Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel hade hoppats på att han hade kunnat börja läka ihop efter att Grace stuckit, men att se henne där igen rev upp en massa sår igen. Samtidigt som han också förstått att det bara var en dåres hopp han levde på, för hur i hela friden skulle hon nånsin kunna bli ihop med honom igen? Inte efter allting som hon fått reda på. Hon skulle antagligen aldrig kunna se honom på samma sätt igen, utan alltid se honom som den som lurade henne i säng och tänkte mörda henne. Vilket han aldrig skulle kunna förneka, men han ångrade sig innerligt. Nu i efterhand hade det förstört så otroligt mycket för honom. Maia å andra sidan verkade riktigt vara på krigsstigen, och mer påträngande än vanligt. Men det var också något udda med henne, något Ederel inte kunde sätta fingret på. Men han lade heller ingen större vikt vid den saken - han hade annat att tänka på. Det var ett par dagar sedan han förstått att några nefiler hade något i görningen, och börjat försöka gräva mer i den saken - och blivit lite förskräckt när han hört dem prata om Grace. Det var aldrig särskilt populärt att de fallna beblandade sig med människor, och hon hade dessutom fått veta en hel del. Kanske lite väl mycket. Han hade försökt hålla ett öga på dem och ta reda på mer, men vågade inte riktigt varna Grace - allt skulle bara förvärras ifall hon fick reda på den extra fara han tydligen också utsatt henne för. Men det gick allt annat än bra för honom - han hade lyckats förfölja dem till nån byggnad, bara för att där upptäcka att det var en fälla. Han kunde banna sig själv hur många gånger som helst för att ha varit så lättlurad, vilket var något han alltid varit och nog alltid skulle vara, men det hjälpte inte det faktum att han numera var fjättrad medans de försökte få ut mer information ifrån honom. Han sade så lite som möjligt, men hade också fått reda på en hel del både förvånande och chockande.
Första dagen där hade han klarat utan problem. Men nu visste han inte hur länge till han skulle klara, vid det här laget gjorde allt ont, han var utsvulten och nefilernas metoder blev inte direkt snällare. Tvärtom. Det var antagligen därför han skickade ut det där meddelandet till Grace, för han visste inte längre vad han skulle göra och tänkte inte helt klart.
Hjälp.
Tidigare när han skickade henne tankar hade det varit kontrollerat och med en lugn röst. Det var det verkligen inte nu - orden följdes av en känsla av panik och skräck.

Också Jeremiah hade förstått att något var fel med hans gamla vän. Han hade inte träffat honom på länge - det var egentligen förbjudet för dem att träffa fallna änglar, så fort de fallit skulle de helst glömma att dem ens existerat. Men något hade fått honom att ge sig av till staden där han visste att vännen befann sig, och efter att ha grävt lite hade han till sist hittat till Graces hus för att där knacka på. Liksom med Ederel kunde man förstå att det var något speciellt med honom, men på ett helt annat sätt än honom. Ederel var... Kall. Jeremiah å andra sidan utstrålade ett slags lugn, och de klarblå ögonen verkade snarast lysa av värme.

Dagarna flöt på men varje dag tänkte hon på Ederel. Han var fortfarande den första hon tänkte på då hon vaknade om morgnarna, och den sista hon tänkte på innan hon somnade om kvällarna. Hon visste att hon behövde släppa taget om honom - det var först då hon skulle få den lugn och ro hon sökte efter. Problemet var att hon inte visste hur hon skulle gå till väga. Hon ville inte släppa taget om honom, för det betydde att hon lät honom gå. Hon skulle förlora honom. Hon var självisk. Det här handlade inte enbart om henne. Det hade aldrig varit enbart om henne. Under just den här dagen följde en olustig känsla med henne. Grace hade svårt att beskriva den, men redan på förmiddagen hade den meddelat sin ankomst och växt sig starkare för varje timme som gick. Trots att hon försökte distrahera sig på alla möjliga sätt så lyckades hon aldrig helt och hållet få tankarna på annat håll. Det var på eftermiddagen då hon stod och bakade, som den sista droppen föll från himlen och ner i bägaren, som i sin tur svämmade över. Hon hörde hans röst igen. Ederels röst. Hjälp.
Hjälp? Vadå hjälp? Var han i fara? Grace la ifrån sig elvispen då det knackade på dörren, gick med fundersamma steg ut till hallen för att öppna. Mannen som stod utanför hade hon aldrig sett förut men ändå kändes han bekant. Han utstrålade värme som hon aldrig hade upplevt förut, en värme som omöjligt kunde vara mänsklig. Ingen människa var så god, hade en så ren själ. Ju längre tid man spenderade på jorden, desto smutsigare blev man. Det var ett faktum. Det var inte heller av ren slump som hon fått besök av just denne man. Han hade lagom till Ederels rop om hjälp dykt upp. Han var här för att i sin tur hjälpa henne.
"Vi har bråttom, antar jag?" Grace sträckte sig efter sin jeansjacka och tog på sig skorna innan hon lämnade huset.

Gabriel blev lättad över att hon så snabbt förstod vad han var där för. Bra. De skulle spara på tiden med att inte behöva förklara läget för henne, eller läget eller läget - han hade själv inte mer koll än att det måste vara nefiler som fått tag på Ederel, och att han var ganska illa ute vid det här laget. Han nickade först tyst åt hennes fråga, brydde sig inte om att förklara vem han var. Men han hade en känsla av att hon förstod det utan att han behövde yppa ett ord om den saken.
"Ja. För varje stund vi dröjer rinner tiden ut för Ederel", sade han lugnt, samtidigt som han började gå ut emot gatan igen. Han vände blicken till henne igen.
"Jag känner inte till den här staden. Var finns nåt gammalt båthus?", frågade han, han hade lyckats se hur insidan av huset Ederel befann sig i såg ut och fått fram att det måste vara nåt slags båthus. Men han visste inte alls vart han kunde hitta det i staden, samtidigt som han kunde tänkas behöva hennes hjälp - han kunde kanske inte beblanda sig alltför mycket med Ederel, det skulle innebära en ganska stor risk.

Ederel visste själv inte ens vart han var, bara hur insidan såg ut. Efter en del dividerande med sig själv hade han kommit fram till att det måste vara någonstans i hamnen åtminstone, men hade inte varit säker eller stark nog för att skicka med platsen i tanken till Grace. Vid det här laget hade nefilerna fått ur honom lite information, även om han försökte hålla tyst i den mån det gick. Men han kunde inte neka till att de visste hur dem skulle göra för att bryta ner någon. Vid det här laget klarade han knappt att tänka, och verkligen allt gjorde ont. Ryggen som varit ärrad sen innan var nog den värsta, den var strimmig av slagen ifrån piskan och blodet ifrån såren och tröjan fanns där inte mycket kvar av. Där skulle utan tvekan bli några fler ärr till "samlingen".
"Jag frågar inte en gång till. Var finns han?", frågade den ena nefilen kort, han hade förstått att hans namn var något i stil med Raol.
"Jag vet inte", svarade Ederel bara, och var faktiskt ärlig. Det enda de frågat om det sista var en annan fallen, som Ederel knappt ens träffat sen han föll och inte hade en aning om vart han höll hus. Raol fnös.
"Kanske du bara behöver lite starkare hjälp att komma ihåg det, eftersom det inte verkade fungera förut", sade Raol kort och nickade mot en av de andra, den som hela tiden hållit i piskan de använt mot Ederel, varit deras slagman. De hade hållit på med något bakom honom, men han hade inte kunnat annat än att höra det och hade inte kommit fram till vad. Men det fick han dessvärre reda på snart nog, när det glödheta järnet trycktes mot hans rygg. Tidigare hade han reagerat så lite han bara kunde på piskslagen, men inte nu. Nu kunde han inte hindra sig ifrån att skrika rakt ut då smärtan var värre än något tidigare. För en kort stund tappade han kontrollen, och skrek mer än bara rätt ut - precis som ropet på hjälp innan skickades också skriket till Grace. Och tack vare att han tappat kontrollen för en kort stund, också mer än så. Bilder blixtrade förbi - bilder härifrån, bilder ifrån när han fallit, stanken ifrån det brända köttet och blodet på ryggen.

Grace stannade upp och stirrade på Gabriel en stund, precis som om det bara var en massa nonsens som lämnade hans mun trots att det var riktiga meningar. Men hennes hjärna ville inte registrera något av orden - det ända hon kunde tänka på var Ederel och det faktum att han var i fara. I stor fara dessutom om en ärkeängel flög ner till jorden för att personligen hjälpa till. Hon kände sig så förtvivlad att hon ville börja gråta, men de hade verkligen inte tid för tårar just nu. De fick hon spara till senare. Nu behövde hon ta sig i kragen och det var precis det hon gjorde med hjälp av ett djupt andetag.
"Ett båthus?" upprepade hon med något skakig röst, slöt ögonen för att tänka efter ordentligt. Det var en ganska liten stad hon bodde i men ändå kom hon inte genast att tänka på något båthus. Vilket gjorde henne frustrerad och ängslig. Tillslut slog det henne dock. Det fanns ett litet båthus nere vid hamnen som ingen använde längre. Huset var så gott som förfallet.
Med bilen kom de ner till hamnen relativt fort trots att det kändes som en mindre evighet. Grace hade nästan halvvägs kört ner i diket och det hade hon gjort om inte Gabriel räddat situationen. Under ungefär en minuts lång tid blixtrade bild efter bild förbi i hennes huvud, alla bilder hade på något sätt med Ederel att göra. Hon skrek rakt ut: skriket han gett ifrån sig hade fått alla hår på kroppen att resa sig, men bilderna var minst lika skräckinjagande att det var ett rent under att hon inte kastat upp än. Gabriel gav henne en lugnande blick - som tyvärr inte hade en särskilt lugnande effekt på henne - innan han började gå mot ingången. Grace följde efter, förberedde sig mentalt på vad som väntade dem. Hjärtat hoppade upp i halsgropen på henne då hennes blick först landade på Ederel. Vad hade de gjort med honom? Därefter vandrade hennes blick över till hans flickvän som stod och såg ut att vara nöjd med sig själv. Graces blick mörknade och hon såg mot mannen som stod med en piska i handen.
"Slå mig. Eller är du för feg?" Hon utväxlade en blick med Gabriel som verkade ifrågasätta alla hans val, speciellt varför han hade tagit med sig henne, innan han spred ut sina vingar. En ärkeängel var i slutändan ingen man lekte med. Han hade mer kraft och styrka än någon av de andra i rummet kombinerat.

Vid det laget som dörren öppnades in till båthuset så dansade svarta och röda prickar vilt framför Ederels blick, och han kunde inte påstå att han heller kunde tänka klart. Den stegrande smärtan hindrade allt sånt. Han hade haft ont innan, och nu... Trots att brännjärnet till sist lämnat hans rygg var smärtan ändå olidlig. Det hade också lämnat efter sig ett rejält brännsår utöver såren från piskan, och han behövde inte kunna se ryggen för att veta att det såg förjäkligt ut. Först ärren sen innan, och på det såren och brännsåret, som till och med hade bränt in och blottlagt en del insida och muskler tillsammans med pisksnärtarna. Tur för honom var åtminstone att han tålde desto mer än någon normal människa. Det blandat med hur han allmänt måste se ut efter att ha hängt där i två där måste få honom att se ut som ett rent vrak. Han vågade inte helt lita på sina egna ögon då han såg Grace och Gabriel, det lät otroligt att ens någon av de båda skulle ha kommit dit och varför tillsammans? Eller jo. Gabriel kunde inte synas tillsammans med honom egentligen, så kanske att han hoppats få hjälp av Grace med honom. Han insåg att han stirrade lite på dem, men var det särskilt konstigt? Hoppet fick honom ändå att lita på ögonen, även om han inte förstod hur Gabriel fått med sig henne dit. Varför skulle hon ens vilja rädda honom efter allt han gjort mot henne? Han kunde dock inte tacka dem nog, han hade ingen att räkna med annars och skulle utan dem säkerligen inte tagit sig därifrån levande. Samtidigt som Gabriel verkade ge sig i kast med nefilerna, så försökte åtminstone Ederel hjälpa till och ställa till det lite med att plantera lite förvirrande bilder och annat hos de andra - lura dem till att slå åt helt fel hål eller liknande. Visserligen var han långt ifrån lika kraftfull som Gabriel, och särskilt inte i det skick han var i, men han lyckades ändå på något vis göra det. Han vände blicken till Grace igen, en bedjande blick och såg snabbt upp mot repet som band honom. Han visste att hon skulle förstå att han bad om hjälp loss utan att behöva plantera nån tanke hos henne, de hade på något vis fäst ett rep i taket som han nästintill hängde i med handlederna fästa i repet. han stod upp, men det var bara tack vare repet - i annat fall skulle han antagligen inte ha ens kunnat hålla sig uppe med ryggen.

Grace mötte den bedjande, till och med desperata blicken som Ederel gav henne och såg sedan upp mot repet. Hon gick fram till honom, lät blicken vandra över hans rygg och kände hur det vände sig i magen. Munnen fylldes av smaken av galla men hon tvingade sig att se efter ordentligt vad han hade blivit utsatt för. Då Gabriel var klar med nefilerna verkade det som om han var redo att ge sig av. Givetvis ifrågasatte hon honom, hur han bara kunde ge sig av så där.
"Jag har redan gjort mer än vad jag borde," förklarade han med en suck och sorgen syntes tydligt i hans blick. Grace skakade på huvudet. Skadorna var för grova - det var inte sagt att Ederel skulle överleva.
"Hela honom från alla sår. Jag gör vad som helst." Hon visste att det var en farlig uppgift att stå i skuld till en ärkeängel men hon kunde inte själv ta hand om Ederel. Och hon ville inte se honom ha så ont, han hade redan gått igenom tillräckligt mycket. Gabriel suckade djupt och studerade henne med allvarlig blick: ungefär som om han försökte ta reda på om det gick att lita på henne. Tillslut nickade han och vände sig mot Ederel istället. Det räckte för Grace. Hon skyndade sig ut från båthuset och sjönk ner på knä strax utanför för att spy. Det hade bara blivit för mycket. Hon satt kvar och hulkade en stund innan hon tog sig ner till vattenbrynet för att dricka lite vatten, samt torka sig om munnen. Därefter gick hon över till bilen för att sätta sig bakom ratten, antog att Ederel skulle behöva skjuts därifrån och det var det sista hon tänkte hjälpa honom med.

Ederel förstod ingenting av varför i hela friden Grace hade följt med dit. Visserligen hade han ropat på hjälp, men han hade ärligt talat inte riktigt trott att hon skulle lyssna på det och än mindre faktiskt hitta honom. Men han skulle aldrig kunna tacka vare sig henne eller Gabriel nog för att dem hade hjälpt honom, Gabriel hade betalat tillbaka sin gamla skuld med rejäl råge. De båda hade varit goda vänner på den tiden innan Ederel föll, och han hade hjälpt honom med några små saker. Men absolut inget i sådan här stor skala, och det var ett rent under att han ens hjälpte en fallen så som han egentligen var förbjuden att beblanda sig med. Och att dessutom hela honom också, det var mer än vad han nånsin kunnat begära. Men den saken hade han nog mest Grace att tacka för. Ärren skulle alltid vara kvar där, men han hade iallafall lappat ihop de värsta såren vilket var guld värt - med de såren visste han inte ifall han ändå skulle klara sig eller ifall deras räddningsauktion varit förgäves. Efter att ha tackat väl och sagt adjö till sin gamle vän styrde han stegen ut ur båthuset, kunde inte komma därifrån snart nog. Han hade tillbringat tillräckligt med tid där för väldigt lång tid framöver. Han fick snart se att Grace satt i bilen, gick därför ditåt - han ville både tacka henne och varna henne. Han stannade vid passagerarsidans ruta.
"Jag kan inte tacka dig nog för det här", sade han, blev med det här ännu mer övertygad om hur godhjärtad hon var. Han suckade lite.
"Dem var inte de enda som var ute efter dig. Du måste vara försiktig", bad han, vad hon än trodde om honom så brydde han sig väldigt om henne och kanske att hans ord kunde ge henne en hint om det. Av att han avslöjade att han hamnat i all den här knipan i nåt slags försök att rädda henne - han hade fått nys om att dem varit ute efter henne, vilket var varför han lagt sig i och istället hamnat i båthuset. Men han var på ett vis nästan glad att han gjort det - om han inte gjort det visste han inte vad dem gjort mot Grace, men han tvivlade på att de skulle ha hållit en människa vid liv lika länge som honom, han var mer värdefull att ha kvar längre tack vare att han hade mer information att ge ut.

Med tanke på att han inte klev in i bilen utan istället stannade upp vid passagerarsidans ruta, drog hon slutsatsen om att han inte behövde någon skjuts trots allt. Hon tänkte inte böna och be honom om att låta henne skjutsa honom hem till sig: begrep han inte själv att det bara var att sätta sig i bilen så var det hans ensak. Grace sa ingenting då han tackade henne, hon hade helt enkelt inte någonting att säga. Det var väl självklart att hon hade hjälpt honom. Vem som helst som hade hjärtat på rätt plats i kroppen skulle hjälpa den som var i behov av hjälp.
"Är det någon som är ute efter mig så är det mitt problem. Lägg dig inte i." Hon startade motorn och la i backen för att backa några meter, vände därefter på ratten för att köra därifrån. Nefilerna som plågat honom i båthuset skulle inte störa honom något mer, det var hon säker på att Gabriel hade sett till. Likaså litade hon på att ärkeängeln hade helat honom ordentligt. En ängels kraft och makt var olikt någonting annat - det kunde till och med hon begripa trots att hon inte visste mycket om änglar. Hon visste inte när Gabriel skulle dyka upp för att kräva att hon betalade av sin skuld, men det var ett problem hon skulle försöka låta bli att tänka allt för mycket på nu. Trots allt så hade hon annat att bekymra sig för.

Att hon var så kort gjorde ont i hjärtat. För en kort stund hade ett litet hopp väckts inom honom då hon hade kommit dit, men han måste inse att han var en fullkomlig idiot som ens tillät sig att hoppas något om dem. Det var väl självklart att hon inte skulle vara trevligare mot honom nu än innan, för varför skulle hon vara det? Han hade sårat henne nog för en livstid. Enda anledningen till att hon dykt upp var antagligen att Gabriel bett henne, och han var ju korkad om han trodde annat. Han måste bara någon gång inse att han hade sumpat varenda chans han haft med henne, men det var verkligen lättare sagt än gjort. Han hade först övervägt att sätta sig in i bilen - han ville trots allt hemskt gärna prata med henne, för han saknade henne något otroligt. Men det kändes ohyfsat att bara hoppa in, plus att han inte kunde begära skjuts ifrån henne när hon redan hjälpt honom så. Han suckade lätt.
"Förlåt. Och då menar jag för allt", sade han och backade undan lite så att hon kunde köra iväg. Orden betydde kanske inte mycket för henne, för det fanns antagligen inga ord som kunde gottgöra vad han gjort henne. Men de betydde åtminstone lite för honom, för de kom ifrån det lilla hjärta som hon hade lyckats värma upp djupt inom honom. Och hur gärna han än ville bli sams med henne så visste han bättre än att hänga efter henne hur mycket som helst - hon verkade inte längre ha det minsta intresse kvar i honom, och han måste lära sig att släppa taget om henne. Även om han så desperat inte ville det, så hade han inget annat val för han hade inte den minsta aning om hur han någonsin skulle kunna vinna tillbaks henne.

Tidigare i veckan hade hon fått ett oväntat besök av Gabriel. Smått osäkert hade hon bjudit in honom, och pratstunden hade mest bestått av att hon suttit och lyssnat på honom. Han berättade om hur han och Ederel blivit vänner, om deras historia samt hans åsikt om killen. Gabriel medgav att han tappat räkning på hur många gånger Ederel gjort honom upprörd, att det inte skulle göra honom någon skada om han skulle tänka efter några gånger extra innan han agerade eftersom det förmodligen skulle rädda honom från många olika situationer. Men han fortsatte med att förklara att Ederel innerst inne hade ett gott hjärta, och att man hade en vän för livet i honom om han fastnade för en. Gabriel försäkrade henne om att hon hade all rätt i världen att vara arg på honom, men han bad henne också att åtminstone överväga att förlåta honom.
"Du har ett gott hjärta, Grace. Försök lägga dina känslor åt sidan och lyssna till vad ditt hjärta har att säga. Om du kan förmå dig att förlåta honom så kan vi säga att vi är kvitt varandra. Det är allt jag ber dig om. Förlåtelse." Orden ekade fortfarande i hennes huvud. De hade gjort det ända sedan hon hört ärkeängeln yttra dem.

Nu var hon på väg in till stan. Gabriel hade dykt upp några dagar senare efter sitt första besök för att höra sig för om hon kommit fram till ett beslut, och hon hade inte behövt säga något för att han skulle veta att hon var redo att sätta sig ner för att prata ut med Ederel. Det dröjde länge innan hon samlat ihop tillräckligt med beslutsamhet för att kliva ur bilen och gå mot restaurangens ingång. Hon var iklädd en vit klänning som slutade en bra bit ovanför knäna. Hon var inte uppklädd men inte heller för vardagligt klädd, utan på en passlig nivå mitt emellan. Grace hälsade på kyparen som genast verkade veta vem hon var, visade henne mot det reserverade bordet för två.