Eredhel PRS Emma07 & wolfy

Candra kunde inte låta bli att skratta då de landade igen. Dels för att upplevelsen hade varit helt otrolig, men också för att blicken som Amethyst hade gett dem, eller snarare Ailred, hade varit guld värd. Hon sträckte ut handen för att klappa den vackra draken som tack innan hon vände sig mot Ailred. Hon skulle nog aldrig med ord kunna förklara hur glad hon var över att ha träffat honom.

Ailred log roat åt Amethysts blick, men kunde inte låta bli att rodna lite lätt då han kom att tänka på att draken ju kände av hans känslor. Då han kommit av Amethyst vände han sig med ett leende mot Candra.
"Tack för att du följde med, och tog det så bra", sade han mjukt, tog hennes hand igen.
"Vi kanske borde ge oss tillbaks dock innan folk börjar undra för mycket", sade han, men hade inga planer på att skiljas ifrån henne än för den delen. Han kunde inte låta bli att skratta till då han kände en knuff bakifrån - Amethyst som hade lätt knuffat till honom med huvudet.
"Men skärp dig", sade han roat till henne, såg roat på Candra igen.

"Tack för att du bad mig följa med dig. Och tack för att du berättade." Att han litade på henne så pass starkt att han kände sig bekväm med att dela med sig av sina hemligheter.. Det betydde mycket för henne. Men det fick henne också att tänka en hel del. Hon gick ju runt och bar på en hel del saker själv. Candra log mot Amethyst som knuffat till Ailred med huvudet. Trots att det mest varit på bus så lös tilliten från drakens ögon. Det var ingen tvekan om att hon avgudade Ailred med allt hon hade.

Ailred log mjukt emot henne och nickade lite. Han visste inte ens riktigt varför han kommit att lita så mycket på henne, men det gjorde han och hon var den första han faktiskt vågat berätta om Amethyst för. Och också Amethyst verkade tycka att det hade varit roligt att få ha träffat henne, även om hon antagligen hade som roligast åt Ailreds känslor. För honom betydde Amethyst otroligt mycket - hon var som en del av han själv, han kunde knappt ens beskriva med ord de bandet de hade mellan sig. Han skulle göra allt för att hålla henne säker och han litade på att hon skulle göra detsamma för honom.
"Men vi borde nog ge oss tillbaks", sade han, gav Amethyst ett sista, något beklagande ögonkast, innan han drog med sig Candra ut ur gläntan igen. Egentligen skulle han mer än gärna tillbringa mer tid där med både Candra och Amethyst, men det räckte med att han stack till skogs en gång om dagen, han ville inte att folk skulle få mer misstankar ifall dem var iväg länge.

Hon promenerade under tystnad vid hans sida, men fattade efter en stund tag om hans hand för att följa en liten stig som ledde till ett vackert vattenbryn. Candra släppte taget om hans hand och flackade något nervöst med blicken.
"Det är en sak jag vill berätta," sa hon, inte helt säker på om det var rätt sak att göra. Bara för att han anförtrott sig åt henne betydde inte automatiskt att hon behövde dela med sig av någon hemlighet till honom. Men innerst inne så ville hon att han skulle veta. Hon visste inte vad det skulle bli av deras förhållande i framtiden, om det skulle utvecklas något alls, men han förtjänade ändå att få veta sanningen nu. Hon förde händerna till klänningens axel band och lät klänningen falla ner till höfterna, tillräckligt mycket för att hennes ärrade rygg skulle blottas för honom.

Ailred blev något oroad då hon plötsligt verkade så nervös, hade ingen aning om vad det var som fick henne att bete sig så eller vad det var hon ville berätta.
"Vad är det?", frågade han mjukt, han skulle ju självklart lyssna på henne, särskilt efter vad han just avslöjat för henne. Hjärtat verkade hoppa över ett slag då hon släppte ner klänningen och ryggen - med ärren - visades. Vem i hela friden hade gjort något sådant mot henne? Ailred var åtminstone säker på en sak, ifall han nånsin träffade den personen skulle han göra allt han kunde för att hämnas. Det var för honom oförståeligt hur man kunde behandla henne så. Tyst strök han försiktigt med fingrarna över ryggen.
"Vad har hänt?", frågade han tyst, drog handen hennes arm för att istället ta hennes hand.
"Du måste inte berätta om du inte vill", sade han, ifall det var jobbigt för henne att prata om det eller något ville han definitivt inte tvinga henne till att berätta om det. Bara det att hon visade det var guld värt.

Då hon kände hans fingrar mot sin rygg knep hon igen ögonen. Trots att han rörde så försiktigt, och trots att själva beröringen inte gjorde ont, så var det smärtsamt att tänka tillbaka till tiden då hon varit en av kungens slavar på slottet.
"Jag spenderade två år som slav hos kungen," sa hon tillslut och öppnade ögonen igen för att se mot horisonten, "minsta felsteg resulterade i att man blev piskad. Ibland gjorde soldaterna det bara för att de var uttråkade och ville ha roligt." Att hon klarat sig vid liv därifrån var ett rent under. Candra drog upp klänningen igen och harklade sig lätt innan hon vände sig om mot honom. Hon studerade honom med en blick som inte riktigt gick att tyda. Trots att hon inte med glädje pratade om det som hade hänt så kändes det lite bättre nu när Ailred var medveten om saken. Inte hela sanningen men en del av vad som hade hänt för några år tillbaka.

Att höra vad hon gått igenom gjorde nästan ont, att veta vad Candra som han kommit att gilla så otroligt mycket måste ha varit med om. Och arg på något vis, över att dem vågade skada henne så. Det fick honom nästan att vilja flyga till slottet med en gång, även om det var en dåraktig tanke. Visserligen hade han också varit med om en hel del oroliga tider, men aldrig något på det viset, och han kunde knappt tänka sig hur det måste vara. Då hon vände sig mot honom igen sade han först inget - inga ord skulle nog kunna beskriva de här känslorna - utan drog istället in henne i en rejäl kram.

Smärtan som soldaterna, och kungen, orsakat henne skulle hon aldrig någonsin glömma bort. Bara att tänka på dem gjorde henne ursinnig, och hon ville inget hellre än se någon störta kungen. Det skulle hon mer än gärna göra själv men för det skulle hon behöva en armé. Det var inte något man samlade ihop på en dag heller. Förutom en armé behövde hon vapen och en mästerplan. Alternativt kunde hon vänta tills karman slog till. Då Ailred la armarna om henne lutade hon sig mot honom med en tyst suck.

Ailred visste inte riktigt själv ens hur länge han stod och höll om henne. Även om han aldrig skulle kunna göra något av allt det hon varit med om ogjort så hoppades han ändå på att någon gång kunna hämnas henne, och kanske hade han också möjligheterna till det. Den rebellgrupp han börjat samla var en bra början, och det faktum att han hade Amethyst var en väldigt stor fördel. Visserligen tänkte ju han störta kungen i Periold och inte Eredhel, men det var ändå en början. Han drog sig lite undan för att kunna se på henne till sist, men lade en hand mot hennes kind.
"Följ med mig till Periold när jag reser dit", bad han, han visste inte när det skulle bli men en sak var säker och det var att han ville ha med henne.