PRS Nymphadora Black

Cress kom in i rummet och Ava backade. Hon satte sig på sängen, och tittade på honom. Han började prata, men väldigt osammanhängande, vilket gjorde att Ava hade svårt att hänga med vad det var han egentligen ville.
Bara ut med det, tänkte hon och som om han hade hört hennes tankar så började Cress förklara vad som hade hänt under dagen. Först blev Ava glad, då det verkade som om hennes plan fungerade. Det verkade dessutom som att Cress själv hade försökt hjälpa henne genom att sprida till karriäristerna att hon var värdelös. Tyvärr verkade det inte ha fungerat, och Ava kände hur hjärtat sjönk när Cress berättade att karriäristerna var henne på spåret. Ava bet sig i läppen och reste sig upp. Hon började vandra runt i rummet, samtidigt som hennes högra hand var fokuserad på att pilla på guldhjärtat runt halsen.
Du vet vad du behöver göra. Använd mig; tillsammans är vi dubbelt så starka.

Ava stoppade mitt i ett steg och snurrade runt så hon stod riktad mot Cress.
”Scarlet” sa hon och högerhanden började leka med guldhjärtat mer intensivt.
”Sprid ut att jag är helt förstörd, att jag är handlingsförlamad på grund av sorgen över min syster” sa hon och började röra sig i rummet igen.
”Jag är värdelös med vapen för jag är rädd, därav att jag håller mig till överlevnadsstationen” fortsatte hon och kastade en blick mot Cress.
”Karriäristerna bryr sig inte så länge jag inte kan slåss. Om jag kan överleva i naturen eller inte skiter de fullständigt i, så länge jag inte kan slåss kommer de inte bry sig om mig till en början, förhoppningvis kommer det vara så fram tills de är döda allihop” sa hon, nästan för att övertala sig själv om att hennes plan var bra. Hon stannade upp i sitt vankande och lade huvudet lite på sne.
”Varför berättar du det här för mig? Varför väljer du att hjälpa mig?” frågade hon med ett litet leende. Det var självklart för henne att Cress gjorde det här för honom själv främst – men samtidigt hade han kunnat strunta fullständigt i att komma till henne och istället hittat på någonting att säga till karriäristerna. Det faktum att han hade valt att fråga Ava själv betydde att han någonstans brydde sig om henne. Vad som störde Ava mest, var att hon själv hade börjat tycka att Cress var helt okej.

Cress följde Ava med blicken där hon vandrade runt i rummet. Att säga att hon mådde så dåligt efter systern död att hon inte kunde strida? Ja, det skulle kunna funka. Då utgjorde hon inte ett hot och dessutom lät det som en ganska vettig förklaring.
Cress nickade för att visa att han förstod. ”Ja, de borde ju strunta i dig då. Men jag måste ha en förklaring till hur jag vet det...” Cress funderade en stund, plötsligt slog det honom. ”Jag säger att du inte ens orkade äta med oss, så jag frågade Finnick varför du inte kom, och då sa han som det var, för jag skulle ju aldrig använda det emot dig.”
Cress reste sig upp och började gå mot dörren men stannade upp och vände sig om när Ava ställde frågan till honom.
Han ryckte på axlarna och flinade lite. ”Tja, jag kanske inte hatar alla som jag försöker ha ihjäl med möbler... och sen så kanske jag tyckte att du förtjänade en chans, du kan faktiskt vara rätt okej när du inte är sur. Det känns bara rätt att hjälp dig lite på traven”
Han gav Ava ett leende, ett riktigt den här gången, inte bara för att vara trevlig. Han fortsatte ut men vände sig om igen. Den här gången var han mer allvarlig. Hjärtat kändes tungt, han fick på något sätt skuldkänslor för att han hade valt att låssas vara karriärist.
”... och du? Att vara med de där karriäristerna är fruktansvärt. Det är inte med mer än att jag överlever, men jag måste, och jag vill att du ska veta att jag egentligen inte vill att folk ska se mig som en sån där”
Han försökte få ögonkontakt med Ava, Cress ville att hon skulle förstå att han menade vad han sa.

Ava nickade. Hon brydde sig inte alls vad Cress skulle säga till karriäristerna - så länge det fungerade. Hon såg hur han vände sig om och började gå mot dörren, men hejdade sig. Hon lyssnade på vad han sa.
"Det viktigaste är väl inte vad de andra tycker - så länge du vet att du inte är en av de idioterna" sa hon och log.
"Om det är viktigt att visa dem att så inte är fallet, så kan du göra det i arenan när karriäristerna har dött av sin egen uppblåsta attityd" la hon till lite skämtsamt. Det blev för allvarligt, och såklart var Ava tvungen att slänga in lite skämtsamheter för att lätta upp stämningen. Hon hoppades innerligt att Cress förstod att det inte var så att Ava inte tog hans oro på allvar - det gjorde hon. Hon behövde bara hantera den på sitt eget sätt.

--

När kvällen var över låg Ava och tittade på klockan i sitt rum. Timvisaren stod på 12, och minutvisaren var väldigt nära 12. Ava följde sekundvisaren med blicken, och sekunden den hade rört sig tillräckligt många varv för att minutvisaren skulle ha flyttat sig till nummer 12 satte hon sig upp. Hon hade redan bytt om till sina träningskläder. Hon öppnade dörren och smet ut från sitt rum. Hon gick tyst ner i hallen och ut genom dörren. Hon gick in i hissen och tryckte på knappen som hette Träning. Hon åkte nedåt och när hissen plingade och dörrarna öppnades stod hon i träningscentret igen. Den här gången var det helt tomt. Hon gick ut bland alla vapen och gick fram till stationen med spjut. Hon tog tag i ett och höll det i handen med enkelhet. Ava lyfte det över huvudet och kastade det framåt, och det träffade dockan rakt genom huvudet. Nu kunde Ava äntligen träna, utan att vara rädd för att andra tittade på. Hon hoppades innerligt att hennes plan skulle hålla.

De följande dagarna av träning gick i ett. Cress tränade ihop med karriäristerna. Cress åt tillsammans med dem. Och han umgicks med dem. Det inkluderade att skratta åt de ”små, värdelösa skitungarna från de små, värdelösa skitdistrikten”. Cress hatade det, men han förstod också att han inte hade så mycket val. Det här var priset han fick betala för sin överlevnad. Och om man bortser från att det borde ha varit en självklarhet att inte dödas av tonåringar när man var 16 så var det faktiskt inte ett vansinnigt högt pris.

Cress försökte utnyttja tiden i träningslokalen så bra som möjligt; han finslipade sin teknik i närstrid, lärde sig att göra upp eld, knyta knopar och, på Oscars begäran, pricka någorlunda med pil och båge. Det fanns bara ett problem: Cress var inget vidare bra på att röra sig i skogsmarker. Han var stark och hyfsat snabb, men han var inte smidig och snabbheten skulle inte hjälpa om han behövde ta sig fram i tätbevuxen mark. Cress försökte träna upp smidigheten i hinderbanan, men det gav inga resultat förde dessutom med sig ytterligare en sak att oroa sig för.

Under träningspasset den tredje dagen bestämde Cress och gruppen av karriärister att de skulle ägna tiden åt individuell träning. Alla skulle lägga fokus på det som de trodde att de själva behövde träna mest på. För Cress var det självklart att han skulle gå till hinderbanan. Träningarna med vapen hade gått ganska bra och det hade även överlevnadsstationerna gjort. Då återstod bara helt vanlig fysträning, utan vapen. När det gäller hungerspelen så var det mesta till döds, den delen som innefattade själva spelen iallafall, men tack och lov kunde man träna utan att behöva hugga ner folk, även om det inte fanns ett så stort utbud utav den typen av aktivitet.

Cress började gå mot hinderbanan men han knappt halvvägs innan Diana hög tag i honom.
”Hallå där!”
Cress vände sig om och tvingade fram ett leende. ”Hej! Ville du nåt särskilt?”
Diana pekade mot en del av anläggningen som Cress inte hade lagt så mycket tanke vid tidigare. Han fick en klump i magen. Klättervägg? Svälj.
Han tryckte ner oron. Han hade aldrig kunnat klättra, de andra barnen hade skrattat åt honom så många gånger när han hade trillat ner.
Än sen då? Det kanske går bättre nu.
Cress lät Diana dra med honom. Diana var fantastisk. Hon rörde sig lätt och smidigt upp för väggen och med ett enkelt hopp landade hon stabilt på golvet igen.
Cress klarade sig inte lika bra.
När han hade klättrar sig svettig i över en timme hade han ändå inte ens kommit halvvägs upp på väggen.
Diana hade lämnat Cress för längesedan och nu låg han slutkörd på golvet. Det var då paniken kom. Han insåg att det fanns en stor risk att arenan skulle fyllas med berg och det...
Nä, så hade han inte råd att tänka, han kunde klara det, nä, han måste klara det. Han var tvungen att överleva, eller vinna, som Huvudstaden kallade det...

Avas tid i träningslokalerna verkade ha den effekt som hon hade önskat. Redan efter första dagen vände sig de flesta tributer sig bort från henne och brydde sig inte om att hon satt vid överlevnadsstationen. Ava övervakade hela tiden karriäristernas steg, och de verkade inte heller bry sig. Tydligen hade Cress spridit felaktig information till dem och de hade köpt det. Nu gällde det bara för Ava att få höga poäng på uppvisningen, och att tributerna trodde att det var på grund av överlevnadsstationen och för att Spelledarna ville skapa dramatik som alltid. Under luncherna umgicks Ava mycket med Ariel, som visade sig inte vara oberäkenlig bara för att hon var döv. Hon var duktig på mycket, framförallt pilbåge. Hon hade till och med erbjudit Ava att lära henne, men Ava hade sagt att hon inte vågade använda vapen. Om Cress nu hade berättat det för tributerna, var det bäst att hålla sig på samma linje fram tills Arenan.

Ava lärde sig mycket under dagarna, men det var framförallt på nätterna som hon kämpade som mest. När klockan slog 00.00 begav hon sig ut i träningslokalerna igen och var helt ensam. Där gjorde hon allt från att kasta spjut till att slåss med svärd och skjuta pilbåge. Hon tränade stenhårt i tre timmar tills hon var helt genomsvettig och gick sedan och lade sig för att gå upp bara ett par timmar senare för att vara med på dagsträningen. Det var tröttande, men samtidigt fick Ava någon form av annan energi hon inte hade känt innan. Sista dagen för träningen hade hon till och med stannat uppe till klockan 04. Nu satt hon vid överlevnadsstationen och övade återigen på att rena vatten med naturresurser. Klockan ringde, och alla stannade upp i sina övningar. Den sista träningen var över, och nu var det dags att förbereda sig inför kvällens uppvisningar. Ava ställde sig upp och gick bort mot utgången. Hon gick förbi karriäristerna, som flinade åt hennes håll.
”Det är synd att Distrikt 4 slösar en plats på henne, när de hade kunnat få ihop två karriärister” sa den ena av dem, högt nog för att Ava skulle höra. Inte för att hon brydde sig om karriäristen, men mer vad hon menade med vad hon sa. Hon tyckte att Ava var svag, vilket var precis som hon hade hoppats på. Hon kastade en blick på Cress som verkade vara helt slut borta vid klätterväggen innan hon gick ut till hissen.

Väl inne i sitt rum igen tog Ava en lång dusch. Hon försökte att inte tänka på hur mycket kvällens poäng avgjorde hennes öde i Arenan. Hon hoppade ur duschen och drog på sig träningskläderna med en stor 4 på ryggen, kläderna hon skulle ha på sig under uppvisningen. Hon flätade håret och tittade sig själv i spegeln innan hon vände sig om. Hon gick ut från sitt rum och ner för hallen. Hon gick ut genom dörren och in i hissen, där hon tryckte på Tak-knappen igen. Hon kom ut på takterrassen som turligt nog var tom. Hon hoppade upp på kanten och satte sig där, lutandes mot det osynliga skyddsfältet. Hon drog upp knäna till hakan och tog ett djupt andetag. Hon undrade hur alla andra tributer kände sig just nu. Förmodligen var alla lika nervösa som hon själv, även om Ava just nu kände sig ensammast i hela världen. Det var som om någonting hade greppat tag om hennes hals och vägrade släppa, samtidigt som en klump i magen började växa. Hennes tankar gick till hennes mamma, som förmodligen fortfarande inte hade återhämtat sig från vad som hade hänt på Reaping Day som kändes som så länge sedan. Ava slog armarna runt benen och fokuserade på en av stjärnorna som prydde himlen. Den lyste väldigt starkt, det såg ut som om den var lite större än de andra.
”Låt det vara en turstjärna” muttrade hon för sig själv. Det var verkligen något som hon kunde behöva.

Cress var den sista som lämnade träningslokalen. Han hörde hur karriäristerna hånade Ava så tydligen hade de köpt vad han hade sagt till dem. Eller så ville de bara få henne att tro att de hade gjort det... Tänk om de egentligen hade genomskådar hela grejen? Tänk om det första det skulle göra på arenan var att göra sig av med henne? Cress fick en klump i magen. Han trodde och hoppades på att karriäristerna hade gått på det, men om de ändå inte hade gjorde det, hade Cress vara förvärrat saker och ting då?
Cress skakade av sig rädslan. Han inbillade sig nog bara. Klart att karriäristerna inte hade genomskådat planen. Dessutom behövde han lägga all koncentration på uppvisningen ikväll.

Ensam tog han hissen upp till våning 4 där han möttes av Finnick.
Cress hälsade artigt och Finnick visade att han skulle hänga med. De gick till vardagsrummet och ställde sig vid porträtten av tidigare tributer från Distrikt 4.
”Nå, har du någon plan för uppvisningen en?”
Cress nickade. ”Tänkte kasta både kniv och treudd på de där dockorna som de har uppställda” Cress mötte Finnicks grubblande blick och fortsatte. ”Kanske inte det som skulle imponera mest på dem men det är det enda som jag är riktigt bra på. Dessutom har jag inte kastat på träningarna för jag ville inte att karriäristerna skulle känna till min största styrka så det här bli min enda chans att visa upp det.”
Finnick gav honom ett leende. ”Jamen då så, kör hårt!”

Cress begav sig till sitt rum för att förbereda sig inför kvällen. Han var genomsvettig efter den hårda träning så han tog en svalkande dusch och drog på sig nya, fräscha träningskläder. Han ställde sig framför spegeln och försökte trycka undan rädslan, men paniken steg ändå i bröstet på honom. Han bestämde sig för att gå ut i lägenheten igen, ensamheten gav bara mer utrymme till känslorna. Cress gick ut och hann precis se Ava gå in i hissen innan dörrarna stängdes. Han gissade att hon åkte upp till takvåningen, mest för att det inte fanns något annat ställe att vara på.
Cress bestämde sig för att göra henne sällskap. Han kände sig så rädd och ensam och han anade att Ava kände samma sak. De båda kunde behöva någon att prata med just nu.
Han åkte upp till taket och fick syn på Ava, precis som han hade trott.
”Hej” sa han. ”Hur är det? Äh, dum fråga, kan det vara bra i ett sånt här läge? Eller kanske om man är karriärist men det hör inte hit. Vill du prata?”

Ava stirrade upp mot stjärnorna tills hon hörde hur dörren till takvåningen öppnades. Hon såg hur Cress kom ut. Hon blev förvånad att han frågade hur det var med henne, men hon förstod att han förmodligen bar på samma ångest som hon själv gjorde. Dagen de skulle börja döda varandra var snart här. Hon kastade en blick på honom. Även om hon bara hade känt honom i ett par dagar kände Ava att det skulle bli väldigt svårt om de plötsligt stod mot varandra, där den ena var tvungen att döda den andre. Inte för att hon kände något för Cress eller så, utan mer bara för att de faktiskt hade haft någon form av kommunikation (även om Ava hade varit dryg under största delen) under dessa dagar. Det skulle förmodligen vara lättare att stå öga mot öga med några av de andra deltagarna som Ava inte ens hade pratat med. Men i kampen om liv och död var det just det som var den stora grejen…. Död.


”Ibland undrar jag vad som skulle hända om vi inte gjorde någonting” sa hon och lutade sig mot det osynliga kraftfältet.
”Vad skulle hända om vi alla 24 sprang in till Cornucopia, stannade och inte rörde oss?”. Det var en fundering som hade slagit Ava redan när Scarlet hade deltagit i Spelen. Dagen när tributerna släpptes in i Arenan, hade Ava haft någon form av hopp i bakhuvudet om att ingen skulle göra något, som om alla var överens om att vägra, och att spelledarna skulle skicka hem alla igen. Tyvärr hade så inte varit fallet.
”Skulle Spelledarna bara välja ut vem som vann och spränga resten i luften? Jag tror inte det hade varit så populärt hos Huvudstadens invånare” sa hon och satte sig upp mer rakt. Hon vred på huvudet. Det fanns ett rykte om att Huvudstaden kunde höra allt man sa, och att de kunde använda det emot en. Ava hade hört om flera vinnare som i själva verket nästan hade förlorat när de kom hem, för att Huvudstaden utnyttjade dem. Men de levde i alla fall, så de kunde vara tacksamma över det.

Cress lutade sig mot kanten och drog en hand genom håret. Trots att det egentligen inte fanns något som helst tillfredställande i att vara här njöt han ändå lite av den friska luften och doften från blommorna. Ljudet från staden hördes bara avlägset, som om de passerade genom en tjock glasskiva, vilket det på sätt och vis gjorde.
Cress drog in den svala luften i ett djupt andetag. Det var nånting med den här takvåningen som kändes så fridfullt och som fick honom att känna sig lugn och avslappnad. Han önskade att han kunde stanna här för alltid. Men det gick ju såklart inte, det såg Snow till.

Cress kunde inte låta bli att le åt Avas desperata tanke. Om alla vägrade att slåss, vad skulle hända då? Han skulle göra nästan vad som helst för att slippa döda de andra. Skulle de kunna leva inne i arenan? Det fanns rykten som sa att människor för flera tusen år sedan hade levt i skogen, i små byar, och överlevt som jägare och samlare. Skulle tributerna kunna bygga upp sitt egna lilla samhälle inne i arenan? Tanken fick Cress att skratta till, det lät så absurt. Att folk skulle ha levt så förr var bara myter, klart att man inte kan överleva så. Förvisso levde folk i distrikten väldigt enkelt, men det var ändå städer. Och i arenan fick man försöka överleva på egen hand i naturen, men inte mer än nån vecka, och många dog av naturliga orsaker. Nä, att leva så i flera år skulle aldrig gå.
Men om de inte dödade varandra, skulle de då få åka hem?
Cress skakade på huvudet. ”Jag gillar tanken, slippa allt dödande. Men Snow skulle aldrig gå med på det. Om tjugofyra ungdomar kan gå emot hans vilja, vad hindrar då ett uppror? Nä, de skulle komma på ett sätt att sära på oss och...”
Cress slutade prata, de båda visste att det var omöjligt att fler än en skulle komma ut levande, men det var ändå onödigt att jämna det lilla hopp som fanns med marken.
Cress vände sig om och blickade ut över den livliga staden. Människorna som verkade så lyckliga, det livet fanns precis framför ögonen på honom, men han skulle aldrig kunna nå det, och det var inte bara osynliga kraftfält som skyddade gränsen.
”Men ändå...”

Ava suckade, och nickade.
”Tyvärr” sa hon och tittade på Cress.
”Det hade varit ett väldigt bra sätt att visa vad vi känner dock” la hon till långsamt. Det hade faktiskt varit ett bra sätt att visa vad de kände, men det hade ändå aldrig gått hem hos invånarna i Huvudstaden, de var alldeles för inbitna i rutinen som Hungerspelen var, de ville inte fråntas sin årliga underhållning.
”Men vi skulle nog aldrig få Huvudstaden att förstå” sa hon. Hennes högra hand hade omedvetet börjat pilla på guldhjärtat runt hennes hals.
”De ser bara nöjet, inte lidandet bakom”. Ava kände hur hennes ögons fokus skiftade, som att hon försvann in i sina tankar för ett par sekunder. Hon blinkade till och tittade på Cress.
”Så vi får helt enkelt leva med att vi förmodligen kommer dö snart” sa hon och skakade på huvudet. Ava kunde inte förlora, hon skulle aldrig kunna förlåta sig själv om hon dog och lämnade sin mamma ensam. Hon tittade på Cress igen.
”Vad tror du din familj gör just nu?”. Frågan bara kom ur henne. Hon hade inte menat att nämna familjerna eller livet i Distrikt 4. Det bara blev så. På något sätt kändes det skönt att ha någon med sig som visste vad man pratade om. Även om hon och Cress aldrig hade talat med varandra innan Reaping Day så visste de ju fortfarande om varandras existens.

Cress nickade lite frånvarande. Huvudstaden skulle inte förstå varför de vägrade. De skulle aldrig inse vad de faktiskt gjorde. Om inte de själva skulle behöva offra sina barn...
Nej, du får inte tänka så! Du kan inte, det är sånt som Huvudstaden gör! Inte du! Du är inte ond! De är det, men det blir inte bättre av att du kastar dit deras barn. Men ändå...
Nej! Håll tyst!
Rädslan för att han höll på att bli ond fick Cress att vilja skrika rakt ut och bara bryta ihop. Krypa ihop under trädet oh bara vänta på att någon skulle hitta honom. Men då skulle han vara för länge sedan död.
Istället nöjde han sig med han sjunka ihop, sätta sig på marken med ryggen mot staketet och tyst låta tårarna rulle ner för kinderna.

När Ava frågade om Cress familj tittade han upp på henne, han gjorde ingen ansats att försöka torka bort tårarna. Han ryckte lite på axlarna.
”Ingen aning faktiskt, försöker väl hålla ihop vardagen så gått det går.”

Han visste att hans familj aldrig skulle klara det om han dog. Och han skulle dö. Huvudstaden skulle döda honom. Det var inte Snow som skulle sticka spjutet genom hans kropp men oavsett vem som höll i vapnet skulle Snow vara ansvarig för det.
Ilskan bubblade upp inom honom. Tanken på hur många familjer som Snow hade förstört var skrämmande.
Cress reste sig hastigt upp och blickade ut över staden. Han visste inte om han hoppades att Snow tittade på eller inte. På ett sätt var det precis vad han ville, men det kunde få hemska konsekvenser.
Cress drog ett skälvande andetag.
”Din fege idiot! Va i helvete håller du på med!? Vem tror du att du är!? Jag ska döda dig! Var så säker! Du kommer inte undan med det här! En dag kommer du betala för det här!”
Cress ångrade sig så fort han hade släppt ut orden.
Nu var han dömd till ett öde värre än en vecka i arenan.
Han försökte låta så oberörd som möjligt när han åter igen vände sig mot Ava.
”Hur tror du att det går med din mamma?”