli blodigt igen - nej, snarare en blandning av blod och var.
"Jag har saknat dig", sade han tyst, också att se henne fick honom att komma ihåg den smärtsamma sanningen. Att han kanske inte skulle kunna gå längre, och inte heller kunna få några barn. Vilket inte alls var säkert ännu, men hon förtjänade bättre än så.

Hon log svagt och tog mjukt en fuktig handduk och la på hans panna innan hon tog hans hand i sin och kysste den.
- och jag har saknat dig. Jag trodde du var död, jag fick hem ett brev som sa det och sen fick jag veta att du levde. Mumlade hon och satte sig på en stol bredvid honom medan hon smekte hans hand. Hon såg smärtan i hans ansikte och det var värre än alla sår i världen. Han var en av de starkaste hon kände och om han så tydligt hade ont så var det verkligen illa.
- jag älskar dig så mycket och de kommer få slita bort mig om jag ska lämna din sida igen viskade hon.

Matthew log svagt utav hennes små, söta gester - som han hade saknat henne och bara få känna hennes hand i sin. Han tänkte kämpa in i det sista för att överleva såklart, men på något vis kändes det ändå som om han skulle kunna dö lugnt nu ifall det var det han skulle efter att ha träffat henne igen. Bara att ha henne där lugnade honom något otroligt.
"Jag älskar dig med", viskade han tillbaks, blicken byttes dock snart ut till en annan sorts sorg och smärta. En mer psykisk sort. Han drog ett djupt andetag.
"Om jag överlever, så vet inte läkarna ifall jag kommer kunna gå igen. Jag kommer kanske aldrig kunna göra dig gravid, och du förtjänar så mycket bättre än att ha en krympling till man", sade han tyst, nästan med tårarna glänsande i ögonen - han älskade henne så otroligt mycket av hela sitt hjärta, men han ville att hon skulle ha det bästa vilket han kanske inte skulle kunna ge henne.

Hon höll hans hand hårt och svalde hårt av hans ord.
- jag bryr mig inte om du inte kan gå igen okej? Isåfall får jag köra dig i rullstol sa hon bestämt och tänkte. Nu var det dags att berätta sanningen.
- och vad gäller barn, jag skulle berättat detta tidigare men Matthew jag är gravid med ditt barn sa hon tyst och la sin fria hand på sin mage. Det syntes inte mycket än men hon var på väg att synas, snart skulle det börja bli tydligt.

Matthew såg tyst på henne och suckade, skakade lite lätt på huvudet.
"Det är inte säkert du säger detsamma när du om några år inser att du aldrig kommer få barn på grund av mig", sade han tyst, såg dock på henne allt mer stirrande då hon förklarade att hon redan var gravid. Kunde det verkligen stämma? Väntade dem redan barn? Ett litet leende växte fram på läpparna då han insåg att han faktiskt skulle bli pappa.
"Åh älskling", utbrast han och kramade hennes hand.

Hon log mjukt och tog hans hand och la på sin mage.
- härinne ligger vårt barn så även om du kanske inte kan få fler barn så har vi i alla fall ett och ett räcker sålänge som jag får vara med dig sa hon tyst och kysste mjukt hans kind.
- jag tror det kommer börja synas ganska snart la hon till och satte sig ner igen.

Matthew såg på henne med stora ögon, det kändes overkligt att dem hade ett barn påväg men samtidigt började han inse det mer och mer nu. Att han skulle få ett barn. Han log mjukt, var fortfarande väldigt låg och nere av sina skador men var åtminstone lite mer pigg nu av nyheten.
"Ett räcker länge", sade han mjukt.

Hon nickade sakta och såg ner på honom.
- ja ett räcker även om jag hoppas att du kommer kunna gå igen. Sa hon och vände blicken mot en sköterska som kom in.
- jag är ledsen men jag måste verkligen be dig att gå. Vår patient behöver vila och vi behöver byta bandage men du är välkommen tillbaks imorgon förmiddag så kvinnan vänligt. Catherine tvekade, hon ville inte lämna men hon ville samtidigt göra det som var bäst för honom och om han behövde vila utan henne ett tag så fick hon åka hem och låta honom vila. Catherine nickade sakta och reste sig upp.

Matthew såg tyst på henne, han var så otroligt glad över henne och att ha henne hos sig. Ha henne som tröst.
"Jag hoppas med på det", sade han tyst, såg på sköterskan nästan lite besviket - visserligen kände han sig slut men det kändes desto bättre när hon var där. Hon gjorde allt bättre.
"Kan hon snälla inte stanna? Hon stör inte något", bad han, ville ha kvar henne där - han hade varit utan henne länge nog.

Sköterskan tvekade och såg på de båda innan hon suckade lågt och nickade.
- hon kan stanna en liten stund men jag vill att du lägger dig helt ner och försöker sova när vi är klara sa sköterskan och Catherine nickade sakta och såg på sköterskan.
- tack, jag ska se till att han får lite sömn sa hon mjukt och satte sig på sängkanten.
- men först måste vi byta bandage sa sköterskan och tog med sig en liten vagn med rena bandage och att tvätta med och liknande. Catherine flyttade sig så sköterskan kom åt men höll fortfarande Matthews hand.
- titta bara på mig nu sa hon tyst medan hon såg hur sköterskan började ta bort bandagen, det såg väldigt smärtsamt ut.