LärareXelev

Snape låg i sängen när Poppy kom gående med mat till honom och Snape suckade och s.a.
- Jag kan faktiskt gå till stora salen och äta.

Poppy suckade och sa.
- Försök inte, jag släpper dig först i natt då du kan gå ostört utan någon elev som springer omkring.

Dagen led mot sitt slut och Amelia hade gått till biblioteket där hon satte näsen i en bok. Hon måste läst i flera timmar när hon plötsligt kände sig extremt trött, men hon hade bara några kapitel kvar på boken hon läste. Tio minuter senare så hade hon slumrat till mot bokhyllan.

Madam Pince gick runt i biblioteket då hon såg att Miss Garric sov och hon gick dit och ruskade på henne och sa.
- Vakna.

Amelia ryckte till och undrade genast var hon befann sig. Hon tittade upp och såg madam Pince.

- Jista petter! Ursäkta mig madam Pince!

Hon såg ut och insåg att det hade mörknat rejält.

- Ursäkta mig! Igen.. Jag går direkt till sällskapsrummet! Detta kommer inte hända igen

Hon samlade raskt ihop sina saker

Madam Pince såg efter henne och flinade.

När det var mörkt så släpptes äntligen Snape och han suckade och gick ut från sjukhusflygeln och var inte på sitt bästa humör.
Ja, det var inte så mycket man kunde kalla för hans bästa humör.

Hon går tyst igenom de nu mörka och livlösa korridorerna som brukar vara fulla av liv. Hon rätar på ryggen men är på sin vakt. Hon klamrar fast vid sina böcker i sin famn och försöker hitta vägen tillbaka till sällskapsrummet.

Snape gick sakta mot sitt rum på grund av huvudvärken.
Det var en aning bättre men Poppy hade sagt att han skulle gå sakta, och han hade ingen lust att få henne hängades över sig i onödan.

Hon gick ensam med sina tankar mot fängelsehålorna tills hon hörde ett par hasande fotsteg. Hon kände genast en ilning i kroppen men tänkte att det måste vara Filch så hon stannade inte. Hon saktade endast ner en aning.

Snape kom runt hörnet och såg Miss Garrick en bit bort och sa.
- Miss Garrick, vad gör du ute så här sent?


Han stannade med armarna i kors-

Hon ryckte till när hon såg den mörka figuren. Men blev lättad när hon hörde att det var professor Snape.

- Professor Snape! Du mår bättre! Och jo alltså, jag somnade i biblioteket efter en ganska lång läsning och madam Pince väckte mig för några minuter sen och ja...

Hon insåg att hon svamlade och blev röd om ansiktet. Hon var glad att det var mörkt och förhoppningsvis kunde han inte se det.