Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Sienna såg tyst ner lite, visste att han hade så rätt i det han sade. Ändå gjorde det ont, för trots att hon vetat bättre hade hon vågat hoppats iallafall. Och det hade varit idiotiskt, det erkände hon - det hade bara varit en dåres hopp. Vad hade hon att hoppas på med honom? Absolut ingenting, och hon förstod fortfarande inte varför han bjudit med henne. Men det var väl just det som fått henne att hoppas. Hon suckade lätt och skakade lite på huvudet.
"Var inte det. Jag må ha varit en ung och dum flicka som låter tankarna springa iväg med mig, men jag har åtminstone haft en trevlig stund som jag kommer minnas", sade hon, fick åtminstone försöka se det positiva i det hela.

Edvard stannade sin häst och tittade på henne.
" Säg inte så Miss Hamgrind. " Sa han allvarligt, att höra henne kalla sig själv sådana saker var väldigt upprörande.
" Jag är glad att du haft trevligt. Det har jag också." Sa han med ett svagt men ärligt leende och tittade på henne.
" Om jag hade minsta makt så hade jag inte brytt mig om att du är dotter till en journalist. " Sa han ärligt och skänklade hästen till skritt igen.
" Tyvärr har jag inte den makten. " Sa han med en suck och såg herrgårdarna komma närmare.

Sienna gjorde halt strax efter honom och suckade lätt.
"Jag säger så för att det är sant. Och du behöver inte tassa runt katten kring het gröt heller", sade hon, hon hade låtit tankarna sväva iväg och det var bara hennes eget fel. Ändå tog hjärtat ett litet extra skutt av hans ord, och hon kunde inte låta bli att le lite.
"Jag är glad att höra det, hur dumt det än är. Jag vet, det är bara hopplöst att hoppas på något mellan oss. Men ändå har jag njutit av ditt sällskap idag", sade hon uppriktigt, hon önskade innerligt att de båda hade varit i andra situationer så att de kanske kunnat haft en chans. Men det hade dem inte nu. Eller ja - det fanns män i hans ålder som hade älskare, men det var alldeles riskabelt för honom antagligen.

Edvard studerade henne noga, det kändes som hon hade någon tanke som han inte riktigt hade nått fram till ännu men han sa inget om det.
" Bär då detta minne. " Log han mot henne.
" Det kommer jag göra. " Sa han ärligt och funderade lite. Det fanns så mycket han egentligen ville men det var ett för dyrt pris att betala för dem båda.
Han hade ett rykte och så hade även hon, skillnaden var att ifall en skandal skulle drabba honom skulle hans namn skydda honom så mycket längre än vad hennes namn skulle göra. Och det kunde han inte leva med.

Sienna vände blicken till honom och log svagt, blicken var beundrande och nästan lite sorgsen. Just för att hon tog in hela hans härlighet, hur otroligt vacker och lockande han var, när hon visste att han aldrig skulle kunna bli hennes. Det var otänkbart. Om det nånsin skulle komma ut att han, som var ifrån en så högadlad familj, skulle umgås med henne skulle det minst sagt bli skandal och hon kunde inte utsätta honom för det.
"Det kommer jag med verkligen att göra, bära det och längta efter fler minnen. Men att umgås med dig är något jag inte kan göra, du skulle bli utsatt för så mycket prat om det ens kom fram att du ridit med mig idag", sade hon med ett lite dystert leende emot honom.

Edvard såg på henne gav henne ett litet leende och han valde att lägga alla hennes drag i minnet.
För att kunna tänka tillbaka på just detta, på just henne.
" Det är inte mig jag är orolig över. Jag är mer skyddad än vad du är." Sa han ärligt och suckade.
"Låt oss galoppera den sista biten. Låt vinden bära oss. " Log han och fattade sedan galopp och red raka vägen emot deras marker.
Han kunde inte komma på ett bättre sätt att avsluta detta. Det fanns så mycket mer att säga och ändå så lite att säga.

Sienna mötte hans blick och log svagt tillbaks, lite förvånad nästan över att det var hennes rykte som oroade honom - henne oroade det inte det minsta. Hon skakade lätt på huvudet.
"Gör inte det. Folk pratar redan illa om oss på grund av pappa, lite extra krydda på det hela skadar inte", sade hon med glimten i ögat - visserligen var det ett litet skämt men det låg också sanning i det. Folk pratade redan så lite till gjorde inte henne det minsta, själv oroade hon sig mest för honom. Hon log bredare då han föreslog en galopp, nickade genast ivrigt - det lät som en fantastisk idé. Hon skänklade fram stoet i galopp och red snart jämsides honom med ett brett leende, det här var utan den minsta tvekan en stund hon skulle komma ihåg länge.

Edvard kastade en blick mot henne och log brett, nästan pojkaktigt. Han kände sig fri, lycklig och barnsligt road.
Han skrattade glatt och tittade sedan framåt och saktade av då de snart var vid vägkorsningen där ena vägen ledde till hennes hem och den andre till hans hem.
Han stannade precis vid vägkorsningen och såg på henne. Väntade in henne. Han hade en sak han ville säga men han visste inte om han borde säga det.
Och detta debatterade han just nu i sitt huvud. Men tillslut fattade han ett beslut. Han skulle säga det, sen fick det bära eller brista.
Av den lilla tiden dem spenderat ihop hade han redan kommit fram till två saker som spelade roll för tillfället. Hon var väldigt intressant och han ville lära känna henne bättre samt att hon verkade väldigt angelägen att behålla hans status och rykte. Och vad han hade snappat upp kände hon likadant om honom och han var lika angelägen att behålla hennes rykte intakt.
På grund av detta var det värt att ta en risk.

Sienna log ännu bredare av hans leende, att det kunde vara så roligt bara att galoppera tillsammans med någon. Inte för att hon inte gjort det förut, förstås, men han gjorde det verkligen speciellt på något vis och hon log ännu brett då hon saktade av igen och till sist stannade bredvid honom. Det var ett leende som nog skulle ta lång tid att suddas bort helt och hållet.
"Tack", sade hon, fortfarande brett leendes - men det övergick till ett något mer sorgset leende.
"Jag antar att det är här vi skiljs åt. Jag har verkligen gillat ridturen", sade hon vänligt, önskade så innerligt att få träffa honom mer men det var hopplöst. Det var bara att inse att det inte skulle hända och vara stark iallafall.

Edvard såg på henne och log svagt.
" Det är här vi skiljs åt Miss Hamgrind. Men låt mig tydliggöra att minnet av dig, av denna tur kommer jag bära med mig. " Sa han leendes och sträckte lite på sig.
" På onsdag eftermiddag tänkte jag rida upp till gläntan, få lite egentid. Vi kanske ses då." Sa han med ett flin på läpparna och skänklade fram sin häst till trav och red sedan av mot sitt hushåll. Sin mark.
Han hade lagt bollen hos henne, om hon ville kunde hon rida upp till gläntan på onsdag och möta honom där om hon inte ville så behövde hon inte. Han tänkte i alla fall vänta på henne där.
Detta var något som var för bra för att mista för nått så obetydligt som ett rykte.
För nått obetydligt gräll som gjorde hennes familj stark men inte tillräcklig stark för att vara jämsides med hans familj.