Not about angels [boknörd_ & Velleity]

Okej, så labyrinten var inte det Nico förväntat sig i första hand. Det första intrycket han får är att de befinner sig i en gruvgång. Den kvava lukten av jord och instängdhet är starkare än den varit alldeles nyss. Dessutom blandar den sig med den obehagliga och kvävande stanken av död. Viktor, som med sina 190 centimeter täcker allas sikt, undviker liksom Nico att svara på Leas fråga om vad i helvete det är som stinker. Viktor vet alltför väl. Nico går sist, och han ser knappt Darius precis framför, men han hör hur pojken lämnar ifrån sig ett kväljande ljud.
Det känns som de är instängda i evigheter och Nico känner hur dammet lägger sig i hans lungor och täpper till hans syretillgångar. Det sticker i näsan och det känns som om de jordiga väggarna, stabiliserade av endast träplankor viskar till honom. Nico kan inte urskilja vad de försöker säga till honom - såfort han lyssnar på dem försvinner de ut i det tomma intet. Lea verkar inte ha den turen, för även om det är några meter mellan dem hör han hur hennes andetag blir mer ytliga; hon är rädd. Trägolvet under dem knakar och vibrerar av stulet liv. Han vet inte hur länge de går där, och ingen säger något. Kanske hör de rösterna tydligare, vilket han verkligen inte hoppas. Förlorade själar är inget att leka med.
Mörkret omkring dem slukar allt synligt ljus, och det känns som om Nico står öga mot öga med ett mirakel när ett ljus, mer gyllene än hela Darius når dem.
Det som möter det lilla sällskapet i slutet av dödens tunnel är en skapelse av kung Midas. Nico bara vet det.

Lea undrar med en gång varför den här tunneln inte var med bland hennes hallucinerade rädslor. Det luktar fruktansvärt och ingen verkar vilja berätta för henne vad det är som luktar. Men hon kan mycket väl gissa sig till det, och så gott som alla hennes gissningar innefattar död eller ruttna grejer.
Fast lukten är inte det värsta, det värsta är rösterna. Det är som om ett hav av själar viskar till henne, fast det går inte att urskilja så mycket ord. Luften är tjock och dammet yr och hennes ögon svullar och näsan rinner. Folk har hela tiden talat om för henne att hon är allergisk mot damm och liknande, vilket hon alltid förnekat. Kanske var det sant ändå. Rädslan är som ett täckte som dras åt hårdare och hårdare samtidigt som hennes andning blir ytligare och ytligare. Tack och lov att ingen kan se henne i mörkret, hon måste se ut som ett vandrande lik. Efter ett tag lyckas hon urskilja små ord från rösterna som "hjälp" och "smärta", men hon gör sitt bästa för att ignorera det.
Plötsligt syns ett ljus starkt nog att kväva det mesta av mörkret. När Leas ögonen vant sig vid det plötsliga ljuset kan Lea urskilja vem gestalten är. Kung Midas. Eller ja, det ser ut som han iallafall. Alla fyra stannar framför honom i slutet av tunneln samtidigt som han öppnar munnen.

"Inte du igen", är det första de hör från den enligt folkmun girige konungen. Nico skymtar åsneöronen under hans mössa. Underligt nog har han på sig en morgonrock, lika vit som både hans hår och skägg. De små, plirande ögonen är gyllene och har samma kyla som en guldtacka. De är inte alls som Darius.
"Nog, kung Midas", svarar Viktor. Hans röst är känslokall, en färdighet Nico vid det här laget börjat misstänka att deras ryska guide saknade. "Ni behöver inte vara oförskämd. Er uppgift är inte att stå och gnälla på mina besök, om jag minns korrekt?"
Uppenbarligen träffade Viktor en nerv, för Midas är plötsligt inte lika trotsig.
"Nåväl", snäser den ilskna kungen, men han kliver åt sidan. Jag ser hur hans blick stannar lite för länge på Darius, som nästa smälter in i allt gyllene vi badar i. Han sträcker handen mot de gyllene lockarna, men stannar mitt i rörelsen när harklar sig.
"Ni hade passat fantastiskt bra i min statykollektion", ursäktar han sig, sväljer hårt, och låter oss äntligen passera.
"Kung Midas", konstaterar Lea, skrattar lätt, men hennes ton förändras tvärt och kylnar till. "Han är väl död, Viktor? Senast han sågs vid liv var vid Gaias uppvaknande. Varför är han här?"

Hela kung Midas ser ut att lysa, och han får hela korridoren att lysa med ett gyllene sken. Precis när de ska passera vilar Midas blick några sekunder för länge på Darius innan han avlägger en ursäktande kommentar.
"Ni skulle ha passat bra i min statykollektion."
Statykollektion? Lea gillade inte tanken på att Midas hade en sådan, tänk om han var som Medusa och gjorde folk till sten?
"Kung Midas", konstaterar Lea med ett lätt skratt. Men sen slås Lea av en tanke, kung Midas är ju död, sen många år tillbaka. Vad gjorde han i den här labyrinten?
"Han är väl död, Viktor? Senast han sågs var vid Gaias uppvaknande. Varför är han här?" frågar hon kyligt och vänder blicken mot Viktor. Tänk om de hamnat hos fienden? Kanske konspirera Viktor med fienden, det skulle vara rätt logiskt ändå. Hennes hjärna börjar med en gång försöka hitta på olika förklaringar och hon vill ingen hellre än att bara stänga av allt. Ju längre bort ifrån kung Midas de kommer desto mer återgår korridroen till att vila i mörker. Viktor öppnar munnen för att ta till orda men innan han hinner så långt hörs ett högt ljud. Lea vänder sig tvärt om, men kan inte avgöra varifrån ljudet kommer, det verkar eka och studsa mellan väggarna.
"Hör ni också det där?" frågar hon.

Hela Viktors ansikte slappnar av då han slipper stränga Leahs förhör. Saved by the bell, ungefär, men i en lite dödligare situation. Ljudet i fråga är oidentifierbart, och innan någon hinner säga något mer låter det igen. Ljudet skär i öronen och kvartetten måste trycka händerna mot öronen.
"Labyrinten...förändras..måste..", vrålar Viktor i ett försök att överrösta oväsendet. Den sista meningen blir förlorad, men det gör inget, för hela gruppen måste rusa när en av de gigantiska väggarna nästan krossar dem. Nicos sinnen är överkänsliga och det brinner av adrenalin i hela kroppen. Han skulle kunna göra det här för evigt. De springer, och ljudet av den rörliga labyrinten blandat med Darius flåsande är det enda Nico kan koncentrera sig på. Allt annat sker för hastigt, och innan han vet ordet av det har Viktor dirigerat dem igenom en liten, liten dörr.
"Vad i..", börjar Nico frustrerat, men han avbryts av Darius.
"Vart är vi?", frågar den blonde skuggjägaren. Han låter alldeles för optimistisk och Nico får en underlig lust att slå ut tänderna på honom. Han kanske hade gjort det om han inte varit så skakig och ännu mer ilsken på Viktor. Hur kan han veta att denne inte tänker lämna dem att dö?
"Bra fråga", svarar Viktor och ler sådär hemlighetsfullt. "Mount Saint Helens". Okej, så Nico känner sig plötsligt spyfärdig samtidigt som han vill dra iväg från Viktor och låsta denne svälta ihjäl. För de befinner sig vid Tyfons lille fängelse.
"Vi hittade rätt, i alla fall", svarar den ryske, rödhårige killen obekymrat. "Nu måste vi bara vänta. Det är den första gången jag gör det här." Nico överväger att hoppa ner i vulkanen de står vid. Lavan ser plötsligt väldigt inbjudande ut.

Lea hoppar åt sidan när en vägg kommer rasande mot dem. Vafan? Kan de inte få fem lugna minuter ens? Medan de flyr undan de rasande väggarna finner Lea en känsla inom sig själv som är ganska så ny. Hon känner någonstans inom sig att detta är något hon är menad att göra, på något sätt. Lea känner en irritation stiga inom sig när Viktor leder dem in genom en dörr.
"Mount Saint Helens" hör hon Viktor säga. Om Lea inte minns fel är det en vulkan i Washington state, de har alltså gått genom en dörr och hamnat på andra sidan atlanten.
"Vad exakt ska vi vänta på?" frågar Lea spydigt. Hon är trött på detta nu, trött på Viktor och hans hemligheter, att aldrig veta något och alltid behöva fly undan saker. Lea kommer sedan på att hon fortfarande har sin turist kamera runt i halsen, så hon tar upp den och knäpper en bild att vulkanen, bara för att. Tänk om de skulle försvinna och någon skulle hitta kameran i ett dike någonstans.
"Han tänker säkert offra oss eller något" muttrar Lea sedan och blänger surt på Viktor. Först hade hon tyckt om honom, trots att han alltid varit märklig. Men ju mer tid hon tillbringar i hans sällskap desto mer tvivlar hon på honom och alla hans hemligheter.